Posts Tagged ‘H. G. Wells’

RESAN TILL MÅNEN av Georges Méliès (1902)

december 15, 2010

RESAN TILL MÅNEN av Georges Méliès (1902)
Originaltitel: Le Voyage dans la lune
Med Victor André, Bleuette Bernon, Brunnet, Jeanne d’Alcy, Henri Delannoy, Depierre, Farjaut, Kelm, Georges Méliès

Resan till månen, som är inspirerad av Jules Vernes roman Från jorden till månen och H. G. Wells roman Den första färden till månen, är historiens första science fiction-film. Och den är ett underbart fantastistycke!

Det är fullkomligt överväldigande vilken omsorg man har lagt ned på studiokulisser och specialeffekter, och med vilken frodigt humoristisk distans man gjort filmen. Resan till månen är en uppsluppen, fantasifull, humoristisk, infallsrik och suggestiv film, och tänker man på att den är gjord 1902 ser man det fantastiskt mycket charmigare ursprunget till vad som under de dryga hundra åren sedan dess i alldeles för stor utsträckning kommit att bli tröttsamma, enformiga fyrverkerier av imbecilla specialeffekter i filmer utan annat innehåll.

Specialeffekterna och scendekorerna i Resan till månen är underordnade och förstärker och framhäver intrigen, men är samtidigt så välgjorda att de i sig är en ren fröjd. Och med humorn och det synbarligen mycket medvetet komiska skådespeleriet, och med sådana makalösa detaljer som de alkemistliknande astronomerna till de paranta och för tiden lättklädda damerna som laddar kanonen med raketen och sedan glatt vinkande poserar på rad framför kameran till landningen i mångubbens öga till de förbluffande månvarelserna som omotiverat och vid de mest olämpliga tillfällen (som under pågående strid) slår kullerbyttor till höger och vänster till jordens uppgång över månhorisonten blir det här en storslaget underbar liten men mycket stor film från filmkonstens mycket tidiga barndom.

På något sätt känns det förunderligt, närmast svindlande, att världens första science fiction-film, inspelad 1902, är så mycket beständigare än sentida efterföljare som Avatar och Star Wars.

Det är ingen särskilt kvalificerad gissning att de senare kommer att vara fullständigt bortglömda 108 år efter sin tillblivelse.

På motsvarande sätt är det ingen särskilt kvalificerad gissning att Resan till månen fortfarande har en publik om 108 år. Och att det inte bara beror på att den var först.

Det känns inte särskilt överraskande att samtliga nämnda filmers framtida öde är mycket välförtjänt.

Kör hårt,
Bellis

THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN av Stephen Norrington (2003)

april 25, 2010

THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN av Stephen Norrington (2003)
Titel i Sverige: The League
Med Sean Connery, Naseeruddin Shah, Peta Wilson, Tony Curran, Stuart Townsend, Shane West, Jason Flemyng, Richard Roxburgh, Max Ryan, Tom Goodman-Hill, David Hemmings, Terry O’Neill, Rudolf Pellar, Robert Willox

Man kan börja med att kalla saker och ting vid deras rätta namn.

The League of Extraordinary Gentlemen bygger på en så kallad graphic novel, det vill säga en roman som består av bilder och pratbubblor. Med andra ord, ett seriealbum. Inte en roman. Inte ens den gamla tidens Illustrerade Klassiker hade mage att kalla sig romaner. De var seriealbum som byggde på romaner. Numera kallar man en serietidning som är tillräckligt tjock för roman. Vilket är ungefär som att kalla den här filmen för en riktig film i stället för ett fyrverkeri.

Det tänker jag inte göra. Kalla The League of Extraordinary Gentlemen för en riktig film, alltså. Jag kallar den för vad den är: ett fyrverkeri som bygger på ett seriealbum.

När jag i min späda ungdom läste Marvel Comics’ serietidningar handlade de ofta om superhjältar. Det gör den här filmen också. Fast ett märkligt slags superhjältar, för de är alla gestalter ur den klassiska litteraturen. Oscar Wildes Dorian Gray är med. Och Mark Twains Tom Sawyer. Och Bram Stokers Mina Harker, det vill säga Jonathan Harkers fru. Och det var alltså Jonathan Harker som var och hälsade på Dracula i romanen med samma namn. Nu är Mina Harker vampyr hon också. Och förresten, Robert Louis Stevensons doktor Jekyll är också med. Och hans Mr. Hyde, men i en fullständigt bisarr version. Inte att förglömma Arthur Conan Doyles professor Moriarty, som dock under större delen av filmen i stället låtsas var M från James Bond-filmerna. Kanske för att Sean Connery spelar huvudrollen som H. Rider Haggards Allan Quatermain. Och H. G. Wells’ osynlige man är också med. Och Wells’ franske kollega Jules Vernes kapten Nemo, med sin väldiga undervattensbåt Nautilus. Och lite annat sorterat folk ur världslitteraturen, som Herman Melvilles Ishmael. Från Moby Dick, alltså.

The League of Extraordinary Gentlemen är precis lika bisarr som min uppräkning ovan. Hur man kan få för sig att förvandla en lång rad av världslitteraturens mest berömda gestalter till superhjältar i ett Marvel Comics-äventyr och sedan spränga allt från Venedig till hemliga fästningar i Mongoliet i luften i en timme och fyrtiofem minuter framstår som ungefär lika obegripligt som att Sean Connery har visat så enastående dåligt omdöme att han ställt upp på enfalden.

Han måste ha fått väldigt mycket pengar. Det brukar vara så. Man skulle önska att han i stället fick lika mycket pengar för att på nytt spela James Bond, eftersom det enda försonande draget hos The League of Extraordinary Gentlemen är att han bevisar att han faktiskt skulle klara det. I vanlig ordning gör Sean Connery flera av sina stunts själv. Fast så var han vid tiden för den här filmens tillkomst förstås bara 73 år.

Miljöerna i den här science fiction-filmen – som alltså är en parallellvärldshistoria fylld av de nämnda litterära gestalterna – är ganska imponerande. Ett 1899 som är ett slags anakronistisk framtid. Eller, för att vara mer rättvisande – miljöerna skulle ha varit imponerande om visionen som ligger bakom dem inte så uppenbart förverkligats i form av endimensionella datoranimationer.

Vill man se den här sortens anakronistiska framtid väl genomförd på film, bör man trots Sir Sean Connery förbigå The League of Extraordinary Gentlemen och i stället se 1984 av Michael Radford.

Fast det måste medges att det är ett nöje att se och höra Sir Sean leverera sina repliker inne på gentlemannaklubben i Afrika i början av The League of Extraordinary Gentlemen. Han gör det med samma träffsäkerhet och elegans (och i det här fallet även ironi) som utmärkt hela hans skådespelarkarriär.

Fast sedan börjar de skjuta och allt exploderar och fortsätter att explodera tills det är dags för eftertexterna.

Kör hårt,
Bellis