Posts Tagged ‘John Huston’

BLOOD & WINE av Bob Rafelson (1996)

februari 24, 2010

BLOOD & WINE av Bob Rafelson (1996)
Med Jack Nicholson, Michael Caine, Stephen Dorff, Jennifer Lopez, Judy Davis, Harold Perrineau, Mike Starr

Jack Nicholson och Michael Caine i samma film. Det borde vara en upplevelse. Ungefär som att se Sean Connery och Michael Caine i samma film. Den senare filmen är ett vidunderligt mästerverk och heter The Man Who Would Be King och är regisserad av John Huston och bygger på en långnovell av Rudyard Kipling.

När man fick för sig att äntligen låta de båda skådespelargiganterna Jack Nicholson och Michael Caine göra film tillsammans blev det i stället i den avslutande, fristående delen av Bob Rafelsons besynnerliga trilogi, där Jack Nicholson spelar först son (Five Easy Pieces), sedan bror (The King of Marvin Gardens) och nu far, om än av styvvarianten. I övrigt har filmerna ingenting med varandra att göra – det enda som förenar dem är att Jack Nicholson har en huvudroll i alla tre.

Mötet mellan Jack Nicholson och Michael Caine på filmduken har alltså kommit att äga rum i en gangsterhistoria kretsande kring ett diamanthalsband, en gangsterhistoria som är så enkel och full av intrigklichéer (trettionio stycken) att man som tittare förbluffas över att de båda skådespelarna alls velat vara med.

Jack Nicholson spelar upp delar av sin image, som så många gånger förut. Cynisk man i övre medelåldern som framgångsrikt förför mycket unga kvinnor, arrogant och aningen megaloman, och lite annat småplock från den uppfattning det allmänna medvetandet hyser om honom. Med det helt avgörande undantaget att han i Blood & Wine spelar mycket märkbart enfaldig, i likhet med Michael Caine. Hela intrigen baseras på att dessa båda föregivet tuffa, erfarna, hänsynslösa gangsters varje steg längs vägen klampar fram som överviktiga elefanter och aldrig har en chans mot pojkspolingen Stephen Dorff, som gestaltar ännu en i den tröttsamma, till synes oändliga raden av identiska, tjusiga unga äppelpajsamerikaner som dryper av choklad hela dagen och bokstavligt talat seglar bort mot solnedgången med vinden blåsande i håret och fjärran hägringar i blick. Eller något sådant. Det är svårt att hitta metaforer som är lika högtravande tjatiga och tramsiga som Blood & Wine, men jag gör som synes i alla fall ett försök. Fast ibland får man helt enkelt erkänna sig slagen.

Det mest fascinerande exemplet på hur omotiverat dum Blood & Wine är måste vara själva kuppen. Jack Nicholson och Michael Caine ska stjäla ett diamanthalsband ur ett kassaskåp i ett rikemanshus när de vet att familjen är på semester. Barnsköterskan – Jennifer Lopez (Jacks älskarinna) – ska släppa in dem. Men hon hinner få sparken i mellantiden och på plats när Jack och Michael dyker upp finns i stället obegripligt nog två uniformerade poliser, som tydligen är satta att vakta huset medan familjen är bortrest. Exakt hur det har gått till förklaras aldrig, men ännu besynnerligare är att de båda skurkarna trots det genomför kuppen. Medan Jack småpratar gemytligt med poliserna för att uppehålla dem, öppnar Michael kassaskåpet och stjäl halsbandet. För tittaren känns det som en i alla fall avlägsen möjlighet att polisen när brottet någon vecka senare anmäls kan komma att hysa en vag misstanke om vilka gärningsmännen kan tänkas vara. Men tydligen har det ända från början framstått som ett fullkomligt osannolikt scenario för de båda erfarna skurkarna Jack och Michael.

Fast det finns inte oväntat ett antal scener där det blixtrar till mellan Jack Nicholson och Michael Caine. Scener där endast de är i bild. Så det är trist att Jack spelar gamle vanlige Jack som vi har sett honom göra så många gånger förut (och till råga på allt faktiskt blixtrar ännu mer i sitt sista gräl med Judy Davis innan han sticker hemifrån), för det mesta i betydligt bättre filmer, och det är synd att Michaels endimensionelle skurk inte ger honom mycket större utrymme till skådespeleri än att tala tydligt med sin brittiska accent (så att han påstås imitera drottning Elizabeth), kedjerökande hosta blod eftersom han har lungemfysem och i allmänhet bete sig väldigt klumpigt för att vara proffsgangster.

