Posts Tagged ‘Jack Nicholson’

ABOUT SCHMIDT av Alexander Payne (2002)

september 12, 2013

ABOUT SCHMIDT av Alexander Payne (2002)
Med Jack Nicholson, Kathy Bates, Hope Davis, Dermot Mulroney, June Squibb, Howard Hesseman, Harry Groener, Connie Ray, Len Cariou, Mark Venhuizen, Phil Reeves, Matt Winston, James M. Connor, Jill Anderson, McKenna Gibson, Emily McNaughton

Jack ser inte ut som Jack. I alla fall ser han väldigt ofta inte ut som Jack. Jag kontrollerade. Jag frös bilden. Och om jag inte vetat att det var han, skulle jag inte ha känt igen honom. Som när han pratar med begravningsentreprenören. För att ta bara ett exempel av många.

Det säger rätt mycket. För Jack är som bekant en enastående begåvad skådespelare, men har i en alldeles för lång rad filmer fastnat i ett rollfack, där han spelar i princip just Jack. Mannen med det sardoniskt charmiga leendet. The cool guy. Igenkännbar överallt, alltid.

I About Schmidt har Jack förvandlats till en lönnfet gubbe i övre medelåldern och förvandlingen är så övertygande att man nästan kan få för sig att Jack faktiskt är en lönnfet gubbe i övre medelåldern. Om inte annat säger det väldigt mycket om vilken enastående skådespelare Jack är, sina många stereotypa rolltolkningar som just Jack till trots. Vi har i och för sig sett den mångsidiga begåvningen förut – i Iron Weed, i The Pledge, i The Postman Always Rings Twice, i One Flew Over the Cuckoo’s Nest, i As Good as it Gets, i Chinatown, för att nämna bara en handfull – men här spelar Jack en ovanligt vardaglig och mycket allmänt förekommande och ganska tragisk människa – den nyligen pensionerade, gråtriste tjänsteman som jobbat för samma företag i hela sitt liv och som i hela sitt liv varit gift med samma kvinna, och som strax efter pensioneringen helt plötsligt och mycket oväntat blir änkeman.

Vad Jack här gestaltar är en människa vars tillvaro fullständigt kantrar, med påföljande depression och fotfästelös vilsenhet i tillvaron. Det finns en liten detalj som gör hans gestaltning ännu trovärdigare – hans Robin Hood-frisyr. Jack är som bekant tunnhårig, men har aldrig tagit från de rika och givit till de fattiga, det vill säga låtit håret växa långt på ena sidan för att kunna kamma över flinten. Men det gör han här (något som enligt uppgift besvärade honom mycket under inspelningen, då han förstås var tvungen att gå runt och se likadan ut även på fritiden så länge den pågick) och det gör att hans rollgestaltning framstår som ännu trovärdigare, eftersom han gestaltar en liten kamrerstyp som är besviken på sitt i stort sett bortkastade liv och därför inte har någon större självkänsla.

About Schmidt kretsar kring en desperat människas ganska fruktlösa försök att skänka något slags innehåll åt en plötsligt helt meningslös tillvaro, något som inte minst illustreras av breven till Ndugu – den sexårige pojke i Afrika som inte kan läsa och skriva och som Schmidt blivit fadder åt och till vilken han skickar checker åtföljda av långa brev, där han utmålar en tillvaro som primärt är den tillvaro han önskar att han levde, inte den han verkligen lever. Det blir ett slags dubbelliv, där den sköra tråd som håller honom uppe är en plötsligt företagen bilresa till ett förflutet som inte längre finns kvar och där de långa breven utgör den tillvaro han önskar sig.

Plötsligt pensionär, plötsligt änkeman, plötsligt berövad all den struktur som tidigare utgjort tillvaron. Det krävs en skådespelare som Jack för att trovärdigt och inkännande gestalta något så vardagligt men ändå gripande för att det ska bli just gripande även på vita duken. Och det utan varje försök till Hollywoodglamour.

About Schmidt är en väldigt mänsklig och mänskligt tragisk film, och därför också i alla sina små åtbörder träffsäkert talande.

Den har nog rätt mycket att säga de flesta av oss.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

SEA OF LOVE av Harold Becker (1989)

september 3, 2013

SEA OF LOVE av Harold Becker (1989)
Med Ellen Barkin, Al Pacino, John Goodman, Michael Rooker, William Hickey, Richard Jenkin, Paul Calderon, Gene Canfield, Larry Joshua, John Spencer, Christine Estabrook, Barbara Baxley, Patricia Barry, Mark Phelan, Michael O’Neill, Michael Fischetti

Stora städer gör någonting med människor. Inte med alla. Inte med dem som lever vad man kanske kan kalla en normal tillvaro, i alla fall inte i lika hög grad. Men de gör något med människor som är utsatta, som är ensamma, som kanske lever på nätterna i stället för på dagarna, som ser och upplever stadens inte bara bokstavligt utan även bildligt talat mörka sida. Människorna som sitter vid bardisken klockan 3 på natten, människorna som sömnlösa sitter hemma och stirrar ut över det nattliga stadslandskapet och gång på gång lyssnar på samma låt, människorna som vandrar längs de öde gatorna i nattmörkret.

Stora städer gör någonting med människor och det finns filmer som lyckas porträttera det så träffande att människor som städerna gjort något med känner igen sig. Människor som skyr starkt solljus men finner nattens mörker lindrande, människor som omgärdas av ensamhet till och med omgivna av vänner, människor som med sin av staden förvärvade cynism luttrade får sina misstankar om svek och ibland fara bekräftade gång på gång.

