Posts Tagged ‘Leonardo DiCaprio’

THE WOLF OF WALL STREET av Martin Scorsese (2013)

mars 1, 2014

THE WOLF OF WALL STREET av Martin Scorsese (2013)
Med Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Margot Robbie, Matthew McConaughey, Ted Griffin, Kyle Chandler, Rob Reiner, Jon Bernthal, Jon Favreau, Jean Dujardin, Joanna Lumley, Christine Milioti, Shea Whigham, Katarina Cas, P. J. Byrne, Kenneth Choi, Brian Sacca, Henry Zebrowski, Ethan Suplee, Barry Rothbart, Jake Hoffman, Mackenzie Meehan, Bo Dietl, Jon Spinogatti, Aya Cash, Rizqan Manji, Stephanie Kurtzuba, Jordan Belfort

INFÖR OSCARSGALAN 2014
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi: Martin Scorsese, Bäste manliga huvudroll: Leonardo DiCaprio, Bästa manliga biroll: Jonah Hill, Bästa manuskript efter förlaga: Terence Winter

Det ska vara väldigt, väldigt mycket. Och när det är väldigt, väldigt mycket ska det vara ännu mer. Och sedan ännu mer. Och så ännu mycket mer.

När Martin Scorsese får göra film, alltså.

I så gott som alla hans filmer är det som det ska vara väldigt, väldigt mycket av, och som det sedan ska vara ännu mer, och sedan ännu mer, och så ännu mycket mer av, huvuden som träffas av pistolkulor och exploderar i närbild. I ultrarapid.

Det har exploderat fler huvuden i Martin Scorseses filmer än i hela den övriga filmhistorien sammantagen.

Fast den här gången exploderar faktiskt inte ett enda huvud. För nu har Martin Scorsese, vilket känns mycket fräscht, fått för sig att göra en komedi. En syrligt sardonisk, träffande och stundtals mycket rolig komedi om livet på Wall Street – det vill säga börsmarknaden i USA. Och det här är bra, det är välspelat, det är underhållande – i en hel kvart. Eller möjligen hela tjugofem minuter.

Men så har ju Martin Scorsese sitt recept. Det ska vara väldigt, väldigt mycket. Och när det är väldigt, väldigt mycket ska det vara ännu mer. Och sedan ännu mer. Och så ännu mycket mer. I det här fallet kokain och diverse tabletter, prostituerade, och folk som blåser aktiesparare på pengar genom att köra på dem säljsnack som de inte kan motstå.

Det blir stundtals så överdrivet slapstickartat att Charlie Chaplin skulle ha blivit skamsen över sina återhållsamma gamla stumfilmer, med pajkastningarna, och då i synnerhet när Leonardo DiCaprio har tagit droger och kryper längs golv eller juckar flygvärdinnor i flygplan (med kläderna på, förstås, han är ju borta i skallen) och rullar utför trappor och kör bilar och stojar och hoppar och skriker och tjuter. Det är väldigt skojsigt, kanske. Men inte två och en halv timme in i en tre timmar lång film som bestått av att Leonardo DiCaprio tar droger och stojar och hoppar och skriker och tjuter… Förutom då att han ägnat sig lika mycket åt att säljsnacka aktier och ha fester med inhyrda prostituerade. Gång på gång på till slut väldigt tröttsam gång.

Mycket roligare är det faktiskt i de välspelade avsnitt med rapp dialog som ironiserar över och gör löje av de fanatiska börsmäklarna och deras omättliga girighet, och allt de är beredda att göra, och det liv de är beredda att leva, för att skaffa så mycket pengar som möjligt, utan att någonsin ha tid att göra något med dem, förstås, eftersom de när de inte sitter på sina flotta kontor och jobbar ihop pengarna är helt väck i huvudet på kokain och andra droger och omsorgsfullt förstör den tillvaro som består av flotta hus, flotta bilar, flotta fruar och flotta yachter.

Så att de blir av med alltsammans.

Rolig och träffande är en öppningsscen där Lionardo DiCaprio under en lunch med chefen första dagen på jobbet får en lektion i hur man gör för att lyckas i branschen. Liksom exempelvis den välspelade, av båda två, dialogen under mötet på lustyachten mellan Lionardo Di Caprio och Kyle Chandler.

Fast om man ser de båda partierna och filmens första om inte tjugo minuter så i alla fall halvtimme så har man sett hela filmen.

