Posts Tagged ‘Gerard Butler’

300 av Zack Snyder (2006)

juli 24, 2016

300 av Zack Snyder (2006)
Med Gerard Butler, Lena Headey, Dominic West, David Wenham, Vincent Regan, Michael Fassbender, Tom Wisdom, Andrew Pleavin, Andrew Tiernan, Rodrigo Santoro, Giovani Cimmino, Stephen McHattie, Greg Kramer, Kelly Craig, Ely Snider, Tyler Neitzel, Tim Connolly, Peter Mensah, Marie-Julie Rivest

I en oändlig parad av gigantiska blockbusterspektakel där Hollywoods högst betalde skådespelare, Mr. Visual Special Effects, har lagt beslag på över 95% av budgeten och nästan hela filmen, finns mycket sällan utrymme för något annat än de endimensionella, syntetiska landskapen på datorskärmar som efterbehandlade rörliga bilder på skådespelare skuttar omkring och actionsekvensar sig framför.

Något man sällan har utrymme för är intrig, dialog, och skådespeleri. I själva verket kan man fundera över varför skådespelare över huvud taget hyrs in, eftersom man lika gärna kunde datorgenerera dem allihop när man nu ändå datorgenerar 95% av dem (för tro inte för en enda sekund att de jättelika horderna i 300 består av riktiga människor, vilket ju för övrigt blir pinsamt uppenbart när den handfull som är riktiga människor står framför den alldeles platta horden på skärmen bakom sig).

Det autentiskt fascinerande med 300 är att man lyckats skruva till datorprogrammeringen på något sätt, vilket medfört att bergen precis som i en billig gammal C-rulle från 1950-talet ser ut att vara gjorda av skumgummi (i de gamla C-rullarna *var* de gjorda av skumgummi, men det är oklart varför man velat imitera den effekten i det här datorgenanteriet) och byggnaderna av papier maché (i de gamla C-rullarna *var* de gjorda av… ja, och så vidare).

Så här går det till när man gör en sådan här blockbusterfilm:

Man spelar in en lång rad pompösa, storvulna actionsekvenser, där folk skuttar, springer, viftar med vapen, och slåss med varandra. Om vapnen är svärd, klistrar man något slags historisk etikett på filmen – i det här fallet valde man det vittbesjungna slaget vid Thermopylae i antikens Grekland – eller plockar en etikett från lämplig fantasybok, till exempel Tolkiens Lord of the Rings-trilogi.

Om vapnen i actionsekvenserna är pistoler, kulsprutor, handgranater, och annat sådant oknytt, och man färdas i bilar, förlägger man i stället filmen till nutiden, hyr in Arnold Sylvester Bruce Willis Schwarzenegger Stallone, och gör en film om en ensam hjälte som ägnar två timmar åt att skutta runt och skjuta tretusen skurkar.

Om vapnen är strålpistoler och lasersvärd, och man färdas i rymdskepp och hjältarna är robotar, stora teddybjörnar, och i förekommande fall prinsessor med kringlor över öronen, kallar man filmen för Star Wars del 8965.

Som synes hamnade 300 i den första kategorin.

Jag kan föreställa mig att det finns enstaka läsare som möjligen kan tänkas vilja kravla igenom den här katatoniframkallande kalkonen, men för dem av er som nöjer sig med ett handlingssammandrag har jag åstadkommit ett sådant. Kodnycklarna först, sedan sammandraget:

A = Kung Leonídas står på en klippa och skriker ”Spartans!” åt sina mannar så att spottet duschar ur munnen

B = Ett gäng nakna karlar springer runt framför en platt landskapsbild genererad på en datorskärm. De viftar med svärd och vrålar så spottet duschar.

C = Stora monster i både ”mänsklig” och ”djurisk” skepnad kommer rusande och morrar åt karlarna i punkt B, tillsammans med ett jättegäng andra konstiga karlar med mässingsmasker.

D = Alla karlarna och monstren slåss, skuttar, morrar och fäktas med svärd, och skuttar ännu mer, i 15 minuter.

E = Drottning Gorgo av Sparta står i sin stad och kväker ur sig plattityder, omgiven av datorgenererade byggnader som fascinerande nog ser ut att vara gjorda av papier maché.

