Posts Tagged ‘Fritz Weaver’

THE MARATHON MAN av John Schlesinger (1976)

september 7, 2010

THE MARATHON MAN av John Schlesinger (1976)
Svensk titel: Maratonmannen
Med Dustin Hoffman, Sir Laurence Olivier, Roy Scheider, William Devane, Martha Keller, Fritz Weaver, Richard Bright, Marc Lawrence, Allen Joseph, Tito Goya, Ben Dova, Lotte Palfi Andor, Nicole Deslauriers

VISS SPOILERVARNING

Flera scener hade bränt sig fast i minnet, men The Marathon Man är trots det inte en särskilt bra film. Jag såg den första gången när jag var femton år. Nu har jag sett om den. Det är ett tag sedan jag var femton år. Och flera scener hade som sagt bränt sig fast i minnet. Den där Dustin Hoffman blir kidnappad i badrummet, till exempel. Och slutuppgörelsen, där han kastar diamanter omkring sig. Och några till. De scenerna är extremt starka, mycket minnesvärda – men de dyker upp i en film som visserligen blev hyllad när den kom men som inte åldrats särskilt väl. Fast det finns en möjlighet att det kan bero på att så många filmer sedan dess på olika sätt har imiterat The Marathon Man att den i dag känns som en i mängden medan den inte gjorde det då, när den var ny och fräsch. Kanske.

För tänk efter. Hur många filmer finns det egentligen som handlar om gamla överlevande, högt uppsatta nazister från andra världskriget som konspirerar och är onda och har sig i modern tid? Hur många filmer finns det om den oskyldige civilist som blir indragen i deras komplotter? Hur många filmer finns det där de konspirerande nazisterna är så robotaktigt psykopatiska monster att de förefaller vara konstgjorda? Hur många filmer finns det där män i mörka kostymer träffar varandra sent på natten vid en stor, mystisk byggnad kring vilken gatorna alltid ligger öde? Hur ofta blir inte någon av männen i mörka kostymer som träffas vid den stora, mystiska byggnaden så oväntat mördad av de övriga männen i mörka kostymer att man som tittare numera förutsätter att någon av dem ska bli det och alltid får rätt? Och hur många filmer finns det förresten inte där det visar sig att även den huvudrollsinnehavande civilistens allra närmaste ingår i konspirationen?

Dustin Hoffman har alltid sett yngre ut än han är, men det finns filmproduktioner där man demonstrerat en närmast obegriplig övertro på hans ungdomliga utseende. För 39 år gammal, som han var när The Marathon Man spelades in, såg han faktiskt inte ut att vara i riktigt samma ålder som sina tonåriga kurskamrater på college. Kunde man inte ha frångått romanförlagan och låtit honom vara något annat än collegestudent i filmen? Fast bortsett från det gör Dustin Hoffman som vanligt en enastående rollprestation. Han överglänser samtliga övriga skådespelare i filmen, inklusive Sir Laurence Olivier. Och det är nästan lite lustigt, för Dustin Hoffman är ju metodskådespelare och när han under filmens slutsekvens skulle föreställa vara mycket trött och härjad lät han i verkligheten bli att sova på tre dygn. När han dök upp på inspelningsplatsen frågade Sir Laurence honom varför han såg så trött ut och Dustin Hoffman svarade som det var, att han låtit bli att sova på tre dygn för att det skulle se naturligt ut. Varpå Sir Laurence svarade:
”Try acting, dear boy – it’s much easier.”

Dustin Hoffman har ofta hamnat i rollfacket ”den vanlige, civile medborgaren som oskyldig dras in i ruggigheter han egentligen inte är kapabel att klara av, men till slut klarar av i alla fall”. Alltså, samma rollfack som Cary Grant odödliggjorde i vad som är en av Alfred Hitchcocks absolut främsta filmer, North By Northwest. Och den rollen gör Dustin Hoffman nästan alltid, och definitivt i The Marathon Man, enastående bra – dels för att han är en av vita dukens största skådespelare, dels för att han som kortvuxen och med lite barnslig uppsyn rent utseendemässigt lämpar sig väl för rollen som den hygglige, oskuldsfulle mannen på gatan som tvingas in i omständigheter han saknar kontroll över.

Men med det sagt så är The Marathon Man en visserligen intrighård men fullständigt osannolik thriller. Så här går det inte till, men paradoxalt nog kan de flesta tittare trots det en bit in i filmen förutse precis hur det kommer att gå till, eftersom det så länge har gått till så här på film.

Så till exempel kunde det vara intressant att räkna hur många minuter det tar för en ovanligt enfaldig tioåring att komma på vem Dustin Hoffmans flickvän egentligen är. Man undrar om filmteamet på allvar trodde att någon annan skulle låta sig luras på den punkten än just Dustin Hoffman?

