Posts Tagged ‘James Bond’

THE THIRD MAN av Carol Reed (1949)

juni 29, 2011

THE THIRD MAN av Carol Reed (1949)
Svensk titel: Den tredje mannen
Med Joseph Cotten, Orson Welles, Trevor Howard, Alida Valli, Bernard Lee, Paul Hörbiger, Ernst Deutsch, Siegfried Breuer, Hedwig Bleubtreu, Erich Ponto, Wilfrid Hyde-White. Biträdande regissör: Guy Hamilton. Producerad av Carol Reed, Alexander Korda, David O. Selznick. Biträdande producent: Hugh Perceval. Filmmusik: Anton Karas. Foto: Robert Krasker. Manus: Graham Greene.

Jag kan inte börja, eftersom jag skulle behöva skriva en essay motsvarande den som Pauline Kael skrev om Citizen Kane. Fast mycket längre. Den här recensionen är inte den essayen. Men jag blir förmodligen tvungen att börja om gång på gång när jag skriver den. Så vad som följer är ett antal inledningar men inget slut.

Om TV visade något av filmhistoriens stora verk sent en kväll skrev min mor sjukintyg till skolan följande dag. Hon tyckte att det var viktigare för min uppfostran och utbildning att se klassiska filmer än att sitta av precis varenda dag i skolan. Första gången det hände var jag åtta år. Jag stannade uppe till sent på kvällen och såg en film som kom att göra mig omtumlad för resten av livet.

Filmen hette Den tredje mannen.

Jag hade aldrig i hela mitt liv sett något liknande. Det har jag inte gjort sedan dess heller. Förutom de 127 gånger jag sett om The Third Man av Carol Reed.

Jag kan hela dialogen utantill. Fast det har jag aldrig behövt bevisa. Ingen har orkat sitta igenom drygt en och en halv timmes dialograbblande med tillhörande redogörelser för i vilka scener de olika replikerna fälls.

En begåvad målande konstnär kan åstadkomma en enastående oljemålning. En begåvad författare kan skriva en enastående roman. En begåvad kompositör kan komponera ett enastående musikstycke. Men en begåvad någonting kan inte åstadkomma en enastående film. Därför är nästan alla enastående filmer enastående ur bara en eller ett par synvinklar. Skådespeleriet är fantastiskt. Intrigen är hisnande. Kameraarbetet är vidunderligt. Regin är lysande. Ledmotivet är oförglömligt.

Det är extremt sällsynt att alla pusselbitarna faller på plats i en enda film. Det händer så gott som aldrig. Det hände när man gjorde The Third Man.

De fyra huvudrollsinnehavarna – Joseph Cotten, Orson Welles, Trevor Howard och Alida Valli – gör alla vad som utan tvivel är deras respektive paradroll. Chefsfotografen Robert Krasker förnyar filmkonsten med sin ofta snedställda kamera, som förlänar The Third Man ett förskjutet, klaustrofobiskt perspektiv som ytterligare förstärker intrycket av det i filmens samtid ockuperade och instängda Wien under efterkrigstiden. Graham Greene skrev sin främsta berättelse, en intrig som dras åt med obevekligheten hos ett skruvstäd för att utmynna i den kanske mest spektakulära upplösningen i filmhistorien. Carol Reed regisserade vad som kommit att bli inte bara den definierande noir-filmen utan film noirs obestridliga höjdpunkt. Och Anton Karas, som av en ren händelse var anlitad att spela på sin cittra under välkomstfesten den kväll då filmteamet anlände till Wien, fascinerade Carol Reed så mycket med sin musik att han i ett hotellrum ljudisolerat med madrasser fick spela in åtta timmar och åstadkom musik som slutligen fick filmklipparen att övertyga Carol Reed om att helt överge den klassiska musik man från början tänkt använda sig av och ersätta den med Karas cittra … och det världsberömda The Harry Lime Theme har tillsammans med ledmotivet till James Bond-filmerna kommit att bli det mest suggestiva, det mest omedelbart igenkännbara i hela filmhistorien.

I The Third Man faller absolut allting på plats. Filmen är något så unikt som en film som saknar brister.

Fast det räcker inte. För att ett verk ska tala till generation efter generation efter generation måste dess gestaltade tema vara allmängiltigt. Och det måste gestaltas väl, det måste gestaltas på ett sätt som griper människor oavsett tid, plats och kultur. Det krävdes förmodligen Graham Greenes intrig för att så ytterligt väl gestalta den eviga frågeställning utan svar som förr eller senare drabbar snart sagt varenda människa, oavsett tid och plats – vad måste komma i första rummet, lojaliteten mot den närmaste vännen eller moralen? Frågan saknar förstås svar, men den gestaltas så väl i The Third Man att den aldrig ställts bättre. Vilket i sig på sätt och vis förvandlar den ställda frågan till ett svar.

Det är inte bara ledmotivet från The Third Man som blivit världens mest berömda. Filmen innehåller även filmkonstens motsvarighet till teaterkonstens Hamlet-monolog. Orson Welles monolog om Borgia, Italien, Schweiz och gökur. Monologen stod inte i manuskriptet, den improviserades på ögonblickets ingivelse av Orson Welles. Och den är oöverträffad i filmhistorien. Det kommer den att förbli.

Men till det kommer att The Third Man innehåller ett antal scener som är så suggestiva, så välspelade, så väl filmade, så välregisserade, så välskrivna, så stämningsfulla att de kommit att bli inte bara klassiska utan arketypiska. Den scen som föregår ovan nämnda monolog, när Joseph Cotten och Orson Welles extremt välspelat träffas och pratar med varandra i vagnen i pariserhjulet. Den spektakulära, hisnande upplösningen på den mest oväntade av platser. Slutscenen, som strider mot hela den dåtida filmfilosofin och som därför möttes av våldsamma protester från producenthåll och som förstås är hypnotiskt gripande. Och så naturligtvis den mest outplångligt oförglömliga av dem alla – scenen där Orson Welles gör entré i filmen. Som filmscen är den av det slaget att generationer av filmskapare har försökt åstadkomma något lika suggestivt, utan att någonsin lyckas.

Det är natt i The Third Man. Gatorna i efterkrigstidens utbombade Wien är regnvåta. Staden ligger i ruiner. Kameran står på sned. Perspektiven är förskjutna, staden klaustrofobisk, tillvaron hopplöst instängd. Och med den grekiska tragedins obeveklighet, samma obeveklighet som alltid varit den inbyggda mekanismen i film noir, dras skruvstädet av omständigheter utanför huvudpersonernas kontroll åt allt hårdare och deras egna ofrånkomliga övertygelser, som tvingar dem att handla precis så som de gör, leder med tragisk obönhörlighet fram till den oundvikliga upplösningen. Fortfarande 128:e gången man ser filmen är den hypnotiskt suggestiv men också kvävande, eftersom det sannolikt inte finns någon annan film som är så obevekligt följdriktig och där andrummet sakta men säkert blir så litet att man till slut kvävs i det klaustrofobiskt lilla, emotionella utrymme som återstår innan upplösningen exploderar i all sin dubbeltydighet, i en handling som utförs både av barmhärtighet och hämndbegär.

The Third Man.

