Posts Tagged ‘Gary Oldman’

A CHRISTMAS CAROL av Robert Zemeckis (2009)

december 26, 2015

A CHRISTMAS CAROL by Robert Zemeckis (2009)
Svensk titel: En julsaga
Med (på sätt och vis): Jim Carrey, Gary Oldman, Colin Firth, Bob Hoskins, Steve Valentine, Daryl Sabara, Sage Ryan, Amber Gainey Meade

Jag tänker börja med att nämna den mest uppenbara onödiga nödvändigheten i den här filmen. Fullständigt onödig – faktiskt kontraproduktiv, eftersom den effektivt till stor del saboterar vad som annars är en i sitt slag inte oäven film – men betraktad som nödvändig av den leksaksverkstad i Hollywood som förestås av Mr. Visual Special Effects: den hårresande actionsekvensen. Och med hårresande menar jag skräckinjagande tråkig. Tittaren drabbas av akut katatoni, ett tillstånd som ytterligare förvärras av att den här actionsekvensen över huvud taget inte hör hemma i berättelsen om Ebenezer Scrooge och julens tre andar. Actionsekvensen inträffar under samvaron med den tredje anden – framtida julars ande – och är, om än med något annorlunda förtecken, i princip direkt kopierad från Indiana Jones and the Temple of Doom, närmare bestämt den långa sekvens där Indiana rullar runt i en gruvvagn på diverse hängande räls inne i ett grottsystem. Här är det varken räls eller grottsystem, utan bland annat en isklump, men principen är exakt densamma.

Den andra och till en början inte alls uppenbara men fullkomligt befängda nödvändigheten, om den kan ses som en sådan, är påståendet om alla de skådespelare som sägs agera i filmen. Det här är en film med tecknade figurer som datoranimerats. Man skymtar inte en riktig människa så långt ögat når och man skymtar ingen som ens avlägset ser ut som en riktig människa; alla ser ut som serietidningskarikatyrer av riktiga människor. Och inget fel i det, inte per se – man är i sin fulla rätt att tillverka animerade filmer om man nu tycker det är roligt, men det är ett geschäft att påstå att de då presenterar alldeles riktiga skådespelare i rollerna.

Vad det är frågan om, visar det sig, är något som kallas motion capture eller, om det är mer detaljerat, performance capture. Man låter en skådespelare röra sig och prata och i största allmänhet agera, och genom diverse tekniska finesser överför man sedan skådespelarens rörelser och mimik med mera på en tecknad figur som datornamieras i enlighet med dem.

Och det är förstås inte bara fullkomligt obegripligt onödigt, utan dessutom omärkligt, i alla fall i A Christmas Carol. Att någon enda människa, någonstans, skulle röra sig – eller ens *kunna* röra sig! – som figurerna i den här filmen är inte bara osannolikt, det är omöjligt. Så riktigt varför produktionsteamet valt att betala en lång rad skådespelare – några av dem mycket berömda och därför dyra i drift – för att de ska sprattla framför en kamera går inte att med någon rimlighet utröna. Man drabbas osökt av misstanken att skådespelarna i själva verket har betalat för att få vara med i ”rollistan” – av någon anledning – och kanske därmed finansierat filmen. Eller något.

Men, bortsett från de här båda monumentala tramsigheterna då?

Ja, bortsett från dem är A Christmas Carol en på många sätt förträfflig filmatisering av Charles Dickens lysande berättelse (som jag själv betraktar som en av världshistoriens bästa, alla kategorier). I stundtals svindlande suggestiva scener gestaltas såväl miljöer som andar och intrig, och A Christmas Carol skänks animerat filmliv.

Om man klippte bort den tradiga Indiana Jones-sekvensen, som saknar all koppling till filmen i övrigt, och slutade fåna sig med att här finns en rollista innefattande levande skådespelare, skulle jag tämligen förbehållslöst kunna säga att A Christmas Carol av Robert Zemeckis är en utmärkt film.

Så när man gör det, säger jag det.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

THE FIFTH ELEMENT av Luc Besson (1997)

maj 28, 2011

THE FIFTH ELEMENT av Luc Besson (1997)
Svensk titel: Det femte elementet
Med Bruce Willis, Milla Jovovich, Gary Oldman, Ian Holm, Chris Tucker, Luke Perry, Brion James, Tommy ”Tiny” Lister, Maïwenn Le Besco, Mathieu Kassovitz, Julie T. Wallace, John Bennett, Sam Douglas

Efter en dryg halvtimme gick DVD-spelaren sönder. Fram till dess hade jag slötittat med en klump av uttråkad leda någonstans strax till vänster om hjärnans mittpunkt, en klump som kändes som massiv, armerad betong. Det var något fel på ljudet också, så jag hörde inte riktigt vad de sa. Innan DVD-spelaren gick sönder funderade jag flyktigt på att gå tillbaka och spela upp scenerna med dialog en gång till eller kanske leta fram manuskriptet på nätet, men orkade inte. Jag är mycket samvetsgrann när jag ser film. Med betoning på film. Så jag var inte särskilt samvetsgrann den här gången.

