Posts Tagged ‘Isaach De Bankolé’

FJÄRILEN I GLASKUPAN av Julian Schnabel (2007)

oktober 1, 2010

FJÄRILEN I GLASKUPAN av Julian Schnabel (2007)
Originaltitel: Le scaphandre et le papillon
Med Mathieu Amalric, Emmanuelle Seigner, Marie-Josée Croze, Anne Consigny, Patrick Chesnais, Niels Arestrup, Olatz López Garmendia, Jean-Pierre Cassel, Max von Sydow, Marina Hands, Gérard Watkins, Théo Sampaio, Fiorella Campanella, Talina Boyaci, Isaach De Bankolé

Det finns berättelser som lämpar sig bättre som böcker än filmer. Fjärilen i glaskupan är en av dem. Jagberättande har alltid varit svårt på film och för det mesta löser man det med en berättarröst som kommenterar intrigen som utspelas på duken. Men det ger inte samma närhet som att läsa en berättelse i jagform, eftersom tittaren ofrånkomligen får större distans till det som utspelar sig när det utageras av människor man faktiskt ser, på duken. Fast det finns ett annat sätt att jagberätta på film. Man använder sig av subjektiv kamera. Det vill säga, det kameran visar oss är vad huvudpersonen ser. Fjärilen i glaskupan inleds med fyrtio minuters subjektiv kamera.

Det fungerar inte som avsett.

Som de flesta antagligen känner till är Fjärilen i glaskupan baserad på Jean-Dominique Baubys självbiografiska skildring av sitt liv efter den 8 december 1995, då han drabbades av en massiv stroke som orsakade att hjärnstammen förlorade kontakten med hans kropp. Det enda han därefter kunde röra, över huvud taget, var vänstra ögonlocket. Självbiografin dikterade han genom att i det oändliga få alfabetet rabblat för sig och blinka varje gång man nådde den bokstav han ville använda. Boken dikterades alltså på detta mycket omständliga sätt, bokstav för bokstav och ord och för ord. Och den handlar om en människa som 42 år gammal, mitt uppe i en mycket framgångsrik tillvaro som chefredaktör för modetidskriften Elle, plötsligt är drabbad av så kallat locked-in syndrome – hans själsförmögenheter är helt intakta, men kroppen har upphört att fungera. Han är med andra ord inspärrad i sin egen kropp.

Tillståndet är fasansfullt och de flesta känner någon eller har någon släkting som har drabbats av stroke, om än inte med så fullständigt katastrofala följder som i Jean-Dominique Baubys fall. Det är ett skäl till att det är viktigt att sådana här historier berättas. Ett annat är att de ger ett svindlande perspektiv på tillvaron även för dem av oss som vandrar friska genom livet. De drämmer till ens tillvaro så att den tumlar runt, far iväg över golvet och hårt slår i väggen, och för en stund blir liggande på sidan, så att man ser den ur ett helt annat perspektiv. Inte minst framstår plötsligt de problem man tycker sig ha som obegripligt löjliga bagateller, inte värda ett ögonblicks vare sig oro eller tankemöda.

Men det är också därför som den subjektiva kameran inte fungerar. Ibland till och med irriterar den, när Bauby börjar se suddigt lite för länge. Den förmår inte försätta oss i Jean-Dominque Baubys situation. Vi är inte inspärrade i våra kroppar bara för att vi ser ut genom hans öga – det är det fortfarande han som är. Vi kan stänga av dvd:n, resa oss och gå ut och hämta te och kakor i köket. Eller, om vi ser filmen på bio, störa de andra besökarna genom att prassla med godiset och prata med vårt sällskap under föreställningen. Vi kan röra oss, vi kan andas alldeles av oss själva, vi kan prata, och det faktum att vi tittar ut på filmens värld genom Baubys öga gör ingen större skillnad.

Tyvärr.

Den känslan är alltså lättare att förmedla i textform, i den bok som Jean-Dominique Bauby skrev. För när vi läser boken lever vi liksom han inne i vårt eget huvud, det finns inga yttre bilder, ingenting att se, ingenting som pockar på uppmärksamheten utifrån och distanserar oss från det som utspelas. Fast vi kan förstås lägga ifrån oss boken, så det är bara medan vi är uppslukade av den som vi i någon liten mån kan känna vad Bauby råkade ut för.

