Posts Tagged ‘Geoffrey Blake’

CONTACT av Robert Zemeckis (1997)

mars 22, 2009

CONTACT av Robert Zemeckis (1997)
Svensk titel: Kontakt
Med Jodie Foster, David Morse, Jena Malone, William Fichtner, Matthew McConaughey, Jena Malone, Geoffrey Blake, Sami Chester, Timothy McNeil, Tom Skerritt, Henry Strozier, Michael Chaban, Maximilian Martini, Larry King, Thomas Garner, Mak Takano, Saemi Nakamura, Seiji Okamura, Hiroshi Tom Tanaka, Alex Veadov

Fram med trumpeterna och fanorna! Jubel och klang! En science fiction-film från modern tid – 1997 – som a) utnyttjar genrens inneboende möjligheter till idéinnehåll och spekulation och b) har bara ett minium av nödvändiga specialeffekter, smakfullt återhållsamma.

Filmen heter Contact, är regisserad av Robert Zemeckis och presenterar Jodie Foster i en av sitt livs stora roller.

Jaha, vad ska man säga om den här överraskningen? Jag satt igenom denna rätt långa film – ungefär två och en halv timme – med skepsisen på högvarv och tänkte på hur jag skulle skjuta sönder den i recensionen. För jag visste ju att den som all annan science fiction-film omgående eller i alla fall efter någon halvtimme eller allra senast mitt i skulle förvandlas till en specialeffektscirkus och bli lika tradigt och förutsägbart renons på innehåll som science fiction à la Hollywood så gott som alltid blir.

Men det blev aldrig så.

Det här är för all del inte riktigt stor filmkonst heller, inte sett i det stora hela. Men det är ändå utmärkt science fiction, just på grund av att här förekommer spekulation kring och intressanta både vetenskapliga, religiösa, samhälleliga och filosofiska infallsvinklar på vår första kontakt med extremt högtstående, utomjordiska intelligenser.

Spänningsfältet som råder mellan filmens huvudgestalter och deras olika infallsvinklar, och i den genom filmen återkommande diskussionen om och mellan vetenskap och religion är relevant och intressant, och alltsammans är förvånansvärt väl turnerat för att vara en science fiction-film (!) från Hollywood (!). Och det politiska intrigerandet – trångsyntheten och bristen på visioner när presidentens säkerhetsrådgivare förmår tänka endast på rikets säkerhet inför denna den största händelsen i mänsklighetetns historia – är tyvärr alltför trovärdigt.

Den första kontakten tas på ett sätt som är båda trovärdigt och innovativt. Suggestiva signaler som visar sig symbolisera primtal och utomjordingarnas återsändande av den första TV-utsändningen från jorden, som de uppfattade som ett kontaktförsök men som råkade vara Hitlers invigning av olympiaden i Tyskland 1936. Hur pass sannolik i detalj kontaken kan tänkas vara är förstås omöjligt att säga, men principen för den är avgjort en av de trovärdigaste. Väldigt mycket mer av ren spekulation är de tredimensionella ritningarna till en farkost som kan ta sig igenom maskhål i rymden, men det hör till science fiction-genren och fungerar inom filmens ramar utmärkt med ett visst mått av s.k. suspension of disbelief.

Och, kanske viktigare än något annat med tanke på typen av film – de elegant återhållna, smakfulla specialeffekterna, som varken är större eller fler och framför allt inte grällare än att de fyller sin nödvändiga funktion, det vill säga att underbygga och förstärka intrigen och temat, inte först överrösta och sedan dränka dem. Det normala är ju annars att världens högst betalde skådespelare, Mr. Special Visual Effects, får den kostsamma huvudrollen i hollywoodsk science fiction-film, och håvar åt sig så många pengar att det inte blir något över till budgeten för riktiga skådespelare, manus, dialog och andra sådana där små kinkigheter som den grinigare delen av publiken ofta förolämpande nog tycker är nödvändiga för att det ska bli riktig film.

Jodie Foster är intensivt närvarande och mycket trovärdig i en krävande roll. Och med sitt – som man nu slås av – ganska märkliga ansikte även utseendemässigt väl lämpad för den överjordiskt främmande känsla som präglar filmens klimax, resan till Vega.

