Posts Tagged ‘Ken Watanabe’

INCEPTION av Christopher Nolan (2010)

mars 8, 2011

INCEPTION av Christopher Nolan (2010)
Med Leonardo DiCaprio, Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Tom Hardy, Ken Watanabe, Dileep Rao, Cillian Murphy, Tom Berenger, Marion Cotillard, Pete Postlethwaite, Michael Caine, Lukas Haas, Tai-Li Lee, Claire Geare, Magnus Nolan

I EFTERDYNINGARNA TILL OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Scenografi (Guy Hendrix Dyas, Larry Dyas, Doug Mowat), Filmfotografi (Wally Pfister), Filmmusik (Hans Zimmer), Ljud (Richard King), Ljudmixning (Lora Hirschberg, Gary A. Rizzo, Ed Novick), Specialeffekter (Paul Franklin, Chris Courbold, Andrew Lockley, Peter Bebb), Bästa originalmanuskript (Christopher Nolan)

Vann i följande kategorier: Filmfotografi, Ljudmixning, Specialefffekter

Christopher Nolan har skrivit ett originalmanuskript, men han har läst science fiction-författarna Philip K. Dick och Christopher Anvil. Inception är den i särklass bästa Philip K. Dick-filmatisering jag har sett, trots att den inte är någon Philip K. Dick-filmatisering. Och inte någon Christopher Anvil-filmatisering. Det är temat som kommer från Philip K. Dick och Christopher Anvil – de många lagren av verklighet, där alla lager inklusive vår verklighet (eller det vi kallar vår verklighet) är lika illusoriskt verkliga och där gränserna till slut är utsuddade och definitionen av vad som är den ”verkliga” verkligheten blir meningslös, eftersom någon sådan egentligen inte existerar. Rent bokstavligt är behandlingen av temat plockat ur Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale och Christopher Anvils långnovell Mind Partner. Från framförallt den senare har filmen lånat flera detaljer, som att man med droger eller tekniska hjälpmedel försänkt i en av de drömmar som för den drömmande är en verklighet lika påtaglig som vår kan leva ett helt liv för att sedan vakna upp och gå vidare i sitt vanliga liv, här och nu i vår verklighet, för att därefter på nytt vakna upp och plötsligt inse att även det livet var en dröm, och så vidare. Inception lägger fascinerande nog till ytterligare faktorer, som att flera människor med de tekniska hjälpmedlen kan leva i en annan människas undermedvetna drömmar, lika påtagliga, lika verkliga, lika detaljerade, lika uppenbart äkta som den verklighet vi alla just nu ser omkring oss. Inception är en av de få science fiction-filmer i historien som spektakulärt utnyttjar genrens inneboende möjligheter till svindlande nya sätt att betrakta verkligheten.

Inception är dessutom ett svindlande publiksvek. Mot denna vidunderliga idéfond, väl gestaltad och suggestivt iscensatt, uppvisas en oändlig, mycket tröttsam parad av explosioner, biljakter, smattrande skottlossningar, springande och skuttande hjältar, och allt det där andra som så ofrånkomligt fyller filmerna där Bruce Arnold Sylvester Stallone Schwarzenegger Willis brukar hålla till. Jag läste någonstans häromdagen att ”Actionsekvenser i filmer är det tråkigaste jag vet, för det *händer* ju ingenting” och det är nog det bästa omdöme om den sortens inslag i filmer jag någonsin har sett. Nej, just det. Det *händer* ju ingenting. Allt bara exploderar. Hela tiden. Och så skjuter de. Hela tiden. Och springer och hoppar och skuttar. Hela tiden.

Inception är ett svindlande publiksvek på ytterligare ett plan. Den plågsamt enkla actionintrig man klistrat på den vidunderliga idéfonden, och som gång på gång inte bara spricker utan rämnar som om även den belamrats med de exploderande specialeffekter som får scenografin att rasa samman i parti och minut, har ingenting med idéfonden att göra. Den skulle ha fungerat alldeles utmärkt utan den. Kille är oskyldigt misstänkt för att ha mördat sin fru, därför måste han fly landet och därför kan han inte träffa sina barn, men begår han ett brott kommer en mycket inflytelserik, korrupt affärsman att dra i trådar och få myndigheterna att helt enkelt begrava misstankarna mot honom. Jag tror att jag har sett den filmen åtminstone hundra gånger förut, utan den här idéfonden.

Förmodligen säger det mycket om de autentiska Philip K. Dick-filmatiseringarna att Inception utan att vara en Philip K. Dick-filmatisering trots det är den bästa av dem.

Fast jag har mycket svårt att tro att Philip K. Dick någonsin skulle ha hittat på en rollfigur så enfaldigt osannolik som filmens till arkitekt studerande collegetjej, som inte bara med förbluffande brist på förvåning och en orädd axelryckning accepterar att det finns otaliga lager verklighet, utan som dessutom på fem minuter visar sig förstå alltsammans bättre än de proffs som ägnat sig åt att verklighetshoppa i åratal. Och dessutom är hon en alldeles förträfflig actiontjej som hoppar, skjuter och springer mellan verkligheter på ett sätt som får en att börja undra vad arkitekturpluggande tjejer i övre tonåren egentligen lär sig på amerikanska college.

Men nåja, hon är i alla fall bättre än Arnold Schwarzenegger var i Total Recall, som faktiskt påstås vara en filmatisering av Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale.

Den filmen gör de en nyinspelning av nu. I vanliga fall avskyr jag refakes, men i det fallet är behovet påkallat (om inte även nyinspelningen tillåts bli en ursäkt för att spränga allt i luften, vilket tyvärr inte är särskilt sannolikt).

Jag skulle inte ha något emot en nyinspelning av Inception heller.

