Posts Tagged ‘Glenn Close’

EFTER REPETITIONEN av Ingmar Bergman (1984)

maj 29, 2011

EFTER REPETITIONEN av Ingmar Bergman (1984)
Med Erland Josephson, Lena Olin, Ingrid Thulin, Nadja Palmstierna-Weiss, Bertil Guve

”Hör inte pappa hur oäkta hon låter!” utbrister Lena Olin någonstans mitt i Efter repetitionen. Tanken om än inte den ordagranna formuleringen har då och då slagit mig när jag sett filmer av Ingmar Bergman. ”Hör han inte hur oäkta det låter!” Fast när jag ser Efter repetitionen tror jag att han gjorde det. Det måste han förstås ha gjort. Det jag fortfarande inte förstår är varför han ibland skrev dialog som är så högtravande och så konstlad att inte ens ovanligt skickliga och intensivt förmedlande skådespelare som Erland Josephson och Lena Olin kan fälla replikerna utan att de låter tonlöst platta och dunsar i scengolvet som om de bestod av gjutjärn och vägde femton kilo styck. Ingrid Thulin slipper det problemet. Hon har fått repliker som är vardagsnära och naturliga. Så min undran är vad som är tanken med de otympligt artificiella repliker som skapar ett tonlöst löjets avstånd mellan skådespelarna och tittaren och gör att man som tittare går miste om en del av innebörden i det som sägs, fullt upptagen som man är med att förundras över hur groteskt det formuleras?

Efter repetitionen är ett slags uppgörelse med teatern. Eller en redogörelse för teatern. Eller ett porträtt av arbetet med teatern. Eller i själva verket en inträngande bild av de mellanmänskliga relationerna hos människor som arbetar med och på teatern. Egentligen alltsammans och därtill ytterligare många något slags /valfria substantiv/ för/på/med teatern. Inte så få regissörer och inte så få skådespelare och inte så få manusförfattare och producenter och andra människor som verkar inom kultur- och nöjesindustrin har gjort sådana uppgörelser med branschen, i form av pjäser och filmer där de ur olika synvinklar blottar och belyser verksamheten och dess konsekvenser för inte minst privatlivet. Lyckad är Ronald Harwoods pjäs The Dresser, förträffligt filmatiserad av Peter Yates med Albert Finney och Tom Courtenay i huvudrollerna. En annan är den drypande cyniska All About Eve, en av vita dukens superklassiker, regisserad av Joseph L. Mankiewicz och med den oöverträffade Bette Davis i huvudrollen. En tredje är den självbiografiska utbrändhetens och cynismens All That Jazz av Bob Fosse, och en fjärde, femte och sjätte är de tre versionerna av A Star is Born, respektive 1937, 1954 och 1976 (de båda förstnämnda enastående, den sistnämnda förglömlig). Och en sjunde är István Szabós kanske bästa film, Meeting Venus. Men i det sistnämnda fallet måste jag i ärlighetens namn tala om att jag är partisk, eftersom förebilden för Glenn Closes rollfigur är min mor Aina Bellis.

Efter repetitionen är Ingmar Bergmans uppenbarligen delvis självbiografiska (inte i detaljer, men i generella drag) gestaltning av förhållandet mellan regissör och skådespelare på framförallt det privata planet under repetitionsarbetets gång, före premiären. Det känns inte djärvt att påstå att Ingmar Bergmans liv i stora delar var hårt sammantvinnat med och kretsade kring filmen och teatern, och att större delen av hans umgänge och hans intima relationer ägde rum inom film- och teatervärlden. I Efter repetitionen diskuteras förhållandet mellan verkligheten och skådespeleriet känsligt och ingående och man får som utomstående en fascinerande inblick i hur en skicklig skådespelare kan använda sig av sin förmåga även i privatlivet, ända tills de spelade känslorna möjligen är de enda som fortfarande går att uttrycka. Om det är överdrivet eller inte har jag ingen aning om, men det är skickligt sammanvävt med gestaltningen av det märkliga, påfrestande triangeldrama som utspelas under bara någon timme en eftermiddag efter repetitionen. Sammanvävt därför att det förstås ofta är så för människor som är passionerat hängivna teatern och som intimt arbetar med varandra dag ut och dag in på en produktion, i månader. Att saker och ting utspelas känslomässigt mellan människor under sådana omständigheter är närmast självklart. Ingmar Bergman var bättre skickad än nästan någon annan att trovärdigt gestalta det, men med en glimt i ögat som plötsligt, mot slutet, rycker ut skildringen ur det trovärdigas grepp och just därför plötsligt, i en intensiv, fantastisk dialog (utan konstlade repliker) mellan Erland Josephson och Lena Olin om vad som skulle ha skett om det hade skett, belyser alltsammans så mycket sanningsenligare. Den dialogen skulle aldrig ha ägt rum i verkligheten, men den ger en bild av det ömsesidiga, känslomässiga beroendet och det ömsesidiga maktspelet och den emotionella verkligheten – delvis spelad (något båda parter är väl medvetna om) – som känns mycket trovärdig.