Det är lite tråkigt, för jag har fortfarande en mycket bestämd känsla av att The Marathon Man är en lysande film.

Den var ju det bara häromåret, när jag var femton.

Kör hårt,
Bellis

THE THOMAS CROWN AFFAIR av John McTiernan (1999)

mars 15, 2009

THE THOMAS CROWN AFFAIR av John McTiernan (1999)
Svensk titel: Äventyraren Thomas Crown
Med Pierce Brosnan, Rene Russo, Faye Dunaway, Dennis Leary, Ben Gazzara, Frankie Faison, Fritz Weaver, Charles Keating, Mark Margolis, Michael Lombard, Bill Ambrozy, Michael Bahr, Joe H. Lamb, James Saito

Det här var inte meningen. Men dem av er som har läst min gode vän John-Henris kommentar till min recension av originalet förstår säkert varför jag inte kan låta bli att citera honom och dessutom uppskattar att han använder mitt begrepp refake. Nota bene att min recension skrevs innan jag fick John-Henris kommentar. Här är John-Henri:

”Härom veckan gick John McTiernans idiotiska och förolämpande onödiga refake från 1999 med Pierce Brosnan och Catherine Banning på en eller annan TV-kanal, och föranledde sonen Daniel, 14, att uttala sitt missnöje med den tråkiga och oengagerande historien.”

/John-Henri menar Rene Russo, inte Catherine Banning. Den senare är rollfiguren i filmen./

Och här är min recension:

Den här filmen är en refake, i ordets bästa bemärkelse.

Det känns besynnerligt att den har gjorts och det är obegripligt varför. Jag har generellt mycket svårt att förstå poängen med nyinspelningar av filmer, i synnerhet om originalfilmen allmänt och av goda skäl betraktas som ett mästerverk. Det är förstås samtidigt, lite paradoxalt, skälet till att nyinspelningen görs – originalet var ett säkert kort och man förmodar att även nyinspelningen ska bli det. Kommersiellt blir den ofta det, men den konstnärliga fullträffen är sällsyntare.

Man kan undra hur det skulle uppfattas om samma sak skedde inom exempelvis litteratur eller för den delen målad konst. Alltså, om en författare slog sig ned och skrev en ny version av Charles Dickens David Copperfield eller Sylvia Plaths The Bell Jar eller Homeros Iliaden. Med samma gestalter, samma intrig, samma tema, men lite förändrad här och där. Eller om någon konstnär målade en ny version av Rembrandt van Rijns Nattvakten eller för den delen något av självporträtten eller av Pablo Picassos Guernica. Och så vidare. Fast inom musiken är det ju vanligt med nya versioner av låtar, covers – som dock i bästa fall tillför originalet något eller till och med skänker en helt ny infallsvinkel. Vilket ju rimligen borde gå att göra vad gäller film också, men mycket sällan görs.

Den här nyversionen av The Thomas Crown Affair faller redan i och med inledningsscenen, som Faye Dunaway tyvärr lånat sig till i en cameoroll. Thomas Crown sitter och pratar med sin psykolog. Att en så narcissistisk personlighet som Thomas Crown skulle ha en psykolog är fullständigt out of character. Det finns ingen möjlighet att han skulle ifrågasätta sina egna gärningar, att han skulle tvivla på sig själv, och det gör att han saknar trovärdighet som rollgestalt i filmen.

Men även i övrigt är den här bleka kopian av originalet bara besynnerlig, för den tillför absolut ingenting. Intrigen är i stort sett densamma, med onödiga detaljer tillagda och väsentliga borttagna, och den är därför betydligt svagare – den gestaltar temat väldigt mycket sämre än originalet. Den är inte heller spelad med samma intensitet – Pierce Brosnan är en ytligare variant av Thomas Crown (han påminner i själva verket om sin egen variant av James Bond) och Rene Russo förmår inte matcha Faye Dunaways Catherine Banning, även om hon är mer övertygande än Pierce Brosnan.

Dessutom finns här ett omotiverat lyckligt slut, som givet de här båda människornas personligheter fullständigt välter hela den föreågende intrigen.

Någonstans måste man motvilligt imponeras av producenterna och filmteamet bakom den här produktionen, för det är inte ofta man ser sådan ofantlig brist på insikt i det verk man skapar. Man förundras över att ingen trampade på bromspedalen, redan på ett tidigt stadium men avgjort under senare stadier, som under inspelningens gång. Såg de inte vad de höll på med? Såg de inte att filmen flaxade med vingarna och aldrig lyckades lyfta, eftersom den är en ovanligt fet och klumpig kalkon?

Kör hårt,
Bellis