Posts Tagged ‘Kate Winslet’

DIVERGENT av Neil Burger (2014)

april 1, 2014

DIVERGENT av Neil Burger (2014)
Med Shailene Woodley, Theo James, Ashley Judd, Jai Courtney, Ray Stevenson, Zoë Kravitz, Miles Teller, Tony Goldwyn, Ansel Elgort, Maggie Q, Mekhi Phifer, Kate Winslet, Ben Lloyd-Hughes, Christian Madsen, Amy Newbold, Ben Lamb, Janet Ulrich Brooks, Clara Burger, Ryan Carr, Rotimi, Justine Wachsberger

Förhandspremiärvisad på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival 2014.

När man hisnar inför ett väldigt anslag blir förväntningarna stora. Det gör man när science fiction är som bäst, både som litteratur och som film. Öppningssekvenserna i Divergent får en att hisna, för även om premissen ärligt talat är närmast arkaiskt gammal inom science fiction-genren – efter det förödande världskriget har en ny världsordning införts – presenteras det mäktigt i början av Divergent, i form av en ung kvinnas berättarröst och storslagna scenerier av ett sönderbombat men ändå bebott Chicago.

Därefter övergår Divergent till att bli science fiction av ett slag som man nog strängt taget i skriven form fann i sf-kioskmagasinen (flera av dem betydligt bättre än vad benämningen ger vid handen) under förra halvan av 1900-talet, med undantag av, förstås, att huvudperson och hjältinna är en ung kvinna (hon med berättarrösten). Det var sannerligen inte vanligt i äldre tiders sf-litteratur och det känns förstås befriande att man inte ens rycker till när så nu är fallet i en väldigt blockbusterfilm från Hollywood.

Fast därefter börjar vi mycket fort stöta på problem, tyvärr. Divergent skulle med den nya världsordning som presenteras i filmens inledande sekvenser ha kunnat bli en mycket intressant spekulation i ett framtida efter apokalypsen-samhälles nya ordning, men som så beklämmande ofta förut har man i stället på nytt plockat upp vad som måste vara en av världens mest slitna böcker: Hollywoods handbok för hur man tillverkar en science fiction-film. Och så har man läst regel 1A och regel 1B och regel 1C, och stannat där. Och gjort filmen.

Så den unga hjältinnan, i och för sig mycket väl spelad av begåvade Shailene Woodley, börjar omgående studsa och springa och hoppa och slå volter, och utföra de mest benknäckande stunts, alltsammans i syfte att tillsammans med killen hon förstås blir kär i välta omkull ondskingarnas revolution mot den rådande världsordningen.

Jag ska inte spoliera intrigen genom att avslöja hur det går.

Såg ni vad jag skrev där?

Vi tar det en gång till.

Jag ska inte spoliera intrigen genom att avslöja hur det går.

För alla som sett fler än tre science fiction-filmer från Hollywood där huvudpersonen studsar och springer och hoppar och slår volter, och utför de mest benknäckande sunts, alltsammans i syfte att bekämpa ondskingarna, förutsätter jag att den meningen framstår som oförskämt fnittrig.

Det är klart att alla på förhand vet hur det går.

Och det är ett stort problem när man pratar om ett verk inom en genre vars själva syfte är att vara spekulativt nyskapande, att bryta ny mark, att svänga ur gamla hjulspår.

Det är tur att Shailene Woodley inte bara är ett vackert ansikte, utan som nämnts en begåvad skådespelerska.

Jag ser fram emot att få se henne i en roll som gör hennes uppenbara begåvning rättvisa.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

12 YEARS A SLAVE av Steve McQueen (2013)

mars 2, 2014

12 YEARS A SLAVE av Steve McQueen (2013)
Med Chiwetel Ejiofor, Dwight Henry, Dickie Gravois, Bryan Batt, Ashley Dyke, Kelsey Scott, Quvenzhané Wallis, Cameron Zeigler, Tony Bentley, Scott McNairy, Taran Killam, Christopher Berry, Bill Camp, Mister Mackey jr., Chris Chalk, Craig Tate, Adepero Oduye, Storm Reid, Tom Proctor, Marc Macaulay, Rob Steinberg, Anwan Glover, Paul Dano, Nicole Collins, Liza J. Bennett, Sarah Paulsson, Lupita Nyong’o, Andy Dylan, Deneen Tyler, Mustafa Harris, Brad Pitt, Devyn A. Tyler, Willo Jean-Baptiste

INFÖR OSCARSGALAN 2014
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi: Steve McQueen, Bästa manliga huvudroll: Chiwetel Ejiofor, Bästa manliga biroll: Michael Fassbender, Bästa kvinnliga biroll: Lupita Nyong’o, Bästa manuskript efter förlaga: John Ridley, Bästa kostymering: Patricia Norris, Bästa klippning: Joe Walker, Bästa produktionsdesign och scenografi: Adam Stockhausen och Alice Baker

Det finns ett problem.