En nyinspelning där man faktiskt utnyttjar det tema, den idéfond man så suggestivt lyckas måla upp.

Kör hårt,
Bellis

LETTERS FROM IWO JIMA av Clint Eastwood (2006)

juni 27, 2009

LETTERS FROM IWO JIMA av Clint Eastwood (2006)
Med Ken Watanabe, Kazunari Ninomiya, Tsuyoshi Ihara, Ryo Kase, Shidou Nakamura, Hiroshi Watanabe, Takumi Bando, Yuki Matsuzaki

VISS SPOILERVARNING

I miniartikeln Om skådespelartalang i avdelningen Sidor här på Kinematografi redogör jag för Bellis maxim, som utgör en användbar metod för att avgöra om en skådespelarinsats är lysande, bra eller dålig. Letters from Iwo Jima utgör ett oväntat och fantastiskt övningsexempel för nybörjaren, eftersom två manliga berättarröster löpande läser upp manuskriptet, inklusive dialogen, genom hela filmen. Samtidigt som berättarrösterna beskriver vad som händer i bild, får vi alltså se vad som händer i bild. Rösterna går så långt att den ena av dem till och med beskriver hur Warner Brothers logotype före förtexterna ser ut.

Det här greppet är sällsynt originellt. Det måste vara första gången i filmhistorien något sådant görs. Och det till och med fungerar. Därför kan man tycka att det är lite synd att det trots en halvtimmes letande på nätet inte går att få fram namnen på berättarna, som såvitt jag kunnat finna inte listas någonstans. I filmen läser den ena av dem bara upp namnen till eftertexterna och jag hör bara det ena av dem – James O’Hara. Det andra är för otydligt uttalat. Om någon kan leta upp namnen på de här båda berättarrösternas ägare – och för den delen namnet på den kvinna som gör ett kort inhopp som berättare – och posta dem i en kommentar vore jag tacksam. Att nätet som vanligt är odugligt förvånar mig föga, men trist är det.

För det är nu en gång så att halva skådespelarinsatsen består av rösten. De här berättarrösterna gör filmens halva skådespelarinsats, åt samtliga skådespelare. Det här – att rösten utgör halva skådespelarinsatsen – är det främsta skälet till att dubbning, som man frenetiskt ägnar sig åt i Tyskland och Italien, är enbart av ondo. Stora skådespelarinsatser går till hälften förlorade. I Letters from Iwo Jima är förhållandet ett annat, eftersom filmen är inspelad med berättarrösterna pålagda redan från början och skådespelarna därför är medvetna om det. Greppet är lysande och beror förstås på att skådespelarna talar japanska och det här är en amerikansk film.

I själva verket är den systerfilmen till Flags of Our Fathers. Letters from Iwo Jima handlar även den om slaget om Iwo Jima, men ur de japanska soldaternas synvinkel. Filmen skiljer sig mycket både i anslag och intrig från Flags of Our Fathers och kretsar återkommande kring det stränga, japanska hedersbegrepp som bland annat kräver att man ställd inför ofrånkomligt nederlag förväntas begå självmord i stället för att kapitulera. För en västerlänning förefaller det bisarrt, för japanerna självklart – om man får tro filmen. Eller i alla fall nästan självklart, eftersom den japanska fasaden krackelerar. Det är inte alla soldater som begår självmord och ett par till och med kapitulerar.

Även på andra sätt förefaller Letters from Iwo Jima vilja berätta för västerlänningar inte bara om slaget vid Iwo Jima ur japansk synvinkel, utan med avstamp i den berättelsen också ge inblickar i japanskt tänkesätt och i japansk kultur, som verkligen är mycket främmande den västerländska. Frågan är hur bra filmen lyckas. Den är visserligen skriven av Iris Yamashita, som dock avslöjas av sitt förnamn – hon är japanskättad amerikan. Inte japan. Och jag ställer mig undrande till hur rättvisande Letters from Iwo Jima är, eftersom den ärligt talat verkar bjuda på fler västerländska klichéer om japanskt tänkesätt och kultur än på äkta inblickar.

Det som ändå imponerar är just den mycket originella berättartekniken, med berättarrösterna som högläser manuset. Och det faktum att den här filmen inte faller över randen och därför till skillnad från Flags of Our Fathers dels inte blir för blodskvättande, dels inte stereotypt berättad även om några av gestalterna även här känns stereotypa (den tjusige olympiske idrottaren som nu är ädelt befäl, den lille livrädde soldaten med hjärta av guld som betraktar alltsammans, och så vidare), gör den till en film som i sig ytterligare onödiggör systerfilmen. För medan storproduktionen Flags of Our Fathers är en stereotyp, i och med slutet amerikansk patriotfilm, är den lilla produktionen Letters from Iwo Jima i alla fall ett försök till inkännande betraktelse över ett antal soldaters och befäls reaktioner på vad de i det närmaste i förväg vet är ett förlorat slag som kan komma att leda till att deras hemland invaderas av fienden.

Det ryktas att Clint Eastwood kom på att han skulle göra den mycket mindre produktionen Letters from Iwo Jima när filmteamet redan befann sig på ön för att spela in Flags of Our Fathers, och att filmen till stora delar spelades in på helger och andra lediga stunder.

Om det stämmer kan Clint Eastwood dra en värdefull slutsats av utfallet.

Fast han kanske också skulle fundera på om det inte är både ansträngt och rätt misslyckat politiskt korrekt att försöka uppväga en amerikanskt patriotstereotypisk film med en film om Japan och japanskt tänkesätt som i stora stycken känns lika autentisk som äkta, amerikanska souvenirer i småstäder i USA som är stämplade med ”Made in China” på undersidan.

Kör hårt,
Bellis