F = Filmen är slut.

Intrigschema:

A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, F.

Kör hårt,
Bellis

DEAR FRANKIE av Shona Auerbach (2004)

september 14, 2011

DEAR FRANKIE av Shona Auerbach (2004)
Med Emily Mortimer, Jack McElhorne, Gerard Butler, Mary Riggans, Sharon Small, Sophie Main, Katy Murphy, Sean Brown, Jayd Johnson, Anna Hepburn, Elaine M. Ellis, Anne Marie Timoney, Cal Macaninch

Det är aldrig så bottenlöst och realistiskt eländigt någonstans i västvärlden som i förorterna på de brittiska öarna. I alla fall inte på film. Kan det bero på att de inte har tvåglasfönster? Jag vet inte, men det finns inga som är bättre på arbetarklassens småkulenhet och dystra ekorrhjulstillvaro än filmskapare från de brittiska öarna. Sedan kan filmerna utspelas i England eller på Irland eller i Wales eller i Skottland. Det spelar ingen roll. Eländet är lika eländigt och bristen på tvåglasfönster lika ofrånkomlig.

Om det verkar som om jag raljerar här ovan är det faktiskt inte det jag gör, för dels stämmer det jag säger, dels har jag själv alltid funnit en möjligen svårförklarlig men icke desto mindre stor lockelse till just brittiskt elände. Jag skulle inte ha något emot att själv sitta där i en lägenhet med dragiga fönster och buktande, fuktskadat golv och de där bisarra, dammiga heltäckningsmattorna de så ofta har. För jag är hängiven anglofil (om man med det förstår brittiska öarna i helhet). Och filmerna om människor som bor i förorter eller i utkanten av stora städer på de brittiska öarna är påfallande ofta väldigt bra filmer. Som Dear Frankie av Shona Auerbach, en film med ett anslag som känns väldigt mycket Mike Leigh. Och gäller det film om förortselände från de brittiska öarna är det svårt att ge större beröm än så.

Dear Frankie, som utgår från en ensamstående mor med en nioårig son som även har sin egen mor boende hemma hos sig och som ordnar så att de alla tre ständigt flyttar, handlar om den mycket medvetna livslögn en förälder kan leva för att skydda sitt enda barn. Den handlar också om var gränsen mellan livslögn och vad man lite sökt skulle kunna kalla livssanning egentligen går – och är det förresten alltid så uppenbart vilket som är vilket? Kanske är det så att livslögnen helt plötsligt kan bli sann eller i alla fall uppfattas som sann – och tvärtom? På ett plan är Dear Frankie både en tårdrypare och en delvis förutsägbar må bra-film, men det planet är – om än svårt att värja sig mot – det ytliga. Det intressantare planet är den välgestaltade, mänskliga tillvaro där något oväntat kan födas ur förtvivlan och där människor mot de flesta odds kan finna varandra och där även en ganska ringa tjänst kan betyda väldigt mycket – för båda parter. Eller alla tre. Några stora åthävor finns inte här, men den lågmälda, stundtals molande intrigen uppvisar just därför en känslomässig realism som sveper med sig tittaren och blir mycket gripande, inte minst tack vare Emily Mortimers övertygande porträtt av den starka men samtidigt mycket sårbara unga modern. Och kan det förresten hända att livslögnen blir en livssanning även om den avslöjas? Kanske blir den i själva verket då sanningen, medan det som var sanningen visar sig vara en livslögn så plågsam att den måste glömmas bort?

För människor som har råkat ut för något mycket tragiskt och dessutom lever under mycket knappa omständigheter och som ständigt anfräts av oro, är det kanske så. Dear Frankie gestaltar inkännande och trovärdigt sådana människors tillvaro och den skulle nog inte ha kunnat göras någon annanstans än på de brittiska öarna, för människorna här tillhör mycket uppenbart det på brittiska öarna rådande klassamhällets underklass. De kämpar i en tillvaro som någon gång, och till synes mot alla odds, faktiskt kan bjuda även på en och annan ljuspunkt. Och en och annan överraskning. Även för tittaren.

Kör hårt,
Bellis