När man efter en kvart har förstått att Blood & Wine är en korkad gangsterhistoria är det enda med filmen som därefter överraskar att det vid bara ett enda tillfälle syns vilken ofantligt stor stjärt Jennifer Lopez har, medan det i Selena av Gregory Nava föreföll vara själva syftet med filmen att visa upp den. På sätt och vis är det intressant att i stället få se Lopez använda ansiktet när hon skådespelar, men frågan är väl om hon vinner på det.

Möjligen såg Gregory Nava Blood & Wine i god tid före inspelningen av Selena och drabbades av samma insikt.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

MURDER, MY SWEET av Edward Dmytryk (1944)

februari 22, 2010

MURDER, MY SWEET av Edward Dmytryk (1944)
Svensk titel: Mord, min älskling
Dick Powell, Claire Trevor, Anne Shirley, Mike Mazurki, Otto Kruger, Miles Mander, Don Douglas, Douglas Walton, Esther Howard

De snabba replikerna är för många.

Ingen har någonsin pratat på det här sättet så gott som hela tiden. Och särskilt inte så långsökt formulerat. Lite grann påminner det om någon gammal pilsnerfilm där kisarna på Söder i Stockholm kanslar mandoms praling och becknar rabblan oavbrutet, med undantag av att Söderslangen är fyndig. I alla fall i jämförelse.

”I only took the job because my bank account was trying to crawl under a duck.”

”And my mind felt like a plumber’s handkerchief.”

”She was a charming, middle-aged lady with a face like a bucket of mud.”

Inte särskilt fränt. Bara dumt. Fast den här är bra:

”He died in the middle of a glass of beer. His wife Jessie finished it for him.”

De smattrande, alltför talrika och inte alltid särskilt lyckade replikerna känns typiska eftersom Murder, My Sweet är en mycket typisk, hårdkokt deckare från 40-talet, så typisk att den blir intetsägande. Den innehåller samtliga ingredienser och bygger till och med på en roman av Raymond Chandler – Farewell, My Lovely – men även om alla ingredienser finns med så är de alla ljumma. Som när man får en i och för sig utsökt måltid på en restaurang. Eller en måltid som skulle ha varit utsökt, om den inte stått och kallnat en timme innan den serverades och om kocken inte glömt att koka potatisen.

Dick Powell är den kalla, råa potatisen. Hårdkokt är han inte.

Man kommer gång på gång på sig med att föreställa sig hur filmen skulle ha blivit med den självklare Humphrey Bogart i huvudrollen. Dick Powell ser ut som en timid kontorist och försöker visserligen svassa runt som en tuffing, men ser ut just som den timide kontoristen som försöker svassa runt som en tuffing. Humphrey Bogart må inte ha varit den mest mångsidige av skådespelare, men när han gestaltade hårdkokta privatdetektiver hade han den obestridliga fördelen av att faktiskt vara naturligt tuff även privat och dessutom ha en osviklig förmåga att leverera cyniska repliker så att de lät fullkomligt trovärdiga. Och han hade fördelen av att ha ett utseende som lämpade sig perfekt för roller av det här slaget.

Det kan också reta tittaren att Dick Powell vid så många tillfällen i filmen är så oprofessionell. Ibland nästan dum. Att han blir överrumplad och nedslagen när han följer med sin klient till det föregivna mötet med skurkarna känns osannolikt, för han har redan på vägen dit känt sig övervakad och är på helspänn. På sin vakt. Men han varken ser eller hör någonting. Trots det. När man senare får veta vem som har slagit ned honom känns det ännu otroligare.

Och hur troligt är det att man avväpnad och tillfångatagen av tre hårdföra, beväpnade gangsters börjar slå dem när de förhör en i det okända hus dit de fört en? Är det underligt att man råkar marginellt illa ut om man gör det? Vore det inte nästan bättre att låta bli?