Sea of Love handlar om två sådana vinddrivna existenser.

Och det här är en smart film.

För den är dels en hårt åtdragen thriller om en seriemördare, dels en trovärdig och delvis våldsam kärlekshistoria mellan de båda vinddrivna existenserna, skickligt gestaltade av Ellen Barkin och Al Pacino – som båda, på olika sätt, är indragna i malströmmen som omger seriemördaren. En av dem kanske till och med är seriemördaren, vilket så småningom går upp för den andra av dem.

Det låter nog ganska banalt och det skulle det ha kunnat vara och det har det varit otaliga gånger på vita duken. Men som sagt, det här är en smart film. Den faller inte i den enkla fällan, utan koncentrerar berättandet på vad som händer mellan två människor som blir förälskade när ett i det närmaste oöverstigligt hinder i form av något så ohyggligt som seriemord reses emellan dem. För kriminalgåtan är sekundär, relationen mellan de båda vinddrivna existenserna primär.

Här finns ingen utväg i sötsliskig sötma, för det här är människor som staden har gjort något med. De lever inte vad man kan kalla vanliga, trygga liv. De vacklar båda fram i en kantrande tillvaro.

Sea of Love gestaltar samma tema som As Good as It Gets av James L. Brooks, med Jack Nicholson och Helen Hunt i huvudrollerna. Den gestaltar temat ur en helt annan synvinkel, men den handlar om samma sorts vinddrivna existenser, där det är framförallt mannen i parhalvan som lider av problem – alkoholmissbruk i Al Pacinos fall, tvångssyndrom i Jack Nicholsons – och kvinnan som är en ensamstående, hårt slitande mor med ett litet barn, en kvinna som i sin tur får hjälp av sin mor för att alls klara tillvaron. Det senare gäller alltså både Ellen Barkin och Helen Hunt.

Och båda de här smarta filmerna bär på ett löfte.

Om män och kvinnor som är så vinddrivna och rotlösa som dessa klarar av att slutligen ändå bli tillsammans och få förhållandet att fungera, så finns det hopp för oss alla.

Men jag säger om.

Kör hårt,
Bellis

BLOOD & WINE av Bob Rafelson (1996)

februari 24, 2010

BLOOD & WINE av Bob Rafelson (1996)
Med Jack Nicholson, Michael Caine, Stephen Dorff, Jennifer Lopez, Judy Davis, Harold Perrineau, Mike Starr

Jack Nicholson och Michael Caine i samma film. Det borde vara en upplevelse. Ungefär som att se Sean Connery och Michael Caine i samma film. Den senare filmen är ett vidunderligt mästerverk och heter The Man Who Would Be King och är regisserad av John Huston och bygger på en långnovell av Rudyard Kipling.

När man fick för sig att äntligen låta de båda skådespelargiganterna Jack Nicholson och Michael Caine göra film tillsammans blev det i stället i den avslutande, fristående delen av Bob Rafelsons besynnerliga trilogi, där Jack Nicholson spelar först son (Five Easy Pieces), sedan bror (The King of Marvin Gardens) och nu far, om än av styvvarianten. I övrigt har filmerna ingenting med varandra att göra – det enda som förenar dem är att Jack Nicholson har en huvudroll i alla tre.

Mötet mellan Jack Nicholson och Michael Caine på filmduken har alltså kommit att äga rum i en gangsterhistoria kretsande kring ett diamanthalsband, en gangsterhistoria som är så enkel och full av intrigklichéer (trettionio stycken) att man som tittare förbluffas över att de båda skådespelarna alls velat vara med.

Jack Nicholson spelar upp delar av sin image, som så många gånger förut. Cynisk man i övre medelåldern som framgångsrikt förför mycket unga kvinnor, arrogant och aningen megaloman, och lite annat småplock från den uppfattning det allmänna medvetandet hyser om honom. Med det helt avgörande undantaget att han i Blood & Wine spelar mycket märkbart enfaldig, i likhet med Michael Caine. Hela intrigen baseras på att dessa båda föregivet tuffa, erfarna, hänsynslösa gangsters varje steg längs vägen klampar fram som överviktiga elefanter och aldrig har en chans mot pojkspolingen Stephen Dorff, som gestaltar ännu en i den tröttsamma, till synes oändliga raden av identiska, tjusiga unga äppelpajsamerikaner som dryper av choklad hela dagen och bokstavligt talat seglar bort mot solnedgången med vinden blåsande i håret och fjärran hägringar i blick. Eller något sådant. Det är svårt att hitta metaforer som är lika högtravande tjatiga och tramsiga som Blood & Wine, men jag gör som synes i alla fall ett försök. Fast ibland får man helt enkelt erkänna sig slagen.

Det mest fascinerande exemplet på hur omotiverat dum Blood & Wine är måste vara själva kuppen. Jack Nicholson och Michael Caine ska stjäla ett diamanthalsband ur ett kassaskåp i ett rikemanshus när de vet att familjen är på semester. Barnsköterskan – Jennifer Lopez (Jacks älskarinna) – ska släppa in dem. Men hon hinner få sparken i mellantiden och på plats när Jack och Michael dyker upp finns i stället obegripligt nog två uniformerade poliser, som tydligen är satta att vakta huset medan familjen är bortrest. Exakt hur det har gått till förklaras aldrig, men ännu besynnerligare är att de båda skurkarna trots det genomför kuppen. Medan Jack småpratar gemytligt med poliserna för att uppehålla dem, öppnar Michael kassaskåpet och stjäl halsbandet. För tittaren känns det som en i alla fall avlägsen möjlighet att polisen när brottet någon vecka senare anmäls kan komma att hysa en vag misstanke om vilka gärningsmännen kan tänkas vara. Men tydligen har det ända från början framstått som ett fullkomligt osannolikt scenario för de båda erfarna skurkarna Jack och Michael.