Möjligen är filmen Whose Life Is It Anyway av Paul Badham effektivare. Den berättar om en man som blir tetraplegiskt förlamad efter att ha brutit nacken, men den berättar inte i någon av filmkonstens jagformer. Kanske väcker den större medkänsla, på grund av något så enkelt som att där finns en tämligen rak intrig eftersom huvudrollsinnehavaren kämpar för sin rätt att få begå självmord. Fjärilen i glaskupan består, rätt naturligt, i stället av en lång rad sekvenser i en mycket enformig, ständigt upprepad tillvaro och några emotionella höjdpunkter eller lågvattenmärken är svåra att urskilja. Det är en monotont gripande vandring genom fullständig stillhet och på det sättet förstås mycket rättvisande – det var vad den sista delen av Jean-Dominique Baubys tidigare så händelsemättade liv var. En upprepad monotoni i fullständig stillhet.

Fast Fjärilen i glaskupan är en väsentlig film och en ännu väsentligare bok.

Den skänker oss ett perspektiv på tillvaron som får tillvaron att kantra, om så bara för en stund eller en timme eller en dag.

Men kantrar gör den.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

CASINO ROYALE av Martin Campbell (2006)

mars 25, 2009

CASINO ROYALE av Martin Campbell (2006)
Med Daniel Craig, Eva Green, Judi Dench, Mads Mikkelsen, Jeffrey Wright, Giancarlo Ciannini, Caterina Murino, Simon Abkarian, Isaach de Bankole, Jesper Christensen, Ivana Millicevic, Tobias Menzies, Claudio Santamaria, Sebastien Foucan, Malcolm Sinclair, Richard Sammel, Ludger Pistor, Joseph Millson, Darwin Shaw, Clemens Schick, Emmanuel Avena, Tsai Chin

Jag tror att det är begripligt. Varför de har gjort som de har gjort, alltså. Förmodligen fungerar inte formeln längre och förmodligen måste de faktiskt helt förnya och stöpa om gestalten för att kunna fortsätta göra James Bond-filmer som tar in tillräckligt med kassastålar för att det ska vara kostnaderna värt. En annan variant vore förstås att sluta göra James Bond-filmer, men den tanken lär inte falla Bondkoncernen in.

Med andra ord, jag tänker faktiskt inte säga att de är korkade och att det var bättre förr. Fast med det sagt, de är korkade och det var bättre förr.

För James Bond är som Big Mac. Man vet vad man får, varje gång. Gillar man Big Mac så gillar man Big Mac, även om man då och då får en som är ljummen och fadd. Ändrar man på receptet så upphör Big Mac att vara Big Mac. Det går inte att byta ut köttfärsen mot palsternacka, salladen mot vaniljsås och brödet mot spaghetti. Samma sak med James Bond. Det finns ett antal ingredienser som är nödvändiga för att det ska bli James Bond. Om de ingredienserna saknas, så är det inte längre James Bond. För James Bond är inte stor filmkonst. James Bond är en produkt. James Bond är Big Mac.

Det må vara ett ekonomiskt rimligt tilltag att helt stöpa om Bond-gestalten, men det gör också filmen – och de följande filmerna med Daniel Craig och sannolikt hans efterföljare som ”Bond” – till något helt annat än Bond. Ta bort det som ger Bond-filmerna deras särprägel och de slutar att vara Bond-filmer.

Med Pierce Brosnans sista Bond-film, Die Another Day, gick man för långt åt ett annat håll. Den påminner mer om en Star Trek-film än en Bond-film, med bland annat en osynlig bil (!) i vilken dessutom föraren automatiskt blir osynlig (!). Där gick man långt över gränsen för vad som är James Bond, åt Star Trek-hållet. Nu går man långt över gränsen åt ett annat och ännu mer förödande håll.

