Posts Tagged ‘Giovanni Ribisi’

SAVING PRIVATE RYAN av Steven Spielberg (1998)

september 17, 2011

SAVING PRIVATE RYAN av Steven Spielberg (1998)
Svensk titel: Rädda menige Ryan
Med Tom Hanks, Tom Sizemore, Edward Burns, Barry Pepper, Adam Goldberg, Vin Diesel, Giovanni Ribisi, Jeremy Davies, John Sharian, Matt Damon, Ted Danson, Paul Giamatti, Dennis Farina, Joerg Stadler, Maximilian Martini, Dylan Bruno, Daniel Cerqueira, Demetri Goritsas, Ian Porter, Gary Sefton, Julian Spencer, Steve Griffin, William Marsh, Marc Cass, Markus Napier, Adam Shaw, Rolf Saxon, John Walters, Dorothy Grumbar, Harrison Young

Jag förstår faktiskt inte poängen. De omtalade första tjugofem minuterna av Saving Private Ryan strävar mycket uppenbart efter att så realistiskt som möjligt skildra den fasansfulla landstigningen på Omaha Beach under D-dagen. De amerikanska soldaterna trasas sönder till slamsor, armar och bakhuvuden och ben exploderar, inälvor väller fram, blodet duschar hela landskapet … och kameralinsen. Och det är det jag inte förstår. De röda fläckarna smattrar som regndroppar mot en fönsterruta och omintetgör därmed hela den realistiska effekt som så uppenbart eftersträvats. Vad är tanken med detta? Ett misstag är det självklart inte, för sådant här är mycket lätt att avhjälpa när man gör film. Särskilt när man gör film för hundra miljoner dollar. Sker det, så sker det avsiktligt. Frågan i det här fallet är alltså varför.

Till det kommer å andra sidan en undran över vad som över huvud taget är tanken med Saving Private Ryan, för det finns ingen rimlig möjlighet att skilja den från den fantastiska uppsjö av amerikanska filmer som gjorts om andra världskriget (så många, i själva verket, att de i sammanlagd produktionskostnad har kostat högst betydligt mycket mer än själva krigsinsatsen gjorde). Och det är faktiskt märkligt, för vad man än säger om Steven Spielberg så går det inte att påstå att han inte är ovanligt väl förtrogen med filmhistorien. Steven Spielberg är inte bara spektakelregissör, han är cineast också. För honom borde det alltså inte ha varit särskilt svårt att tillverka en film med något annorlunda infallsvinkel, en film som på något sätt skilde sig från den väldiga mängden i den stora mittfåran filmer om andra världskriget från USA, en film som tillförde något nytt.

Vad gör han i stället?

Brer på extra mycket med alla de utslitna klichéer som får patriotiska rednecks i Mellanvästern att jubla. Böljande amerikansk flagga i motljus, både som första och sista scen i filmen. Ohygglig slutstrid, där tittaren – alla fasor till trots – inte för ett enda ögonblick tillåts sväva i tvivelsmål om att amerikanerna är ädla och goda och hjältemodiga, medan tyskarna är svartmuskigt ondskefulla och fega och rent allmänt mest påminner om reptiler (visserligen var Nazi-Tyskland fasansfullt, men jag envisas ändå med att tro att dess soldater var människor). Okuvlig lojalitet mot land och flagga, oavsett hur stora påfrestningarna är och oavsett hur fullständigt befängda order man får. Och minsann, visar sig inte till och med den mest krigsskadade och begripligt nog livrädde amerikanske fältsjukvårdaren vara en sann hjälte han också till slut, när han egenhändigt driver ett helt gäng ondskefulla tyskar på flykten. I amerikanska krigsfilmer hamras det in hur tjusiga de äppelpajsätande amerikanska soldaterna är och på ett mycket otäckt plan rättfärdigas i själva verket krig som verksamhet, för oavsett hur realistiskt fasansfullt det framställs går det aldrig att ta miste på det övertydliga budskap som klargör att det är tack vare krigen som de ädla, amerikanska soldaterna får tillfälle att med sina liv som insats försvara friheten, demokratin och McDonald’s. Och därför är krig egentligen av godo, för om det aldrig vore krig, hur skulle då de högresta, ädla McDonald’s-pojkarna kunna rensa världen från ondskans avskum och på nytt rädda den amerikanska flaggan så att den kan fladdra i motljus?