Det är lika bra att jag medger det. Det finns inget sådant som en favoritfilm, för filmkonsten är så mångfacetterad och det görs och har gjorts så många olika slags filmer att man inte kan jämföra dem alla med varandra och utpeka en som favorit framför alla andra.

Men med det sagt är det lika bra att jag säger som det är.

The Third Man av Carol Reed är historiens bästa film.

Därför att den på absolut alla plan – skådespeleri, foto, regi, intrig, musik, dialog, scenografi, miljöer – är fullständigt enastående. The Third Man är en formfulländad definition av filmkonsten. Varenda pusselbit faller på plats och de passar perfekt ihop med varandra. The Third Man är ett av de ytterligt få tillfällen i mänsklighetens historia då man skapat ett perfekt konstverk.

The Third Man saknar helt enkelt brister.

Det gör däremot inte den här recensionen, som bara är ett antal lösa anteckningar. Den är därför en recension stadd i utveckling. Det här är bara några fragment. Den kommer löpande att utökas, säkert under mycket lång tid.

Jag såg som sagt The Third Man för första gången när jag var åtta år. Sedan dess har jag som sagt sett filmen ytterligare 127 gånger. Därför att den hypnotiskt suggestiva kraften förföljer mig. Därför att jag blir som besatt. Därför att The Third Man som film är lika obevekligt ofrånkomlig när man en gång har sett den som den skruvstädslika upplösningen är för huvudpersonerna i filmen.

Kör hårt,
Bellis

STAGECOACH av John Ford (1939)

maj 31, 2011

STAGECOACH av John Ford (1939)
Svensk titel: Diligensen
Med John Wayne, Thomas Mitchell, Claire Trevor, George Bancroft, Andy Devine, John Carradine, Louise Platt, Donald Meek, Berton Churchill, Tim Holt, Tom Tyler

Orson Welles fick en gång frågan vilka tre filmregissörer han beundrade allra mest. Han svarade: ”John Ford, John Ford och John Ford.”

John Wayne var aldrig en stor skådespelare, men han hade en utstrålning, en närvarokänsla på vita duken som han delar med mycket få andra. När han först efter tjugo minuter dyker upp i Stagecoach är det med samma sorts omedelbara, överväldigande närvarokänsla som när Sean Connery för första gången i historien dyker upp i bild som James Bond, inne på casinot precis i början av Dr. No.

Det finns många västernfilmer som med rätta räknas bland filmhistoriens stora klassiker, men de båda superklassikerna i genren, de som för alltid skrivit in sig på krönet av parnassen bland världens stora filmer, är High Noon av Fred Zinneman och Stagecoach av John Ford. Och Stagecoach av John Ford innehåller precis alla västernklyschorna och fler därtill, så det känns kanske i förstone märkligt.

Fast i själva verket är något annat mycket märkligare och en starkt bidragande orsak till att Stagecoach blivit en tidlös klassiker. Den här filmen kom 1939, men dess hjältar – om uttrycket tillåts, för det är missvisande stereotypt – är en hora, en alkoholist och en laglös. Deras hjältemod består i att insistera på sitt människovärde, det består i att mitt framför ögonen på hycklande, intoleranta moralpanikare stå rakryggade trots att man spottar på och stöter ut dem. Att i 1939 års USA göra en film som framställer en hora, en alkoholist och en laglös som moraliska förebilder är i sig ett förbluffande prov på mänsklig värdighet och civilkurage. Det är inte förvånande att regissören hette John Ford, John Ford och John Ford. Någon annan skulle sannolikt inte ha vågat.

Fast antagligen blev temat något mer lättsmält för den samtida publiken tack vare den ofantliga mängd superpatriotiska klyschor som genomsyrar hela Stagecoach. Jag kommer på mig med att tro att de förmodligen är skickligt ditplacerade av just det skälet – eller så var det bara ett direktiv från filmbolaget. Det här var en västern, den måste innehålla allt som gör en västern. Hur som helst blir det till slut kitschigt charmigt när varje episod i filmen avslutas med att diligensen rullar vidare i rasande fart över prärien, till bombastiskt munter trumpetmusik. Detta lilla mellanspel får vi se gång på gång på gång och en mer träffande sinnebild för amerikansk nybyggaranda och pionjärpatriotism är svår att föreställa sig.

Och så alla de andra klyschorna. De står i kö och bara väntar på att få drabba filmen, den ena efter den andra. De onda apacherna, det ädla kavalleriet som dyker upp i sista stund, de fagra damerna i nöd, de handlingskraftiga hjältarna som räddar dem ur svindlande fara, den avslutande duellen där hjälten – precis som i High Noon – ensam tar sig an tre skurkar. Ja, och så vidare. Det här var bara ett litet urval.

Men här finns också det överraskande slut där en av samhällets stöttepelare – sheriffen – oväntat och med en mycket enkel och mycket storslagen gest skänker horan och den laglöse deras människovärde åter. Tillsammans med alkoholisten, för övrigt, som för länge sedan accepterats på grund av sin bragd under diligensresan – en i sammanhanget mycket oväntad bragd, som inte alls har med våld och död utan med dess raka motsats att göra. Det är även en oväntad och uppfriskande icke-klyscha att de handlingskraftiga hjältarna betraktar det alkoholisten gör som en bragd och inte som fånigt pjoller. Och ett markant brott mot det könsrollsstereotypa tänkandet i det väldiga flertalet av äldre tiders Hollywoodfilmer.

Och alkoholisten spelas förresten av filmens skickligaste skådespelare, den oförliknelige Thomas Mitchell. Hans rollprestation är magnifik. Se på honom redan i första scenen, när han inför samhällets oförstående stöttepelare anspelar på Iliaden av Homeros och värdigt som en markis visar den bespottade horan sin högaktning genom att som en sann gentleman föra henne till diligensen de båda ska med när de kastats ut ur staden.

Stagecoach är en av de båda västernfilmer man absolut måste ha sett. Och det beror förstås på dess överraskande, förbluffande och mycket väl gestaltade tema.

Och på John Ford, John Ford och John Ford.

Och på John Wayne.

Kör hårt,
Bellis

P.S. Jag måste få göra ett litet tillägg. En högerhänt skytt, avsedd att följa med diligensen som väpnad eskort, skulle aldrig ha suttit till vänster om kusken på kuskbocken. D.S.

CASINO ROYALE av William H. Brown Jr. (1954)

juli 12, 2010

CASINO ROYALE av William H. Brown Jr. (1954)
Med Barry Nelson, Peter Lorre, Linda Christian, Michael Pate, Eugene Borden, Jean Del Val, Gene Roth, Kurt Katch

Det finns tre filmer som heter Casino Royale och samtliga är James Bond-filmer.

Den andra är en avsiktlig parodi, den tredje en oavsiktlig självparodi. Men den första gjordes redan 1954 och är förstås originalet, och dessutom den första av alla James Bond-filmer, med den skådespelare som i själva verket är den ursprunglige James Bond.

Namnet är Nelson. Barry Nelson.

Inte Sean Connery.

Sean Connery gjorde sin första James Bond-film, Dr. No, först åtta år senare.