Fast innan jag talar om vilket problemet är, vill jag tala om att den långa raden ohyggliga övergrepp på människor i 12 Years a Slave, som bygger på en självbiografi från 1853 och alltså slaveriets USA, skriven av Solomon Northup, är så överväldigande vedervärdiga att det som tittare stundtals är svårt att härda ut. Mycket realistiskt skildras hur svarta och färgade människor behandlades betydligt värre och grymmare än någonsin djur, vilket de betraktades som, i slaveriets USA. Både de fysiska och de psykiska övergreppen gör att man ibland med svårighet håller kvar blicken på duken.

Men det finns ett problem.

Problemet ansätter dem av oss som har sett ofantliga mängder film och som därför faktiskt har sett detta förut. Inte en gång, utan många gånger. Alldeles för många gånger. Därför att det visar sig att det inte är så svårt att hålla kvar blicken på duken som det borde vara. Man har som hängiven cineast blivit motbjudande härdad. I sig gestaltar 12 Years a Slave ingenting nytt, ingenting som inte visats på bioduken och i TV-serier många gånger förut. Och är det då dessutom ens självpåtagna uppgift att bedöma 12 Years a Slave inte endast som tidsdokument utan som filmkonst, blir följden att man riskerar att låta i det närmaste emotionellt störd.

För det finns alltså ett problem.

Problemet är att 12 Years a Slave strängt taget saknar intrig. Solomon Northrup var slav i 12 år och det är inte svårt att se att filmskaparna noggrant har valt ut alla de enskilt fasansfullaste övergrepp han själv var utsatt för och/eller själv bevittnade under de 12 åren och staplat dem på varandra, det ena efter det andra, utan något egentligt inbördes sammanhang annat än den bakgrundshistoria som alls gjorde att övergreppen förekom. Men här finns ingen intrig som på något intressant sätt förs framåt. Solomon Northrup kidnappas och blir slav och där slutar intrigen. Sedan består filmen av alla de många vedervärdiga övergreppen, i drygt två timmar.

Och det är ett problem. För dels är det alldeles självklart att Solomon Northrup upplevde väldigt mycket mer under sina 12 år som slav och att detta inte kan ha varit ointressant att i någon mån gestalta, dels skulle det ha blivit en bättre film, som filmkonst och inte tidsdokument med en katalog över ohyggligheter betraktad, om man valt att i stället göra filmen ur den synvinkeln.

I min recension av Stephen Daldrys The Reader skrev jag så här:

”Av alla de fasansfulla bilder jag har sett från andra världskrigets maskinella utrotning av människor är inte någon av dem från koncentrationslägren den fasansfullaste. Den allra fasansfullaste är den kända porträttbilden på Adolf Eichmann i SS-skärmmössa. Bilden på denne högeffektive, uppenbarligen – det syns skräckinjagande tydligt på bilden – helt empatilöse utrotare (vars enda målsättning var att göra verksamheten så effektiv och kostnadsvänlig som möjligt, något han gjorde enastående väl) är den hemskaste jag någonsin sett från andra världskriget.”

På ett märkligt men motsvarande sätt är den scen som starkast kommer att leva kvar i mitt minne från 12 Years a Slave inte något av alla övergreppen, utan av den sekvens alldeles mot slutet som består endast av en väldig porträttbild på den skräckslagne men sorgset hoppfulle Chiwetel Ejiofor, då han precis pratat med Brad Pitt. Eftersom jag som vanligt satt på första bänkraden, för att i görligaste mån undvika den ohyfsade biopublikens mummel och prassel, kom jag att sitta på ett sådant sätt att Chiwetel Ejiofor såg rakt ned på mig. Jag mötte hans blick. Jag blev som förstenad.

Den här scenen, den sekvensen, som är kanske tio eller femton sekunder lång, blev för mig filmens allra starkaste.

Och den säger ljusår om Chiwetel Ejiofors fantastiska skådespelartalang. I likhet med kollegorna Sir Anthony Hopkins och Kate Winslet har han den sällsynta förmågan att med sitt minspel, med uttrycket i blicken, berätta väldiga mängder av den historia filmen vill förtälja. Inklusive de mängder den inte förtäljer.

