Posts Tagged ‘June Squibb’

ABOUT SCHMIDT av Alexander Payne (2002)

september 12, 2013

ABOUT SCHMIDT av Alexander Payne (2002)
Med Jack Nicholson, Kathy Bates, Hope Davis, Dermot Mulroney, June Squibb, Howard Hesseman, Harry Groener, Connie Ray, Len Cariou, Mark Venhuizen, Phil Reeves, Matt Winston, James M. Connor, Jill Anderson, McKenna Gibson, Emily McNaughton

Jack ser inte ut som Jack. I alla fall ser han väldigt ofta inte ut som Jack. Jag kontrollerade. Jag frös bilden. Och om jag inte vetat att det var han, skulle jag inte ha känt igen honom. Som när han pratar med begravningsentreprenören. För att ta bara ett exempel av många.

Det säger rätt mycket. För Jack är som bekant en enastående begåvad skådespelare, men har i en alldeles för lång rad filmer fastnat i ett rollfack, där han spelar i princip just Jack. Mannen med det sardoniskt charmiga leendet. The cool guy. Igenkännbar överallt, alltid.

I About Schmidt har Jack förvandlats till en lönnfet gubbe i övre medelåldern och förvandlingen är så övertygande att man nästan kan få för sig att Jack faktiskt är en lönnfet gubbe i övre medelåldern. Om inte annat säger det väldigt mycket om vilken enastående skådespelare Jack är, sina många stereotypa rolltolkningar som just Jack till trots. Vi har i och för sig sett den mångsidiga begåvningen förut – i Iron Weed, i The Pledge, i The Postman Always Rings Twice, i One Flew Over the Cuckoo’s Nest, i As Good as it Gets, i Chinatown, för att nämna bara en handfull – men här spelar Jack en ovanligt vardaglig och mycket allmänt förekommande och ganska tragisk människa – den nyligen pensionerade, gråtriste tjänsteman som jobbat för samma företag i hela sitt liv och som i hela sitt liv varit gift med samma kvinna, och som strax efter pensioneringen helt plötsligt och mycket oväntat blir änkeman.

Vad Jack här gestaltar är en människa vars tillvaro fullständigt kantrar, med påföljande depression och fotfästelös vilsenhet i tillvaron. Det finns en liten detalj som gör hans gestaltning ännu trovärdigare – hans Robin Hood-frisyr. Jack är som bekant tunnhårig, men har aldrig tagit från de rika och givit till de fattiga, det vill säga låtit håret växa långt på ena sidan för att kunna kamma över flinten. Men det gör han här (något som enligt uppgift besvärade honom mycket under inspelningen, då han förstås var tvungen att gå runt och se likadan ut även på fritiden så länge den pågick) och det gör att hans rollgestaltning framstår som ännu trovärdigare, eftersom han gestaltar en liten kamrerstyp som är besviken på sitt i stort sett bortkastade liv och därför inte har någon större självkänsla.

About Schmidt kretsar kring en desperat människas ganska fruktlösa försök att skänka något slags innehåll åt en plötsligt helt meningslös tillvaro, något som inte minst illustreras av breven till Ndugu – den sexårige pojke i Afrika som inte kan läsa och skriva och som Schmidt blivit fadder åt och till vilken han skickar checker åtföljda av långa brev, där han utmålar en tillvaro som primärt är den tillvaro han önskar att han levde, inte den han verkligen lever. Det blir ett slags dubbelliv, där den sköra tråd som håller honom uppe är en plötsligt företagen bilresa till ett förflutet som inte längre finns kvar och där de långa breven utgör den tillvaro han önskar sig.

Plötsligt pensionär, plötsligt änkeman, plötsligt berövad all den struktur som tidigare utgjort tillvaron. Det krävs en skådespelare som Jack för att trovärdigt och inkännande gestalta något så vardagligt men ändå gripande för att det ska bli just gripande även på vita duken. Och det utan varje försök till Hollywoodglamour.

About Schmidt är en väldigt mänsklig och mänskligt tragisk film, och därför också i alla sina små åtbörder träffsäkert talande.