Casino Royale från 1954 är på flera punkter vad som senare kommit att bli en äkta James Bond-film, för den innehåller inte så få av Bond-filmernas återkommande och definierande ingredienser. Redan i denna första filmatisering av en av Ian Flemings romaner fäller James Bond sina sarkastiska, svarthumoristiska repliker; här finns en Bondbrud, Linda Christian, som dessutom själv visar sig vara hemlig agent (något som därefter inte hände förrän mycket långt fram i serien, om jag minns rätt först när Pierce Brosnan tog över rollen i Goldeneye 1995); här finns en sinnessjuk superskurk, Le Chiffre; och här finns i alla fall ansatser till James Bonds världsvana elegans. Fast de förblir just ansatser, för Barry Nelson saknar helt förutsättningar att spela James Bond med samma självsäkra elegans som Sean Connery och i viss mån ett par av deras efterföljare i rollen. Barry Nelson påminner i själva verket så mycket om Ralph Meeker i Kiss Me Deadly av Robert Aldrich (som kom bara ett år senare) att det är lika bra att rationalisera och låta dem dela på samma omdöme om utfört uppdrag:

”Kommer ni ihåg den självgott leende mobbaren på skolgården, som inte försökte dölja sin egen inre osäkerhet eftersom han inte var osäker utan helt enkelt störst och starkast och med en förtjust dragning åt sadism, men samtidigt så korkad att hans blick var alldeles tom?

Han är ett av de stora problemen med den här filmen. Han har nämligen huvudrollen.”

Till det kommer att Barry Nelson mycket omotiverat förvrider ansiktet i besynnerliga grimaser. Jag förmodar att han gör det i något slags försök att se tuff ut. Problemet är väl att man kanske snarare ser sinneslö ut när man skrynklar ihop ansiktet, gapar stort och stirrar skelögt.

Lite märkligt är att denne förste James Bond trots det inte framstår som alldeles misslyckad. Någonstans har ju Barry Nelson företräde i kraft av att vara först (även om det känns som en mycket stor lättnad att Sean Connery så småningom dök upp), men förutom det så gör han i ett antal scener faktiskt en bättre insats än man får intryck av ovan. I ett antal scener, alltså. Och kanske inte så väldigt mycket bättre, men bättre.

Desto mer sevärd är inte oväntat den ojämförlige, glosögde Peter Lorre i rollen som Le Chiffre. Utan några som helst tvivel en av James Bond-seriens bästa skurkar. Lismande och krypande obehaglig på Peter Lorres oefterhärmliga vis, och till utseendet precis så grodlik som James Bonds brittiske kollega Clarence Leiter (inte hans amerikanske kollega Felix Leiter, eftersom James Bond i den här filmatiseringen är amerikan och arbetar för Combined Intelligence, en fiktiv omskrivning för CIA) påpekar när han inne på Casino Royal pekar ut honom för Bond.

Casino Royale är en förtätad, film noir-inspirerad, hårdkokt agenthistoria som på många plan fungerar mycket bra. Intrigen är förbluffande nog mer invecklad än i de flesta senare James Bond-filmatiseringar och tar oväntade vändningar, och den ofrånkomliga sekvens där Le Chiffre har James Bond i sitt våld och avser att tortera och mörda honom är obehagligare än motsvarande scen i någon senare James Bond-filmatisering, eftersom självdistansen och det fullkomligt osannolika scenariot i något slags science fiction-artad, gigantisk anläggning helt saknas här. I Casino Royale från 1954 rör det sig helt enkelt om skitig tortyr med avbitartång, som James Bond drabbas av när han bunden lagts i ett badkar. Man får inte se det i bild, men det råder inga tvivel om att skurkarna klipper av honom tår. Vilket förresten inte får James Bond att fälla sarkastiska kommentarer. Han skriker okontrollerat i stället.

Av alla de James Bond-filmatiseringar som gjorts under de senaste 66 åren är denna svartvita TV-film långt ifrån den sämsta. I synnerhet som det finns ett antal skådespelare som varit så mycket sämre på att gestalta James Bond än Barry Nelson.

Och förresten, vandringssägnen om att Barry Nelson skulle heta Jimmy Bond i Casino Royale är just en vandringssägen.

Han heter Bond. James Bond.

Kör hårt,
Bellis

ARSENIC AND OLD LACE av Frank Capra (1944)

maj 9, 2010

ARSENIC AND OLD LACE av Frank Capra (1944)
Svensk titel: Arsenik och gamla spetsar
Med Cary Grant, Peter Lorre, Josephine Hull, Jean Adair, John Alexander, Raymond Massey, Priscilla Lane, Garry Owen, Jack Carson, Grant Mitchell, Edward McNamara, James Gleason, Edward Everett Horton

Det borde ha varit James Stewart.

Cary Grant var trots sin mångsidiga begåvning inte riktigt rätt för den här rollen. Han var bra på komedi, men inte screwball-komedi. Med sin världsvant eleganta utstrålning och sitt klassiska filmstjärneutseende övertygar han inte riktigt när han ska spela överdriven screwball-komedi, med rullande ögon, sprattlande armar och röst som går upp i falsett och spricker. Det är inte Cary Grant och han klarar det inte riktigt.

Det skulle nog inte James Stewart ha gjort heller. Men han skulle ha spelat den här rollen på ett annat sätt och han skulle ha varit mer övertygande som halvt tafflig, halvt världsvant elegant. Cary Grant klarar bara det senare. Frank Capra har fått honom att spela över. Halvt tafflig finns inte i hans register. Det finns något slags anledning till att han var påtänkt som James Bond, men tackade nej för att han ansåg sig vara för gammal och därmed gav rollen till Sean Connery.

Arsenic and Old Lace bygger på en teaterpjäs, och det märks. Den är – medvetet – mycket teatralisk och utspelas nästan enbart i ett enda scenrum, två gamla ogifta systrars vardagsrum. Och så handlar den om psykotisk sinnessjukdom och seriemord. Med andra ord känns filmens tema kanske inte omedelbart ägnat att få särskilt många att skratta, men accepterar man det fullkomligt artificiella upplägget går det trots viss inledande skepsis mot en del av överdrifterna knappast att göra annat än kapitulera tjugo minuter in i filmen. Intrigen är lika tät och sammanhållen som i en hårdvävd thriller, men skickligt vinklad till screwball-komedi på ett sätt som få förutom Frank Capra skulle ha klarat av att genomföra. Jag vet inte hur många gånger jag har sett Arsenic and Old Lace, men jag vet att jag fortfarande bara rycks med och inte kan låta bli att tycka att det är roligt. Det här är komedi av bästa fyrtiotalsmärke, men med en 180-gradig helomvändning eftersom värmen bygger på att man inte bortser ifrån utan närmast bejakar att de båda näpna gamla fröknarna är seriemördare som tar livet av helt oskyldiga människor och att deras mer moraliskt anfrätte systerson, Cary Grant, väldigt snabbt tar deras parti även om han försöker få stopp på deras lilla hobby.

Oväntat och mycket lyckat är greppet med den ojämförlige, glosögde Peter Lorre som plastikkirurgen doktor Einstein och hans boss, spelad av Raymond Massey men gång på gång misstagen för Boris Karloff. Som denne såg ut när han spelade Frankensteins monster. Av goda skäl.

Fast det är klart att Arsenic and Old Lace trots ett ovanligt inslag av den sorten är formelfilm. Mängder av osannolika förvecklingar, extremt liten trovärdighet, människor som beter sig fullkomligt förryckt (vilket gäller även flera av dem som inte är psykotiskt sinnessjuka), artificiella situationer – och, vilket man som tittare ofelbart hela tiden återkommer till, helt enkelt roligt. Medryckande roligt. I högt, mycket energiskt tempo. Ibland farsartat, ibland sofistikerat.