Fast den gör ansatser, till och med att berätta något som Chiwetel Ejiofor faktiskt inte berättar med sitt minspel. För i det övergripande temat finns ett annat inbakat, nämligen det att även plantageägaren och hans hustru är fångar i den ohyggliga samhällsordning som betraktar svarta och färgade som själlösa djur, samtidigt som Bibeln predikas för dem och de likt människor uppmanas följa dess påbud (men självklart dess fasansfullare påbud, vilket väl knappast behöver tilläggas). Därför att både slavägaren och hans hustru är i all sin outsägliga grymhet, och i sin inbördes maktkamp som bottnar i hustruns grälla svartsjuka på en av de unga slavflickorna, som hon förstås vet att hennes man regelbundet våldtar, på ett sätt också offer för den ideologi som styr det samhälle de är födda in i. Och det temat är inte ointressant, men det utvecklas aldrig. Fast det finns i alla fall med.

Jag ska tillägga att inget av det de gör på något sätt kan ursäktas med att de själva är ett slags offer för den samhällsordning de fötts in i. Men det är inte ointressant att försöka tränga in i förklaringen till vilka deras motiv är, varför de handlar som de gör. I det borde filmen ha trängt djupare.

Under Oscarsgalan 2014, som i skrivande stund börjar om ungefär 24 timmar, tar 12 Years a Slave Grand Slam.

Men det är inte priset för bästa film den verkligen förtjänar när den hedras med det, utan för bästa manliga huvudroll.

För Chiwetel Ejiofor är vidunderlig.

Kör hårt,
Bellis

THE KING’S SPEECH av Tom Hooper (2010)

februari 27, 2011

THE KING’S SPEECH av Tom Hooper (2010)
Med Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter, Derek Jacobi, Robert Portal, Richard Dixon, Paul Trussell, Adrian Scarborough, Andrew Havill, Charles Armstrong, Anthony Andrews, Roger Hammond, Calum Gittins, Jennifer Ehle, Dominic Applewhite, Ben Wimsett

INFÖR OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll (Colin Firth), Bästa manliga biroll (Geoffrey Rush), Bästa kvinnliga biroll (Helena Bonham Carter), Bäst scenografi (Ewe Stewart, Judy Farr), Bäst filmfotografi (Danny Cohen), Bäst kostym ( Jenny Beavan), Bästa filmklippning (Tariq Anwar), Bästa filmmusik (Alexandre Desplat), Bästa ljud (Paul Hamblin, Martin Jensen, John Midgley), Bästa originalmanuskript (David Seidler)

En hel film kan förvandlas till ett mästerverk av de båda huvudrollsinnehavarna, men flera krav måste uppfyllas. Att de båda måste vara extremt skickliga och känsliga skådespelare är självklart. Men de ska också kunna spela mot varandra, utan att den ene överglänser den andre. De ska spela med personliga men inom ramen för tema och intrig harmonierande uttryckssätt. De ska båda ge djupa personporträtt. Och de ska enastående väl gestalta ett mycket känsligt och mycket svårspelat tema. På samtliga dessa punkter gör Colin Firth och Geoffrey Rush en förundransvärd insats.

Både Colin Firth och Geoffrey Rush är skådespelare som har den sällsynta förmågan att gestalta känslor – och framförallt motstridiga känslor, vilket är mycket svårt – utan att säga ett ord, utan att ens röra på sig. De gör det i närbild. I jättelika porträttbilder. Genom mycket subtilt minspel, genom närmast obegripligt stor uttryckskraft i små skiftningar i ansiktet. Få andra skådespelare behärskar den konsten. En annan är Anthony Hopkins. Ytterligare en annan är Kate Winslet.

I det ena av de mycket svårgestaltade och mycket gripande teman – omöjlig vänskap, som blir djupare än nästan någon vanlig vänskap men av nöden uttrycks med mycket stor återhållsamhet – rör sig Colin Firth och Geoffrey Rush med en känslighet som griper även en van cineast till tårar. Dels för att det tema de gemensamt gestaltar är så gripande, så rörande, dels för att – och på ett annat plan – de gör det så enastående väl, med sådan vidunderlig inlevelse och förmåga att låta inlevelsen komma till fullt uttryck med ytterst små medel.