Fast det finns inte oväntat ett antal scener där det blixtrar till mellan Jack Nicholson och Michael Caine. Scener där endast de är i bild. Så det är trist att Jack spelar gamle vanlige Jack som vi har sett honom göra så många gånger förut (och till råga på allt faktiskt blixtrar ännu mer i sitt sista gräl med Judy Davis innan han sticker hemifrån), för det mesta i betydligt bättre filmer, och det är synd att Michaels endimensionelle skurk inte ger honom mycket större utrymme till skådespeleri än att tala tydligt med sin brittiska accent (så att han påstås imitera drottning Elizabeth), kedjerökande hosta blod eftersom han har lungemfysem och i allmänhet bete sig väldigt klumpigt för att vara proffsgangster.

När man efter en kvart har förstått att Blood & Wine är en korkad gangsterhistoria är det enda med filmen som därefter överraskar att det vid bara ett enda tillfälle syns vilken ofantligt stor stjärt Jennifer Lopez har, medan det i Selena av Gregory Nava föreföll vara själva syftet med filmen att visa upp den. På sätt och vis är det intressant att i stället få se Lopez använda ansiktet när hon skådespelar, men frågan är väl om hon vinner på det.

Möjligen såg Gregory Nava Blood & Wine i god tid före inspelningen av Selena och drabbades av samma insikt.

Kör hårt,
Bellis

THE OUT-OF-TOWNERS av Arthur Hiller (1960)

september 2, 2009

THE OUT-OF-TOWNERS av Arthur Hiller (1970)
Svensk titel: Osmak till tusen
Med Jack Lemmon, Sandy Dennis, Ann Prentiss, Philip Bruns, Sandy Baron, Anne Meara, Ron Carey, Graham Jarvis, Philip Bruns, Dolph Sweet, Thalmus Rasulala, Jon Korkes, Robert King, Carlos Montalbán

LITEN SPOILEVARNING

I skrivande stund är det några dagar kvar tills jag går ombord på flight nummer 50, 51 och 52 på 42 månader. Inte bara under de 42 månaderna, utan även tidigare, har jag råkat ut för en del av de problem som ofelbart förr eller senare drabbar den ständige resenären. Förseningar, kvarglömda effekter, oväntade köer i lufthavet, felaktiga upplysningar vid informationsdiskar, exploderande spritflaskor i resväskor, missade flighter.

The Out-of-Towners är en gradvis alltmer accelererande, tumskruvsåtdragande komedi av det slag som kan ge den hängivne resenären akuta mardrömmar och paranoida föreställningar. Absolut allt som kan gå fel går förstås fel, men det är bara Murphy’s lag. Det är bara vad man kan förvänta sig och det är man förberedd på. Det kan man klara av. Det är först när allt det som absolut inte kan gå fel också börjar gå fel som resandet antar den där dimensionen av overklighet som får en att undra i vilket universum man befinner sig och om det finns någon väg ut ur mardrömmen. Det gör det förstås inte.

Fast det är om man ska vara uppriktig väsentligt för intrigen att Jack Lemmon och Sandy Dennis är just titelns främlingar i storstaden och till råga på det – i alla fall i Jack Lemmons fall – stereotypt dumma lantisar. De kommer från en liten landsortshåla och Jack Lemmon, som trots Sandy Dennis’ stundtals goda råd och försök att få honom att handla annorlunda bestämmer allt, fattar vid avgörande krispunkter hejdlöst korkade och kritiskt felaktiga beslut. Man kan ju till exempel säga att det framstår som marginellt smidigare att invänta en svit på Waldorf Astoria i New York som blir ledig inom loppet av några timmar i stället för att ilsket stolpa därifrån och till slut få sova under ett träd i Central Park. Så någonstans lider filmen förstås lite av ett antal osannolika beslut som fungerar som rekvisita för att driva intrigen framåt. De bisarra problemen tappar stundtals för mycket i trovärdighet för att bli riktigt komiska.

Det här tror jag är onödigt, för jag tror att en filmmanusförfattare som samlade ihop fem vaneresenärer och över en middag pratade resor med dem skulle kunna få en fantastisk uppsjö av problem och oväntade omständigheter som alla har inträffat i verkligheten. På de problemen och omständigheterna skulle man kunna bygga ett trovärdigare och sannolikt ännu roligare manus, som dessutom – förmodligen – inte skulle kräva ofattbart korkade beslut av resenären för att få intrigen att rulla vidare. Fast det beror ju strängt taget på hur pass kloka beslut de sagda resenärerna fattade när de frontalkrockade med sina problem.

Jack Lemmon spelade ofta rollen som den vanlige, hygglige medborgaren, mannen på gatan, John Doe. För det lämpade han sig väl, inte minst tack vare sin sympatiska uppsyn och sina avsevärda skådespelartalanger. Jack Lemmon är det slags människa man intuitivt vill bjuda hem på middag och därför kan man bli upprörd tillsammans med honom när omvärlden rasar ihop i ett inferno av flighter, beställningar, bokningar och resor som alla går fel. Samtidigt kan man skratta åt honom när han blir utom sig av ilska och krafsar ned alla tjänstemäns och funktionärers och hotellportierers och polismäns namn på en skrynklig lapp och tror sig skrämma dem med sina högljudda bedyranden om att de ses i rätten, vilket förstås inte ger upphov till andra reaktioner än överseende och lite uttråkad tystnad. Fast det kan bli lite tröttsamt också, för det pågår något för länge och är lite för monotont.

