SEX AND THE CITY av Michael Patrick King (2008)
Med Sarah Jessica Parker, Kim Cattrall, Kristin Davis, Cynthia Nixon, Chris Noth, Candice Bergen, Jennifer Hudson, David Eigenberg, Evan Handler, Jason Lewis, Mario Cantone, Lynn Cohen, Willie Garson, Joseph Pupo
Om man inte råkar vara hängivet förtjust i förutsägbara formelfilmer fulla av kalkonartade klyschor saknas inga fel på Sex and the City. Ganska oväntat är den ändå en sevärd film, ur två mycket specifika och tilltalande synvinklar. För vem skulle ha trott att en formelfilm som Sex and the City faktiskt vågar vara i positiv bemärkelse schablon- och mönsterkrossande?
När den här filmen gjordes var Sarah Jessica Parker 43 år gammal. Kim Cattrall var 52. Kristin Davis var liksom Parker 43 och Cynthia Nixon var 42. Och de är alla kvinnor och de spelar alla var sin huvudroll. Det är om de fyra kvinnorna filmen handlar. Närmare bestämt om dem och deras kärleksrelationer. Och deras sexliv.
Att Sean Connery långt efter fyllda 70 år kunde bli vald till världens sexigaste man av tidningen People och fortfarande göra i princip hur många filmer han ville är inte särskilt märkligt, men av någon mycket beklämmande, könsrollsfördomsfull anledning har den vägen sällan legat öppen för kvinnliga skådespelare. Vid fyllda 35 eller högst 40 har de, med få undantag som Meryl Streep, för det mesta ansetts förbrukade. I alla fall i Hollwyood. Lägg för all del märke till hur mycket yngre exempelvis nämnde Sean Connerys älskarinnor på filmduken är. Har någon sett honom förföra en jämngammal kvinna i någon av de senaste fyrtiofem årens filmer?
Med andra ord känns det väldigt glädjande att en film som handlar om kvinnors sexliv även handlar om medelålders kvinnor. Åldersfascismen är minst lika utbredd som könsrollstänkandet och det känns fräscht att den mest hämningslöst, sexuellt utlevande av kvinnorna är den av dem som är äldst, Kim Cattrall. Det är glatt överraskande för att vara Hollywood, där kvinnor i hennes ålder i normala fall på sin höjd får en kort biroll på tre minuter som farmor som sitter i gungstol vid eldstaden och stickar.
Och så är hon ju urläcker dessutom, betydligt läckrare än många av sina yngre kollegor i branschen.
Att få se en film uppvisa något så i verkligheten självklart men i Drömfabriken genom nästan alla decennier otänkbart som att de flesta kvinnor i medelåldern eller för den delen högre ålder än så inte är mumifierade lik utan i högsta grad levande och spirituella och, inte minst, sex- och levnadsglada, känns uppfriskande. Och glädjande. Så det är lite synd och det blir liten bock i marginalen för att samtliga kvinnor i filmen spelar rollfigurer som är ett par år yngre än de själva. Varför det? Varför dra av ett par år på rollfigurerna?
Fast helt oväntat spränger Sex and the City en annan ram också. För visserligen är det här en fullständigt förutsägbar formelfilm med standardintrig 1A för må bra-filmer om kärlek med lite trubbel mellan början och slutet, det vill säga någonstans i mitten, men samtidigt och förbluffande nog distanserar den sig från och driver med sina egna klyschor. Den är gjord med märkbart ironisk glimt i ögat. Det känns också fräscht. Och en replik som Kim Cattralls när hon får höra att Sarah Jessica Parker ska gifta sig är en modern variant av den sorts replik som Cary Grant, vars rollgestalt i filmen Arsenic and Old Lace var författare till boken Mind Over Matrimony, skulle ha kunnat fälla: ”I don’t really believe in marriage. Now, Botox, on the other hand, that works every time.” Och samtidigt är den repliken ett klockrent exempel på distansen till och driften med klyschorna.
Fast Sex and the City är förstås inte en minnesvärd film. Jag har aldrig sett något avsnitt av TV-serien och vet därför inte hur filmen förhåller sig till den, men som film betraktad är Sex and the City ytligt, enkelt fluff. Snabbt bortglömd, lättviktig, förutsägbar, banal underhållning för stunden. Och den är för lång. Den borde ha varit en och en halv timme i stället för nästan två och en halv, för den håller inte för det längre formatet.
Men den har två försonande drag som gör den om inte minnesvärd så i alla fall sevärd. I alla fall om den medför att det gradvis blir allt vanligare att medelålders eller för den delen äldre kvinnor även de får tillstånd att vara levnadsglada och ha kärleks- och sexliv i Hollywoodproduktioner.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 