Arsenic and Old Lace är en av filmkomedins stora klassiker och även om den på grund av sitt tema saknar den stora – och ibland sötsliskiga (de gånger han inte träffade riktigt rätt), men ofta mycket övertygande – hjärtevärme som kännetecknar den väldiga merparten av Frank Capras filmer, står den skyhögt över de allra flesta screwball-komedier.

Och vid närmare eftertanke är det till och med ibland rätt roligt att se Cary Grant rulla med ögonen och sprattla runt genom huset.

Just för att han är Cary Grant och det passar honom så illa.

Fast det borde ha varit James Stewart, som med sitt godmodiga, bortkomna och gemytligt saktmodiga manér försökte förklara för en vansinnig omvärld varför den inte får bete sig som den gör.

Kör hårt,
Bellis

THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN av Stephen Norrington (2003)

april 25, 2010

THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN av Stephen Norrington (2003)
Titel i Sverige: The League
Med Sean Connery, Naseeruddin Shah, Peta Wilson, Tony Curran, Stuart Townsend, Shane West, Jason Flemyng, Richard Roxburgh, Max Ryan, Tom Goodman-Hill, David Hemmings, Terry O’Neill, Rudolf Pellar, Robert Willox

Man kan börja med att kalla saker och ting vid deras rätta namn.

The League of Extraordinary Gentlemen bygger på en så kallad graphic novel, det vill säga en roman som består av bilder och pratbubblor. Med andra ord, ett seriealbum. Inte en roman. Inte ens den gamla tidens Illustrerade Klassiker hade mage att kalla sig romaner. De var seriealbum som byggde på romaner. Numera kallar man en serietidning som är tillräckligt tjock för roman. Vilket är ungefär som att kalla den här filmen för en riktig film i stället för ett fyrverkeri.

Det tänker jag inte göra. Kalla The League of Extraordinary Gentlemen för en riktig film, alltså. Jag kallar den för vad den är: ett fyrverkeri som bygger på ett seriealbum.

När jag i min späda ungdom läste Marvel Comics’ serietidningar handlade de ofta om superhjältar. Det gör den här filmen också. Fast ett märkligt slags superhjältar, för de är alla gestalter ur den klassiska litteraturen. Oscar Wildes Dorian Gray är med. Och Mark Twains Tom Sawyer. Och Bram Stokers Mina Harker, det vill säga Jonathan Harkers fru. Och det var alltså Jonathan Harker som var och hälsade på Dracula i romanen med samma namn. Nu är Mina Harker vampyr hon också. Och förresten, Robert Louis Stevensons doktor Jekyll är också med. Och hans Mr. Hyde, men i en fullständigt bisarr version. Inte att förglömma Arthur Conan Doyles professor Moriarty, som dock under större delen av filmen i stället låtsas var M från James Bond-filmerna. Kanske för att Sean Connery spelar huvudrollen som H. Rider Haggards Allan Quatermain. Och H. G. Wells’ osynlige man är också med. Och Wells’ franske kollega Jules Vernes kapten Nemo, med sin väldiga undervattensbåt Nautilus. Och lite annat sorterat folk ur världslitteraturen, som Herman Melvilles Ishmael. Från Moby Dick, alltså.

The League of Extraordinary Gentlemen är precis lika bisarr som min uppräkning ovan. Hur man kan få för sig att förvandla en lång rad av världslitteraturens mest berömda gestalter till superhjältar i ett Marvel Comics-äventyr och sedan spränga allt från Venedig till hemliga fästningar i Mongoliet i luften i en timme och fyrtiofem minuter framstår som ungefär lika obegripligt som att Sean Connery har visat så enastående dåligt omdöme att han ställt upp på enfalden.

Han måste ha fått väldigt mycket pengar. Det brukar vara så. Man skulle önska att han i stället fick lika mycket pengar för att på nytt spela James Bond, eftersom det enda försonande draget hos The League of Extraordinary Gentlemen är att han bevisar att han faktiskt skulle klara det. I vanlig ordning gör Sean Connery flera av sina stunts själv. Fast så var han vid tiden för den här filmens tillkomst förstås bara 73 år.

Miljöerna i den här science fiction-filmen – som alltså är en parallellvärldshistoria fylld av de nämnda litterära gestalterna – är ganska imponerande. Ett 1899 som är ett slags anakronistisk framtid. Eller, för att vara mer rättvisande – miljöerna skulle ha varit imponerande om visionen som ligger bakom dem inte så uppenbart förverkligats i form av endimensionella datoranimationer.

Vill man se den här sortens anakronistiska framtid väl genomförd på film, bör man trots Sir Sean Connery förbigå The League of Extraordinary Gentlemen och i stället se 1984 av Michael Radford.

Fast det måste medges att det är ett nöje att se och höra Sir Sean leverera sina repliker inne på gentlemannaklubben i Afrika i början av The League of Extraordinary Gentlemen. Han gör det med samma träffsäkerhet och elegans (och i det här fallet även ironi) som utmärkt hela hans skådespelarkarriär.

Fast sedan börjar de skjuta och allt exploderar och fortsätter att explodera tills det är dags för eftertexterna.

Kör hårt,
Bellis

FROM RUSSIA WITH LOVE av Terence Young (1963)

april 9, 2010

FROM RUSSIA WITH LOVE av Terence Young (1963)
Svensk titel: Agent 007 ser rött
Med Sean Connery, Lotte Lenya, Eunice Gayson, Daniela Bianchi, Pedro Almendariz, Robert Shaw, Lois Maxwell, Desmond Llewelyn, Bernard Lee, Anthony Dawson, Walter Gotell, Vladek Sheybal, Peter Madden, Francis De Wolff, Nadja Regin, Aliza Gur

Det är Eunice Gayson. Inte Maud Adams.

Som varit Bondbrud två gånger, alltså. Jag har aldrig sett någon skriva om det någonstans och själv upptäckte jag det inte förrän nu, när jag såg om From Russia With Love för kanske tredje eller fjärde gången. Jag har inte tänkt på det tidigare. Men den första Bond-filmen, Dr. No, och den andra, From Russia With Love, är väl sammanlänkade.

Maud Adams är visserligen med i både The Man With the Golden Gun av Guy Hamilton och Octopussy av John Glen, men det finns två invändningar mot att hon ska ha varit Bondbrud två gånger.

För det första är hon inte regelrätt Bondbrud, i alla fall inte i Octopussy. Där är hon skurken. Men till det kommer att hon, till skillnad från Eunice Gayson i rollen som Sylvia Trench, inte spelar mot Bond. James Bond.

Sean Connery.

Fast även om allt detta stämmer är det också ett exempel på den sorts recension man i normala fall består en James Bond-film. Här på Kinematografi finns en genomgång, i form av recensionen av Dr. No, av vad som utgör en James Bond-film. Läs den nu. Friska upp minnet.

Och när det är gjort, övergår vi till From Russia With Love…

…som skiljer sig från alla andra James Bond-filmer. Som *film* betraktad kan den vara den bästa i serien. Om det även gör den till den bästa av James Bond-filmer är inte lika självklart, eftersom en James Bond-film bör innehålla alla de intrigelement som räknas upp i nollnollsju-punktslistan i recensionen av Dr. No.

