Posts Tagged ‘Juliette Lewis’

CATCH & RELEASE av Susannah Grant (2006)

augusti 26, 2010

CATCH & RELEASE av Susannah Grant (2006)
Med Jennifer Garner, Timothy Olyphant, Sam Jaeger, Kevin Smith, Juliette Lewis, Joshua Friesen, Fiona Shaw, Tina Lifford, Sonja Bennett

Enligt eftertexterna har regissören Susannah Grant även skrivit filmens manus. Det tror jag inte på. Jag har nu i stället slutgiltigt fått bekräftat att myten om handboken inte är någon myt. Boken finns. På riktigt. Filmhandboken.

Alltså, boken som innehåller ett kapitel per populärfilmgenre. Ett kapitel för romanser, ett kapitel för actionfilmer, ett kapitel för katastroffilmer, och så vidare. Varje kapitel består i sin tur av tre standardintriger – tripp, trapp och trull – och varje standardintrig presenteras i form av ett kokboksliknande recept för hur man tillverkar en film av den typen. En romans av typ 3, till exempel.

Fast just det gäller förstås inte Catch & Release. För Catch & Release är en romans av typ 2. Jag har kontrollerat. Jag har nämligen fått tag på boken.

Jag orkar inte skriva av hela receptet, för det är nästan en halv sida långt. Det i sin tur beror på att Catch & Release inte är en komedi, utan en allvarligt syftande romans och därför naturligtvis invecklad. Det förekommer ansatser till intrig. Samma intrig, förvisso, som i alla andra romanser gjorda efter samma recept (8 533 stycken), men ändå. En halv sida. Det är mycket text, det. Så mycket, i själva verket, att man förbluffas över att resultatet blivit så vattnigt den här gången.

Men jag ska i alla fall lista några av receptets ingredienser:

* Olyckligt anslag, för att man mot fonden av olycka ska kunna kontrastera den ”oväntade” kärlekshistorien mellan filmens huvudroll (Jennifer Garner) och den av de tre killar (Timothy Olyphant) i hennes omgivning som det är absolut helt ”otroligt” att hon ska få ihop det med, eftersom hon…

*…till en början avskyr honom.

* De båda andra killarna är hennes kompisar, och han som är tjock (Kevin Smith) är förstås väldigt rolig och svarthumoristisk och rapp i repliken, eftersom han aldrig har tur med tjejer och därför kompenserar, medan den andre killen (Sam Jaeger) är lika hopplöst förälskad i Jennifer som han är blid och menlös och ointressant.

* Kryddor: död (där har ni det olyckliga anslag filmen börjar med), otrohet, svartsjuka och den oväntade ungen.

Jag hade tänkt lista några fler ingredienser, men inser att det är överflödigt. Vid det här laget vet rimligen alla Kinematografis läsare vilken film jag pratar om, för jag har svårt att tro att det finns en enda läsare som inte sett minst något hundratal av de tidigare 8 533 filmer som gjorts enligt receptet Romans 2. Ni vet vad de innehåller, ni vet hur det går.

Ska man nu absolut se den här filmen – fast det ska man inte – så finns det i alla fall två försonande drag.

Det ena är Kevin Smith, som jag tror och hoppas spelar sig själv. Om han är så här gemytlig, självdistanserad och replikrapp i verkligheten, är han en kille man gärna skulle ta några öl med. Ofta.

Det andra är att Jennifer Garner inte är klassiskt vacker. Tvärtom. Hennes ansikte är benigt – nästan dödskallelikt – och hon är fulsnygg. Tycker jag, i alla fall. Men hon är alltså inte trots utan i kraft av sin beniga fulsnygghet mycket attraktiv. Och det är ett försonande drag att hon inte är en klassisk skönhet, för det skänker ett uns mer trovärdighet åt en i övrigt så typisk Romans 2.

Och som marginalanteckning kan nämnas att Juliette Lewis sin vana trogen fullständigt har bytt ansikte nu igen, så man förstår inte att det är hon förrän man ser namnet i eftertexterna. Exakt hur hon bär sig åt är obegripligt, men är tjejen i den här birollen verkligen samma tjej som spelar i What’s Eating Gilbert Grape?

Kör hårt,
Bellis

THE DARWIN AWARDS av Finn Taylor (2006)

mars 4, 2009

THE DARWIN AWARDS av Finn Taylor (2006).
Med Winona Ryder och Joseph Fiennes

Till att börja med: The Darwin Awards finns på riktigt ute på nätet.

Här: www.darwinawards.com

Man får priset om man dör på ett så korkat sätt att man därmed bevisat att man var så dum att man förbättrat genpoolen genom att avlägsna sina gener från den. Varning för att beskrivningarna av dessa autentiska dödsfall, trots att de är tragiska, kan få en att gapskratta.

Den lättviktiga komedin av Finn Taylor som inspirerats av priserna är i sig ett exempel på ett annat slags dum tragedi, nämligen hur en fenomenalt duktig aktris som Winona Ryder har relegerats till att göra filmer som originalsläpps på dvd och omgående hamnar i reastället på ICA. Och hon var förstås den enda anledningen till att jag alls köpte den här filmen. Med finns också en Juliette Lewis som jag inte ens kände igen, för hon har blivit vuxen. En del av er minns kanske barnstjärnan från nyinspelningen av Cape Fear.

