Posts Tagged ‘Justin Theroux’

BROKEN ENGLISH av Zoe R. Cassavetes (2007)

augusti 26, 2009

BROKEN ENGLISH av Zoe R. Cassavetes (2007)
Med Parker Posey, Drea de Matteo, Gena Rowlands, Tim Guinee, Melvil Poupaud, Justin Theroux, Dana Ivey

Parker Posey är mitt uppe i en livskris. Den kretsar kring hennes behov av en relation, men inte ens hon själv är säker på varför. Vill hon bara bevisa för sig själv att det inte egentligen är något fel på henne, som hon själv blivit övertygad om eftersom hon inte lyckas hålla ihop några förhållanden? Vill hon bara bli älskad? Eller vill hon bara inte vara ensam? Rimligen alltsammans. På en gång och ihopgyttrat.

Relationsdramerna på film är förstås legio – mänskliga relationer och kanske framförallt kärleksrelationer förblir ständigt fascinerande, ständigt aktuella och ständigt lika snärjigt svårframkomliga, eftersom vi alla ständigt går vilse i dem. Inom filmkonsten finns ett antal filmskapare som klarsynt genialt förmår gestalta och betrakta den här ständiga, mänskliga problematiken, bland dem Francois Truffaut, Mike Leigh och Sofia Coppola (som gör det mycket originellt i Lost in Translation, som inte ens är ett kärleksdrama), för att nämna tre regissörer från olika generationer. Zoe R Cassavetes – inte oväntat dotter till John Cassavetes och Gena Rowlands – visar i och med sin andra film som regissör att hon måhända inte tillhör toppskiktet, men överraskar tillsammans med sina lysande skådespelare (som samtliga gör mycket övertygande insatser), sitt manus och sin regi genom att trovärdigt och inspirerande lyckas gestalta en vanlig, drygt trettioårig kvinnas relationsproblem på ett sätt som jag vågar tro talar rakt ut till det stora flertalet av hennes tittare, såväl kvinnor som män.

För filmen tar ett grepp om relationsproblematiken och den gör det på ett intressant om än inte alldeles originellt vis och den gör det ur olika synvinklar. Den ser på problematiken både utifrån Parker Poseys olika förhållanden och utifrån hur människorna i hennes omgivning ser på dem och på henne, från hennes mor (en enastående begåvad skådespelerska jag alltid varit oerhört svag för – Gena Rowlands) till hennes bästa väninna (Drea de Matteo) och andra människor hon träffar. Och genom korta, effektiva inblickar i Drea de Matteos förhållande till sin man. Drea de Matteos situation skiljer sig dramatiskt från Parker Poseys, eftersom Drea de Matteo i filmen varit gift i fem år, dessutom med en man som från början var förälskad i Parker Posey, som i sin tur inte haft ett riktigt förhållande sedan i tonåren och som ständigt springer på pumpar till män som det av olika skäl inte fungerar med.

För att få sådant här att lyckas på film finns det såvitt jag kan se två huvudsakliga sätt – dels det som främst äldre tiders filmkonst använde sig av, det väldigt romantiska och ofta inte särskilt realistiska. Sådana filmer, från främst Hollywoods guldålder på trettio- och fyrtiotalen, kan vara storslagna, för att de framställer kärleken på det idealiserade vis som den ofta framställts i olika konstformer genom mänsklighetens historia. Och dels det mycket realistiska, som är vanligare bland begåvade filmskapare i dag, och som tränger in i och kan ha något mycket väsentligt att säga oss, i vår egen vardag. Bäst görs det, anser jag, när intrigen inte kretsar enbart kring parförhållandets parter, utan även inbegriper människor i deras omedelbara närhet, som hos Woody Allen och nämnde Mike Leigh (som ofta gestaltar många olika slags mänskliga relationer i en och samma film och hos vilken kärleksrelationen kan ligga i bakgrunden). Och som hos Zoe Cassavetes, vars film är gripande och har något väsentligt att säga oss om oss själva. Min omedelbara, egna jämförelse blir, även om den på flera plan skiljer sig markant från Broken English, Steven Soderberghs debutfilm Sex, Lies, and Videotape. Men då kanske mest ur filmisk synvinkel – för att uttrycka det lite banalt tror jag att den som uppskattar Soderberghs film även uppskattar Cassavetes.

Och några ord till om skådespelarinsatserna. Det som genast slår en är att samtliga filmens skådespelare – vilket säger mycket om Zoe Cassavetes som regissör – är naturligt trovärdiga. Man känner igen sig. Det här så här det går till mellan oss människor, i våra relationer. Både kärleksrelationer och andra. Minspel, tonfall, uppträdande – alltsammans känns naturligt, aldrig spelat. Parker Posey, Drea de Matteo, Melvil Poupaud, Tim Guinee – och så förstås, som alltid, Gena Rowlands – sviktar faktiskt inte ett ögonblick. Prestationerna är avsevärda.