Colin Firth gestaltar dessutom en människa som är snärjd i en tillvaro av ofrånkomliga, benhårda regelverk som har orsakat honom ett svårt handikapp – en svår stamning – som gör det omöjligt för honom att uppfylla den outhärdligt tunga uppgift som mot hans vilja läggs på honom: att vara kung över det brittiska imperiet. Han gestaltar en människa som på förhand vet att han är slagen, vad han än gör. Som på förhand vet att han kommer att få leva ett liv i en förnedring så fullständig, inför undersåtar som vid den tidpunkt då han tillträder tronen utgör halva världens befolkning, att han kommer att krossas. Inifrån och ut. Men han spelar också en människa som driven av pliktkänslan gör sitt allra yttersta för att kämpa mot en övermakt han vet är omöjlig för honom att besegra. Eller två övermakter. Stamningen och kungatiteln.

Den senare kan han inte besegra, eftersom det enda sättet vore att abdikera. Och det är för honom omöjligt. Han har ärvt kungatiteln av sin abdikerande bror. Och pliktkänslan skulle hur som helst fullständigt förbjuda honom. Men hans bottenlösa sorg speglas – under några sekunder i hans uttrycksfulla ansikte – då han efter kröningen kommer hem och hans små döttrar, som är ungefär tre och fem, i stället för att som vanligt komma rusande och glädjestrålande krama om honom mycket allvarliga niger inför honom och säger ”Your Royal Highness”.

Den övermakt som återstår honom att bekämpa är den svåra stamningen, som får honom att låta debil.

De två teman som genomsyrar The King’s Speech – omöjlig vänskap som blir djupare än nästan någon vanlig vänskap, en handikappad människas outhärdliga (därför att den egentligen är omöjlig att vinna) kamp mot sitt svåra handikapp – gestaltas så utomordentligt väl att filmen trots en intrig som är en ren schablon kommer att bli en av filmkonstens stora klassiker.

För den övermakt som intrigen utgörs av besegrar Colin Firth och Geoffrey Rush fullständigt.

Mot alla odds.

Kör hårt,
Bellis

NATTPORTIEREN av Liliana Cavani (1973)

januari 12, 2010

NATTPORTIEREN av Liliana Cavani (1973)
Originaltitel: Il portiere di notte
Med Charlotte Rampling, Dirk Bogarde, Philippe Leroy, Gabriele Ferzetti, Guiseppe Addobbati, Isa Miranda, Nino Bignamini, Marino Masé, Amedo Amodio, Piero Vida, Geoffrey Copleston, Manfred Freiberger, Ugo Cardea, Hilda Gunther, Nora Ricci

Nattportieren är svåruthärdlig.

Den är i själva verket så påfrestande att det kan vara svårt att se hela filmen utan pauser.

Under mycket extrema omständigheter kan människor förändras mycket extremt och relationer mellan dem kan kan bli så extrema att de blir sinnessjuka. En mycket tänkbar sådan extrem omständighet är ett nazistiskt koncentrationsläger och ett nazistiskt koncentrationsläger utgör fonden i Nattportieren.

Filmen utspelas 1957, då en före detta koncentrationslägervakt, numera nattportier på ett lyxhotell, av en ren slump träffar en av sina före detta fångar, numera hustru till en världsberömd dirigent, när hon i sällskap med sin man tar in på hotellet. Den före detta fången var i lägret koncentrationslägervaktens särskilt utvalda, mycket unga glädjeflicka. Hans sexslavinna.

Den intrig som därefter rullas upp är i bästa – om man kan uttrycka sig så – mening ohygglig. Nattportieren är en film som obehagligt krypande tränger in under huden på tittaren och plötsligt har dragits åt som ett skruvstäd. Det är svårt att sluta titta, men det blir allt svåruthärdligare att fortsätta.

I likhet med The Reader av Stephen Daldry är Nattportieren av Liliana Cavani en film som inträngande berättar vad ohämmade kränkningar och ohygglig fasa av det slag som koncentrationslägren utgjorde kan förvandla människor till. Såväl bödlar som offer. Rollerna kan suddas ut. I Nattportieren, som utspelas mer än ett decennium efter krigsslutet, är båda huvudpersonerna ofrånkomligt fastlåsta i en dödsdans direkt sprungen ur koncentrationslägret. De är nu, 1957, båda lika mycket offer som förövare. Därför att de båda är ohjälpligt och extremt förändrade av åren i koncentrationslägret.

Charlotte Rampling har ett av filmvärldens säregnaste ansikten. Hennes ögon är närmast överjordiska. En uttrycksfullare skådespelerska är svår att tänka sig. Det finns några, men inte många. Louise Brooks. Kate Winslet. Enstaka andra.

Dirk Bogarde kan, i likhet med Anthony Hopkins, förtälja en halv intrig med sitt minspel. Han är en av filmkonstens känsligaste och mest inkännande skådespelare.