Till detta kommer en premiss för Saving Private Ryan som jag finner osannolik, men jag är inte säker. Fast ändå – även om skälet är det goda att rädda en mors fjärde son när hennes tre övriga alla har stupat i strid, skulle man skicka ut en liten styrka om åtta man långt bakom fiendens linjer för att försöka få tag på den fjärde sonen och därmed alltså riskera åtta soldaters liv för att rädda en? Jag vet faktiskt inte, men jag känner mig inte övertygad om den premissens riktighet. I synnerhet inte när ordern kommer direkt från militärmaktens högsta ledning.

Däremot känner jag mig övertygad om att Saving Private Ryan faktiskt blixtrar till en kort stund efter en och en halv timme, för helt plötsligt dyker en minnesvärd scen upp. Det är scenen med den tillfångatagne tysken som tvingas gräva en grav åt de stupade amerikanerna och som blir bjuden på en cigarett av en av de amerikaner som inte har stupat. Tysken vet att han ska bli skjuten när han har grävt graven. I sken av den omständigheten är det som utspelas mellan honom och amerikanen under bara några korta ögonblick rörande, liksom den tyske soldatens gripande, desperata försök att rädda sitt liv när de övriga soldaterna ställer sig runt honom där han står i den grävda graven och höjer sina gevär. Vad som därefter händer är rätt ointressant, för då faller filmen på nytt tillbaka ned i klyschorna om ädelmodigt tjusiga amerikaner. Men just de ögonblicken, från det att tysken får cigaretten till det att han står i graven omringad av de amerikanska soldaterna och försöker rädda sitt eget liv, är gripande om än inte storslagen filmkonst.

Eftersom resten av Saving Private Ryan är så förvillande lik hundratals och åter hundratals andra amerikanska krigsfilmer håller den redan nu, i skrivande stund, en kvart efter det att jag sett filmen, på att flyta samman med dem i huvudet på mig och om en vecka kommer jag inte att kunna avgöra om de scener – om några – jag tycker mig minnas från Saving Private Ryan verkligen finns med i just den filmen eller i någon annan. Med undantag av just den där scenen med amerikanen som bjuder tysken på cigaretten. Och kanske får man, när man väljer att se en film som man redan på förhand har mycket starka skäl att misstänka är just en klichébemängd, patriotisk propagandafilm om hur tjusiga alla amerikaner är i krig, vara nöjd med att det finns i alla fall en minnesvärd scen?

Kör hårt,
Bellis

AVATAR av James Cameron (2009)

mars 7, 2010

AVATAR av James Cameron (2009)
Med Mr. Special Visual Effects, Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Stephen Lang, Joel Moore, Giovanni Ribisi, Michelle Rodriquez, Laz Alonso, Wes Studi, CCH Pounder, Dileep Rao, Matt Gerald, Sean Anthony Moran, Jason Whyte, Scott Lawrence

INFÖRS OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa originalmusik (James Horner), Bästa scenografi (Rick Carter, Robert Stromberg, Kim Sinclair), Bästa fotografi (Mauro Fiore), Bästa filmklippning (Stephen Rivkin, John Refoua, James Cameron), Bästa specialeffekter (John Letteri, Stephen Rosenbaum, Richard Baneham, Andrew R. Jones), Bästa ljudredigering (Christopher Boyes, Gwendolyn Yates Whittle), Bästa ljudmixning (Christopher Boyes, Gary Summers, Andy Nelson, Tony Johnson)

Att lura ögat.