Sandy Dennis känner jag strängt taget inte till, men även hon är sympatisk i sin roll och spelar den väl. Det känns också positivt att hon inte är en klassisk hollywoodskönhet, utan ser ut som den vanliga, hyggliga kvinna hon spelar. En anständig människa som tar emot den ena dåliga nyheten efter den andra med samma vänliga, förekommande leende. Och man anar till och med en road glimt i ögonen – hon tar inte hälften så allvarligt på det som sker som sin man Jack Lemmon och förmår därför tänka betydligt klarare, vilket paret som sagt inte får någon nytta av eftersom Jack Lemmon inte lyssnar på henne en sekund.

Fast som redan nämnts, hade han gjort det skulle intrigen ha brakat samman. För då skulle han och Sandy Dennis i ett par avgörande krissituationer ha handlat rationellt.

Man påminns om vad Jack (Nicholson, förstås, behöver det påpekas?) svarar den unga receptionisttjejen på bokförlaget när han i As Good as it Gets får frågan hur han som manlig författare kan skriva så trovärdigt och inkännande om kvinnor:

”I think of a man, and I take away reason and accountability.”

Fast när det gäller The Out-of-Towners får man förstås vända på citatet, så att det blir en mer rättvisande beskrivning av verkligheten.

Kör hårt,
Bellis

AS GOOD AS IT GETS av James L. Brooks (1997)

augusti 27, 2009

AS GOOD AS IT GETS av James L. Brooks (1997)
Svensk titel: Livet från den ljusa sidan
Med Jack Nicholson, Helen Hunt, Greg Kinnear, Cuba Gooding jr., Shirley Knight

VISS SPOILERVARNING

Om det här är så bra det det kan bli är det bara att kapitulera fullständigt och säga att då blir det väldigt, väldigt bra. Det här är film. På riktigt. Det är så här man berättar med rörliga bilder. Det är så här man gör det angeläget. Det här berör. Det här är roligt. Det här är gripande. Det här är engagerande. Det här är väsentligt. Det här är skådespeleri på absolut högsta nivå. Det här är Jack.

När man säger att något är Jack, så menar man att det är Jack. För när något är Jack och inte bara den sjuttonde varianten av hans varumärkesstämplade galning utan en av hans alltför fåtaliga men djupt inkännande rolltolkningar så är det så mycket Jack att det saknas något vettigt att jämföra med, för Jack är oefterhärmlig. Ingen kan vara som Jack. Inte ens Jack själv, för det är när han, som i As Good as it Gets, inte spelar Jack som han verkligen blir Jack, det vill säga en skådespelare av det kolossalformat som gestaltar med sådan övertygande kraft att om det här är så bra det kan bli så kapitulerar man fullständigt, för det kan inte bli bättre.

Den som haft en utpräglad tvångsneurotiker i sin närmaste omgivning känner med isande gruslighet igen syndromet, för Jack är perfekt i rollen. Men det är han långt innan man förstår att han är tvångsneurotiker, för öppningssekvensen i As Good as it Gets, med Jack och Greg Kinnears lilla knähund, är magnifik. Ett av filmhistoriens inspirerade ögonblick, ända fram till det ögonblick då Cuba Gooding jr. återvänder in till festen igen.

Fast det märkliga är att filmen därefter inte, vilket borde ha varit fallet, blir en besvikelse. Tvärtom. Vilket känns omtumlande.

För här finns förstås också Helen Hunt. Både hon och den tredje huvudrollsinnehavaren, ovan nämnde Greg Kinnear som Jacks granne bögen (för att identifiera honom på Jacks sätt), lyckas med det i sammanhanget nästan omöjliga konststycket – mig veterligen i modern tid upprepat endast av Diane Keaton i den betydligt lättviktigare Something’s Gotta Give – att inte drunkna i Jacks skådespelarkonst. Tvärtom inte bara håller de båda huvudet över ytan utan simmar mycket övertygande bredvid honom.

Ett triangeldrama är det inte, för det här är intressantare. Det här är – bland annat – en berättelse om mänsklig förmåga att växa, att utvecklas, att förändras. Det är en berättelse om hur en bigott, fördomsfull, djupt misantropisk tvångsneurotiker när verkligheten känslomässigt tränger sig på kan inte bara förändras utan, som han själv säger i ett mycket pressat läge, vilja bli en bättre människa. Det är en berättelse om hur en människa kan komma över ingrodd, fördomsfull ovilja och avsky och gradvis lära sig att älska människorna i sin närmaste omgivningen inte trots utan på grund av de egenskaper han från början funnit så vämjeliga. Ögonblicket när Greg Kinnear säger att han älskar Jack är talande, för Jack svarar att om han varit funtad på det viset skulle det ha gjort honom till världens lyckligaste människa.

Helen Hunt som slavjobbande servitris som kämpar dag ut och dag in för att hålla liv i sin sjuke lille son och försörja sin mamma, Greg Kinnear som kämpande konstnär som med Jack som granne har oturen att vara bög och Jack som visserligen framgångsrik kärleksromanförfattare men svårt ansatt av fobier och neuroser, och så spydigt ironisk och överlägsen mot sin omgivning som bara Jack kan vara, men i det här fallet förstås som en försvarsmur – dynamiken mellan de tre är enastående, de varken tar ut eller överträffar varandra. De spelar som en helgjuten enhet. Som en skicklig kammarorkester.

