Posts Tagged ‘George Stevens’

DR. JEKYLL AND MR. HYDE av John S. Robertson (1920)

november 3, 2015

JEKYLL AND MR. HYDE av John S. Robertson (1920)
Svensk titel: Dr. Jekyll och Mr. Hyde
Med John Barrymore, Brandon Hurst, Martha Mansfield, Charles Lane, Cecil Clovelly, Nita Naldi, Louis Wolheim, Alma Aiken, J. Malcolm Dunn, Julia Hurley, George Stevens, Edgard Varèse

Att jämföra en filmatisering med den litterära förlagan där sådan finns är något jag i princip aldrig ägnar mig åt, eftersom en berättelse i rörliga bilder är något helt annat, med helt andra förutsättningar, än en berättelse i text. Fast med det sagt är det inte ointressant att titta på både Robert Louis Stevensons kortroman The Strange Case of Dr. Jekyll & Mr. Hyde och denna filmatisering, Dr. Jekyll and Mr. Hyde.

Robert Louis Stevensons berättelse har blivit en arketypisk, litterär ikon. Och det finner jag märkligt, i sken av att det är en omständligt och klumpigt berättad historia på redan under hans livstid arkaiskt ålderdomlig engelska, en berättelse med teatraliskt våldsamma överdrifter – inte minst blir romangestalt efter romangestalt med vilt flaxande armar och rullande ögon paniskt skräckslagen sida upp och sida ned – och ingen personkarateristik alls, en berättelse som gör en ansats att diskutera det intressanta moralfilosofiska spörsmålet kring allas vår inneboende, potentiella ondska men som på grund av det alltför knappa sidantalet inte lyckas föra diskussionen någonvart, och en berättelse som till råga på allt skymmer den för intrigen helt avgörande Mr. Hyde någonstans i bakgrunden, då och då apostroferad i enstaka meningar.

Vad Robert Louis Stevenson gör är strängt taget att i ett slags synopsis redogöra för en idé till en science fiction- och skräckberättelse, där en av läkaren och forskaren Dr. Jekyll framställd tinktur gör att man förvandlas både fysiskt och psykiskt och renodlar sin egen inneboende ondska, och beter sig därefter. En både suggestiv och intressant berättelse. Det är synd att Robert Louis Stevenson aldrig skrev den.

I mångt och mycket tas det igen av denna filmatisering, som för det första utökar persongalleriet (redan på den tiden var det nödvändigt med något slags romans i en Hollywoodproduktion, så filmteamet tillförde inte minst kvinnor till intrigen, inklusive en som Dr. Jekyll är förälskad i och en annan som Mr. Hyde plågar) och för det andra bygger på berättelsen. Normalt brukar litterära förlagors berättelser behöva reduceras när de filmatiseras, men här är det tvärtom. Stevensons magra skelettberättelse förvandlas med kött på benen till en mer fullödig historia, en förvandling som är inte helt olik den Dr. Jekyll genomgår när han blir Mr. Hyde.

I huvudsak är intrigen dock förlagan trogen, och det gäller även och föga oväntat med tanke på tillkomståret det teatraliska draget. Här rullas det med ögon och gapas med munnar och sprattlas och fäktas med armar och ben och hoppas och skuttas och krängs, men den estetiken är som bekant dominerande i tjugotalets stumfilmer och stammade förstås från att skådespelare dittills arbetat på teatern och varit tvungna att använda sig av bombastiskt överdrivna gester för att det skulle framgå även för dem som satt längst bak i publiken vad som pågick på scenen.

Så givet den skådespelarestetiken, som var ofrånkomlig ända tills geniet Louise Brooks dök upp på vita duken, är det bara att inte utan beundran konstatera att Dr. Jekyll and Mr. Hyde är en förtätad, suggestiv, och mycket mörk film, som väl förmedlar stämningen och själva andan i den berättelse den förtäljer. Det framstår i och för sig även här, precis som i den litterära förlagan, inte som särskilt klart vad det är som gör Mr. Hyde så ond, åtminstone inte förrän han begår intrigens bestialiska mord. Rent generellt är det svårare, i alla fall för en tittare av i dag, att inse vad som är så bottenlöst depraverat med att le om än liderligt mot kvinnor och umgås med dem på sjaskiga barer, men tiderna förändras ju.

