Posts Tagged ‘István Szabó’

EFTER REPETITIONEN av Ingmar Bergman (1984)

maj 29, 2011

EFTER REPETITIONEN av Ingmar Bergman (1984)
Med Erland Josephson, Lena Olin, Ingrid Thulin, Nadja Palmstierna-Weiss, Bertil Guve

”Hör inte pappa hur oäkta hon låter!” utbrister Lena Olin någonstans mitt i Efter repetitionen. Tanken om än inte den ordagranna formuleringen har då och då slagit mig när jag sett filmer av Ingmar Bergman. ”Hör han inte hur oäkta det låter!” Fast när jag ser Efter repetitionen tror jag att han gjorde det. Det måste han förstås ha gjort. Det jag fortfarande inte förstår är varför han ibland skrev dialog som är så högtravande och så konstlad att inte ens ovanligt skickliga och intensivt förmedlande skådespelare som Erland Josephson och Lena Olin kan fälla replikerna utan att de låter tonlöst platta och dunsar i scengolvet som om de bestod av gjutjärn och vägde femton kilo styck. Ingrid Thulin slipper det problemet. Hon har fått repliker som är vardagsnära och naturliga. Så min undran är vad som är tanken med de otympligt artificiella repliker som skapar ett tonlöst löjets avstånd mellan skådespelarna och tittaren och gör att man som tittare går miste om en del av innebörden i det som sägs, fullt upptagen som man är med att förundras över hur groteskt det formuleras?

Efter repetitionen är ett slags uppgörelse med teatern. Eller en redogörelse för teatern. Eller ett porträtt av arbetet med teatern. Eller i själva verket en inträngande bild av de mellanmänskliga relationerna hos människor som arbetar med och på teatern. Egentligen alltsammans och därtill ytterligare många något slags /valfria substantiv/ för/på/med teatern. Inte så få regissörer och inte så få skådespelare och inte så få manusförfattare och producenter och andra människor som verkar inom kultur- och nöjesindustrin har gjort sådana uppgörelser med branschen, i form av pjäser och filmer där de ur olika synvinklar blottar och belyser verksamheten och dess konsekvenser för inte minst privatlivet. Lyckad är Ronald Harwoods pjäs The Dresser, förträffligt filmatiserad av Peter Yates med Albert Finney och Tom Courtenay i huvudrollerna. En annan är den drypande cyniska All About Eve, en av vita dukens superklassiker, regisserad av Joseph L. Mankiewicz och med den oöverträffade Bette Davis i huvudrollen. En tredje är den självbiografiska utbrändhetens och cynismens All That Jazz av Bob Fosse, och en fjärde, femte och sjätte är de tre versionerna av A Star is Born, respektive 1937, 1954 och 1976 (de båda förstnämnda enastående, den sistnämnda förglömlig). Och en sjunde är István Szabós kanske bästa film, Meeting Venus. Men i det sistnämnda fallet måste jag i ärlighetens namn tala om att jag är partisk, eftersom förebilden för Glenn Closes rollfigur är min mor Aina Bellis.

Efter repetitionen är Ingmar Bergmans uppenbarligen delvis självbiografiska (inte i detaljer, men i generella drag) gestaltning av förhållandet mellan regissör och skådespelare på framförallt det privata planet under repetitionsarbetets gång, före premiären. Det känns inte djärvt att påstå att Ingmar Bergmans liv i stora delar var hårt sammantvinnat med och kretsade kring filmen och teatern, och att större delen av hans umgänge och hans intima relationer ägde rum inom film- och teatervärlden. I Efter repetitionen diskuteras förhållandet mellan verkligheten och skådespeleriet känsligt och ingående och man får som utomstående en fascinerande inblick i hur en skicklig skådespelare kan använda sig av sin förmåga även i privatlivet, ända tills de spelade känslorna möjligen är de enda som fortfarande går att uttrycka. Om det är överdrivet eller inte har jag ingen aning om, men det är skickligt sammanvävt med gestaltningen av det märkliga, påfrestande triangeldrama som utspelas under bara någon timme en eftermiddag efter repetitionen. Sammanvävt därför att det förstås ofta är så för människor som är passionerat hängivna teatern och som intimt arbetar med varandra dag ut och dag in på en produktion, i månader. Att saker och ting utspelas känslomässigt mellan människor under sådana omständigheter är närmast självklart. Ingmar Bergman var bättre skickad än nästan någon annan att trovärdigt gestalta det, men med en glimt i ögat som plötsligt, mot slutet, rycker ut skildringen ur det trovärdigas grepp och just därför plötsligt, i en intensiv, fantastisk dialog (utan konstlade repliker) mellan Erland Josephson och Lena Olin om vad som skulle ha skett om det hade skett, belyser alltsammans så mycket sanningsenligare. Den dialogen skulle aldrig ha ägt rum i verkligheten, men den ger en bild av det ömsesidiga, känslomässiga beroendet och det ömsesidiga maktspelet och den emotionella verkligheten – delvis spelad (något båda parter är väl medvetna om) – som känns mycket trovärdig.

Och så avväpnar Ingmar Bergman fullständigt tittaren med filmens slutreplik, som tydligt sätter alltsammans i mycket plötsligt fokus och samtidigt fick i alla fall mig att brista ut i både lättat och beundrande gapskratt.