Fast det ger upphov till en intressant fråga. Ska man ge sig rätten att recensera en film om man inte varit samvetsgrann nog att se den med ett visst mått av koncentration? Om man suttit och slötittat och tänkt på annat, för att man varit så uttråkad att man inte ens orkat hänga med i den oförskämt enkla intrigen? Å andra sidan, förtjänar filmmakarna annat om de…

…gör en science fiction-film som börjar med det arketypiska stora rymdskeppet som sveper fram över duken redan till förtexterna? Och där den förste man får se i bild är Luke Perry från den klämhurtiga TV-serien Beverly Hills 9675435679807? Som följs av ett gäng vippande utomjordingar som ser ut som parodier på de störtlöjliga daleks i den outhärdliga evighets-TV-serien Doctor Who? Och som trots att den är en science fiction-film bygger på Aristoteles numera fullständigt ovetenskapliga teori om fyra element – vatten, eld, jord och luft?

När jag, strax innan DVD-spelaren gick sönder och efter fem minuters paus med tankarna på annat håll, lyckades börja koncentrera mig på vad jag såg i bild igen, skuttade Milla Jovovich halvnaken omkring i en cylinder av plexiglas. Egentligen skulle hon ha varit helnaken, men jag lyckades tack vare just henne faktiskt hålla blicken fäst på bildskärmen så pass länge att jag lade märke till att de hårda band med vilka hon varit fjättrad vid dynan hon legat på av sannolikt sedesamma skäl men icke desto mindre oförklarligt förvandlades till kläder när hon reste sig upp. Sedan gick DVD-spelaren alltså sönder.

Och det var nog tur. För jag såg klart The Fifth Element i datorn och där var ljudet mycket bättre och jag upptäckte plötsligt att filmen faktiskt *har* parodierat Doctor Who-seriens daleks. Och mycket elakt Star Wars-prinsessan Leia. Och pratet om Milla Jovovich som perfekt livsform – i sig inte ett påstående som är svårt att hålla med om – är verkligen en anspelning på Alien. Och att det hisnande stadslandskapet är hämtat från Metropolis men inte förmår överträffa originalet är för uppenbart för att man ska behöva påpeka det.

Luc Besson låter sig inte, visar det sig till min lättnad, säljas till att göra ännu en i den långa raden av science fiction-filmer där allt bara exploderar hela tiden. Han har i stället gjort The Fifth Element, där allt bara exploderar hela tiden men där det i alla fall finns en lång rad både respektfulla bugningar till de science fiction-filmer han tycker om och träffsäkert spydiga kängor åt dem han ogillar. I den förra kategorin finns som antytts Metropolis av Fritz Lang och Alien av Ridley Scott, i den senare Star Wars av George Lucas och den outhärdliga TV-serien Doctor Who. Det finns en rad andra anspelningar på och kängor till, men jag ska inte spoliera nöjet för science fiction-filmkunniga tittare.

Fast de tittare som inte är science fiction-filmkunniga och därför missar de här anspelningarna får bara se ytterligare en science fiction-film à la Hollywood, där allt bara exploderar hela tiden. Men här och där i alla fall självparodiskt, för stundtals blir komiken medveten och medvetet löjlig. Även om den kitschiga parodin på en ambulerande radiopratare (! – i denna rymdålder) är för utdragen och blir tjatig. Och de många anspelningarna på andra filmer har kanske bidragit till att även den här filmen blivit anspelad på, i Kill Bill 2 av Quentin Tarantino – en regissör som i högre grad än någon annan i historien proppar sina filmer fulla med diverse filmhistoriska syftningar och anspelningar och respektfulla bugningar, så det är i sig inte konstigt alls.

Allt detta räddar The Fifth Element från att kännas fullt så meningslös som den förstås är. I alla fall medan man ser filmen. Känslan går tyvärr snabbt över när man väl har gjort det. Det bestående intrycket blir att ingenting händer, det vill säga att allt bara exploderar hela tiden.

Kör hårt,
Bellis

THE DARK KNIGHT av Christopher Nolan (2008)

mars 7, 2009

THE DARK KNIGHT av Christopher Nolan (2008)
Med Christian Bale, Heath Ledger, Michael Caine, Aaron Eckhart, Maggie Gyllenhaal, Morgan Freeman, Gary Oldman, Eric Roberts, Monique Gabriela Curnen, Cillian Murphy, Nestor Carbonell

Tjugofyra ka boom-explosioner. Trettionio boom bang-explosioner. Och så var det nog, originellt nog, ett par ka zaam-explosioner också. Jag är osäker på om man kvaddade fyrtio eller femtio bilar och vet inte om det var femton eller tjugo hus av olika slag som exploderade, men där någonstans ligger det. Plus då något tiotal drivor med lik och lite annat smått och gott från vår trogne gamle vän Mr. Visual Special Effects.