Å andra sidan inser jag att ska man rekommendera en enda James Bond-film till någon som i övrigt inte är intresserad av den här sortens visserligen humoristiskt självdistanserade men dock actionfilmer, så blir det From Russia With Love – som i stället är en elegant thriller.

Jag kom flera gånger på mig med att tänka på Alfred Hitchcock. Hela den långa tågresan i From Russia With Love, där nerverna spänns alltmer för varje minut som går och där tågets roterande hjul flera gånger ligger infällda i en bild av en karta för att visa hur tåget rusar fram över kontinenten, är i princip en hedersbetygelse till Alfred Hitchcock. Ett direkt citat följer därpå, när Sean Connery springande över en bergsplatå jagas av en flygande helikopter. Scenen är direkt hämtad ur Alfred Hitchcocks förmodligen förnämsta film, North by Northwest. I original föreställer den Cary Grant jagad av ett växtbesprutningsplan på ett majsfält. Det känns talande att Cary Grant ursprungligen var påtänkt som James Bond men själv ansåg sig för gammal och tackade nej, varför rollen i stället gick till den då i filmvärlden nästan helt okände Sean Connery.

From Russia With Love, den andra av James Bond-filmerna, saknar många av de standardkomponenter som i princip och till helt nyligen ingått i alla filmer i serien, men är en elegantare och trovärdigare thriller. Den är inte alls så självdistanserad som de övriga, men å andra sidan stundtals autentiskt både exotisk och nervpåfrestande. Scenerna från Konstantinopel känns exotiska än i denna dag, besöket i zigenarlägret är både färgstarkt och väldigt mycket James Bond, tågresan är utan tvivel en av filmhistoriens stora, mycket välspelade thrillersekvenser och när de övriga actioninslagen – jakter med helikopter och motorbåt, följda av mordförsök – inträffar känns de alla betydligt trovärdigare än motsvarande scener i de övriga Bond-filmerna. Eftersom From Russia With Love – med sin eleganta signaturmelodi, sjungen av Matt Monroe, och sina utsökta förtexter (inte oväsentliga i sammanhanget) – är just en trovärdig thriller snarare än en självdistanserad action-extravaganza.

Här görs ingenting som en välutbildad kommendörkapten och hemlig agent, eller för den delen professionella skurkar, inte faktiskt skulle kunna göra. Och intrigspelet känns, om man accepterar S.P.E.C.T.R.E., övertygande även det. Det här är kalla kriget. Det här är västvärlden mot Sovjetimperiet. Det här är de båda sidornas säkerhetstjänster i oupphörlig kamp mot varandra.

Och det här är Sean Connerys egen favorit bland James Bond-filmerna.

Och som om det inte vore nog spelas den utsökt motbjudande, i hemlighet avhoppade chefen för ryska säkerhetstjänsten S.M.E.R.S.H. – Rosa Klebb – av Lotte Lenya. Ja, den Lotte Lenya. Sjörövar-Jenny från Tolvskillingsoperan, en gång gift med Kurt Weill. Den Lotte Lenya vars insjungning av en av världshistoriens autentiskt stora sånger, Mack the Knife, måste sägas vara det original mot vilka alla andra ska jämföras. Och i de flesta fall befinnas vara undermåliga.

Och vad James Bond-filmerna beträffar befinnes nästan – om än inte riktigt – alla vara undermåliga i jämförelse med From Russia With Love.

Kör hårt,
Bellis

INGLOURIOUS BASTERDS av Quentin Tarantino (2009)

mars 3, 2010

INGLOURIOUS BASTERDS av Quentin Tarantino (2009)
Med Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz, Eli Roth, Michael Fassbender, Diane Kruger, Daniel Brühl, Til Schweiger, Gedeon Burkhard, Jacky Ido, B. J. Novak, Omar Doom, August Diehl, Denis Menochet, Sylvester Groth, Bo Svensson, Hilmar Eichhorn

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga biroll (Christoph Waltz), Bästa originalmanuskript (Quentin Tarantino), Bästa fotografi (Robert Richardson), Bästa klippning (Sally Menke), Bästa ljudredigering (Wylie Stateman), Bästa ljudmixning (Michael Minkler, Tony Lamberti, Mark Ulano)

Jag tror att ytterst få tittare inser att Inglourious Basterds är en science fiction-film. Den är en alternativvärldshistoria, det vill säga en berättelse om vår värld men utifrån spekulationen att historien tagit ett helt annat förlopp än den gjorde i verkligheten. Det här är en gammal stapelvara inom science fiction-genren, men att filmen är science fiction tvivlar jag på att ens Quentin Tarantino har insett.

Det finns ett problem med Quentin Tarantino, som någon enstaka gång även kan sägas vara hans styrka. Han är den moderna tidens främste kultregissör, vilket kan bero på att han själv är kultfilmsfan. Problemet är att i hans fall utgörs kultfilmerna av B- och C-thrillers ur filmhistorien. På väggen bakom skrivbordet i hans arbetsrum hänger filmaffischen till en gammal B-thriller vars filmfotograf var min far, Andreas Bellis. Quentin Tarantino älskar filmen. Det gör inte min far.

Förmodligen är den här vurmen för gamla B- och C-thrillers olycklig, för Quentin Tarantino envisas med att göra om dem fast med några tusentals liter mer blod än vad som var fallet i förlagorna. Den här gången har han strängt taget gjort en variant på en i och för sig mycket kompetent thriller, en film från 1968 som bäst kan karaktäriseras som en James Bond-film utan humorn och självdistansen, förlagd till andra världskriget – Where Eagles Dare av Brian G. Hutton. Men Quentin Tarantino tar förstås i mycket mer. Och inte bara vad hinkarna med blod beträffar (som dock i ärlighetens namn är färre här än i flera av hans tidigare filmer). Hans något mindre invecklade drama siktar in sig på att ta död på Tredje rikets alla regeringshöjdare, till och med Adolf Hitler själv. Alla på en gång. Det känns typiskt Quentin Tarantino.

Fast trots de rena skräpfilmer Quentin Tarantino gjort – den mycket motbjudande Reservoir Dogs och de plågsamt enfaldiga och bloddrypande Kill Bill vol. 1 och vol. 2 – är det svårt att påstå att han saknar talang. I själva verket har han gjort en, men bara en, helt enastående film, Pulp Fiction. Ur cineastisk synvinkel känns han väldigt mycket som ett one hit-wonder, för han förefaller inte kunna prestera något motsvarande igen.

Men med det sagt är Inglourious Basterds en berättelse som griper tittaren. För stunden. Den är autentiskt spännande, för att ta till en uråldrig men i det här fallet passande klyscha. Det går inte att komma ifrån att Quentin Tarantino håller tittaren i sitt grepp, för man vill helt enkelt veta hur det ska gå och det kan man inte vara säker på eftersom det är en Tarantino-film och man håller på godingarna som man hoppas ska vinna över ondingarna. Och man tycker inte ens att godingarna (en elitstyrka allierade soldater) är särskilt elaka som skalperar sina offer, alternativt slår ihjäl dem med basebollträ. Ur den mycket svartvita synvinkeln blir den här filmen som något slags mer eller mindre lyckad söndagsmatiné för vuxna, men – återigen – med onödigt blodslask. Poängen med att visa utdragna skalperingar i närbild förbigår mig helt.