Resten består av väldigt, väldigt mycket mer och sedan ännu mer och sedan ännu mycket mer, tyvärr med undantag av de snärtiga dialogerna.

Kör hårt,
Bellis

INCEPTION av Christopher Nolan (2010)

mars 8, 2011

INCEPTION av Christopher Nolan (2010)
Med Leonardo DiCaprio, Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Tom Hardy, Ken Watanabe, Dileep Rao, Cillian Murphy, Tom Berenger, Marion Cotillard, Pete Postlethwaite, Michael Caine, Lukas Haas, Tai-Li Lee, Claire Geare, Magnus Nolan

I EFTERDYNINGARNA TILL OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Scenografi (Guy Hendrix Dyas, Larry Dyas, Doug Mowat), Filmfotografi (Wally Pfister), Filmmusik (Hans Zimmer), Ljud (Richard King), Ljudmixning (Lora Hirschberg, Gary A. Rizzo, Ed Novick), Specialeffekter (Paul Franklin, Chris Courbold, Andrew Lockley, Peter Bebb), Bästa originalmanuskript (Christopher Nolan)

Vann i följande kategorier: Filmfotografi, Ljudmixning, Specialefffekter

Christopher Nolan har skrivit ett originalmanuskript, men han har läst science fiction-författarna Philip K. Dick och Christopher Anvil. Inception är den i särklass bästa Philip K. Dick-filmatisering jag har sett, trots att den inte är någon Philip K. Dick-filmatisering. Och inte någon Christopher Anvil-filmatisering. Det är temat som kommer från Philip K. Dick och Christopher Anvil – de många lagren av verklighet, där alla lager inklusive vår verklighet (eller det vi kallar vår verklighet) är lika illusoriskt verkliga och där gränserna till slut är utsuddade och definitionen av vad som är den ”verkliga” verkligheten blir meningslös, eftersom någon sådan egentligen inte existerar. Rent bokstavligt är behandlingen av temat plockat ur Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale och Christopher Anvils långnovell Mind Partner. Från framförallt den senare har filmen lånat flera detaljer, som att man med droger eller tekniska hjälpmedel försänkt i en av de drömmar som för den drömmande är en verklighet lika påtaglig som vår kan leva ett helt liv för att sedan vakna upp och gå vidare i sitt vanliga liv, här och nu i vår verklighet, för att därefter på nytt vakna upp och plötsligt inse att även det livet var en dröm, och så vidare. Inception lägger fascinerande nog till ytterligare faktorer, som att flera människor med de tekniska hjälpmedlen kan leva i en annan människas undermedvetna drömmar, lika påtagliga, lika verkliga, lika detaljerade, lika uppenbart äkta som den verklighet vi alla just nu ser omkring oss. Inception är en av de få science fiction-filmer i historien som spektakulärt utnyttjar genrens inneboende möjligheter till svindlande nya sätt att betrakta verkligheten.

Inception är dessutom ett svindlande publiksvek. Mot denna vidunderliga idéfond, väl gestaltad och suggestivt iscensatt, uppvisas en oändlig, mycket tröttsam parad av explosioner, biljakter, smattrande skottlossningar, springande och skuttande hjältar, och allt det där andra som så ofrånkomligt fyller filmerna där Bruce Arnold Sylvester Stallone Schwarzenegger Willis brukar hålla till. Jag läste någonstans häromdagen att ”Actionsekvenser i filmer är det tråkigaste jag vet, för det *händer* ju ingenting” och det är nog det bästa omdöme om den sortens inslag i filmer jag någonsin har sett. Nej, just det. Det *händer* ju ingenting. Allt bara exploderar. Hela tiden. Och så skjuter de. Hela tiden. Och springer och hoppar och skuttar. Hela tiden.

Inception är ett svindlande publiksvek på ytterligare ett plan. Den plågsamt enkla actionintrig man klistrat på den vidunderliga idéfonden, och som gång på gång inte bara spricker utan rämnar som om även den belamrats med de exploderande specialeffekter som får scenografin att rasa samman i parti och minut, har ingenting med idéfonden att göra. Den skulle ha fungerat alldeles utmärkt utan den. Kille är oskyldigt misstänkt för att ha mördat sin fru, därför måste han fly landet och därför kan han inte träffa sina barn, men begår han ett brott kommer en mycket inflytelserik, korrupt affärsman att dra i trådar och få myndigheterna att helt enkelt begrava misstankarna mot honom. Jag tror att jag har sett den filmen åtminstone hundra gånger förut, utan den här idéfonden.