Dessa båda i förening är vidunderlig filmkonst.

Men i det här fallet även ohygglig. Därför att det Nattportieren inträngande säger om den extrema situationens bödel och offer, det den säger om vilka handlingar i form av kränkningar och underkastelser vi alla kan vara förmögna till under sinnessjukt påfrestande omständigheter, det den säger om upplösningen av bödelns och offrets roller, träffar rakt i psyket även hos dem av oss som inte råkar vara sadomasochister.

Kör hårt,
Bellis

DÖDEN I VENEDIG av Luchino Visconti (1971)

april 12, 2009

DÖDEN I VENEDIG av Luchino Visconti (1971)
Originaltitel: Morte a Venezia
Med Dirk Bogarde, Björn Andresen, Mark Burns, Romolo Valli, Marisa Berenson, Nora Ricci, Carole André, Silvana Mangano, Leslie French

Kameråkningarna är katastrofala.

Björn Andresen blev när filmen kom 1971 omedelbart känd som världens vackraste pojke. Det var med all säkerhet syftet med Luchino Viscontis val av honom till rollen och nu skulle han vid Gud visa upp sitt fynd. Så fort Björn Andresen dyker upp i bild sker det på avstånd från kameran, varpå kameran rusar fram mot honom som ett expresståg. Det här händer inte en gång. Det händer varje gång.

Fast inte bara då. Kameraåkningarna flödar hämningslöst. För Luchino Viscontis producent hade kostat på otaliga, praktfulla, tidstypiska – förra sekelskiftet – kläder. Så de måste förstås också visas upp. Panoreringarna över matsalen och badstranden för att visa upp damer i stora hattar känns så många och långa att Döden i Venedig skulle bli hälften så lång om man klippte bort tre fjärdedelar av dem.

Den allra dummaste kameraåkningen inträffar en dryg halvtimme in i filmen, där kameran utgör Dirk Bogardes blick som sveper genom matsalen … varpå Dirk Bogarde plötsligt själv dyker upp i bild. Ridå.

Men visst. Det här är tjusigt. Det är praktfullt och storslaget, men till synnerligen påträngande musik av Gustav Mahler.*

Och det är nästan synd att Dirk Bogarde är magnifik.

För det är han. Denna djupt gripande berättelse om en medelålders man som ensam på semester på ett lyxhotell i Venedig blir ohjälpligt och hopplöst förälskad i en ung pojke gestaltas så väl – av Dirk Bogarde – att man som tittare rycks med inte bara i virvelstormen av känslor som behärskar honom utan också känner så mycket med honom att det nära nog blir smärtsamt. Dirk Bogarde är en av få skådespelare som i likhet med Anthony Hopkins och Kate Winslet kan låta en hel intrig utspelas i någon minuts minspel. Han är också en skådespelare som är så övertygande på emotionellt dubbelspel – att gestalta någon som fylld av motstridiga känslor lever ut en eller ett par av dem på ett sådant sätt att tittaren förstår att han hyser dem alla – att man blir i det närmaste mållös. Se exempelvis scenen inne på järnvägsstationen, när han desperat ska ge sig av för att undfly sin egen hopplösa kärlek och tar ut sin bottenlösa besvikelse, frustration och vrede på järnvägstjänstemannen som kommer för att meddela att hans koffert hamnat på fel tåg, för att när järnvägstjänstemannen har gått sin väg låta den enorma lättnaden och tillfredsställelsen och glädjen över att ha fått en anledning att stanna kvar i Venedig välla fram. Det här är så bra att man nästan saknar ord.

Fast den påföljande scenen i gondolen, där lättnaden och glädjen fortsätter att blomma, skulle ha klippts bort. Det blir övertydligt. Inte Dirk Bogardes fel, dock. Luchino Viscontis.

Björn Andresen var inte skådespelare. Han valdes enkom för sitt utseendes skull. Det är tyvärr mycket uppenbart. Av någon anledning får Dirk Bogarde nästan alltid syn på honom bakifrån, så att Björn Andresen blir tvungen att sakta vrida huvudet mot kameran för att vända ansiktet mot Dirk Bogarde. Och det gör han, gång på gång. Han står eller sitter i någon krystad pose som Luchino Visconti har beordrat och vrider sakta på huvudet. Så konstlat att man lider med honom, men felet var inte hans. Han var när filmen gjordes en femtonårig pojke som tidigare bara haft en biroll i Roy Anderssons En kärlekshistoria. Han var världens vackraste pojke, men han var inte skådespelare.