Roligare är då Quentin Tarantinos enastående förtrogenhet med filmhistorien. Han började som hängiven cineast och jobbade som kassabiträde i en videobutik. Och såg absolut alla filmer han över huvud taget kunde, vilket var bokstavligt talat tusentals och åter tusentals. Och han har ett enastående filmminne. Han kan på rak arm rabbla repliker och i detalj beskriva scener ur hundratals filmer. Han är möjligen vad man skulle kunna kalla en nörd. Men det får den roliga effekten att han i sina egna filmer bakar in ofta kryptiska anspelningar på filmhistorien. Den fyndigaste i Inglourious Basterds tycker jag är när han låter en av rollgestalterna utbrista, om en fiktiv, kvinnlig filmstjärna, Bridget von Hammersmark, som är en av filmens huvudpersoner: ”There is no Dietrich, there is no Riefenstahl, there is only Bridget von Hammersmark.” Här parafraseras den franske filmhistorikern Henri Langlois’ utrop när han på femtiotalet sett ett antal filmer med Louise Brooks: ”There is no Garbo, there is no Dietrich, there is only Louise Brooks.”

Quentin Tarantinos filmer är alltså mer sofistikerade än vad de förefaller vara, men det är knappast en överdrift att påstå att den minoritet av hans publik som förstår det är försvinnande liten. Hans filmhistoriska anspelningar är som sagt – och som väl synes i exemplet ovan – tämligen kryptiska. Jag förmodar att han har hemskt roligt. Han och dem av hans tittare som förstår anspelningarna.

För även en hantverksmässigt ganska välgjord film (med för många pretentiösa och ansträngda kameravinklar och kameråkningar) som Inglourious Basterds är i övrigt snabbt glömd. Den är på intet vis något man inte har sett förut. Tvärtom, eftersom Quentin Tarantino medvetet har gjort ytterligare en film som plagierar och därmed hyllar den sorts thrillerfilmer han själv tycker så mycket om.

På det hela taget känns den rätt intetsägande, trots sådana utmärkta rollprestationer som Christoph Waltz’ och Mélanie Laurents. Fast var det verkligen nödvändigt att tvinga Brad Pitt att prata med en sydstatsdialekt som är så bred att den blir självparodisk, eftersom han inte behärskar den?

Kör hårt,
Bellis

DR. NO av Terence Young (1962)

januari 15, 2010

DR. NO av Terence Young (1962)
Svensk titel: Agent 007 med rätt att döda
Med Sean Connery, Ursula Andress, Lois Maxwell, Eunice Gayson, John Kitzmiller, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson, Zena Marshall, Peter Burton, Yvonne Shima, Michel Mok

INGEN SPOILERVARNING – HELT ONÖDIG

James Bond är ett recept. Om receptet inte innehåller alla ingredienser, varje gång, är det inte James Bond. Huruvida man gillar James Bond eller inte beror på om man gillar ingredienserna. Ungefär på samma sätt som man gillar eller inte gillar en drink. En vodka martini, lemon peeled, shaken not stirred.

Dr. No är den första James Bond-filmen.

Låt oss göra en undersökning. Låt oss se efter om ingredienserna ingår och i så fall pricka av dem.

001
Teasern.
Det vill säga, den lilla actionsekvens som föregår själva filmen och som fuktar aptiten inför vad som komma skall. Ingår.

002
Bondbrudarna.
Som James Bond nedlägger med samma självklara, oberörda elegans som han nedlägger skurkarna. Fast på olika sätt. Ingår.

003
Replikerna.
De snabba, svart humoristiska, ironiska repliker som Bond respektlöst fäller vid de mest opassande tillfällen. Ingår.

004
Högkvarteret.
Ankomsten till MI5:s högkvarter i London, där James Bond bedriver sin ständiga flört med sekreteraren miss Moneypenny, den enda kvinna han aldrig förför, och är lika ständigt spydig mot MI5:s chef M, när denne ger honom hans uppdrag. Ingår.

005
Skurken.
Den megalomane, sinnessjuke, fullständigt orealistiske, ofattbart rike superskurken som avser att härska över hela världen. Ingår.

006
Anläggningen.
Den underjordiska, gigantiska, fullständigt orealistiska anläggning som skurken bebor och med vars avancerade vapenkomplex i form av science fiction-artade apparater han tänker skaffa sig världsherravälde. En anläggning som, obegripligt nog, i ledningscentralen är utrustad med en spak på väggen vid vilken det sitter en skylt där det står: ”Dra i den här spaken så exploderar hela anläggningen”. Ingår.

007
James Bond.
I denna den första av alla James Bond-biofilmer ser vi den riktige James Bond. Sean Connery. En god vän sa till mig vid ett tillfälle att allra första gången James Bond över huvud taget syns i bild, på casinot precis i början av Dr. No, när han tänder en cigarett och på Sylvia Trenchs fråga vem han är svarar: ”Bond. James Bond”, så är detta mer James Bond än någon annan filmscen i hela James Bond-serien. Det stämmer. Den här mannen, vid spelbordet på casinot, *är* Bond. James Bond. Så Bond ingår även han.

James Bond-filmerna är, som serie betraktade, de utan jämförelse framgångsrikaste i filmhistorien. Tarzan, Star Wars, Indiana Jones, Rocky och andra blygsamma ansatser kommer inte ens i närheten. James Bond är ett arketypiskt begrepp – känt i precis hela världen – som i sammanhanget saknar motstycke. Kommersiellt är framgången exempellös. Det är nog ingen överdrift att någon miljard människor har sett minst en Bond-film. De flesta av dem har sett många fler. (Allra mest sedd av filmerna är enligt uppgift nummer tre i serien, Goldfinger av Guy Hamilton.)

Och redan i Dr. No slås receptet fast. Det enda som saknas är MI5:s laboratorium med chefsteknikern Q, som förser James Bond med de tekniska, innovativa hjälpmedel han behöver i fält. Q finns inte med i första filmen, men kom senare att bli en stående ingrediens även han.

Huruvida man gillar James Bond beror som sagt på om man gillar ingredienserna. Gillar man dem inte är det kört. För Bondfilmerna är i princip samma film varje gång. Man vet vad man får. Men gillar man ingredienserna, så är Dr. No en Bondfilm i särklass. Och bland actionfilmer intar Bondfilmerna en särställning (med undantag av de allra senaste i serien, den sista med Pierce Brosnan som snarare var ett slags förklädd Star Trek och de båda första med Daniel Craig, som spelar en fullständigt misslyckad James Bond i fullständigt misslyckade produktioner där receptet chockerande nog helt har förändrats). Den särställningen intar de tack vare sin distanserande självironi. Bondfilmerna tar inte sig själva på blodigt allvar (och innehåller för övrigt och befriande nog så gott som inget blod). Det som gör dem inte bara uthärdliga utan till storslagen underhållning är att de är extravaganzor med självdistans, som parodierar sig själva – och omvärlden. Se till exempel ett av de eleganta insideskämten i Dr. No. När filmen spelades in hade tavlan The Duke of Wellington av Francisco Goya nyligen stulits från National Gallery i London. Så Bond får syn på tavlan i den flotta matsalen i Dr. No:s underjordiska anläggning.

