Posts Tagged ‘Georgie Glen’

THE RAILWAY CHILDREN av Catherine Morshead (2000)

april 14, 2016

THE RAILWAY CHILDREN av Catherine Morshead (2000)
Svensk titel: Järnvägsbarnen
Med Clare Thomas, Jemima Rooper, Jack Blumenau, Jenny Agutter, Gregor Fisher, Richard Attenborough, Michael Kitchen, Valerie Minifie, Melanie Clark Pullen, Georgie Glen, Amanda Walker, Clive Russell, David Bamber, Jane Wood, Sophie Thompson, J J Feild, Velibor Topic, Geoffrey Beevers, Michael Gunn, Paul Trussell, Max Southworth, Lee Turnbull, Richard Lloyd

För ett drygt år sedan recenserade jag den klassiska ungdomsroman med samma titel av Edith Nesbit som ligger till grund för filmen The Railway Children. Då skrev jag bland annat så här:

”Det skulle faktiskt vara intressant att veta vad några barn egentligen tycker om The Railway Children, för att de skulle kunna identifiera sig med de sirapsdrypande godhetsmiraklen till ungar som är romanens huvudgestalter håller jag för osannolikt på gränsen till uteslutet. Till det kommer att intrigen inte är särskilt medryckande eller spännande, inte ens när de tre mirakelsyskonen Roberta, Peter, och Phyllis utför det ena storverket efter det andra, från att rädda hundratals människor undan döden i fruktansvärda olyckor till att se till så att landsförrädare i form av spioner åker i fängelse (kom ihåg att vi pratar om 11-, 12-åringar och en ungefär 16-åring här).”

Den här filmatiseringen av The Railway Children är i stora delar bra exempel på det meningslösa i att jämföra en filmatisering med dess litterära förlaga, för trots att stora delar av intrigen förstås bibehållits i filmen leder de inte till snyftdrypande sabotage förrän under andra halvan, medan den första halvan är en mycket välgjord, enastående och underbart (i alla fall för en hängiven anglofil) brittisk berättelse om en familj vid förra sekelskiftet i England som oförskyllt hamnar i svårigheter. Det är lika bra att jag ger upp och medger det med en gång – scenerierna, kläderna, människiors sätt att vara och bete sig, och inte minst den klockrent perfekta, brittiska engelskan får mig att kapitulera fullständigt. Jag älskar det. Och till det kommer att de tre barnen är förbluffande skickliga skådespelare, som väl porträtterar sina rollfigurer och gör det med levande och trovärdigt minspel, tonfall, och agerande. Man *tror* på de här barnen, något som var omöjligt när man läste boken.

Filmens andra halva lider av att behöva släpa på romanintrigens ok i mycket högre grad än den första, för det är då barnen börjar utföra det ena miraklet efter det andra (inte i övernaturlig bemärkelse, utan som outhärdligt klämkäcka hurtbullar som är världsförbättrare av en magnitud som skulle få Jesus att rodna av skam över sin egen otillräcklighet), men skådespeleriet och de enskilda scenerna i sig, om man som tittare i tanken befriar dem från från hurtbulleriet och sammanhanget, förblir lika imponerande.

The Railway Children är ett cineastiskt mästerverk med en väldig brist – en påtvingad Pollyanna-intrig som dryper av tårflodig sentimentalitet. Om man hade vågat frigöra sig mer från romanförlagans intrig och i stället låtit de här gestalterna, så utmärkt väl spelade av barnen, få friare spelrum som personer, utan dumintrigens fjättrar, skulle The Railway Children ha blivit en filmklassiker.

Nu får den nog nöja sig med att vara en på flera sätt halv film, där den ena halvan är alldeles strålande filmkonst.

Kör hårt,
Bellis

CALENDAR GIRLS av Nigel Cole (2003)

september 24, 2011

CALENDAR GIRLS av Nigel Cole (2003)
Svensk titel: Kalenderflickorna
Med Julie Walters, Helen Mirren, John Alderton, Linda Bassett, Annette Crosbie, Philip Glenister, Ciarán Hinds, Celia Imre, Geraldine James, Penelope Wilton, George Costigan, Graham Crowden, John Fortune, Georgie Glen, Angela Curran, Rosalind March, John-Paul Macleod, Marc Pickering, Belinda Everett, Harriet Thorpe, Gillian Wright, Janet Howd, Lesley Staples, Ian Embleton

Klassiskt brittiskt småstadselände förvandlat till på film föga typisk, brittisk småstadsidyll. The Full Monty vriden 180 grader – eländet är utbytt mot idyll, männen mot kvinnor. Fast det är fortfarande komedi.

Det känns mycket oklart varför dessa medelålders kvinnor i övre medelklassen får för sig att visa sig nakna i en kalender, eftersom den välgörenhet de ska få ihop pengar till bara är en soffa till väntrummet på ett sjukhus. Det känns möjligen ännu mer oklart varför succén när kalendern väl kommer ut blir världsomfattande och kvinnorna blir inbjudna till Hollywood för att göra en reklamfilm och dyka upp i Jay Lenos pratprogram. Och som allra mest oklart känns det hur allt det här faktiskt kunde inträffa i verkligheten, för även om Calendar Girls i likhet med alla andra spelfilmer som bygger på verkliga händelser till 85% består av fullständigt påhittad intrig och påhittade personer, så är de grundläggande stolparna i intrigen faktiskt bokstavligt sanna i det här fallet.

Fast alldeles komedisoligt är det ändå inte. Calendar Girls är trots allt en brittisk film om invånarna i en småstad, så det brittiska eländet lurar ofrånkomlingen i bakgrunden. Det beständiga eländet i Storbritannien – bristen på tvåglasfönster – finns förstås här också, men även resten är stapelvaror: knarkande ungdomar, otrogna äkta män, dödlig cancer, sörjande släktingar. Allt detta förutom den beständiga bristen på tvåglasfönster dock bara som kryddor; trådarna blir hängande lösa. Som tittare får man inte veta hur det går, för i förgrunden står den pinsamt scoutflickshurtiga berättelsen om de medelålders kvinnorna som nakenposerar för årets kalender från den i vanliga fall mycket pryda och sippt urtråkiga kvinnoföreningen Women’s Institute (som dock i verkligheten inte alls var emot projektet, utan tvärtom gav det sitt fulla stöd). Men den berättelsen förmår inte engagera, för trots lysande skådespeleri från de båda huvudrollsinnehavarna Julie Walters och Helen Mirren, som båda tillhör den brittiska skådespelarparnassen, känns det svårt att som tittare engagera sig i temat.

Det tråkiga är förstås att när Julie Walters och Helen Mirren äntligen gör film tillsammans, så blir det Calendar Girls. De här båda aktriserna slår gnistor om varandra, men de skulle ha kommit mycket bättre till sin rätt i en film som faktiskt handlade om det gamla hederliga brittiska eländet. Gärna regisserad av Mike Leigh. Någonstans känns ju just det som ett slags drömkombination – dessa båda enastående aktriser och denne enastående regissör, alla väl förtrogna med och i själva verket stöpta i det brittiska eländet på film.

Vi lär aldrig få se den filmen, men kan ju välja bort komedin Calendar Girls och i stället se Julie Walters i sin absoluta paradroll, det stora världsgenombrottet i Educating Rita av Lewis Gilbert – en av historiens främsta filmer om brittiskt elände, med komiska inslag även den.

Kör hårt,
Bellis