Intrigen är förstås ungefär densamma som i Raymond Chandlers roman, men med förlov sagt inte särskilt märkvärdig. Det var nog heller aldrig poängen med romanen och har man sett ett antal hårdkokta deckare på filmduken från storhetstiden på fyrtiotalet så må man i och för sig inte vara förmögen att förutsäga upplösningen, men man blir inte förvånad när den kommer. För det är uppenbart att den ska vara på något sätt överraskande, det är uppenbart att gåtan är snärjig, det är uppenbart att man inte ska tro på alla de tidiga ledtrådarna i filmen. Men den saknar den omtumlande effekten hos intrigerna i exempelvis The Third Man av Carol Reed och The Maltese Falcon av John Huston. Den är habil, men inte mer, och borde ha fått tjäna som fond snarare än förgrund.

Murder, My Sweet anses vara en av de definierande noirfilmerna, men det känns trots dess ryktbarhet som en påklistrad etikett. Visuellt är den förvisso film noir. Se till exempel silhuetterna på väggarna i förhörsrummet i inledningsscenerna. Se skurkens spegelbild i fönsterglaset på Philip Marlowes kontor några scener senare. Se de många nattliga scenerna på stadens gator (dag är det aldrig i filmen, vilket är mycket typiskt för noirgenren). Och visst, på den här punkten lyckas filmen. Scenografin och fotot är hantverksmässigt skickliga och stundtals mycket suggestiva, men förblir något av tom yta eftersom det avgrundsdjup som på motsvarande sätt suggereras fram i de stora noirfilmerna saknas här. För intrigmässigt och tematiskt känns Murder, My Sweet inte som film noir. Det är en kriminalfilm från fyrtiotalet, men det gör den inte automatiskt till noir. Misstaget att tro det är vanligt, men icke desto mindre ett misstag.

Eloge till Claire Trevor, som lyckas väl i sin gestaltning av gangsterbruden. Och som är väldigt mycket mer hårdkokt, och mer övertygande, än Dick Powell.

Det finns filmer inom varje genre som ligger precis i mittfåran och därför inte gör sig bemärkta på något vis. De innehåller allt de ska innehålla, men inget av det är anmärkningsvärt på något sätt.

Murder, My Sweet är ett skolexempel.

Kör hårt,
Bellis

THE MALTESE FALCON av John Huston (1941)

mars 26, 2009

THE MALTESE FALCON av John Huston (1941)
Svensk titel: Riddarfalken från Malta
Med Humphrey Bogart, Mary Astor, Peter Lorre, Sydney Greenstreet, Elisha Cook jr., Lee Patrick, Barton Maclane, Ward Bond, Jerome Cowan, Gladys George, Murray Alper, John Hamilton

Det finns två gestalter ur filmhistorien som blivit så självklara delar av det allmänna medvetandet att de närmast kan betraktas som arketyper. Den ena är Charlie Chaplins luffare. Den andra är Humphrey Bogarts privatdetektiv.

Den klassiske, hårdföre privatdetektiven i trench coat, hatt med stukat brätte och cigarett, den gestalt som är själva sinnebilden för begreppet privatdetektiv, är Humphrey Bogart. Han var inte först på filmduken med den här gestalten, men det var ändå han som skapade den – för det var hans gestalt som arketypiskt kom att rota sig i allmänhetens medvetande och det var hans gestalt som kom att stå förebild för praktiskt taget alla efterföljande privatdetektiver på film och i skönlitteratur. Det är Humphrey Bogart som blivit sinnebilden och förebilden för den cyniske, hårdföre, gatusmarte hårdingen – som indragen i stundtals livsfarliga situationer inte är orädd men aldrig viker sig. Och som därför spelar trovärdigt modig – det har sagts att mod inte är frånvaro av rädsla, utan förmåga att bete sig som om man inte vore rädd. Som Sam Spade gestaltad av Humphrey Bogart, med andra ord.

Det där senare har inte så sällan förflackats, för Humphrey Bogart – aldrig underskattad som ikon, ständigt underskattad som skådespelare – spelar den hårdföre privatdetektiven med en fingertoppskänsligt välavvägd dimension av mänsklighet och ett framskymtande känsloregister som gör honom just trovärdig. Humphrey Bogart gör i själva verket något mycket raffinerat; när han porträtterar Sam Spade porträtterar han en människa som förvisso är hårdfört och cyniskt tuff och självsäker, men som även spelar tuffare och mer cynisk och mer självsäker än han i själva verket är – den kallhamrade ytan rämnar stundtals och hans rädsla och mänskliga brister lyser igenom. Humphrey Bogart spelar den här rollfiguren på två plan och lyckas skapa ett övertygande porträtt av någon som måste spela sig själv som ännu tuffare än vad han är för att överleva i en brutal och hänsynslös tillvaro.