De ständiga, ironiska själv- och omvärldsreferenserna gör Bondfilmerna till ett lika roande som, ibland, intellektuellt pussel för den som är så lagd att man inte endast vill låta sig överväldigas av den självdistanserade underhållningen.

Till det kommer att våldet och actionsekvenserna i Bondfilmerna (i och för sig bara marginellt i och med teasern i denna första) för det mesta har ett mycket försonande drag av löje som helt saknas i den breda mittfåra av actionfilmer som görs av Sylvester Bruce Arnold Schwarzenegger Willis Stallone. De senares filmer är brutalt och långtråkigt outhärdliga, medan James Bond är fenomenal underhållning. Inte så sällan slåss Bond mot någon obehaglig och enormt storvuxen skurk, bara för att av en slump råka hitta något mycket fånigt föremål som han kastar i huvudet på skurken, varpå slagsmålet är avklarat. Kanske mest utpräglat i scenen från hälsohemmet Scrublands i Never Say Never Again av Irvin Kershner, där Bond i stridens hetta får tag på en behållare med vätska som han skvätter i ögonen på skurken. Varpå skurken vrålande av smärta svimmar och faller så illa att han dör. Bond tittar förbluffad på behållarens etikett: ”Urinprov. James Bond.”

I Dr. No, och i de övriga sex äkta Bondfilmerna, kommer till allt detta Sean Connery. Innan Sean Connery blev James Bond ingick han i The Royal Shakespeare Company. Sean Connery är en av filmdukens autentiskt stora skådespelare. James Bond är en endimensionell pappfigur, till synes omöjlig att göra något av eftersom han egentligen bara har två lägen – världsvant elegant förförare och livsfarlig hemlig agent som är expert på närstrid. Men Sean Connery förmår, som ende skådespelare som har porträtterat honom, skänka gestalten ett visst djup. Så mycket det nu alls går. Han lägger en extra dimension till James Bond som aldrig har funnits i manuskripten, bland annat genom att till och med – stundtals – i minspel (och i Dr. No i en replik, som dock rimligen stod i manuskriptet) visa prov på rädsla. Men på ett mycket subtilt sätt, för mod är inte frånvaro av rädsla – det är förmågan att bete sig som om man vore orädd, trots att man inte är det. Att gestalta det på film är inte lätt. I James Bond-serien har ingen annan lyckats.

Redan i Dr. No trumfas James Bond skickligt fram som en magnetiskt karismatisk gestalt. Lägg märke till när man använder det ledmotiv som är ett av filmhistoriens absolut bästa. Inte i actionsekvenser, utan när James Bond promenerar runt eller går in i en hotellobby. Man ser James Bond som inte gör något annat än att synas på duken, ledmotivet ligger suggestivt i bakgrunden och förstärker hans väldiga karisma, och man är förlorad.

Sean Connery är Bond. James Bond.

Kör hårt,
Bellis

BAGDAD CAFÉ av Percy Adlon (1987)

januari 4, 2010

BAGDAD CAFÉ av Percy Adlon (1987)
Alternativ titel: Out of Rosenheim
Med Marianne Sägebrecht, CCH Pounder, Jack Palance, Darron Flagg, G. Smokey Campbell, Christine Kaufmann, Monica Calhoun, Apesanahkwat, Hans Stadlbauer, George Aguilar, Alan S. Craig

SPOILERVARNING

Jag brukar ofta tänka mig bort i hur det skulle vara att plötsligt försvinna, att överge sin tillvaro och ge sig av någonstans mycket långt hemifrån och skapa ett helt nytt liv och aldrig mer återvända eller ens höra av sig, för att sedan – tjugofem eller trettio år senare – av en ren händelse träffa på en gammal vän ur sitt tidigare liv som bara råkar komma förbi, på genomresa, och som stannar ett par timmar. Varpå man aldrig mer skulle ha någon kontakt med sitt tidigare liv. Tankarna har ofta kretsat kring en enslig liten plats långt ute i ödsligheten i en nordamerikansk öken.

Som Bagdad Café.

Kanske krävs det en viss sorts rastlös människa för att ens hysa sådana tankar, någon som ofta drivs för vinden och inte söker den gängse trygghet med familj och barn som de flesta eftersträvar. Kanske krävs det också det slags människa som finner ro och inte tristess i ödslighet och karghet och monotoni. Till de människorna hör, till en början, alldeles avgjort inte Marianne Sägebrecht som den tillknäppt hämmade och strikt pryda frau Munchgstettner från Tyskland. Men det räcker med ett gräl med den äkta mannen, med vilken hon bilsemestrar i Förenta staterna, för att hon ensam ska komma gående till fots till Bagdad, som i det här fallet är inte bara en håla utan ett litet, förfallet etablissemang i form av kombinerad bensinmack, motell och barservering långt ute i Mojaveöknen. Ett ställe som knappt ens långtradarchaufförerna känner till och som inte haft en motellkund på så länge att ägaren CHH Pounder (i rollen som Brenda) förbluffad undrar om hon inte ska ringa på en taxi när Marianne Sägebrecht vill ha ett rum.

Ledmotivet till filmen, ”Calling You” av Bob Telson, framfört av Jevetta Steele, är ett av filmhistoriens mest lyckade. Liksom ledmotivet till Carol Reeds The Third Man och till James Bond-filmerna inte bara hemsöker det en, det är liksom i de fallen sällsynt väl avpassat till filmen. Den övergivna ensamheten och det längtansfyllda vemodet i Jevetta Steeles sång är i sig en sinnebild av tillvaron i Bagdad Café, där ett antal vinddrivna existensers isolering är i det närmaste total men där de finner en mycket oväntad och till en början påtvingad men så småningom allt varmare samvaro i en rad mer eller mindre sammanhängande episoder som berättar en märklig och rörande historia om hur man, först ofrivilligt och sedan målmedvetet, kan överge hela sin tidigare tillvaro och försvinna och utan någons vetskap börja leva någon helt annanstans och likt Marianne Sägebrecht på det kanske mest oväntade av ställen finna ett liv som äntligen känns värt att leva av i alla fall på ytan ganska obetydliga skäl. En excentrisk konstnär som bor i en husvagn. En trollerilåda för barn. En tuff och hetlevrad motellägarinna. En trasig kaffebryggare.

Bagdad Café undviker fällorna. Den skulle ha kunnat bli en må bra-film av samma slag som de lättviktiga Hugh Grant-komedierna, men undviker det genom att vara i grunden både allvarlig och vemodig och eftersom dess rollkaraktärer är så udda och sinsemellan egentligen så oförenliga. De har till synes inte en chans, men ändå lyckas de. Och filmen.