Och Broken English får mig att hoppas att det inte blir standardförfarande att det i framtiden går sju år mellan Zoe Cassavetes filmer som regissör, som det gjort mellan de båda första.

Kör hårt,
Bellis

AMERICAN PSYCHO av Mary Harron (2000)

mars 4, 2009

AMERICAN PSYCHO av Mary Harron (2000)
Med Christian Bale, Willem Dafoe, Justin Theroux, Reese Witherspoon, Josh Lucas, Chloë Sevigny, Bill Sage

VISS SPOILERVARNING

Om den kitschiga American Psycho är ett filmporträtt av en seriemördande psykopat, vilket den kanske är, misslyckas den helt enkelt därför att den inte är otäck. Den saknar både emotionellt fokus och intrigfokus, och lyckas därför varken skrämma, tankeväcka eller ens underhålla med något slags spänning. Som tittare förblir man lika oberörd av både den ohyggligt illa spelade psykopaten som av dennes nästan lika tafatt spelade offer och frånvaron av intrig gör filmen till ett slags osammanhängande kavalkad av tablåer från överklassmiljöer varvade med blod och knivar.

Fast det kan hända att psykopaten inte mördar någon av alla de där människorna. Filmens brist på intrig och tema gör det svårt att avgöra. Tre omständigheter talar för att han i själva verket bara mördar i fantasin:

1) Psykopatens sekreterare hittar i psykopatens kalender alla morden i form av teckningar. Kan tänkas att han alltså bara dagdrömde.

2) En av de mördade männen visar sig i slutet av filmen ha ätit middag – två gånger – med psykopatens egen advokat. Flera veckor efter det att han blivit mördad.

3) Det är mycket svårt att på öppen gata skjuta inte bara en mängd civilister utan även de fyra poliser som utgör två utryckande radiobilpatruller utan att någon reagerar. Bland annat resten av poliskåren. Och de morden – om de begås – är knappast osynliga. I själva verket exploderar polisens radiobilar och börjar brinna, och sådant brukar synas. Ibland till och med på flera meters håll. Rent bortsett från att kringströdda döda poliser och civilister sällan är osynliga de heller. Och det därhän så förefaller det osannolikt att omgivningen inte uppfattade psykopatens tidigare dåd. Om de begicks, alltså.

Fast om den här tolkningen stämmer är filmen å andra sidan obegriplig. Exakt vilken är i så fall dess poäng?

Så den kanske är en komedi. Vem vet? Och i så fall lider den rätt mycket av att inte locka till skratt mer än högst någon enstaka gång, som i den pajasartade scen där psykopaten bloddrypande och spritt språngande naken jagar en prostituerad med motorsåg. Det här är rätt skojigt, faktiskt, eftersom hela scenen är inte bara så löjlig utan så klantigt spelad av Christian Bale att man har svårt att låta bli att le – alternativt drabbas av ställföreträdande skamkänslor över att den inte klipptes bort innan den ens togs. Det vill säga ur manus.

Några fler teorier om filmens intrig och syfte har jag svårt att åstadkomma, eftersom det här är en av de mest häpnadsväckande meningslösa filmer jag någonsin sett. En film av den sort som faktiskt gör en sömntung i huvudet, alldeles på riktigt.

Att porträttera psykopater på film är förstås i sig inte oväsentligt. Psykopati är en realitet, även om den seriemördande varianten lyckligtvis är sällsynt. Fast ändå – Anthony Hopkins är övertygande i filmerna om Hannibal Lecter, men då menar jag främst när han pratar med folk i stället för att slakta dem. Där kommer hans enastående skådespelartalanger till sin rätt. Filmerna i sig är försumbara med inte så sällan förbluffande enfaldig intrig, men framförallt scenerna där Lecter sitter inspärrad i en cell i den första han gjorde – Silence of the Lambs – utgör ett övertygande porträtt av en svårt psykopatisk och samtidigt extremt intelligent och bildad människa.

Och i Alfred Hitchcocks Psycho gör Anthony Perkins ett mycket övertygande och mycket skrämmande porträtt av ett annat slags, men likaledes seriemördande, psykopat. Som filmkonst står denna skyhögt över filmer som dem om Hannibal, men de många uppföljarna och framförallt refaken i färg bör undvikas.

Mycket oväntat är det emellertid den i vanliga fall begränsade skådespelaren Clint Eastwood som står för ett av de i mitt tycke allra bästa och mest skrämmande porträtt som finns av en psykopat på film, i sin lysande Unforgiven (rättvist belönad med en Oscar som bästa film). En starkt bidragande orsak till både trovärdigheten och den krypande ohyggligheten är frånvaron av blod och inälvor. Unforgiven är den enda film som givit mig feberheta mardrömmar i vuxen ålder.

Kör hårt,
Bellis