Det finns en scen i The Maltese Falcon som är ett av de bästa exemplen på filmduken på detta alltför sällsynta sätt att spela trovärdigt hårdför. Humphrey Bogart har just för första gången träffat Sydney Greenstreet – The Fat Man, storskurken – på dennes hotellrum, där han låtsats få ett raserianfall för att pressa Sydney Greenstreet på upplysningar och inte varit säker på vad som skulle hända, om han ens skulle komma levande därifrån. När han kommer levande därifrån och ska ta hissen ned, får han se att hans egen hand darrar när han ska öppna hissdörren – och ler sardoniskt åt sig själv. Den ögonblickskorta scenen är en av filmens mest talande, den (och ett antal andra) röjer Humphrey Bogarts hårde Sam Spade som trovärdigt mänsklig, och det är beklagligt att Bogarts hundratals för att inte säga tusentals efterföljare så gott som aldrig lägger in förmänskligande detaljer av det slaget, utan nästan alltid spelar hårdföra robotar.

The Maltese Falcon, byggd på Dashiell Hammetts roman med samma titel, är en nyinspelning av en nyinspelning. Det finns två tidigare filmversioner av romanen (The Maltese Falcon från 1931 och Satan Met a Lady från 1936). Båda de tidigare versionerna är i princip bortglömda. John Hustons The Maltese Falcon befinner sig i det exklusiva sällskap filmer som gjort sig förtjänta av att karaktäriseras som historiska milstolpar. Som superklassiker.

Och på ett sätt är det kanske märkligt. För The Maltese Falcon är den 35-årige John Hustons debutfilm. För att det övriga filmteamet skulle få för sig att han visste vad han höll på med ritade han upp ett väldigt storyboard som han tejpade upp på väggarna inne på sitt kontorsrum. Fast i själva verket hade han ingen aning om vad han gjorde. Enligt egen och uppenbarligen uppriktig utsago. Ibland – vid de sällsynta tillfällen då filmkreatören faktiskt råkar *vara* ett geni – är det kanske en fördel att han eller hon vid sin debut i branschen är oskuldsfullt okunnig. Som Orson Welles när han gjorde Citizen Kane. Som John Huston när han gjorde The Maltese Falcon.

The Maltese Falcon är inte bara ett av historiens främsta exempel på film noir, den är en av de filmer som definierar genren. Den är en av en handfull filmer – The Third Man, The Lady from Shanghai, The Asphalt Jungle, Gilda, Double Indemnity, White Heat, Laura, Touch of Evil, Chinatown, The Man Who Wasn’t There, The Big Heat, några få till – utifrån vilka alla andra noirfilmer måste bedömas, eftersom det är denna handfull som utgör genrens inte bara yppersta utan även, på sätt och vis, slutgiltiga verk.

I The Maltese Falcons begåvade ensemble finns inte bara Humphrey Bogart, utan även de båda oförlikneliga och – med tanke på den era då de verkade – helt osannolika skådespelarna Peter Lorre och Sydney Greenstreet. Att Peter Lorre, med sina utstående ögon och sin ytterst spensliga kroppsbyggnad och sitt mycket märkliga utseende, skulle bli en av tidens stora filmskådespelare känns fortfarande så osannolikt att man inte vill satsa pengar på det – trots att man vet hur det gick. Men efter den vidunderliga insatsen i Fritz Langs M får man förmoda att hans karriär var så att säga förutbestämd. Och Sydney Greenstreet har blivit en av historiens stora birollsinnehavare – han gjorde aldrig en huvudroll, men har förblivit välförtjänt oförglömlig medan horder av tidens stora huvudrollsinnehavare sedan länge är bortglömda.

Och så finns här även Mary Astor, som inte är en av de allra främsta – som inte är Bette Davis eller Katharine Hepburn eller Louise Brooks eller Kate Winslet eller Tilda Swinton – men som är Mary Astor. Och det räcker. Det räcker alldeles utmärkt. Det räcker fullt ut.

