Posts Tagged ‘Harrison Ford’

BLADE RUNNER av Ridley Scott (1982)

november 26, 2013

BLADE RUNNER av Ridley Scott (1982)
Med Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Edward James Olmos, M. Emmet Walsh, Daryl Hannah, William Sanderson, Brion James, Joe Turkel, Joanna Cassidy, James Hong, Morgan Paull, Kevin Thompson, John Edward Allen, Hy Pyke, Kimiko Hiroshige, Robert Okazaki, Carolyn DeMirijan

Det finns två problem med kultklassikern Blade Runner.

Det första problemet är att en tänkvärt spekulerande science fiction-film med ett relevant tema som går att behandla endast inom science fiction-genren, och till yttermera visso en film som bygger på en roman av Philip K. Dick (romanen heter Do Androids Dream of Electric Sheep?, på svenska som Androidens drömmar), även den … så tröttsamt … måste anfrätas av ett antal osannolikt omtumlande actionsekvenser. Var det verkligen nödvändigt? Slutuppgörelsen ser ut som slutuppgörelsen i vilken film som helst med Bruce Sylvester Arnold Schwarzenegger Stallone Willis. Med undantag av att det regnar, förstås.

Och det är strängt taget det andra problemet. Det regniga stadslandskapet, hämtat direkt ur film noir-genren och påklätt en framtidskostym. Ett problem som samtidigt inte är ett. På sätt och vis. Stadslandskapet i den här framtidsskildringen är så enastående suggestivt att det i princip tar över huvudrollen. Fast det är nästan omöjligt att som tittare inte gång på gång komma att tänka på filmen Ridley Scott gjorde före Blade Runner. Alltså, Alien. Som nog är den första film i historien där rymdskeppet i en framtid som är så avlägsen att rymdfart blivit en vardaglig företeelse är trovärdigt skamfilat, nedgånget och hoptejpat. Det är väldigt suggestivt. Problemet är att rymdskeppets interiör i Alien ser nästan precis ut som stadens exteriör i Blade Runner. Och när man kommer inomhus, i stadens fallfärdiga, sedan länge övergivna hyreshus där bisarra människospillror nu bosatt sig, är det lätt att få för sig att de helt enkelt plockade över rekvisitan från Alienstudion, spikade om den lite och körde på med den igen. För det ser ju nästan likadant ut.

Men om man bortser från de här båda omständigheterna, och i själva verket anammar den senare eftersom stadslandskapet som sagt är suggestivt, innehar Blade Runner förmodligen distinktionen av att vara den mest lyckade av alla Philip K. Dick-filmatiseringar (fast jag har inte sett alla, så jag ska inte svära på att jag verkligen tycker det). För faktum kvarstår att temat som kretsar kring när en konstgjord människa – en android – blir levande och jagmedveten på riktigt och därför bör ha samma människovärde som en biologisk människa är och förblir intressant och ännu mycket aktuellare idag, när vi kommit ännu mycket närmare den sortens maskin än när filmen gjordes.

Fast det är väsentligt att inte se originalversionen av filmen, utan antingen the director’s cut eller den andra specialversionen, vad de nu kallar den. Eller om det finns två. I vanliga fall skulle jag i princip aldrig säga något sådant, men i det här fallet stämmer det. För slutet i originalversionen är en påklistrad råttsvans som kommer farligt nära att paradoxalt motsäga hela den film som föregått det och som dessutom är sockersött lyckligt, vilket även det är en paradoxal motsägelse i sken – eller snarare mörker – av den ödesmättat dystra berättelse fylld av förtvivlan som filmen gestaltat.

Håller man bara allt det här i minnet känns det inte alls orimligt att Blade Runner kommer att kännas minnesvärd när man sett den.

Både för sin möjligen inte fullgångna men dock intelligenta behandling av temat och sitt suggestiva stadslandskap.

Kör hårt,
Bellis

WHAT LIES BENEATH av Robert Zemeckis (2000)

mars 8, 2009

WHAT LIES BENEATH av Robert Zemeckis (2000)
Svensk titel: Dolt under ytan
Med Michelle Pfeiffer, Harrison Ford, Miranda Otto, James Remar, Katharine Towne, Victoria Bidewell, Diana Scarwid, Eliott Goretsky, Ray Baker, Wendy Crewson, Amber Waletta

SPOILERVARNING

Det finns ett recept.

Om man har kontrakterat en före detta filmstjärna som inte kan agera och som är så hårdsminkat anisktslyft att hon inte längre kan röra på ansiktsmusklerna utan att se fullkomligt befängd ut, är det bäst att kontraktera en före detta filmstjärna till.

Fast han får inte kunna agera han heller, för då blir kontrasten för stor. Däremot behöver han inte vara ansiktslyft eftersom han är en han, så det gör inget att han inte är ansiktslyft eller ens särskilt sminkad och det spelar inte ens någon roll att han de senaste tjugo åren åldrats ett decennium per år och därför ser ut som 265.

Tanken är att de här båda avdankade före detta filmstjärnorna tillsammans ska ha tillräckligt mycket dragningskraft för att filmen ska gå att kursa med någorlunda vinst.

Men säker kan man aldrig vara.