Och detta är en film full av vassa repliker, men inte påklistrade. Jacks alla spydiga, bigotta kvickheter får även den liberalt sinnade tittaren att skratta för att de är så välformulerade men samtidigt trovärdiga, givet det slags personlighet han spelar. Och spola tillbaka och studera scenen där han pratar med sin förläggare – hans svar när hon försöker framföra den goda nyheten att hennes son kommit in på en välrenommerad skola är med sitt förödande arroganta, irriterat otåliga, fullkomligt ointresserade tonfall obetalbart.

As Good as it Gets är svårkategoriserad, för den är både drama och komedi. Som inte så sällan tidigare i filmhistorien, där riktigt stor film spränger de enkla kategoriernas snäva gränser. Så med tanke på hur lyckad den är känns det lite tråkigt att den komplimang Jack ger Helen Hunt i slutscenen är så högtravande banal och avrundas med bara en variant på den komplimang han givit henne på restaurangen. Det känns som en onödig, om än rätt liten, miss i en i övrigt lysande film. En film som i anslaget skulle ha kunnat vara gjord på filmkonstens historieberättande 40-tal, men som är alltigenom modern och som helt enkelt är en utomordentlig fröjd att se även för tredje gången. I själva verket ännu mer av en fröjd än de båda första gångerna och jag hyser inga större tvivel om att nöjet kommer att växa ännu mer fjärde och femte och så vidare gången.

För inte minst inger As Good as it Gets hopp. Precis som den gamla tidens stora filmer ofta gjorde. Den inger hopp, för om de här tre människorna kan lyckas i sin tillvaro och om de kan lyckas komma överens och till slut tycka mycket om varandra, då kan vi det inte vara hopplöst för någon av oss.

För det här är så bra det kan bli.

Och det är väldigt, väldigt bra.

Kör hårt,
Bellis

WHAT WOMEN WANT av Nancy Meyers (2000)

april 10, 2009

WHAT WOMEN WANT av Nancy Meyers (2000)
Svensk titel: Vad kvinnor vill ha
Med Mel Gibson, Helen Hunt, Marisa Tomei, Alan Alda, Ashley Johnson, Mark Feuerstein, Lauren Holly, Delta Burke, Valerie Perrine, Judy Greer, Sarah Paulson, Ana Gasteyer, Lisa Edelstein, Loretta Devine, Diana-Maria Riva

När man står inne på Ica och stirrar på högarna med billiga dvd-filmer i den stora ståltrådskorgen är det inte många som lockar. Då och då ligger där en eller annan klassiker eller kvalitetsrulle, men det är sällan. Så man får utgå från delvis andra kriterier, för många av dem är filmer som släppts direkt på dvd och man vet inte mycket om dem. Och en god anledning till att köpa en av filmerna kan vara att Helen Hunt är med. Efter James L. Brooks As Good As It Gets, där hon spelade mot Jack, har hon visserligen – såvitt jag vet – numera hamnat i tv-facket, men det hindrar inte att hon är en ypperlig skådespelerska. Hon lyckades till och med nästan matcha Jack i en av hans Oscarsbelönade paradroller, där han på ett helt nytt och för en gångs skull träffande, inkännande och framförallt relevant sätt spelade en variant av sin madman – fast den här gången en människa med tvångsnuerotiskt syndrom. Och någon som nästan lyckas matcha Jack när han är i högform är bra. Till och med lysande. Så Helen Hunt vill man se. Och i alla fall jag kan faktiskt till och med vilja se Mel Gibson, för jag gillar fortfarande George Millers Mad Max II, som i all sin absurditet är en originell och utmärkt science fiction/actionfilm, och jag gillar den suggestiva The Year of Living Dangerously av Peter Weir, där han sköter sig utmärkt. Och så är mysige Alan Alda med och gör en utmärkt biroll.

What Women Want har jag diskuterat med min gode vän John-Henri, som inte gillade den på grund av dess stereotypt fördomsfulla kvinnosyn. Jag håller med honom i sak, men kan inte säga att jag tycker att det spelar särskilt stor roll. Jag tror att det är fel sätt att se filmen. För det här är en jämförelsvis lättviktig komedi och jag tror att man ska se den ur en helt annan synvinkel.

Det finns en scen som är den synvinkelns nyckelscen. Någonstans mitt i filmen gör Mel Gibson en elegant hommage till Fred Astaire och Gene Kelly. Naturligtvis kommer han inte i närheten av någon av dem som dansare eller showman, men hommagen är gjord med innerlig och uppenbar kärlek från hela filmteamet. Mel Gibson dansar till Frank Sinatra, inte till en modern sång, och det syns tydligt med vilken entusiasm koreografen har givit sig i kast med den här scenen. Den är lysande och värmer hjärtat hos en gammal cineast.

Och den sätter liksom filmen på pränt, för What Women Want är en lättviktig och mallproducerad komedi, men av den gamla skolan. Den här filmen skulle, med undantag av några repliker och scener, lika gärna ha kunnat vara gjord på 40-talet. Inte för att det i sig är en kvalitet, men det är svårt att förneka att den tidens komedier på film ofta var – om än med moderna ögon sett könsrollsstereotypa – mycket varmare och rent ut sagt ofta roligare än dagens. Det faktum att den här filmen är tillåten från 7 år ger en antydan om att den är en lika oskuldsfull komedi som de bättre av 40-talets. Ser man den i svartvitt skulle den nästan kunna vara en av dem.