När jag nu efter oherrans många år såg om den här filmen kom jag att tänka på två andra filmer som båda minner om den och som båda är långt mer fullgångna. Den ena är Peter Weirs Picnic at Hanging Rock, den andra är Joseph Loseys The Go-Between. Båda utspelas, liksom Döden i Venedig, i miljöer hämtade från förra sekelskiftet. Även i Peter Weirs film kretsar intrigen kring en i det närmaste obegripligt vacker människa, spelad av Anne Lambert, och i Joseph Loseys film är temat detsamma som i Döden i Venedig – den omöjliga kärleken, men där ur en helt annan synvinkel. Fascinerande nog är de båda filmerna utan större tvivel sina respektive regissörers bästa.

Jag är rädd för att detsamma tyvärr gäller Luchino Viscontis Döden i Venedig.

Kör hårt,
Bellis

* Lustigt nog är den enda musik någon brukar minnas från filmen Für Elise av Ludwig van Beethoven, som Björn Andresen klinkar ut en förfärlig version av på ett piano på hotellet. Man kan undra vad det säger om Gustav Mahler, som strängt taget bara komponerade ett enda lysande musikstycke – tredje satsen i första symfonin.

THE MALTESE FALCON av John Huston (1941)

mars 26, 2009

THE MALTESE FALCON av John Huston (1941)
Svensk titel: Riddarfalken från Malta
Med Humphrey Bogart, Mary Astor, Peter Lorre, Sydney Greenstreet, Elisha Cook jr., Lee Patrick, Barton Maclane, Ward Bond, Jerome Cowan, Gladys George, Murray Alper, John Hamilton

Det finns två gestalter ur filmhistorien som blivit så självklara delar av det allmänna medvetandet att de närmast kan betraktas som arketyper. Den ena är Charlie Chaplins luffare. Den andra är Humphrey Bogarts privatdetektiv.

Den klassiske, hårdföre privatdetektiven i trench coat, hatt med stukat brätte och cigarett, den gestalt som är själva sinnebilden för begreppet privatdetektiv, är Humphrey Bogart. Han var inte först på filmduken med den här gestalten, men det var ändå han som skapade den – för det var hans gestalt som arketypiskt kom att rota sig i allmänhetens medvetande och det var hans gestalt som kom att stå förebild för praktiskt taget alla efterföljande privatdetektiver på film och i skönlitteratur. Det är Humphrey Bogart som blivit sinnebilden och förebilden för den cyniske, hårdföre, gatusmarte hårdingen – som indragen i stundtals livsfarliga situationer inte är orädd men aldrig viker sig. Och som därför spelar trovärdigt modig – det har sagts att mod inte är frånvaro av rädsla, utan förmåga att bete sig som om man inte vore rädd. Som Sam Spade gestaltad av Humphrey Bogart, med andra ord.

Det där senare har inte så sällan förflackats, för Humphrey Bogart – aldrig underskattad som ikon, ständigt underskattad som skådespelare – spelar den hårdföre privatdetektiven med en fingertoppskänsligt välavvägd dimension av mänsklighet och ett framskymtande känsloregister som gör honom just trovärdig. Humphrey Bogart gör i själva verket något mycket raffinerat; när han porträtterar Sam Spade porträtterar han en människa som förvisso är hårdfört och cyniskt tuff och självsäker, men som även spelar tuffare och mer cynisk och mer självsäker än han i själva verket är – den kallhamrade ytan rämnar stundtals och hans rädsla och mänskliga brister lyser igenom. Humphrey Bogart spelar den här rollfiguren på två plan och lyckas skapa ett övertygande porträtt av någon som måste spela sig själv som ännu tuffare än vad han är för att överleva i en brutal och hänsynslös tillvaro.

Det finns en scen i The Maltese Falcon som är ett av de bästa exemplen på filmduken på detta alltför sällsynta sätt att spela trovärdigt hårdför. Humphrey Bogart har just för första gången träffat Sydney Greenstreet – The Fat Man, storskurken – på dennes hotellrum, där han låtsats få ett raserianfall för att pressa Sydney Greenstreet på upplysningar och inte varit säker på vad som skulle hända, om han ens skulle komma levande därifrån. När han kommer levande därifrån och ska ta hissen ned, får han se att hans egen hand darrar när han ska öppna hissdörren – och ler sardoniskt åt sig själv. Den ögonblickskorta scenen är en av filmens mest talande, den (och ett antal andra) röjer Humphrey Bogarts hårde Sam Spade som trovärdigt mänsklig, och det är beklagligt att Bogarts hundratals för att inte säga tusentals efterföljare så gott som aldrig lägger in förmänskligande detaljer av det slaget, utan nästan alltid spelar hårdföra robotar.