Så för att anrättningen ska bli fullbordad måste receptet även innehålla ett upplägg som använts förut och som är så väl beprövat att man vet att det med sina minsta gemensamma nämnare går hem hos så gott som alla. Upplägget är ensam kvinna spatserar runt i stort, ödsligt, mörkt hus och råkar ut för läskigheter, men springer inte över till grannen och ringer polisen utan går i stället upp på övervåningen när det hörs kusliga dunsar därifrån. Och för att färdigkrydda låter man hennes spatserande i huset regisseras av en avdankad regissör som gjort ett antal kassasuccéer av megaformat, den första femton år tidigare – Back to the Future – och därefter gradvis allt mindre framgångsrika uppföljare.

What Lies Beneath var enastående bra en gång i tiden. Det var 1944. Då hette den Gaslight och gjordes av George Cukor, och huvudrollerna spelades av Charles Boyer och Ingrid Bergman. Fast även Gaslight var en nyinspelning, bara en osannolikt lyckad sådan – bland annat för att den i bästa mening var en psykologisk thriller.

Nåväl, den lilla extra nypa som lagts till anrättningen den här gången är ett alldeles autentiskt spöke. Temat förblir dock detsamma, men spöket förmodas göra det hela så mycket mer kräkinjagande.

Intrigen är mycket intressant uppbyggd. Den utgörs av en lång rad sketcher som alla består i att Michelle Pfeiffer gång på gång promenerar runt i det stora, mörka, ödsliga hus hon bebor tillsammans med Harrison Ford och råkar ut för diverse grusliga kusligheter som spöket står till tjänst med.

Tre gånger ramlar samma inramade fotografi i golvet, till exempel. I tre olika sketcher, alltså. Tredje gången börjar det kännas lite enahanda. Fast det är samma sak med ytterdörren. För den öppnar sig själv inte bara tre utan fem gånger. Eller kanske var det sex. Möjligen sju. Jag tappade räkningen.

Och så fyller badkaret sig självt med vatten, men det var bara två gånger. Sedan är det i stället den lömske Harrison Ford som fyller det med vatten när han ska mörda sin fru Michelle Pfeiffer.

Och så ser hon någonting ruskigt nere på sjöbottnen, Michelle. Fyra gånger.

Nåja, Michelle Pfeiffer springer alltså runt och blir skrämd i sketch efter sketch, och filmen som är två timmar lång skulle lika gärna ha kunnat vara fyra timmar lång (om man utökade antalet sketcher till det dubbla och lät fotografiet falla i golvet sex gånger, ytterdörren gå upp av sig själv tolv eller om det nu blir fjorton gånger, och så vidare) eller tio minuter lång (om man i barmhärtighetens namn reducerade antalet sketcher till det minimum som krävs för att intrigen ska bli begriplig).

Musiken är fascinerande. För det är sådan här väldigt tydlig och enastående pekpinneaktig ”nu är det hemskt”-musik. Så fort den pågående sketchen närmar sig sitt fasansfulla klimax, blir orkestermusiken kusligt otäck så att vi alla vet att nu ska vi bli rädda, för nu är det ruggigheter i görningen! Och så mullrar den med läskiga stråkar och tutande bastubor ut i ett crescendo av ruggugleljud samtidigt som man får se det det läskiga i bild!

Michelle Pfeiffer är också fascinerande. Den som känner till min maxim om skådespelare har ingen svårighet att placera in henne på skalan:

1) Om man när man ser en film hela tiden hör för sitt inre öra vilka anvisningar regissören ger skådespelaren, är skådespelaren usel.

2) Om man inte hör vilka anvisningar regissören ger skådespelaren, är skådespelaren skicklig.

3) Om man glömmer att ens försöka höra efter, är skådespelaren helt lysande.

Skulle nu några tvivel trots allt kvarstå så är Michelle Pfeiffer – och i den här filmen är det övertydligt – en klockren 1:a. Hon är i själva verket så enastående obegåvad att man nästan får en känsla av att alltsammans är ett mycket avancerat practical joke; hon har med sitt översminkade, ansiktslyfta, dödskallestela ansikte i hela sitt yrkesverksamma liv rört sig genom film efter film som spöket efter en teaterskoleelev under tredje dagens lektioner. När regissören säger åt henne att titta så *TITTAR* hon, när han säger åt henne att gå till vänster så *GÅR HON TILL VÄNSTER*, när han säger åt henne att se rädd ut så *SER HON RÄDD UT*… men hon gör *aldrig ett uns mer*! Hon gör bara *precis* det hon blir tillsagd att göra, fast uppförstorat sju gånger. Hon kunde lika gärna ropa rakt ut vilka regianvisningar hon fått.

Sedan kan man undra hur någon alls har kunnat inbilla sig att den här filmen ska skrämma tittarna, för man ges aldrig en chans att identifiera sig med Michelle Pfeiffer. Hon placeras i de första scenerna snabbt in i tid, plats och situation, och sedan börjar kusligheterna drälla över henne. Hon identifieras aldrig som människa; hon placeras bara ut i sketchintrigen som en docka.

Det kan ju bero på att hon ser ut och rör sig som en, men i alla fall. Varje emotionell koppling mellan Michelle Pfeiffer och tittaren saknas helt.

Kör hårt,
Bellis