Och så avväpnar Ingmar Bergman fullständigt tittaren med filmens slutreplik, som tydligt sätter alltsammans i mycket plötsligt fokus och samtidigt fick i alla fall mig att brista ut i både lättat och beundrande gapskratt.

För naturligtvis är det så. Självklart är det så. Hur skulle det annars kunna vara?

Kör hårt,
Bellis

Annonser

THE NATURAL av Barry Levinson (1984)

maj 9, 2011

THE NATURAL av Barry Levinson (1984)
Svensk titel: Den bäste
Med Robert Redford, Glenn Close, Kim Basinger, Robert Duvall, Wilford Brimley, Barbara Hershey, Robert Prosky, Richard Farnsworth, Joe Don Baker, John Finnegan, Alan Fudge, Paul Sullivan jr., Rachel Hall, Robert Rich III, Michael Madsen, Jon Van Ness, Mickey Treanor

The Natural är i det närmaste ett religiöst crescendo. Fast religionen här är inte någon av de vanliga, utan den amerikanska drömmen – i det här fallet dessutom kretsande kring baseboll, som i USA omfattas med om möjligt ännu religiösare fanatism än fotboll i Europa men är en i grunden lika fånig verksamhet.

När den amerikanska drömmen förverkligas på film sker det i ultrarapid och motljus. Och så går intrigen alltid ut på att huvudpersonen, som ligger i hopplöst underläge redan från början, ändå lyckas förverkliga sin dröm, för att halvvägs in i filmen stöta på väldigt många problem varpå allt faller samman som ett korthus innan han – så gott som alltid en han – på nytt reser sig och slutgiltigt förverkligar den amerikanska drömmen en gång till och filmen därför kan sluta i ett fyrverkeri av triumf. (Den här gången dyker fyrverkeriet dessutom upp rent bokstavligt och drypande sirapssockrigt, i form av exploderande ljusramper på en basebollstadion.)

Förresten blir det plus i marginalen för att huvudpersonen i The Natural kommer från den amerikanska landsbygden och är av farmarsläkt, för inget är så amerikanskt som den enkle nybyggarsonen som mot alla odds lyckas i den stora staden. Nybyggare och baseboll. Det är tjusigt, det. En oslagbar amerikansk-patriotisk kombination, särskilt i ultrarapid och motljus.

På den här beskrivningen, minus farmarpojken, känner de fletsa säkert igen Rocky, som oavsett vilken av de i det närmaste identiska filmerna i serien man väljer är en av de mest klichébemängda varianterna av den här historien som någonsin berättats på vita duken.

The Natural är Rocky på amfetamin.

Byter man ut boxningen mot baseboll och lägger till trettiofyra amerikanska drömmen-klichéer är intrigen identisk med Rockyintrigerna, med ett mycket intressant undantag – det finns en chockartat överraskande scen i The Natural som dessutom är den axel kring vilken hela handlingen roterar, därför att det är där och då allt tvärvänder för Robert Redford. Intressant omständighet: denna nyckelscen ges aldrig någon som helst förklaring. Varför det som utspelas i scenen inträffar får man aldrig veta och därför blir den helt obegriplig och känns bara som ett mycket påklistrat försök att motivera resten av filmen, som går ut på Robert Redfords kamp för att på tok för sent i livet och trots den katastrof som inträffat bli världens bäste basebollspelare. I ultrarapid och motljus, förstås.

Fast några små marginalanteckningar kan man göra om The Natural.

