EN LEKTION I KÄRLEK av Ingmar Bergman (1954)
Med Eva Dahlbeck, Gunnar Björnstrand, Harriet Andersson, Yvonne Lombard, Åke Grönberg, Olof Winnerstrand, Birgitte Reimer, John Elfström, Renée Björling, Dagmar Ebbesen, Sigge Fürst
Ingmar Bergman, i Sverige känd som ångestens fader. De som har trott på den ensidiga myten om detta mångsidiga kinematografiska geni blir troligen förbluffade när de i En lektion i kärlek får se en av de filmer som torde ha influerat otaliga romantiska komedier, inte minst och mycket uppenbart Woody Allens. Med den lilla skillnaden att Ingmar Bergman är roligare.
Förbluffade lär de flesta tittare även bli av den sexuella frispråkigheten, som inte inskränker sig till enbart skämt som är så skabrösa att man nog skulle ha trott dem vara omöjliga i en svensk film från 1954. Men förutom uppfylld av ångest var Ingmar Bergman dessutom uppfylld av oräddhet, i alla fall vad beträffar vad han vågade uttrycka i sin filmkonst. Jo, jag häpnade också. Och humor saknade han inte.
En lektion i kärlek är dessutom något så förbluffande som en komisk, tidig variant av ett av Ingmar Bergmans stora mästerverk, Scener ur ett äktenskap, och av den mycket sena Enskilda samtal, som jag skam till sägandes ännu inte har sett men som i romanform med sin inträngande klarsyn och säkra stilistik imponerade djupt. För En lektion i kärlek är uppbyggd på samma sätt – den består av en rad samtal, samtliga utom ett kretsande kring kärleksrelationen kvinna/man. Den skickliga, fängslande intrigen (det kan låta som en klyscha men stämmer) för samman filmens många olika gestalter i olika konstellationer och leder till samtal där parrelationen betraktas ur ständigt nya synvinklar, utifrån nya utgångspunkter. Och jag förstår att det låter hemskt tråkigt och djupsinnigt och dystert och säkert ångestladdat, men En lektion i kärlek är något så besynnerligt som en film som är elegant rolig, ibland till och med begåvad buskis, samtidigt som den lyckas säga inte så lite väsentligt. Även om femtiotalets förhärskande könsrollssyn, som Ingmar Bergman i sin film gör inte så lite uppror mot inte minst på det sexuella planet.
Jag kan livligt föreställa mig att någon som såg den här filmen utan att känna till vem som regisserat den inte omedelbart skulle tro att det var Ingmar Bergman. Gissningen skulle kanske bli Hasse Ekman. Även om man måste medge att Ingmar Bergmans blixtrande dialog – han skrev förstås som vanligt manus själv – ligger på en nivå som Hasse Ekman, även han en vidunderlig filmregissör som skrev sina egna manus, inte nådde mer än undantagsvis och knappast genom en hel film. Rappa replikskiften som både är slagfärdiga och betydelseladdade, ibland i så hög grad att man tackar för möjligheten att i detta moderna tidevarv spola tillbaka dvd:n och se om samma scen flera gånger. Vilket är en ren njutning även för att framförallt Eva Dahlbeck, Harriet Andersson och Åke Grönberg gör enastående och mycket inkännande och, förstås, roliga skådespelarinsatser. Scenen där Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand befinner sig i tågkupén såg jag fem gånger och Harriet Andersson som upprorisk, trulig pojkflicka är svårslagbar.
Det fascinerande är att det ofta visar sig att de som hävdar att Ingmar Bergman var tungsint tråkig vid närmare undersökning för det mesta inte har sett särskilt många av hans filmer.
I synnerhet inte denna.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 