Actionsekvenserna i Casino Royale är tillbaka på de något trovärdigare nivåerna i de första decenniernas Bond-filmer, med en avgörande skillnad; självdistansen och humorn saknas fullständigt. I den gamla tidens Bond-filmer brukade Bond hitta något oväntat och väldigt löjligt föremål som han kastade i huvudet på skurken och även om slagsmålen stundtals var rätt brutala så var det aldrig någon som blödde särskilt mycket och Bond avslutade dem alltid med en dräpande fyndig kommentar.

I Casino Royale är actionsekvenserna dels relativt få, dels relativt sannolika (alltså inte särskilt svindlande, möjligen undantagandes jakten till fots i början), dels brutala, psykotiska, blodiga och humorlösa, och därför identiska med motsvarande sekvenser i otaliga andra, anonyma actionfilmer (ofta med Arnold Bruce Sylvester Schwarzenegger Willis Stallone i huvudrollen) och helt renons på Bondskolans alla kännemärken.

Annat som saknas är Q (Bond har inga anmärkningsvärda tekniska hjälpmedel alls, för första gången i historien), Bonds förfining (han använder ord som ”balls” och ”bitch”, han sveper avsiktligt och likt en ruffig east endare bort högarna med spelmarker vid spelbordet, han går klädd i sjaviga kläder, och så vidare), de snabba, fyndiga replikerna och till och med Bonds klassiska drink – när han nu beställer en vodka martini frågar bartendern om den ska vara ”shaken or stirred”, på vilket Bond häpnadsväckande nog och med slaskigt språkbruk svarar: ”I don’t give a damn”.

Daniel Craig är i det närmaste rakt motsatt i princip alla tidigare Bond-skådespelare. Men inte bara till sättet. I vilken annan Bond-film som helst skulle han, med det utseendet, ha spelat en skurk från öststaterna. James Bond är lång, mörkhårig, har mörka ögon och ser hårdför ut. Daniel Craig är liten till växten, förmodligen runt 1.70. Han är blond. Han har blå ögon. Och han trutar med munnen, vilket får honom att se ut som en tjurig liten pojke – ett intryck som förstärks av den löjliga frisyren, med en liten Dennistofs där bak (ur de kameravinklar där flinten inte lyser igenom, för då bländas man), och av hans buttra tonfall och grötiga diktion.

Detsamma gäller skurkarna. De är visserligen märkbart psykotiska, men samtidigt väldigt jordnära. De gör sådant som skurkar faktiskt gör. Le Chiffre har ingen som helst lust att ödelägga hela världen med väldiga maskinkomplex som i slutet av filmen höjer sig ur marken eller havet, han nöjer sig med att göra affärer med pengar från terroristorganisationer. Typer som han finns i verkligheten. Och mellan dem å ena sidan och Blofeld och hans brottssyndikat S.P.E.C.T.R.E. å den andra ligger ett universum.

Jag tycker inte att Casino Royale fungerar. Förutom som dussin-actionfilm av samma slag som Bruce Arnold Sylvester Schwarzenegger Willis Stallone gör. Det som gjorde James Bond underhållande, rolig och intressant var allt det som nu har skalats bort för att Bond-filmerna ska bli likadana som alla andra actionfilmer. Tristast är att självdistansen och självironin som präglar alla tidigare Bond-filmer och som gör dem unika i facket är helt utraderade här.

Och därmed finns verkligen inte längre några Bond-filmer. Trots att man ansträngt sig så mycket att man som sista replik i Casino Royale, där den väldiga slutuppgörelsen bara består av ett skott i benet på den som visat sig vara skurken, låter Daniel Craig säga: ”The name is Bond. James Bond.”*

Varpå ledmotivet äntligen spelas och eftertexterna börjar rulla.

Kör hårt,
Bellis

* För de riktigt Bond-hängivna finns här något att bita i och försöka analysera. Egentligen lyder den klassiska repliken så här: ”My name is Bond. James Bond.” Det Daniel Craig säger är i själva verket en parafras på vad den riktige James Bond sa vid sin entré som prisutdelare på Oscarsgalan 1988: ”The name is Connery. Sean Connery.”