Tänk på slutuppgörelsen. Och se hur den egentligen är två slutppgörelser. Den ena kring riddarfalken från Malta, med den obetalbare Sydney Greenstreet som där och då behärskar hela duken, och den andra, bistrare slutuppgörelsen mellan Humphrey Bogart och Mary Astor, där omständigheternas spel obönhörligen drar åt snaran, där rollgestalterna till slut inte kan undfly sitt öde. Det här är film noir, där cynismen är nödvändig för att den är det enda sättet att inte falla för de känslor som under de fasansfulla omständigheternas spel skulle bli ens undergång.

The Maltese Falcon är ett av film noir-genrens adelsmärken. Det här är vidunderlig film. Det här är stilbildande film. Det här är arketypisk film. Det här är film som man absolut, kategoriskt, utan några som helst förbehåll måste ha sett. Flera gånger. Om året.

Kör hårt,
Bellis

Tillägg: Jag har ett lite ovanligt pesonligt förhållande till The Maltese Falcon. Till riddarfalken. För jag har sett den. Den autentiska riddarfalken från Malta. Statyetten. Den som används i filmen. Inte en kopia. Den som Humphrey Bogart och Sydney Greenstreet höll i. Jag såg den på den stora utställningen med anledning av filmkonstens 100-årsjubileum i Berlin 1995. Jag har mycket sällan varit så nära att med bara knytnäven krossa decimetertjockt pansarglas, rycka åt mig föremålet bakom det, springa därifrån och hoppas på det bästa. Faktum är att de båda andra gångerna jag var lika nära var på samma utställning. När jag fick se dels originalmanuskriptet till Citizen Kane och dels det par högklackade skor som Marlene Dietrich rycker av sig innan hon springer ut i öknen i slutet av Morocco.

MR. AND MRS. SMITH av Doug Liman (2005)

mars 4, 2009

MR. & MRS. SMITH av Doug Liman (2005)
Med Brad Pitt, Angelina Jolie, Vince Vaughn, Adam Brody, Kerry Washington, Keith David, Chris Weitz, Rachael Huntley, Michelle Monaghan, Stephanie March, Jennifer Morrison, Theresa Barrera, Perrey Reeves, Melanie Tolbert

Nasigorgeng, typ. Ni vet, den där indonesiska rätten som i själva verket består av dagens alla överblivna matrester i restaurangköket och som på kvällen, nedskrapade av personalen i en hink, ställs i kylskåpet och följande dag slevas upp när någon beställer ”nasigoreng”.

Fast här är det nasigorgeng på celluloidrester. Först tar vi Prizzi’s Honor av John Huston. Många bitar. Sedan tar vi The War of the Roses av Danny Devito. Många bitar. Och så tar vi valfri actionfilm där allt exploderar hela tiden och där Bruce Arnold Schwarzenegger Willis har huvudrollen. Många bitar. Och så klipper vi ihop alla de många bitarna i mer eller mindre slumpvis utvald ordning och serverar filmnasigorengen Mr. & Mrs Smith av Doug Liman.

Och det gör den här filmen till en film som hoppar likt en av de där jönsarna som tror sig kunna gå på glödande kol men som inte kan och som börjar dansa krigsdans när de försöker. Den vet inte vilken av sina många nasigorgengfötter den ska stå på, för den börjar som ett relationsdrama om ett äktenskap som har gått i stå och den fortsätter som en artificiell historia om två yrkesmördare som råkar vara gifta med varandra utan att känna till varandras yrken och den avrundas som en våldsamt överdriven ka boom-allt-exploderar-och-det-mullrar-jättemycket actionfilm där rollfigurerna utför chockstunts à la James Bond men fullständigt utan den självdistans och humor som är den allt förmildrande omständigheten i de bättre av James Bond-filmerna. Fast slutscenen överraskar, för då är vi tillbaka i relationsdramat och det fascinerande och rätt oväntade är att den dels är fyndig, dels för första gången i filmen visar prov på att Brad Pitt och Angelina Jolie faktiskt kan agera i alla fall lite grann bara de får chansen och till och med fälla rätt roliga repliker med viss känsla för timing.

Vilket inte betyder att det här är en film man bör se eller så.

Kör hårt,
Bellis