I Contact finns hör- och synbara ekon av både Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey och Andrei Tarkovskijs Solaris, och även om den här filmen inte alls kan sägas nå dessa bådas höjder så är den högst väsentligt mycket längre på väg än den förkrossande majoriteten av all science fiction som gjorts, görs och kommer att göras i Hollywood.

Kör hårt,
Bellis

FROST/NIXON av Ron Howard (2008)

mars 4, 2009

FROST/NIXON av Ron Howard (2008)
Med Frank Langella, Michael Sheen, Sam Rockwell, Kevin Bacon, Matthew Macfayden, Oliver Platt, Rebecca Hall, Toby Jones, Andy Milder, Kate Jennings Grant, Gabriel Jarret, Jim Meskimen, Patty McCormack, Geoffrey Blake, Clint Howard, Rance Howard, Gavin Grazer, Simon James, Jay White

Filmen om Watergateskandalen är redan gjord. Den gjordes av Alan J. Pakula 1976 och heter All the President’s Men och huvudrollerna görs lysande av Dustin Hoffman och Robert Redford. Det är en storslagen film, en av de bästa i sitt slag. Andra diverse traumatiska upplevelser i den amerikanska historien, som Vietnamkriget och Kennedymordet, har också filmatiserats. Betydligt mindre lyckat, men ändå.

Så vad ska man hitta på nu? Tja, ska man fortsätta rota i diverse traumatiska, samhälleliga upplevelser på vita duken får man köra dem i repris. (Och javisst, de håller på med en refake av All the President’s Men, för att inte tala om att Vietnamkriget har repriserats otaliga gånger – enligt uppgift har de många filmatiseringarna sammanlagt kostat mer i produktionskostnader än hela kriget gjorde).

Så det gäller väl att hitta en annan infallsvinkel. Ok. Watergate. Varför inte köra hur en brittisk talk show-värd, David Frost, försöker få en intervju med Richard Nixon efter det att Nixon avgått som president under sittande mandatperiod?

Idén är så korkad att man studsar runt på golvet och går ned i spagat, och det har filmen blivit också. För det här är komplett ointressant. Vem i hela friden är det minsta intresserad av protagonisten och huruvida han ska lyckas få en intervju med en före detta president för att höja sina tittarsiffror? Var någonstans ligger tittarens sympatier, vem är det man ska identifiera sig med…? Bryr sig någon enda om huruvida David Frost får och lyckas genomföra intervjun eller inte? Och de som gör det vet väl redan att han lyckades (eftersom det här är en film baserad på ett verkligt händelseförlopp)? Jag visste det inte, eftersom jag inte kände till händelseförloppet, men förstod förstås hur det skulle gå redan när jag efter en minut förstod vad filmen handlade om.

Jag har sett David Frost i svensk tv då och då i modern tid. Jag tycker att han kan vara smårolig ibland när han intervjuar människor jag själv uppskattar – Lauren Bacall, Sean Connery, Dustin Hoffman, David Bowie – men mer än så är det inte. Intervjuerna är menlösa småprat med, om intervjuoffren likt de uppräknade har humor, lite skämt kringströdda här och där. Något man ser en gång för stundens underhållning, men sedan aldrig mer.

Den här filmen är i själva verket så oengagerande att jag faktiskt, vilket är mycket ovanligt för mig, slumrade till någon halv minut mitt i. Visst, jag såg nominerade filmer på löpande band inför Oscarsgalan just då och kunde bli lite sömnig av och till, men för någon som på Berlinfestivalen en gång i tiden såg sex, sju filmer om dagen och sedan var på nattklubbar till klockan åtta på morgonen för att börja se film igen vid tiotiden, och höll på så i en vecka, är det ändå ingen större match. En film måste verkligen vara platt och intetsägande för att jag så totalt ska tappa intresset.

Frank Langella som Richard Nixon är lika övertygande som en staty som har fått en sten i huvudet, med undantag av att statyn vid en jämförelse med Frank Langella sannolikt företer vissa livstecken.

Kör hårt,
Bellis