Posts Tagged ‘Jason Flemyng’

THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN av Stephen Norrington (2003)

april 25, 2010

THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN av Stephen Norrington (2003)
Titel i Sverige: The League
Med Sean Connery, Naseeruddin Shah, Peta Wilson, Tony Curran, Stuart Townsend, Shane West, Jason Flemyng, Richard Roxburgh, Max Ryan, Tom Goodman-Hill, David Hemmings, Terry O’Neill, Rudolf Pellar, Robert Willox

Man kan börja med att kalla saker och ting vid deras rätta namn.

The League of Extraordinary Gentlemen bygger på en så kallad graphic novel, det vill säga en roman som består av bilder och pratbubblor. Med andra ord, ett seriealbum. Inte en roman. Inte ens den gamla tidens Illustrerade Klassiker hade mage att kalla sig romaner. De var seriealbum som byggde på romaner. Numera kallar man en serietidning som är tillräckligt tjock för roman. Vilket är ungefär som att kalla den här filmen för en riktig film i stället för ett fyrverkeri.

Det tänker jag inte göra. Kalla The League of Extraordinary Gentlemen för en riktig film, alltså. Jag kallar den för vad den är: ett fyrverkeri som bygger på ett seriealbum.

När jag i min späda ungdom läste Marvel Comics’ serietidningar handlade de ofta om superhjältar. Det gör den här filmen också. Fast ett märkligt slags superhjältar, för de är alla gestalter ur den klassiska litteraturen. Oscar Wildes Dorian Gray är med. Och Mark Twains Tom Sawyer. Och Bram Stokers Mina Harker, det vill säga Jonathan Harkers fru. Och det var alltså Jonathan Harker som var och hälsade på Dracula i romanen med samma namn. Nu är Mina Harker vampyr hon också. Och förresten, Robert Louis Stevensons doktor Jekyll är också med. Och hans Mr. Hyde, men i en fullständigt bisarr version. Inte att förglömma Arthur Conan Doyles professor Moriarty, som dock under större delen av filmen i stället låtsas var M från James Bond-filmerna. Kanske för att Sean Connery spelar huvudrollen som H. Rider Haggards Allan Quatermain. Och H. G. Wells’ osynlige man är också med. Och Wells’ franske kollega Jules Vernes kapten Nemo, med sin väldiga undervattensbåt Nautilus. Och lite annat sorterat folk ur världslitteraturen, som Herman Melvilles Ishmael. Från Moby Dick, alltså.

The League of Extraordinary Gentlemen är precis lika bisarr som min uppräkning ovan. Hur man kan få för sig att förvandla en lång rad av världslitteraturens mest berömda gestalter till superhjältar i ett Marvel Comics-äventyr och sedan spränga allt från Venedig till hemliga fästningar i Mongoliet i luften i en timme och fyrtiofem minuter framstår som ungefär lika obegripligt som att Sean Connery har visat så enastående dåligt omdöme att han ställt upp på enfalden.

Han måste ha fått väldigt mycket pengar. Det brukar vara så. Man skulle önska att han i stället fick lika mycket pengar för att på nytt spela James Bond, eftersom det enda försonande draget hos The League of Extraordinary Gentlemen är att han bevisar att han faktiskt skulle klara det. I vanlig ordning gör Sean Connery flera av sina stunts själv. Fast så var han vid tiden för den här filmens tillkomst förstås bara 73 år.

Miljöerna i den här science fiction-filmen – som alltså är en parallellvärldshistoria fylld av de nämnda litterära gestalterna – är ganska imponerande. Ett 1899 som är ett slags anakronistisk framtid. Eller, för att vara mer rättvisande – miljöerna skulle ha varit imponerande om visionen som ligger bakom dem inte så uppenbart förverkligats i form av endimensionella datoranimationer.

Vill man se den här sortens anakronistiska framtid väl genomförd på film, bör man trots Sir Sean Connery förbigå The League of Extraordinary Gentlemen och i stället se 1984 av Michael Radford.

Fast det måste medges att det är ett nöje att se och höra Sir Sean leverera sina repliker inne på gentlemannaklubben i Afrika i början av The League of Extraordinary Gentlemen. Han gör det med samma träffsäkerhet och elegans (och i det här fallet även ironi) som utmärkt hela hans skådespelarkarriär.

Fast sedan börjar de skjuta och allt exploderar och fortsätter att explodera tills det är dags för eftertexterna.

Kör hårt,
Bellis

THE CURIOUS CASE OF BENJAMIN BUTTON av David Fincher (2008)

mars 30, 2009

THE CURIOUS CASE OF BENJAMIN BUTTON av David Fincher (2008)
Svensk titel: Benjamin Buttons otroliga liv
Med Brad Pitt, Taraji P. Henson, Cate Blanchett, Julia Ormond, Faune A. Chambers, Elias Koteas, Donna DuPlantier, Jacob Tolano, Jason Flemyng, Mahershalalhashbaz Ali, Fiona Hale

The Curious Case of Benjamin Button är inte en film. Den är flera. Alla ofullgångna. För i likhet med exempelvis Robert Zemeckis Forrest Gump är det här en episodfilm, men The Curious Case of Benjamin Button hänger inte ihop. De olika episoderna kan tas var för sig, som kortfilmer. Men varje sådan episod är för ofullgången, även som kortfilm, för att i sig bli en bra film. Några av dem är trots det så att säga lovande – skulle filmteamet ha fått för sig att göra en riktig långfilm av någon av de bättre, skulle den ha kunnat bli riktigt bra. Men då vore en förutsättning att den påklistrade gimmicken – en man som föds gammal och dör som spädbarn, som alltså lever baklänges – togs bort.

Filmen bygger på en novell av F. Scott Fitzgerald, men bara nominellt eftersom det känns avlägset att påstå att den gestaltar novellens tema. Det man primärt tagit från novellen är den påklistrade gimmicken.

The Curious Case of Benjamin Button är för lång, den blir stundtals olidligt utdragen och den är inte särskilt välspelad, med ett och en tredjedels undantag – det hela undantaget är Taraji P. Henson, enastående som Benjamins fostermor, och tredjedelsundantaget är Brad Pitt som den mycket gamle och den medelålders Benjamin, det vill säga i ungefär filmens första tredjedel. Sedan går det snabbt utför med Brad Pitts insats. Mycket snabbt. Märkligt nog är Cate Blanchett med, vilket borde garantera i alla fall hantverksmässigt kompetent skådespeleri. Fast hennes rollprestation är blek och till en början så stereotyp att den belastar tittaren med ställföreträdande skamkänslor.

Det som kan förundra är att en så lång film ger upphov till en så kort recension, men det finns uppriktigt sagt ingenting mer att säga om The Curious Case of Benjamin Button.

Kör hårt,
Bellis