Märkligt nog är What Women Want även en science fiction-film, men självklart inte lanserad som sådan. Det kan nog ställas utom allt tvivel att filmteamet inte haft en aning om att de gjort en science fiction-film, men att någon (Mel Gibson) med en föregivet vetenskaplig förklaring får telepatisk förmåga är svårt att se som annat än science fiction. Även om den telepatiska förmågan inskränker sig till förmåga att läsa endast kvinnors tankar och alltså är så att säga halverad. Fast eftersom Mr. Special Visual Effects inte har huvudrollen här och eftersom ingenting ka boom-exploderar och eftersom det inte finns några mullrande rymdskepp, förstod nog ingen att det var science fiction de gjorde.

Men med allt detta sagt, det här är förstås ett stycke fluff. Men välgjort och ganska roligt fluff. Och lägg för all del märke till en hommage till. Slutscenen, med sina mycket uppenbara likheter med den slutscen Helen Hunt gjorde mot Jack i just As Good As It Gets.

Kör hårt,
Bellis

WOLF av Mike Nichols (1994)

mars 18, 2009

WOLF av Mike Nichols (1994)
Med Jack Nicholson, James Spader, Michelle Pfeiffer, Kate Nelligan, Richard Jenkins, Christopher Plummer, Eileen Atkins, David Hyde Price, Om Puri, Ron Rifkin, Bradford English

SPOILERVARNING

Jag försöker hitta en bra liknelse. Ludwig van Beethovens Månskenssonaten, kanske. Första satsen är ett av de vackraste, mest suggestiva musikstycken som finns, medan de båda följande skär sig så mycket mot den första att det känns overkligt att Beethoven kunde få för sig att lägga dem till den. De är påklistrade, malplacerade.

Principinvändningen mot Wolf är densamma. För den film som Wolf inte blev är lysande. De första fyrtio minuterna är en fascinerande, gripande, välspelad film kring intrigerandet och dubbelspelet på ett stort förlag, med allt från otrohet till rygghuggare som kämpar om samma jobb samtidigt som de på ytan låtsas vara goda vänner – alltsammans mot en fond av sugande cynism, väl gestaltad av utmärkta skådespelare som Jack, James Spader och häpnadsväckande nog Michelle Pfeiffer (som i alla sina andra filmer är docksött inkompetent som skådespelerska och därmed gör så lite intryck att jag inte ens nu, bara en liten stund efter att ha sett Wolf, kunde dra mig till minnes hennes namn, utan var tvungen att titta på konvolutet för att kunna skriva det några rader högre upp i den här recensionen).

Denna suggestiva, intressanta intrig rinner likt Beethovens månskenssonat ut i sanden utan att ens få en upplösning om man fortsätter att se filmen efter de första dryga fyrtio minuterna. Jag lyssnar alltid bara till första satsen i Månskenssonaten; jag skulle vilja rekommendera alla som inte sett Wolf att se bara de första dryga fyrtio minuterna och därmed anse filmen avslutad, trots att intrigen inte har fått någon upplösning – det får den ändå inte, även om man fortsätter att se filmen.

För sedan tar de ditympade varulvarna över. Till ett förfång för berättelsen som alla som var inblandade i filmen måste ha drabbats av tillfällig medvetslöshet för att inte märka. Att se Jack studsa omkring i ultrarapid äger möjligen ett slags oväntad, pajaskomisk kvalitet, men den går snart över – någonstans vid det sjuttonde skuttet har man för länge sedan tröttnat. När sedan även James Spader börjar ultrarapidstudsa och de båda varulvarna bumpar runt som studsbollar och slåss mot varandra, blir det hela så beklämmande att man skruvar på sig och vid det laget har man väntat länge på att filmen ska ta slut mycket snart.

Vilket den turligt nog också gör, för sedan finns det inte så mycket mer att berätta. Det har det i själva verket inte gjort på en och en halv timme. Men det lilla som finns att berätta berättar jag här och nu, för slutet har inget med de första fyrtio minuternas riktig film att göra. Se de fyrtio minuterna, stäng sedan av filmen och vet – om nu intresse obegripligt nog finns – att James Spader blir skjuten av Michelle Pfeiffer, och att Jack slutgiltigt förvandlas till varg och följs ut i vildmarken av Michelle Pfeiffer så fort hon också blivit varg, eftersom bettet från James Spader förvandlat även henne till varulv.

Kör hårt,
Bellis

SOMETHING’S GOTTA GIVE av Nancy Meyers (2003)

mars 16, 2009

SOMETHING’S GOTTA GIVE av Nancy Meyers (2003)
Svensk titel: Galen i kärlek
Med Jack Nicholson, Diane Keaton, Keanu Reeves, Frances McDormand, Jon Favreau, Amanda Peet, Paul Michael Glaser, Rachel Ticotin, Paige Butcher, Tanya Sweet, Kristine Szabo, Daniella Van Graas, Tamara Spoelder, Sonja Francis, Vanessa Haydon

Det finns ett problem med Jack. Han är Jack. Det vill säga, han är en enastående begåvad skådespelare med en lång rad mycket imponerande, inkännande rolltolkningar bakom sig (några exempel: Chinatown, One Flew Over the Cuckoo’s Nest, Iron Weed, The Postman Always Rings Twice, The Pledge, The Two Jakes, The Crossing Guard, As Good As It Gets, About Schmidt) och han är utan några som helst tvivel the coolest guy in film business och han är med all rätta en ikon som får de flesta andra samtida ikoner att förblekna. Men så är han alltså Jack. Och alldeles för ofta spelar Jack bara Jack. Och alldeles för ofta anser både Jack och hans regissörer att det räcker.

Så helt plötsligt för några år sedan fick någon den lysande idén att specialskriva en film för Jack där det är meningen att han ska spela Jack, eftersom filmen inte bara uppenbart utan uttalat är baserad på hans egen personlighet och, i det här fallet, hans (välförtjänta) rykte som en av samtidens kvinnotjusare. Filmen är en komedi och heter Something’s Gotta Give.