Jag har träffat Glenn Close. Hon är mycket kort. Jag skulle gissa på att hon är något under en och sextio. Därför matchar hon Robert Redford, som är strax över en och sextio. Det gör scenerna mellan dem naturligare än till exempel scenerna mellan Robert Redford och Meryl Streep i Out of Africa, där det finns sekvenser med en onaturlig prägel som beror på lådan Robert Reford står på när han kysser henne eller över huvud taget befinner sig i bild tillsammans med henne.

Robert Redford har en imponerande tjock kalufs, naturtroget färgad blond. Den har möjligen fått inte bara honom utan även hans omgivning att tro att han ser väldigt mycket yngre ut än han är. När The Natural spelades in var Robert Redford 48 år gammal. I första delen av filmen (före den där katastrofen som aldrig får sin förklaring) spelar han 28 år yngre, i den andra delen spelar han 12 år yngre. Han övertygar inte i någondera rollen, eftersom han har ett fullkomligt osannolikt nätverk av rynkor i absolut hela ansiktet – ett nätverk som syns framförallt i närbild och som väldigt få människor brukar ha ens tillstymmelse till före 70 års ålder. Det känns inte helt begripligt att Robert Redford hade det redan vid 48 års ålder, men det hjälper honom inte att se ut som 20 eller ens 36. Och varför envisas man med att filma honom i extrema närbilder i mycket stark belysning, när han nu ska föreställa mycket yngre än han är?

I The Natural blixtrar med jämna mellanrum rader av stora tidningsrubriker om New York Knights – laget Robert Redford spelar för i filmen – förbi i bild. I detta tidevarv, när man kan frysa bilden eftersom man ser filmen på DVD, kan man roa sig med att se vad artiklarna under rubrikerna handlar om. De handlar inte om New York Knights. De handlar inte ens om baseboll. Och ibland har nog filmteamet haft ganska roligt.

Av Bernard Malamaud har jag bara läst novellsamlingen Rembrandt’s Hat, men om den är på något sätt representativ för hans författarskap var han en ganska originell författare. Jag vågar därför gissa att hans roman The Natural är en originell roman, men kan bara konstatera att man när man filmatiserat den av någon anledning valt att göra en ooriginell film. Undantagandes, då, att filmens enda oförutsägbara och därför enda intressanta scen aldrig får någon förklaring. Det är ju rätt originellt.

Glenn Close är en mycket begåvad skådespelerska. Robert Duvall, som även han har en biroll i The Natural, är en mycket begåvad skådespelare.

Robert Redford har gjort mycket gott för filmkonsten i egenskap av ordförande för The Sundance Film Festival.

Kör hårt,
Bellis

THE STEPFORD WIVES (2004 – the refake) av Frank Oz

mars 10, 2009

THE STEPFORD WIVES av Frank Oz (2004)
Titel i Sverige: Stepford Wives
Med Nicole Kidman, Matthew Broderick, Glenn Close, Bette Midler, Christopher Walken, Roger Bart, David Marshall Grant, Jon Lovitz, Dylan Hartigan, Fallon Brooking, Faith Hill, Matt Malloy, Kate Shindle, Tom Riis Farrell, Lorri Bagley

SPOILERVARNING (även originalets intrig och slut avslöjas!)

I USA är ”stepford wife” ett begrepp. Ira Levins roman och, senare, originalfilmatiseringen blev så ryktbara att även de allra flesta som aldrig läst boken eller sett filmen vet vad en ”stepford wife” är för något. Och det har varit det stora problemet för den här refaken av filmen. Det är helt uppenbart att teamet bakom refaken har förstått att alla redan innan de ser den vet att stepfordhustrurna är konstgjorda, att de är androider. Därmed har den ursprungliga filmens chockverkan omöjliggjorts; i den gavs antydningar om vad som försiggick, men det var först i slutet som man fick veta att fruarna i Stepford var androider och den isande slutscenen, där filmens huvudperson förvandlats till en av dem och går runt med sin kundvagn i snabbköpet och dockstelt hälsar på de andra dockstela hustrurna, är oförglömlig.

Den scenen finns med här också, men den här gången slutar filmen inte där. För den vill förstås överraska, den vill sluta oväntat. Och det gör den, för slutet har inte bara denna gång blivit lyckligt i stället för isande fasansfullt – det har också blivit obegripligt och hänger inte ihop med filmen i övrigt.