Det problem jag sitter inför här och nu, bakom tangentbordet, är att jag strängt taget inte kommer på något att säga om den här filmen förutom att Winona Ryder som vanligt var mycket bra men inte borde ha haft korkskruvslockar utan sitt sedvanliga kortklippta hår, och att hon på grund av att hon var så bra naturligtvis fick inte bara resten av skådespelarensemblen (med litet undantag för Juliette Lewis korta inhopp, som faktiskt var bra) – och då i synnerhet sin imponerande färglöse och obegåvade motspelare i den andra huvudrollen, Joseph Fiennes – att blekna bort utan även resten av denna förglömliga film att förpassas till den slapstickglömska där den obönhörligen hamnar högst några veckor efter det att man sett den.

Jag har på annan plats skrivit om hur jag ibland sitter och stirrar på ett dvd-omslag till en film som jag med fullständig säkerhet vet att jag har sett, men som jag inte minns något alls av. Vore det inte för Winona Ryder så skulle den här filmen ha hamnat i det facket inom snar framtid, men att glömma hennes uttrycksfulla och stilsäkra minspel och den gedigna skådespelarkompetens hon förmår skänka även en sådan här nonsensroll är inte alldeles lätt.

Jag har precis sett den här filmen och den handlar alltså om… ja, vad handlade den om nu igen? Det är nästan en kvart sedan jag såg klart den, så minnet börjar blekna.

Kör hårt,
Bellis

WHAT’S EATING GILBERT GRAPE? av Lasse Hallström (1993)

mars 4, 2009

WHAT’S EATING GILBERT GRAPE? av Lasse Hallström (1993)
Svensk titel: Gilbert Grape
Med Johnny Depp, Juliette Lewis, Leonardo DiCaprio, Mary Steenburgen, Darlene Cates, Laura Harrington, Mary Kate Schellhardt, Kevin Tighe, John C. Reilly, Crispin Glover

Rolltolkningen är imponerande. Mycket imponerande. Stor. Och märkligt nog känner man inte ens igen skådespelaren. Kanske är det en förutsättning. För han heter Leonardo DiCaprio. Numera är han en talanglös dussinskådespelare med stjärnstatus baserad på ett utseende som får mycket unga kvinnor att dåna, men i denna tidiga film gör han en insats som är vidunderlig. Han spelar den unge, förståndshandikappade Arnie Grape så övertygande att jag – faktiskt – genom hela filmen satt och undrade om man använt en pojke som faktiskt var förståndshandikappad i rollen. För jag kände inte igen Leonardo DiCaprio. Jag såg någon helt annan i filmen. Och det är skådespelarkonst. Stor skådespelarkonst.

Johnny Depp, som i likhet med kollegan DiCaprio gick vidare från den här filmen till meningslösa schabrakfilmer, gör en hygglig insats. Men har som vanligt utseendet emot sig. Han är helt enkelt för snygg och det fungerar inte. I och för sig inte hans fel, men är man så snutfager som han går det inte att vara hundraprocentigt övertygande, eftersom regissör och filmfotograf envisas med regelbundet återkommande porträttbilder där man blickar bort mot horisonten och håret sakta böljar i den milda brisen. På det sätter är folk inte i verkligheten, i alla fall inte flera gånger om dagen, och när man sett statytjusig ut i en film femton gånger under den första timmen blir det tjatigt. Porträttbilderna fyller ingen som helst funktion, möjligen med undantag för att de dånande unga kvinnorna numera kan piratnedladda filmen, kopiera över valfri porträttbild i en fil av något slag och skriva ut den på papper och tejpa upp den på väggen. Fast det kan ju knappast ha varit avsikten från början.

Juliette Lewis kan jag inte påminna mig ha sett till på länge. När jag ser den här filmen förstår jag varför. Om hon inte gjort något minnesvärt de senaste femton åren är det inte ägnat att förvåna, liksom.

Det finns inslag i What’s Eating Gilbert Grape? som starkt påminner om Lasse Hallströms stora genombrottsfilm Mitt liv som hund (som var en bättre film) och man skulle kunna se de här båda filmerna som olika delar i en tematisk svit. What’s Eating Gilbert Grape? är en stundtals gripande episodfilm om tillvaron i en händelselös liten håla någonstans i Mellanvästern. Miljöerna är utsökta – framförallt den lilla hålans centrum – men det är inte alla episoder som är lika träffsäkra. Några slår fel och blir oavsiktligt tröttkomiska, som exempelvis det sviktande golvet under den groteskt överviktiga modern (som i sig är ett inslag som filmen hade kunnat vara utan). Episoderna som slår rätt – och de är många – gör ett helt annat intryck. Den händelselösa tillvaro mitt ute i ingenstans som filmen kretsar kring är inte motbjudande; tvärtom är den så pass skickligt frammanad att den känns lockande. Händelselösheten behöver inte medföra tristess. Den kan lika gärna medföra sinnesro. Valet är strängt taget ens eget. Möjligen inte för filmens rollfigurer, men för tittaren som tänker utöver gränserna för filmens händelser och i stället ser den tillvaro som gestaltas i stort.

Samtidigt, och det är förmodligen väsentligt, är filmen i sig inte märkvärdig. Den är inte på långa vägar först i sitt slag. Den är inte heller sist. Och den är, enligt mitt förmenande, inte bäst. Fast man bör förstås se den om man inte har gjort det. För de gripande episoderna, för miljöerna, för den väl gestaltade känsla av enformighet som vilar över tillvaron i den lilla hålan.

Och för den enastående skådespelarinsatsen.

Kör hårt,
Bellis