Filmkonsten har alltid lurat ögat, på ena eller andra sättet. Ända från början. Nu är den stora hypen i och med Avatar att den lurar ögat att se tredimensionellt på filmduken.

Det stämmer. Inte för att det är någon nyhet. Någon väldig skillnad jämfört med tidigare tredimensionella filmer finns inte, förutom vad beträffar de scener som är mest genomfört fotograferade i 3D-teknik. För det är det inte alla som är. Det finns till och med scener som bara är vanlig, tvådimensionell film. Men publiken märker inget, för öser man på med tillräckligt med 3D i ett antal mycket omtumlande scener gör hjärnan resten. Upptäckte jag när jag såg Avatar. För jag var främst där för att se den här så livligt hyllade, nya tekniken.

Och så här gör man för att som tittare kontrollera vad som egentligen pågår, upptäckte jag också.

Man tar av sig 3D-glasögonen en kort stund.

Det finns då tre olika varianter.

1) Har man tagit av sig glasögonen blir allting suddigt och fylledubbelt på bioduken om det är en helt och hållet genomförd 3D-scen.

2) Om förgrunden i form av exempelvis en människa i stället syns mycket tydligt medan bakgrunden är suddig, är det en 3D-scen av det slag som har funnits i evigheter och som bygger på samma princip som 3D-foton man tittar på i en viewmaster. Det vill säga, bilden är fotograferad i så att säga två lager.

3) Ser det ut som vanlig tvådimensionell film är det just vanlig tvådimensionell film.

Exempel på nummer ett i Avatar är inledningsscenen där Sam Worthington väcks ur sin dvala inne på rymdstationen och några av landskapen på Pandora och ett relativt stort antal andra scener, exempel på nummer två förekommer växelvis inne i högkvarteret och när de krigar på Pandora, och exempel på nummer tre är scenerna där rymdstationen svävar i rymden.

Mr. Visual Special Effects kan ha varit lite dyr, så de kanske inte hade råd med honom precis hela tiden. De helt genomförda 3D-scenerna är, det måste medges, inte så sällan visuellt imponerande. Stundtals hisnande.

Pratet om att blåingarna som bebor Pandora har lika känsligt och uttrycksfullt minspel som riktiga människor visade sig förstås vara rent nonsens. Även här har filmmakarna skickligt men mycket enkelt lurat ögat. De har försett blåingarna med jättelika ögon, vilket i sin tur lurar våra ögon. Skälet till att människor tycker att sälungar ser så själfulla ut är att de har jättelika ögon. Samma sak här. Tittarna luras att tro att de här konstgjorda specialeffektsblåingarna ser hemskt uttrycksfulla ut, just för att de har mycket stora och mycket klara ögon. Det enda som faktiskt rör sig i deras ansikten är ögonen och munnen. Ingenting annat. Något minspel finns inte.

Intrigen så. Den här recensionen är inte försedd med någon spoilervarning. Trots det ska jag faktiskt avslöja hela intrigen. Men i stället för att berätta den i detalj gör jag ett kodschema.

Här är nyckeln till koderna:

Kz – kazaam-explosion
Bb – boombang-explosion
Sw – swischavaam-explosion
Hoa – helt osannolik action
He – hjälte
Hna – hjältinna
K – kärlek
O – onding/ar
G – goding/ar
S – strider
Kr – krig
Ls – lyckligt slut

G-O-He-Hoa-Hna-Hoa-Hoa-Hoa-K-O-G-S-Hoa-S-Kz-Kz-He-Hna-K-S-Sw-Hoa-Sw-Kz-K-Kz-Kz-Kz-Bd-Bd-Sw-Bb-Sw-Kz-Kz-Bd-Kz-Bb-Bb-Sw-Bb-Sw-Bb-S-Kz-Bb-Kz-He-Hna-K-Ls.

Kör hårt,
Bellis