The Maltese Falcon, byggd på Dashiell Hammetts roman med samma titel, är en nyinspelning av en nyinspelning. Det finns två tidigare filmversioner av romanen (The Maltese Falcon från 1931 och Satan Met a Lady från 1936). Båda de tidigare versionerna är i princip bortglömda. John Hustons The Maltese Falcon befinner sig i det exklusiva sällskap filmer som gjort sig förtjänta av att karaktäriseras som historiska milstolpar. Som superklassiker.

Och på ett sätt är det kanske märkligt. För The Maltese Falcon är den 35-årige John Hustons debutfilm. För att det övriga filmteamet skulle få för sig att han visste vad han höll på med ritade han upp ett väldigt storyboard som han tejpade upp på väggarna inne på sitt kontorsrum. Fast i själva verket hade han ingen aning om vad han gjorde. Enligt egen och uppenbarligen uppriktig utsago. Ibland – vid de sällsynta tillfällen då filmkreatören faktiskt råkar *vara* ett geni – är det kanske en fördel att han eller hon vid sin debut i branschen är oskuldsfullt okunnig. Som Orson Welles när han gjorde Citizen Kane. Som John Huston när han gjorde The Maltese Falcon.

The Maltese Falcon är inte bara ett av historiens främsta exempel på film noir, den är en av de filmer som definierar genren. Den är en av en handfull filmer – The Third Man, The Lady from Shanghai, The Asphalt Jungle, Gilda, Double Indemnity, White Heat, Laura, Touch of Evil, Chinatown, The Man Who Wasn’t There, The Big Heat, några få till – utifrån vilka alla andra noirfilmer måste bedömas, eftersom det är denna handfull som utgör genrens inte bara yppersta utan även, på sätt och vis, slutgiltiga verk.

I The Maltese Falcons begåvade ensemble finns inte bara Humphrey Bogart, utan även de båda oförlikneliga och – med tanke på den era då de verkade – helt osannolika skådespelarna Peter Lorre och Sydney Greenstreet. Att Peter Lorre, med sina utstående ögon och sin ytterst spensliga kroppsbyggnad och sitt mycket märkliga utseende, skulle bli en av tidens stora filmskådespelare känns fortfarande så osannolikt att man inte vill satsa pengar på det – trots att man vet hur det gick. Men efter den vidunderliga insatsen i Fritz Langs M får man förmoda att hans karriär var så att säga förutbestämd. Och Sydney Greenstreet har blivit en av historiens stora birollsinnehavare – han gjorde aldrig en huvudroll, men har förblivit välförtjänt oförglömlig medan horder av tidens stora huvudrollsinnehavare sedan länge är bortglömda.

Och så finns här även Mary Astor, som inte är en av de allra främsta – som inte är Bette Davis eller Katharine Hepburn eller Louise Brooks eller Kate Winslet eller Tilda Swinton – men som är Mary Astor. Och det räcker. Det räcker alldeles utmärkt. Det räcker fullt ut.

Tänk på slutuppgörelsen. Och se hur den egentligen är två slutppgörelser. Den ena kring riddarfalken från Malta, med den obetalbare Sydney Greenstreet som där och då behärskar hela duken, och den andra, bistrare slutuppgörelsen mellan Humphrey Bogart och Mary Astor, där omständigheternas spel obönhörligen drar åt snaran, där rollgestalterna till slut inte kan undfly sitt öde. Det här är film noir, där cynismen är nödvändig för att den är det enda sättet att inte falla för de känslor som under de fasansfulla omständigheternas spel skulle bli ens undergång.

The Maltese Falcon är ett av film noir-genrens adelsmärken. Det här är vidunderlig film. Det här är stilbildande film. Det här är arketypisk film. Det här är film som man absolut, kategoriskt, utan några som helst förbehåll måste ha sett. Flera gånger. Om året.

Kör hårt,
Bellis

Tillägg: Jag har ett lite ovanligt pesonligt förhållande till The Maltese Falcon. Till riddarfalken. För jag har sett den. Den autentiska riddarfalken från Malta. Statyetten. Den som används i filmen. Inte en kopia. Den som Humphrey Bogart och Sydney Greenstreet höll i. Jag såg den på den stora utställningen med anledning av filmkonstens 100-årsjubileum i Berlin 1995. Jag har mycket sällan varit så nära att med bara knytnäven krossa decimetertjockt pansarglas, rycka åt mig föremålet bakom det, springa därifrån och hoppas på det bästa. Faktum är att de båda andra gångerna jag var lika nära var på samma utställning. När jag fick se dels originalmanuskriptet till Citizen Kane och dels det par högklackade skor som Marlene Dietrich rycker av sig innan hon springer ut i öknen i slutet av Morocco.