Jag gillar den här filmen. Den är förvisso en enkel komedi, men den ger verkligen utrymme för Jack att träffsäkert spela en roll som han avgjort spelar bättre än någon annan. Verklighetens Jack. Sig själv. Charmig, självsäker, arrogant, framgångsrik, begåvad och kvinnotjusare med stor framgång hos mycket unga kvinnor.

Fast med honom, med den verklige Jack, och med skådespelaren Jack, finns det ett problem till. På grund av sin utstrålning och begåvning har han en stark tendens att dominera de filmer han gör. De flesta andra skådespelare intar automatiskt en andraplats; de har inte en chans. I den här filmen har man haft vett nog att matcha honom mot Dianne Keaton, som förmår hålla honom stången. De befinner sig på samma nivå – henne förmår Jack inte överskugga, henne förmår han inte stjäla showen från. De gör showen tillsammans, eftersom något annat inte är möjligt, och det är en njutning att se dem spela ut mot varandra och spela med varandra.

Something’s Gotta Give handlar om skivbolagsdirektören Jack (annat namn i filmen, men det är oväsentligt) som är 63 år gammal och aldrig har haft en flickvän som varit över 30. Med självklar framgång nedlägger han den ena unga kvinnan efter den andra, ända tills han träffar den jämnåriga Dianne Keaton och något för honom mycket oväntat händer. Förutsägbar intrig som man sett ofta förut, men när den är så här väl framförd gör det ingenting. Man glider fram genom Something’s Gotta Give och fnittrar förtjust åt Jacks repliker och åt de för det mesta träffsäkert komiska situationerna. Bara en sådan sak som hans förklaring till den unga kvinnan i början till varför han enbart har flickvänner som är under 30. Eller hans breda varggrin och karaktäristiska glimt i ögat när han inför den kommande uppraggningen i Paris av Dianne Keaton uppstassad kliver ut på trottoaren utanför hotellet och för sig själv säger: ”Showtime!”.

Det är inte svårt att tro på den här filmen, trots att det komiska upplägget förstås gör den – medvetet – lika charmigt osannolik som alla Hollywoods stora kärlekskomedier genom tiderna, från stumfilmstiden och framåt. Man vill helt enkelt tro, och därför gör man det – och saken blir ju så mycket lättare av att Jack är Jack. Han är så här, och det vet vi alla.

Kör hårt,
Bellis

THE DEPARTED av Martin Scorsese (2006)

mars 11, 2009

THE DEPARTED av Martin Scorsese (2006)
Med Jack Nicholson, Lenoardo DiCaprio, Martin Sheen, Matt Damon, Mark Wahlberg

SPOILERVARNING

Martin Scorsese har förmodligen sprängt fler huvuden i närbild på film än alla andra filmregissörer i historien tillsammans. Dessutom i ultrarapid. Nu tar han steget fullt ut och spränger bort huvudena på hela skådespelarensemblen. På sitt sätt är det förstås imponerande konsekvent. Den spännande fråga man ställer sig är en annan än den i förstone självklara – varför? – nämligen vad som rör sig i det (lyckligtvis) inte bortsprängda huvud som tillhör Martin Scorsese.

För The Departed har han gjort åtskilliga gånger tidigare de senaste trettio åren, från någonstans runt Taxi Driver och framåt. Han har gjort en del annan film också och ett par av hans filmer – King of Comedy och The Last Temptation of Christ – är till och med förnämliga. Men våldspornografin har sprutat; huvuden sprängs och hjärnsubstans skvätter och blod forsar.

Detta är tröttsamt. Det är till och med taffligt. Det finns ingen vision, det finns inget försök att förmedla något. I The Departed berättas en banal polishistoria som rimligen alla sett otaliga gånger förut – för det mesta bättre genomförd – i sekunda polisserier på tv. Det enda som utmärker filmen (inte oförutsägbart i Scorseses fall) är att absolut alla dör på slutet, både godingarna och ondingarna. Något annat vore vid det här laget otänkbart i en Scorsese-film, för alla skallar måste som sagt sprängas. Annars blir det ju inte film.

Lika tragiskt är att han lyckats värva Jack till spektaklet och dessutom placerat honom i en roll där han helt avgjort inte hör hemma. Jack gör för sjuttonde gången – om jag räknat rätt – sin madman med rullande ögon och rufsigt hår, och är med undantag av öppningsscenen lika frejdigt kitschig som i The Shining av Stanley Kubrick. (Fast öppningsscenen med voice overn och Jack i dunkel silhuett är faktiskt lysande, liksom den därpå följande scenen i butiken.) Egentligen är det obegripligt, för Jack är en av tidens stora skådespelare – som ibland förfaller till att studentspexa sig igenom roller som han aldrig borde ha accepterat. Den här rollen är ett praktexempel.

Och den här filmen – Oscarsbelönad för regin och som sitt års bästa film eftersom Scorsese trots en lång rad nomineringar aldrig fått en Oscar tidigare, börjar bli till åren och har många kompisar i akademien – är ett plågsamt exempel på hur en blodslaskande C-rulle kan påstås vara något slags filmkonst för att den görs av en regissör som är tillräckligt känd för att kunna få den tillverkad som en megaproduktion med ett antal sorterade storstjärnor i rollerna.

Och så mitt i allt detta går Martin Sheen och gör en stilsäkert övertygande och skickligt trovärdig prestation av sin lilla biroll.

Men det är ett försonande drag hos The Departed som tyvärr är alldeles otillräckligt.