För naturligtvis är det så. Självklart är det så. Hur skulle det annars kunna vara?

Kör hårt,
Bellis

GOOD BYE LENIN! av Wolfgang Becker (2003)

november 26, 2009

GOOD BYE LENIN! av Wolfgang Becker (2003)
Med Daniel Brühl, Katrin Sass, Maria Simon, Chulpan Kamatova, Florian Lukas, Burghart Klaussner, Alexander Beyer, Christine Schorn

SPOILERVARNING – DELAR AV SLUTET AVSLÖJAS

Vill man med en film berätta om något absurt, kan det vara lyckat att göra en film som är absurd och därmed låta filmens form illustrera dess tema. Under en middag med István Szabó i Västberlin för mycket länge sedan lyssnade jag fascinerad till hans redogörelse för hur han skulle vilja göra en film om hur man byggde en mur genom den ena storstaden efter den andra – Paris, London, New York, Tokyo – för att illustrera hur fullkomligt absurd Berlinmuren var. Det här var förstås före murens fall.

Good Bye Lenin! är en film som bygger på en absurd idé och som handlar om den absurda Berlinmurens fall. Idén är att mamman till två syskon får en hjärtinfarkt och ligger i koma när Berlinmuren faller och eftersom hon är hängiven östatssocialist och på grund av sitt bräckliga tillstånd inte får utsättas för svåra chocker när hon vaknar upp, bestämmer sig syskonen (som är unga vuxna) för att hålla henne ovetande om att muren fallit. När hon kommer hem från sjukhuset återskapar de därför Östtyskland i hennes närmaste omgivning, en uppgift som gradvis blir allt svårare och mer tids- och arbetskrävande. Till slut leder det till en djupt tragikomisk, förfalskad, videoinspelad ”nyhetssändning” på tv där muren förvisso faller, men där västtyskarna flyr konsumtionskulturen i sitt eget land och strömmar in i Östtyskland för att bosätta sig där. Scenerna i den förfalskade tv-sändningen föreställer förstås i själva verket östtyskar som strömmar in i Västtyskland. I sig är denna förfalskade nyhetssändning en klockren, träffsäker illustration av den statliga mediapropagandans förljugenhet i den gamla östtyska diktaturen. Men det finns minst en aspekt till: för någon som är uppvuxen i väst, i murens och det kalla krigets skugga, ställer denna omvända bild av skeendet saker och ting på sin spets och manar till viss eftertanke. Hur kan det komma sig att någon som vuxit upp i Östtyskland kan tro på att västtyskar flyr in i Östtyskland när muren faller? Vad säger det om oss? Om invånarna i både öst och väst?

Samtidigt kan jag inte göra mig kvitt en gråmulen eftermiddag i Västberlin när jag gick längs muren och vid någon officiell byggnad på västsidan klättrade upp på huvudet på ett stort stenlejon och blickade över murkrönet, rakt in i Östberlin. Jag hade faktiskt varit i Östberlin – ofrivilligt, eftersom jag gått av på Ostbahnhof i tron att det var Westbahnhof – men det var den här eftermiddagen den väldiga kontrasten slog mig. Jag befann mig i det glittrande, upplysta, välmående Västberlin och blickade in i vad som faktiskt – och stereotypt – var det grå, nedgångna, trista, tungsint lunkande Östberlin. Skillnaden var så dramatisk att den var påtaglig. Ska man vara melodramatisk kan man säga att jag stod bland de levande och blickade över muren in till de döda. Det var i alla fall nästan så det kändes. Duggregnet skänkte hela sceneriet en oförglömlig filmtouche.

Som en bild av den absurda tillvaron i en kommunistisk östatsdiktatur är Good Bye Lenin! stundtals och medvetet skrattretande, men även djupt tragisk. Förljugenheten i den lilla familjen efter Berlinmurens fall medför en lika artificiell och stressande tillvaro som den vardagliga tillvaron i verklighetens Östtyskland före murens fall, där var sjunde invånare var angivare åt den medborgarövervakande säkerhetspolisen Stasi. Man går som på tå, man vågar inte säga vad man tycker och tänker, man bygger upp en fasad i form av en väldig livslögn som man till slut blir så skicklig på att låtsas tro på att man kan få för sig att den är sann, att det är så här livet ska levas. Men samtidigt är det inte oväsentligt att inte så få östtyskar efter murens fall faktiskt kommit att sakna det gamla Östtyskland. För oss i väst ter det sig närmast obegripligt, men filmer som Good Bye Lenin! kan ge oss en fingervisning om varför.

I sig är Good Bye Lenin! inte en märkvärdig film, även om framförallt Daniel Brühl gör en beundransvärd skådspelarinsats, men den blir märkvärdig i kraft av att vara en tysk film som tar ett grepp om ett av de absurdaste kapitlen i Tysklands historia – och gör det på ett sätt som i alla fall i någon mån får oss från väst att förstå. Och det är väsentligt, för i kraft av inte bara absurditeten utan även det djupt tragiska i det kapitel i historien som Berlinmuren skrev, tillhör kapitlet inte bara Tysklands historia utan hela världens.

Kör hårt,
Bellis