Det finns, ser jag på nätet, tydligen två versioner av Bagdad Café. Det tyska originalet är längre än den film som distribuerades i övriga världen. När jag nu såg filmen för tredje gången började jag i Stockholm men såg klart den i Athen, på en dvd som tillhör min far. Den andra halvan av filmen innehöll scener som jag inte har något som helst minne av och som jag tycker gör filmen svagare. För det allra mesta brukar det som bekant visa sig att ”director’s cut” bara är en eufemism för att ta med en massa onödiga filmmetrar som regissören är för narcissistiskt förälskad i för att ha omdöme nog att låta ligga kvar på klipprumsgolvet och även om så inte är fallet här – eftersom filmen såvitt jag förstår ursprungligen klipptes ned med ett antal scener när den distribuerades utanför Tyskland – så är den kortare versionen i mitt tycke den bättre. Här fanns nu, i den längre, ett antal påklistrat sentimentala och närmast sockersöta scener som inte tillhör denna i övrigt meditativt vemodiga och samtidigt optimistiska film (ibland felaktigt kallad för komedi), en film som handlar om hur det som på ytan kan anses vara det liv man bör och ska leva i själva verket är det liv man fullständigt bör lämna bakom sig till förmån för en tillvaro som ingen vettig människa skulle få för sig att ens försöka sig på.

Och såvitt jag minns är slutet i den längre versionen ett annat än i den kortare. Den längre slutar i ett bekräftande frågetecken. Inget dumt slut alls.

Fast har inte trolleriföreställningen blivit mycket längre och känns inte de sjungande långtradarchuafförerna mycket malplacerade och var de verkligen med i den kortare versionen?

Jag tror inte det. Eller så har jag förträngt dem.

För Bagdad Café är en film som jag inte kan låta bli att älska. Den inte bara dyker upp i mina dagdrömmar – den är en av mina dagdrömmar. Och det var den långt innan den gjordes. Det känns omtumlande, för filmer som träffar en rakt i ens inre är omöjliga att värja sig mot.

Bagdad Café är i mitt fall ett nästan osannolikt exempel.

Kör hårt,
Bellis

PRAG av Ole Christian Madsen (2006)

november 28, 2009

PRAG av Ole Christian Madsen (2006)
Med Mads Mikkelsen, Stine Stengade, Borivoj Navrátil, Jana Plodková, Josef Vajnar, Nicola Meisselová

VISS SPOILERVARNING

Inledningen gjorde mig rätt sur. Det här är en dansk film som utspelas i Prag. Det var faktiskt därför jag såg den. På grund av Prag. Jag har varit i Prag. Två gånger. Prag är förmodligen den vackraste huvudstaden på jordens yta. Jag kan inte svära på det, för jag har inte varit i alla, men den är utan tvivel den vackraste jag har sett. Den utklassar det påstått eviga Rom. Och så har filmteamet lyckats leta reda på några gråsjaskiga hyreshus i en avlägsen förort (förmodligen en förort till en annan tjeckisk stad) och presenterar dem som Prag. Med undantag av en kamerasvepning över Karlsbron och slottet och för all del ett par scener på torget i gamla stan och en på den judiska kyrkogården som helt missar att visa hur spektakulär kyrkogården är, framstår denna vidunderligt vackra stad som en trist betongförort längs tunnelbanans blå linje i Stockholm. Man kan undra över skälet till att ställa upp kameran i betongförorten. Prag följde ju så att säga med på köpet när man valde inspelningsplats. Kan det möjligen tänkas att det danska filmteamet var ansträngt patriotiskt och inte i en danskproducerad film ville visa upp en stad som utklassar inte bara Rom utan för den delen även Köpenhamn? Man kan undra. Särskilt som tjeckerna, framför allt läkaren och sköterskorna i sjukhuskulverten, framställs som något slags bisarr, militäriskt robotlik variant av stereotypa, känslolösa östatsmänniskor från sovjeteran. Vad i hela fridens namn är avsikten med detta? Jag förstår det inte. Tjecker är normalt inte militäriska robotar utan känslor. I verkligheten är de riktiga människor. Inte helt oväntat, kanske. Varför framställs de som parodiska östatsmonster i filmen?

Fast nu är ju Prag en spelfilm, inte en film gjord av en turistbyrå i avsikt att locka turister till staden. Och som spelfilm har den sina avsevärda poänger.

Musiken är en av dem. Den skärande, märkliga, monotona och mycket dystra stråkmusiken inte bara illustrerar temat, den koncentrerar det. Sorgen som vilar över huvudpersonerna – och betongförorten Prag – får ett påträngande fokus.

Mads Mikkelsen gör sin roll enligt modellen stenansikte som försöker dölja sina känslor men inte riktigt lyckas, och själv lyckas han inte riktigt i rollen. Han har nog fel sorts ansikte. Det är inte vidare känsligt och gör sig bättre som endimensionell skurk i en trekunda så kallad James Bond-film utan Sean Connery. Fast han misslyckas inte heller och eftersom Stine Stengade är en förnämlig skådespelerska fungerar det här dramat väl.

När man i tidiga medelåldern drabbas av en livskris som inte bara vänder upp och ned på tillvaron utan består av flera hårda smällar på varandra, ser tillvaron lätt endimensionellt dyster ut och det är lätt för den drabbade att se vems felet är, vem som är syndabocken. Men så enkelt är det ju sällan. Det känns både trovärdigt och sympatiskt att även Stine Stengades sida av saken så tydligt framkommer, eftersom det här annars skulle ha blivit ett enkelspårigt drama om en man som bryter samman utan att tittaren får veta hur hans fru har uppfattat situationen och varför hon har handlat som hon gjort, vilket skulle ha gjort Prag till ett banalt otrohetsdrama i stället för ett mångfacetterat och därför trovärdigt och gripande relationsdrama.

Och smällarna är som sagt flera, förvecklingarna kommer på varandra. Ingen av dem känns påklistrad, ingen av dem osannolik. Tvärtom är samtliga intressanta dominobrickor i den rad som faller samman i Mads Mikkelsens psyke. Och de hänger samman. Alltsammans utspelas dessutom mot bakgrund av hans i livet ständigt frånvarande far, som bott i Prag och dött i Prag och som sonen nu i sällskap med sin hustru åkt dit för att hämta hem. Och som fortsätter att spela en väsentlig roll i sonens tillvaro även bortsett från att han i och med sin död på nytt väcker dennes besvikelse och frustration till liv, eftersom Mads Mikkelsen oväntat kommer sin far närmare inpå livet, får veta saker om honom som han aldrig kunnat ana.

Händelser som dessa, om än inte identiska, drabbar förr eller senare de flesta av oss och i någon variant drabbar de miljoner människor varje dag. De berör oss. De handlar om vilka vi är och varför vi handlar och reagerar som vi gör. Med det lyckas Prag, för filmen är inträngande trovärdig där den försöker – i relationsdramat. Det känns mindre uppmuntrande att den även så övertygande lyckas få den tittare som inte besökt staden att tro att Prag är en trist betongförort längs blå linjen i Stockholm. Även om det här som sagt inte inte är en reklamfilm från en turistbyrå skulle det knappast ha skadat att visa upp Prag, kanske i synnerhet som sorg och skönhet så ofta gör sig så väl ihop.

Kör hårt,
Bellis

Tillägg: På sin blogg Nattens bibliotek recenserar även Siri Wikander den här filmen. Jag finner hennes analys av mannen och förhållandet mycket träffsäker och tror att hon sett det här klarare än jag. Därför tar jag mig friheten att citera ett som jag tycker klarsynt stycke ur hennes recension.

Siri Wikander:
”Det jag blir mest berörd av är att mannen vill visa känslor, men inte kan det. Om han kunde det så skulle kvinnan inte lämna honom och ändå vågar han inte. Rädslan att gå sönder är större än den djupa och innerliga kärlek han känner till sin fru. På den knivseggen balanserar hela filmen.”