Det fanns en poäng med Tim Burtons Batman från 1989, en poäng som började försvinna redan i hans egen uppföljare och som så gott som helt försvunnit i de senare uppföljarna men som på sätt och vis införts på nytt nu. Den poängen var att Batman (eller Läderlappen, som jag tycker att han ska heta på svenska), precis som i Frank Millers seriealbum, inte var en klyschigt ultradygdig, mjölkdrickande helyllehjälte som är så snäll att en söndagsskoleutflykt framstår som akut livsfarlig vid en jämförelse och att skurken – Jokern – inte var en alltigenom ondskefull gestalt som var ond bara för att han var ond, helt utan anledning. Tvärtom fanns en väldigt god anledning.

Det smarta med Tim Burtons film var att den, till skillnad från alla andra filmatiseringar av serietidningsförlagor, förvandlade de båda antagonisterna till jämförelsevis komplexa, invecklade gestalter som egentligen är varandras spegelbild. För de är båda lika monomana, lika hämndlystet hänsynslösa – utan annat mål för ögonen än att utplåna den andre. Batman är ansatt av sitt eget inre, han är en rastlös, härjad nattsjäl som förgäves söker sinnesro genom sina sinnessjukt besatta försök att utplåna Jokern (spelad av Jack) – och Jokern är likadan, med den skillnaden att han nominellt befinner sig på andra sidan lagens råmärken. Men i slutuppgörelsen har den skillnaden suddats ut. Det är uppenbart att Batman under den väldiga slutstriden är fullkomligt likgiltig för de ofantliga risker som Gotham Citys medborgare utsätts för – hans enda mål är att förgöra Jokern.

Och det gjorde filmen intressant. Den är mycket medvetet en noirfilm, som innehåller inte bara de yttre attributen som nattmörkret och de regnvåta gatorna utan även präglas av den livssyn – den kallhamrade cynismen, sorgen, människans ofrånkomliga fångenskap i sina omständigheter – som är förhärskande i noirfilmen. Tim Burtons Batman är mig veterligen den enda film byggd på en serietidning som är både intelligent och mångbottnad, både dyster och klarsynt, både ångestladdad – med sina båda i det närmaste sinnessjuka protagonister – och cynisk.

Och nu försöker man tydligen göra om samma sak igen. Fast nu brister det på några punkter, som gör att den mycket omtalade The Dark Knight inte fungerar.

För det första alla de redan nämnda explosionerna. Man har som så ofta förut låtit Mr. Ka-Boom och Mr. Boom Bang ta över nästan hela filmen. Och då faller alltsammans ihop. Som det brukar göra i explosioner. Fast det skulle det kanske ha gjort ändå.

För det finns ett problem till med The Dark Knight. Batmans medvetenhet om sin egen dysfunktionalism. Poängen med Burtons Batman är att han är dysfunktionell utan att förstå att han är det. Han tror att han är normal. Till och med god. Problemet med Nolans Batman är att han är dysfunktionell men bara lite lagom dysfunktionell och därför innerst inne (där Burtons Batman är isande nattsvart) den där hyvens killen med choklad i hela dagen i alla fall. Varför han alltså förstår att han är dysfunktionell och försöker göra något åt det. Och därmed blir han återigen ointressant som karaktär, för han är inte längre titelns svarte riddare – den närmast personlighetssplittrade, sömnlösa, härjade nattsjäl som gjorde den första filmens Batman, spelad av Michael Keaton, så intressant. Och ett extra problem här är ju Christian Bale, som nu är om möjligt ännu livlösare än när han helt utan varje spår av framgång försökte spela ett annat slags psykopat för rätt många år sedan, i American Psycho.

Fast i själva verket finns det ett tredje problem. Och det är intrigen. Den känns väldigt mycket som ett fragmentariskt lapptäcke. Mycket stora delar av filmen är typiska för MTV-erans klippteknik – rockvideon har i några decennier kopplat greppet om filmindustrins yngre målgrupp, så en film som The Dark Knight bryr sig mindre om den röda tråden än att stapla mycket snabba klipp där saker och ting exploderar och folk skjuter på varandra. Ungefär som i en Motörheadvideo. Intrigen är så försynt och så djupt begravd i höghastighetsklippningen att man knappt märker den. Och förmodligen är det poängen, för man ska nog inte störa MTV-generationens flimrande ögongodis med ansträngande saker som intrig, repliker, tematik och annat jobbigt.

Försöket att göra om Tim Burtons Batman är med andra ord ett misslyckande. Hela vägen ut, eftersom slutet – där Batman på nytt är mjölkdrickande och Pollyannakäckt dygdig och tjusig – som pricken över i:et tar udden av alltsammans.

Eller skulle ha gjort om det funnits någon udd.

Kör hårt,
Bellis