Posts Tagged ‘Kelly Lai Chen’

IN THE MOOD FOR LOVE av Wong Kar-Wai (2000)

mars 21, 2009

IN THE MOOD FOR LOVE av Wong Kar-Wai (2000)
Originaltitel: Fa yeung nin wa
Med Maggie Cheung, Tony Leung Chiu Wai, Ping Lam Siu, Tung Cho ”Joe” Cheung, Rebecca Pan, Kelly Lai Chen, Man-Lei Chan, Tsi-Ang Chin

Jag tycker om det engelska ordet ”haunting”, som i ”hauntingly beautiful” eller ”hauntingly eerie”. Det går att översätta till svenska, men inte med något begrepp som är riktigt lika uttrycksfullt. Så jag får hoppas att Kinematografis läsare vet vad ordet betyder på engelska och hur nyansrikt uttrycksfullt det är, för jag måste använda det nu.

In the Mood for Love är haunting. Och hauntingly sad. Vemodig. Det är omöjligt att tro om man nöjer sig med att se de första tjugo minuterna, som förbluffande nog ser ut som en billigt gjord slutterminsfilm av förstaårselever på filmskolan. Skådespeleri, dekor, klipp, foto, ljussättning – alltihop är styltigt och tafatt och det känns mycket uppenbart att skådespelarna står rakt upp och ned i de billiga inspelningsmiljöerna och högläser sina repliker från stora skyltar.

Jag undrar om det här är medvetet gjort. Det måste nästan vara det.

För tjugo eller tjugofem minuter in i filmen blir man som tittare drabbad. Det är det bästa ord jag kan komma på. Drabbad. En suggestiv, oförklargligt vemodig, mörk scen i ultrarapid till märkligt ödslig musik förvandlar en mycket vardaglig scen – Maggie Cheung, den nästan obegripligt vackra huvudrollsinnehaverskan, köper nudlar i ett gatustånd – till en oförglömlig filmupplevelse. Jag stängde tvärt av efter den här scenen och väntade några dagar – och den lämnade mig ingen ro. Den hemsökte mig. Sedan såg jag resten av filmen, som efter den här scenen blir hypnotiskt gripande.

In the Mood for Love är en berättelse om en kärleksrelation mellan en kvinna och en man. Jag inser självklart hur fantastisk banalt det låter, för det finns som alla vet ungefär femtiotusen filmer som är berättelser om en kärleksrelation mellan en kvinna och en man. Fast detta det mest gestaltade temat i mänsklighetens historia, i alla konstformer, får här en ny gestaltning, och det är så ovanligt att man finner sig hjälplöst gripen och indragen i filmen. Maggie Cheung och Tony Leung gestaltar långsamt och vemodigt och delvis improviserat och i mycket vackra, mollstämda scener, inte så få nattetid på ödsliga gator och inte så sällan i regn, en omöjlig kärlekshistoria som ändå blir möjlig men som ingen av parterna fullt ut vågar medge eller leva ut men som ingen av dem kan motstå att leva ut, men inte på det självklara vis som vanligen sker på film. Replikerna framförallt när romansen tar sin början – när de båda visar sig ha upptäckt den gemensamma orsaken till den, det som får dem att dras till varandra – och när de träffas de första gångerna är omtumlande oväntade, i alla fall för en västerlänning. Och de här båda skådespelarna, som man under de första tjugo minuterna uppfattar som styltiga, tafatta filmskoleelever från första årskursen, visar sig spela med en subtilitet som inte bara helt saknar stora åthävor, utan som dessutom rent stilistiskt skiljer sig från vad vi är vana vid här i västerlandet.

För den som inte är van vid kinesisk film tar det förmodligen en stund att förstå sig på In the Mood for Love. Det gjorde det för mig. Sedan var jag haunted.

Det här är en av de vackraste filmer jag sett och en film gjord nästan helt i mörker. Det är också en av de intelligentaste. Den förmår gestalta världens äldsta och mest utslitna – men i slutändan förmodligen också intressantaste och avgjort emotionellt mest gripande – tema på ett sätt som jag aldrig sett det gestaltat på film tidigare. Och den gör det i scener som inte bara är vemodigt vackra – ibland stiliserade – utan som i stil är så väl sammansmälta med intrig och tema att filmen blir ett mycket ovanligt helt. Ett helt som griper ovanligt djupt.

Haunting.

In the Mood for Love är just det.

Haunting.

Kör hårt,
Bellis

Annonser