Posts Tagged ‘Jane Alexander’

SWEET COUNTRY av Michael Cacoyannis (1987)

juli 25, 2016

SWEET COUNTRY av Michael Cacoyannis (1987)
Med Jane Alexander, John Cullum, Carole Laure, Franco Nero, Joanna Pettet, Randy Quaid, Irene Papas, Jean-Pierre Amount, Spyros Mavides, Pierre Vaneck, Katia Dandoulaki, Ann Coleman, Giannis Voglis, Betty Valassi, Dimitris Poulikakos, Saun Ellis, Yula Gavala, Marianna Toli, Aspa Nakapoulou, Alexis Revidis, Myrto Liati, Tatiana Papamoschou, Emily-Rose Yiaxis, Yannis Kakleas, Alexandros Mylonas, Ann Hodgson, Christos Efthimou, Despina Tataki
Chefsfotograf och ljussättare: Andreas Bellis

Militärmaktens störtande av landets demokratiska regering och inrättande av en styrande militärjunta är sig ungefär likt var det än sker, så det känns knappast märkligt att greken Michael Cacoyannis förmådde göra en så inträngande realistisk film om vad militärkuppen i Chile innebar för landets invånare, såväl medborgare som utlänningar boende i landet. Det finns en uppenbar risk med den här sortens spelfilmer, som exempelvis Bernardo Bertolucci föll offer för med sin gigantproduktion 1900 – det djupt kända budskap man vill framföra kan ta över filmen och förvandla vad som trots allt är menat som spelfilm till propagandafilm. Oavsett hur gott syftet är, blir en sådan film sällan särskilt gripande.

Cacoyannis är subtilare än Bertolucci förmådde vara. Bertoluccis ondskingar är sinnessjuka monster, medan Cacoyannis ondskingar – betydligt trovärdigare – till exempel är en osäker, bortkommen människa som saknat framgång i sällskapslivet, och som plötsligt finner sig i egenskap av vanlig soldat ha fått väldigt mycket makt över civila invånare, inklusive de kvinnor han aldrig förmått intressera före militärkuppen. Tror han på de militära ledarnas ideologi? Knappast. Han känner förmodligen inte ens till den. Men han ser sina mycket reella möjligheter att plötsligt bli någon och kunna utnyttja sin nya ställning till att ta för sig av det han vill ha – inklusive kvinnors kroppar, mot deras vilja.

På motsvarande sätt porträtteras de civila människor som är tvingade att leva i det nya, paranoida samhället, och de som helt enkelt rakt ut blir misstänkta, fängslade, och torterade, självklart utan någon som helst rättegång, mycket trovärdigt. Människors rädsla och försiktighet och, i vissa fall, till en början hoppfulla avfärdande av att det trots allt inte kan vara så farligt, äger äkthetens prägel. Vilket alltså inte är märkligt. Michael Cacoyannis var grek och i Grekland hade han redan upplevt sju år av en militärjuntas styre när han gjorde Sweet Country.

Det finns scener som är så extremt obehagliga, utan att blod för den skull spills, att de tränger in under huden och inte lär lämna en. Men lika obehaglig är den märkliga tystnad som plötsligt lägger sig som ett täcka av rädsla över ett samhälle som mycket plötsligt och oväntat utsatts för en militärjuntas maktövertagande; allt är skräckslaget förändrat. Detta skildrar Sweet Country suggestivt.

I Sweet Country finns stora skådespelare som Jane Alexander och Irene Papas, men en brist hos filmen är ett antal av de mindre namnkunniga skådspelarna, som trots att de i kraft av intrigen och den bakomliggande avsikten spelar i sammanhanget trovärdiga personer, ibland gestaltar dem en stelt, en aning amatörmässigt. Det är synd, men förtar trots allt inte så mycket av den totala effekt filmen har på tittaren att det är ett stort problem.

Dessutom måste jag framhålla fotot och ljussättningen som förträffliga.

Fast möjligen är jag därvidlag något partisk, för som den uppmärksamme läsaren måhända redan har sett har jag för ovanlighetens skull under uppräkningen av skådespelare lagt till vem som var filmens chefsfotograf och ljussättare.

Kör hårt,
Bellis

CITY HEAT av Richard Benjamin (1984)

september 19, 2011

CITY HEAT av Richard Benjamin (1984)
Med Clint Eastwood, Burt Reynolds, Jane Alexander, Madeline Kahn, Rip Torn, Irene Cara, Richard Roundtree, Tony Lo Bianco, William Sanderson, Robert Davi, Jude Farese, John Hancock, Jack Thibeau, Gerald S. O’Loughlin, Bruce M. Fischer, Art LaFleur

Jag mindes City Heat fel. Jag har sett den förut, för hemskt många år sedan, och hade en mycket klar minnesbild av att den är en slapstickartad parodi på den sorts actionfilmer som både Clint Eastwood och Burt Reynolds har gjort i parti och minut. Jag tror till och med att den ursprungligen lanserades så. Fast den är inte en parodi, den är ett slags hyllning till trettio- och fyrtiotalens noirfilmer i gangstergenren – men med enstaka parodiska inslag.

Och där stöter vi genast på problem.

Ett av de parodiska inslagen är Clint Eastwood som med ett jättelikt gevär i händerna helt öppet går gatan fram mitt i en eldstrid där kulorna haglar och själv skjuter enstaka skott och får allting omkring sig att explodera och driver de skurkar han inte dödar på flykten. Problemet är att när Clint Eastwood spelar hjälte i någon av sina vanliga actionfilmer går han med ett jättelikt gevär i händerna helt öppet gatan fram mitt i en eldstrid där kulorna haglar och skjuter själv enstaka skott och får allting omkring sig att explodera och driver de skurkar han inte dödar på flykten. Den eftersträvade, parodiska effekten uteblir fullständigt. Vilket i sig är komiskt, eftersom det förstås klargör att Clint Eastwood i sina vanliga actionfilmer inte så sällan men då helt omedvetet är självparodisk.

City Heat misslyckas även som hyllning till trettio- och fyrtiotalens gangsterfilmer, helt enkelt för att sådana har gjorts så mycket bättre. Roman Polanskis mästerliga Chinatown är en film noir från det begynnande sjuttiotalet som överträffar den stora majoriteten noirfilmer av fordom den inspirerats av och implicit hyllar. Detsamma gäller bröderna Coens The Man Who Wasn’t There från det begynnande tvåtusentalet. Och bröderna Coen har gjort Miller’s Crossing, som är en parodisk men samtidigt hårdkokt gangsterfilm av ypperligt märke. Jämförd med dessa, och ytterligare en rad filmer från de senaste årtiondena, känns City Heat mycket fadd. De rappa replikerna är inte särskilt rappa (”Double-cross me and you’ll become snail food” är inte den fränaste gangsterrepliken i filmhistorien men den fränaste i den här filmen), både Clint Eastwood och Burt Reynolds är som vanligt träaktigt endimensionella i sitt skådespeleri (och den senare på tok för solariebränd i sken av att filmen utspelas i slutet av tjugotalet) och intrigen är oförlåtligt enkel för att utgöra ryggrad i en gangsterfilm där det är meningen att de motvilliga kumpanerna polismannen och privatdetektiven ska lösa en gåta.

City Heat är en receptfilm som gått överstyr på samma sätt som en maträtt där det finns antingen för mycket eller för lite av de viktigaste ingredienserna, men inte lagom av någon.

Kör hårt,
Bellis