Vilket inte innebär att tiderna har förändrats så mycket under de nu 95 år som gått sedan Dr. Jekyll och Mr. Hyde hade premiär att den inte fortfarande är en film man bör se, helt enkelt för att dess kvaliteter är avsevärda och dess gestaltning av en numera arketypisk berättelse är suggestiv och stundtals gripande, om än sällan särskilt skrämmande, i alla fall inte för dagens filmtittare.

Kör hårt,
Bellis

PALE RIDER av Clint Eastwood (1985)

september 12, 2011

PALE RIDER av Clint Eastwood (1985)
Med Clint Eastwood, Michael Moriarty, Carrie Snodgress, Chris Penn, Richard Dysart, Sydney Penny, Richard Kiel, Doug McGrath, John Russell, Charles Hallahan, Marvin J. McIntyre, Fran Ryan, Richard Hamilton, Graham Paul, Chuck LaFont

Pale Rider är världens kanske äldsta berättelse. Den har förekommit i bokstavligt talat otaliga varianter ända sedan berättandets början. Det här är berättelsen om hjälten som dyker upp till synes ur tomma intet, ställer allt till rätta genom att röja de onda ur vägen och sedan försvinner lika plötsligt som han kommit. Bland världshistoriens alla otaliga versioner bjuder Pale Rider inte på något nytt, men det hör närmast till saken – det är omöjligt när man berättar denna uråldriga historia, som berättats så många gånger i så många varianter och i alla mänskliga kulturer. Fast Pale Rider är för den skull inte någon av de sämre varianterna, men alltså mycket lik otaliga andra – inte minst sin förmodligen mest kända föregångare på film, Shane av George Stevens.

Det finns en omständighet som gör Clint Eastwoods vilda västern-version något annorlunda tidigare vilda västern-versioner och det är att ett antal ganska övertydliga antydningar ger vid handen att hans namnlöse hjälte, som bara kallas Preacher, skulle vara ett andeväsen, en spökhämnare – eller, så att säga, en våldnad. Han dyker upp ridande på en blek häst i precis samma ögonblick som filmens unga kvinna, spelad av Sydney Penny, läser högt ur Uppenbarelseboken och just har kommit till raderna om den fjärde av apokalypsens ryttare, den ryttare som rider på en blek häst och kallas Döden. Han sägs av sin gamle ärkefiende vara död sedan länge. Och han har en osannolik förmåga att dyka upp ur tomma intet och lika plötsligt och omärkligt försvinna igen, och förefaller till yttermera visso vara oövervinnerlig. Fast egentligen spelar det ingen roll om man väljer att göra denna tolkning eller inte, för hela poängen med den här berättelsen har alltid varit att hjälten är oövervinnerlig och skurkarna onda och byinvånarna hjälplösa.

Clint Eastwood är inte en stor skådespelare, men lyckligtvis tillhör han de få skådespelare med mycket begränsat register som inser att han har ett mycket begränsat register. Han försöker inte göra någonting som han inte klarar av, han spelar en stereotyp hjälte av precis det slag man är van vid från västernfilmer – den ordkarge ensamvargen, ädel och våldsam och rotlös. Naturligtvis faller filmens båda kvinnor, mor och dotter, för honom och naturligtvis blir han männens stora förebild och den som ingjuter mod i dem, för det hör till saken att den här sortens hjälte – när han dyker upp i manlig gestalt – är en man som kvinnor ska bli kär i och män ska se upp till. Och då menar jag även i biopubliken.

Som storslagen matinéfilm en söndagseftermiddag gör sig Pale Rider alldeles förträffligt, även om slutuppgörelsen ärligt talat stundtals antar ett löjets skimmer helt enkelt för att Preacher är för osannolik (om än i och för sig också mycket stilfull – hatten på marken). Fast med det sagt är Pale Rider elegant och välgjord och bättre än det stora flertalet andra filmer i sitt fack. Den står stadigt på traditionell grund och Clint Eastwood är väl förtrogen med den traditionen och har gjort en av dess främsta filmer.

Själv undrar jag för övrigt om det bara är ett sammanträffande att Preacher inom thrillerlitteraturen fått en efterföljare som heter Reacher.

Kör hårt,
Bellis