Kör hårt,
Bellis

THE DARK KNIGHT av Christopher Nolan (2008)

mars 7, 2009

THE DARK KNIGHT av Christopher Nolan (2008)
Med Christian Bale, Heath Ledger, Michael Caine, Aaron Eckhart, Maggie Gyllenhaal, Morgan Freeman, Gary Oldman, Eric Roberts, Monique Gabriela Curnen, Cillian Murphy, Nestor Carbonell

Tjugofyra ka boom-explosioner. Trettionio boom bang-explosioner. Och så var det nog, originellt nog, ett par ka zaam-explosioner också. Jag är osäker på om man kvaddade fyrtio eller femtio bilar och vet inte om det var femton eller tjugo hus av olika slag som exploderade, men där någonstans ligger det. Plus då något tiotal drivor med lik och lite annat smått och gott från vår trogne gamle vän Mr. Visual Special Effects.

Det fanns en poäng med Tim Burtons Batman från 1989, en poäng som började försvinna redan i hans egen uppföljare och som så gott som helt försvunnit i de senare uppföljarna men som på sätt och vis införts på nytt nu. Den poängen var att Batman (eller Läderlappen, som jag tycker att han ska heta på svenska), precis som i Frank Millers seriealbum, inte var en klyschigt ultradygdig, mjölkdrickande helyllehjälte som är så snäll att en söndagsskoleutflykt framstår som akut livsfarlig vid en jämförelse och att skurken – Jokern – inte var en alltigenom ondskefull gestalt som var ond bara för att han var ond, helt utan anledning. Tvärtom fanns en väldigt god anledning.

Det smarta med Tim Burtons film var att den, till skillnad från alla andra filmatiseringar av serietidningsförlagor, förvandlade de båda antagonisterna till jämförelsevis komplexa, invecklade gestalter som egentligen är varandras spegelbild. För de är båda lika monomana, lika hämndlystet hänsynslösa – utan annat mål för ögonen än att utplåna den andre. Batman är ansatt av sitt eget inre, han är en rastlös, härjad nattsjäl som förgäves söker sinnesro genom sina sinnessjukt besatta försök att utplåna Jokern (spelad av Jack) – och Jokern är likadan, med den skillnaden att han nominellt befinner sig på andra sidan lagens råmärken. Men i slutuppgörelsen har den skillnaden suddats ut. Det är uppenbart att Batman under den väldiga slutstriden är fullkomligt likgiltig för de ofantliga risker som Gotham Citys medborgare utsätts för – hans enda mål är att förgöra Jokern.

Och det gjorde filmen intressant. Den är mycket medvetet en noirfilm, som innehåller inte bara de yttre attributen som nattmörkret och de regnvåta gatorna utan även präglas av den livssyn – den kallhamrade cynismen, sorgen, människans ofrånkomliga fångenskap i sina omständigheter – som är förhärskande i noirfilmen. Tim Burtons Batman är mig veterligen den enda film byggd på en serietidning som är både intelligent och mångbottnad, både dyster och klarsynt, både ångestladdad – med sina båda i det närmaste sinnessjuka protagonister – och cynisk.

Och nu försöker man tydligen göra om samma sak igen. Fast nu brister det på några punkter, som gör att den mycket omtalade The Dark Knight inte fungerar.

För det första alla de redan nämnda explosionerna. Man har som så ofta förut låtit Mr. Ka-Boom och Mr. Boom Bang ta över nästan hela filmen. Och då faller alltsammans ihop. Som det brukar göra i explosioner. Fast det skulle det kanske ha gjort ändå.

För det finns ett problem till med The Dark Knight. Batmans medvetenhet om sin egen dysfunktionalism. Poängen med Burtons Batman är att han är dysfunktionell utan att förstå att han är det. Han tror att han är normal. Till och med god. Problemet med Nolans Batman är att han är dysfunktionell men bara lite lagom dysfunktionell och därför innerst inne (där Burtons Batman är isande nattsvart) den där hyvens killen med choklad i hela dagen i alla fall. Varför han alltså förstår att han är dysfunktionell och försöker göra något åt det. Och därmed blir han återigen ointressant som karaktär, för han är inte längre titelns svarte riddare – den närmast personlighetssplittrade, sömnlösa, härjade nattsjäl som gjorde den första filmens Batman, spelad av Michael Keaton, så intressant. Och ett extra problem här är ju Christian Bale, som nu är om möjligt ännu livlösare än när han helt utan varje spår av framgång försökte spela ett annat slags psykopat för rätt många år sedan, i American Psycho.

Fast i själva verket finns det ett tredje problem. Och det är intrigen. Den känns väldigt mycket som ett fragmentariskt lapptäcke. Mycket stora delar av filmen är typiska för MTV-erans klippteknik – rockvideon har i några decennier kopplat greppet om filmindustrins yngre målgrupp, så en film som The Dark Knight bryr sig mindre om den röda tråden än att stapla mycket snabba klipp där saker och ting exploderar och folk skjuter på varandra. Ungefär som i en Motörheadvideo. Intrigen är så försynt och så djupt begravd i höghastighetsklippningen att man knappt märker den. Och förmodligen är det poängen, för man ska nog inte störa MTV-generationens flimrande ögongodis med ansträngande saker som intrig, repliker, tematik och annat jobbigt.

Försöket att göra om Tim Burtons Batman är med andra ord ett misslyckande. Hela vägen ut, eftersom slutet – där Batman på nytt är mjölkdrickande och Pollyannakäckt dygdig och tjusig – som pricken över i:et tar udden av alltsammans.

Eller skulle ha gjort om det funnits någon udd.

Kör hårt,
Bellis