THE READER av Stephen Daldry (2008)

mars 4, 2009

THE READER av Stephen Daldry (2008)
Med Kate Winslet, Ralph Fiennes, David Kross, Bruno Ganz, Jeanette Hain, Susanne Lothar, Alissa Wilms, Flora Bartholomäi, Friederike Becht, Mattias Habich, Frieder Venus

Av alla de fasansfulla bilder jag har sett från andra världskrigets maskinella utrotning av människor är inte någon av dem från koncentrationslägren den fasansfullaste. Den allra fasansfullaste är den kända porträttbilden på Adolf Eichmann i SS-skärmmössa. Bilden på denne högeffektive, uppenbarligen – det syns skräckinjagande tydligt på bilden – helt empatilöse utrotare (vars enda målsättning var att göra verksamheten så effektiv och kostnadsvänlig som möjligt, något han gjorde enastående väl) är den hemskaste jag någonsin sett från andra världskriget.

Av samma skäl har de filmer som visar den osannolika brutaliteten i närbild, som Schindler’s List av Steven Spielberg, aldrig gjort mig lika ohyggligt illa berörd som de filmer som med små medel lyckas visa upp den maskinella och ibland till och med oförstående ondskan hos de människor som bedrev verksamheten.

Detta senare gör The Reader så övertygande och så maggropskväljande att jag började gråta. Det händer mig nästan aldrig när jag ser en film – jag är för van vid att se film, helt enkelt.

Moraltematiskt ställer den här filmen samma fråga som Carol Reeds The Third Man. Vad kommer i första rummet – moralen eller vänskapen? Hur ställer man sig till en god vän – eller, som i det här fallet, en tidigare älskarinna – om det visar sig att den människa som är en närstående är en hänsynslös massmördare, som bedriver verksamheten för egen, ekonomisk vinnings skull (The Third Man) eller för att man har order att bedriva den så effektivt som möjligt (The Reader) och, skräckinjagande nog, inte ens riktigt förstår vad det är man gör, eftersom order – i det här fallet ingen bortförklaring – måste lydas?!

Men i den här filmen finns ett tema till. Berättelsernas – det vill säga skönlitteraturens – förmåga att förlösa oss. Berättelsernas betydelse för att förstå vår tillvaro, för att orientera oss i den, eller för att söka oss bort från den. Är de berättelserna till även för de maskinellt onda människorna? Har de ens rätt till dem?

The Reader överraskar med flera oväntade, hisnande förvecklingar i en intrig som oerhört väl målar upp temat och försöker ge den moraliska frågeställningen ett slags svar. Men något entydigt budskap finns inte här – filmen ställer i slutändan fler frågor än den besvarar. För svaren ger upphov till nya frågor.

Och Kate Winslet gör en rollprestation som tillhör filmhistoriens stora. Inga överord. Hon gör sitt livs paradroll, hon är extremt övertygande, hon lyckas enastående väl alltifrån inledningens romans med en tonårspojke till den fas i filmen där hon står inför rätta och slutligen den sista fas där hon sitter i fängelse. Tänk på Anthony Hopkins rollprestation i en av nittiotalets tre bästa filmer, The Remains of the Day. Minns hur halva filmens intrig utspelas i hans mycket subtila minspel, i närbilderna på hans ansikte. Det är vad Kate Winslet gör här. Hennes ansikte berättar historien. Det är, minst sagt, imponerande. Hon visar att hon, tillsammans med Tilda Swinton och Susan Sarandon, är en av dagens allra främsta skådespelerskor.

Och två scener tidigt i filmen är omtumlande. Den första har jag aldrig sett tidigare på film, i någon variant. Det är när Kate Winslet ger den unge pojken handduken när han tar ett bad i hennes badkar, för att han blivit smutsig när han hämtat kol åt henne. Totalt överraskande och enastående effektiv och mycket vacker. Och så när hon, senare i filmen, sitter i badkaret och besvarar hans tre frågor genom att nicka respektive skaka på huvudet. Titta på hennes ansikte. Och gör det i hela filmen.

Det här är en skicklig, vacker, fasansfull, sorglig och mycket gripande film.

En film av det slag som får en att som svar på påståendet “They don’t make ‘em like that any longer” med emfas utbrista:

Yes, they do.

Kör hårt,
Bellis