Under det mycket påklistrade slutet kommer händelserna slag i slag:

1. Det visar sig på en stor bal att Nicole Kidman, som hennes man Matthew Broderick uttrycker det, ”…isn’t a robot”. Hon har bara spelat.

2. Strax innan det avslöjandet har Broderick varit nere i källarvåningen på herrklubben där balen äger rum. I källarvåningen finns kontrollskärmarna till de datorprogram som via mikrochips implanterade i hjärnan styr fruarna i Stepford. Han har stängt av datorprogrammen, så att fruarna åter har blivit sig själva.

3. Omständigheten i punkt 2 är mycket märklig. För de fruar som betett sig oväntat tidigare i filmen har helt uppenbart varit androider, det vill säga maskiner. Inte människor med mikrochips i hjärnan. Efter boken och den förra filmen visste som sagt alla att fruarna i Stepford var androider; därför var de det i den här filmen också. När en av dem går sönder ryker det ur öronen på henne och hon beter sig precis som en maskin som hakat upp sig; på en annan kan man stoppa ett kreditkort i munnen och ur samma mun plocka ut kontanter, som ur en bankomat. Båda delarna är svåra att åstadkomma med levande kvinnor, oavsett antal mikrochips i hjärnan.

4. Men slutet ska vara överraskande. Så då ignorerar man plötsligt att kvinnorna tidigare i filmen har varit androider. Nu är de i stället verkliga, levande kvinnor som bara fått mikrochips implanterade i hjärnan och när datorprogrammen stängs av blir de sig själva igen.

5. Fast därmed är det långt ifrån slut på enfalden. Det visar sig i rask takt därefter att den man, Christopher Walken, som styrt hela Stepford och legat bakom datorstyrningen av kvinnorna själv är en android, alldeles på riktigt.

6. För egentligen, visar det sig, är det hans fru, Glenn Close, som ligger bakom alltsammans och som håller ett flammande försvarstal inför den församlade skaran på balen, när hennes robotmake blivit förstörd och alltså är ”död”.

7. I en av de sista scenerna intervjuar Larry King från tv-kanalen CNN Nicole Kidman och Bette Midler och Roger Bart, de tre huvudpersoner som hela tiden har funnit Stepford obegripligt och motbjudande, efter att de räddats.

8. Som en sista störtdykning i enfald meddelas under Larry King-intervjun att männen i Stepford nu efter sina mycket allvarliga brott (i stället för i fängelse) satts i husarrest och tvingas utföra husmorssysslor och man klipper över till en parodi på den ursprungliga filmens isande slutscen, där männen myllrar runt i snabbköpet och lyder order av en kvinnoröst i högtalarsystemet som säger åt dem att fortsätta handla och inte stanna till och prata med varandra.

9. Och då har jag inte ens nämnt att det är obegripligt hur Matthew Broderick tidigare i filmen kunnat ”strunta i” att implantera mikrochipsen i sin hustrus hjärna. Visserligen sänder herrklubbens medlemmar ned honom och henne i källarplanet med ett slags golvhiss när ingreppet ska ske, men det är ju bara imbecillt att tänka sig att det är han ensam som ska utföra det – han är tv-producent, inte hjärnkirurg – och att hon i så fall bara ska gå med på det. Därnere i källaren måste väl ha funnits ett helt expertteam av läkare och datortekniker. Fast tydligen inte.

Det finns ett par poänger med filmen.

Nicole Kidman är faktiskt väldigt bra i huvudrollen.

Och Stepford är mycket lyckat skildrat. Hela staden går i grälla pastellfärger à la reklamfilmer och reklamannonser från femtiotalet och kvinnorna beter sig som de absolut stereotypt perfekta husmödrar som reklamfilmerna och annonserna befolkades av på den tiden. Husmödrarna som leende lägger tvätt i maskinen, bakar varje söndag och väntar i dörren, med middagen framdukad, när äkta mannen kommer hem från jobbet.

Men detta hade man förstås kunnat göra utan att tillverka en ny version av The Stepford Wives. Det är uppenbart att filmmakarna redan från början har insett att det inte går att göra en ny filmatisering av The Stepford Wives. Både romanen och den ursprungliga filmen är för kända. Den insikten skulle väl ha varit ett alldeles utmärkt skäl att låta bli?

Kör hårt,
Bellis