Den har nog rätt mycket att säga de flesta av oss.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

MEET JOE BLACK av Martin Brest (1998)

november 6, 2010

MEET JOE BLACK av Martin Brest (1998)
Svensk titel: Möt Joe Black
Med Sir Anthony Hopkins, Claire Forlani, Brad Pitt, Jake Weber, Marcia Gay Harden, Jeffrey Tambor, David S. Howard, Lois Kelly-Miller, Jahnni St. John, Richard Clarke, Marylouise Burke, Diane Kagan, June Squibb, Gene Canfield, Suzanne Hevner

Jag har funderat en lång stund på hur jag ska inleda den här recensionen. Svårigheten består i att Meet Joe Black inte är en film utan fyra.

Det är inte ofta numera som Hollywood består oss med originella, nyskapande intriger. På den punkten överraskar Meet Joe Black med råge. Det känns omtumlande och glädjande.

(Fast innan vi går in på de fyra filmerna, en anmärkning: Meet Joe Black innehåller en scen jag aldrig sett på film tidigare. Det är numera mycket ovanligt. Den utspelas när Brad Pitt och Claire Forlani skils åt ute på gatan efter att ha träffats för första gången, inne på kaféet.)

En av filmerna i Meet Joe Black handlar om en far i övre medelåldern och hans komplicerade förhållande till sina båda vuxna döttrar. Han älskar dem båda men har en mycket uppenbar favorit, den yngre. Den här filmen är väldigt bra, i synnerhet som den svindlande begåvade Sir Anthony Hopkins spelar fadern och den för mig okända men mycket begåvade Claire Forlani spelar den yngre dottern. Marcia Gay Harden är också bra som den äldre dottern. Familjens inbördes relationer gestaltas och utforskas gripande och mycket känsligt.

En annan av filmerna i Meet Joe Black är en hårt vävd intrig om en företagsledare – Sir Anthony Hopkins igen – vars företag utsätts för en hänsynslös insiderattack av hans egen blivande svärson, den yngre dotterns fästman. Intrigspelet i företagets styrelserum är kärvt, övertygande och fängslande, inte minst som Sir Anthony Hopkins även i rollen som företagsledare briljerar. Se på hans kroppsspråk och hans minspel, hör på hans tonfall och diktion. Enastående.

En tredje film i Meet Joe Black handlar om en man som strax före sin 65-årsdag – återigen fadern och företagsledaren Sir Anthony Hopkins – får besök av Döden, som talar om att nu är det snart dags och den enda tid som återstår är den tid som den snart 65-årige mannen förmår intressera Döden som guide i de levandes tillvaro. Döden dyker inte upp i skepnad av Liemannen, utan i skepnad av den kostymklädde Brad Pitt, som därefter inte viker från Sir Anthony Hopkins sida. Det makabra anslaget är både kusligt och humoristiskt, och även om Sir Anthony Hopkins spelar skjortan av Brad Pitt når den senare i så extremt begåvat sällskap vissa egna höjder, dock i en tämligen enkel roll eftersom hans rollfigur är så reserverad.

Den fjärde filmen i Meet Joe Black handlar om hur Döden fullständigt oväntat blir huvudlöst förälskad i en ung, vacker kvinna – Sir Anthony Hopkins yngsta dotter. Det här är den mest absurda och minst lyckade av de fyra filmer som ryms i Meet Joe Black, för som tittare är vi hela tiden medvetna om att det är Döden som den vackra Claire Forlani sig själv ovetande i sin tur blir lika huvudlöst förälskad i och kysser och går till sängs med, vilket inte hindrar filmmakarna från att behandla romansen som vilken smetig Hollywoodromans som helst, med dämpad belysning och smäktande stråkar som ackompanjemang till kärleksmötena. Det känns sjukt. Mycket rimligare skulle ha varit att låta bakgrundsmusiken vara skärande atonal och ljuset smärtsamt strävt.

Fast sammantagna blir de fyra filmerna, som utgör den nästan tre timmar långa Meet Joe Black, originell och fängslande filmkonst. I bildspråk och berättarteknik följer de den vanliga standardmallen à la Hollywood, men det blixtrande originella i att låta fyra så disparata filmer löpa samman i en gör Meet Joe Black till en överraskande nyskapande film, särskilt som man faktiskt inte bara får intrigen att hålla samman alldeles förträffligt utan dessutom hinner med att utforska de fyra filmernas möjligheter och ro dem i hamn.

Alla fyra, men i en.

Och en av dem mindre lyckat, men tre av dem mycket lyckat.

Kör hårt,
Bellis