Förmodligen säger det mycket om de autentiska Philip K. Dick-filmatiseringarna att Inception utan att vara en Philip K. Dick-filmatisering trots det är den bästa av dem.

Fast jag har mycket svårt att tro att Philip K. Dick någonsin skulle ha hittat på en rollfigur så enfaldigt osannolik som filmens till arkitekt studerande collegetjej, som inte bara med förbluffande brist på förvåning och en orädd axelryckning accepterar att det finns otaliga lager verklighet, utan som dessutom på fem minuter visar sig förstå alltsammans bättre än de proffs som ägnat sig åt att verklighetshoppa i åratal. Och dessutom är hon en alldeles förträfflig actiontjej som hoppar, skjuter och springer mellan verkligheter på ett sätt som får en att börja undra vad arkitekturpluggande tjejer i övre tonåren egentligen lär sig på amerikanska college.

Men nåja, hon är i alla fall bättre än Arnold Schwarzenegger var i Total Recall, som faktiskt påstås vara en filmatisering av Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale.

Den filmen gör de en nyinspelning av nu. I vanliga fall avskyr jag refakes, men i det fallet är behovet påkallat (om inte även nyinspelningen tillåts bli en ursäkt för att spränga allt i luften, vilket tyvärr inte är särskilt sannolikt).

Jag skulle inte ha något emot en nyinspelning av Inception heller.

En nyinspelning där man faktiskt utnyttjar det tema, den idéfond man så suggestivt lyckas måla upp.

Kör hårt,
Bellis

THE DEPARTED av Martin Scorsese (2006)

mars 11, 2009

THE DEPARTED av Martin Scorsese (2006)
Med Jack Nicholson, Lenoardo DiCaprio, Martin Sheen, Matt Damon, Mark Wahlberg

SPOILERVARNING

Martin Scorsese har förmodligen sprängt fler huvuden i närbild på film än alla andra filmregissörer i historien tillsammans. Dessutom i ultrarapid. Nu tar han steget fullt ut och spränger bort huvudena på hela skådespelarensemblen. På sitt sätt är det förstås imponerande konsekvent. Den spännande fråga man ställer sig är en annan än den i förstone självklara – varför? – nämligen vad som rör sig i det (lyckligtvis) inte bortsprängda huvud som tillhör Martin Scorsese.

För The Departed har han gjort åtskilliga gånger tidigare de senaste trettio åren, från någonstans runt Taxi Driver och framåt. Han har gjort en del annan film också och ett par av hans filmer – King of Comedy och The Last Temptation of Christ – är till och med förnämliga. Men våldspornografin har sprutat; huvuden sprängs och hjärnsubstans skvätter och blod forsar.

Detta är tröttsamt. Det är till och med taffligt. Det finns ingen vision, det finns inget försök att förmedla något. I The Departed berättas en banal polishistoria som rimligen alla sett otaliga gånger förut – för det mesta bättre genomförd – i sekunda polisserier på tv. Det enda som utmärker filmen (inte oförutsägbart i Scorseses fall) är att absolut alla dör på slutet, både godingarna och ondingarna. Något annat vore vid det här laget otänkbart i en Scorsese-film, för alla skallar måste som sagt sprängas. Annars blir det ju inte film.

Lika tragiskt är att han lyckats värva Jack till spektaklet och dessutom placerat honom i en roll där han helt avgjort inte hör hemma. Jack gör för sjuttonde gången – om jag räknat rätt – sin madman med rullande ögon och rufsigt hår, och är med undantag av öppningsscenen lika frejdigt kitschig som i The Shining av Stanley Kubrick. (Fast öppningsscenen med voice overn och Jack i dunkel silhuett är faktiskt lysande, liksom den därpå följande scenen i butiken.) Egentligen är det obegripligt, för Jack är en av tidens stora skådespelare – som ibland förfaller till att studentspexa sig igenom roller som han aldrig borde ha accepterat. Den här rollen är ett praktexempel.

Och den här filmen – Oscarsbelönad för regin och som sitt års bästa film eftersom Scorsese trots en lång rad nomineringar aldrig fått en Oscar tidigare, börjar bli till åren och har många kompisar i akademien – är ett plågsamt exempel på hur en blodslaskande C-rulle kan påstås vara något slags filmkonst för att den görs av en regissör som är tillräckligt känd för att kunna få den tillverkad som en megaproduktion med ett antal sorterade storstjärnor i rollerna.

Och så mitt i allt detta går Martin Sheen och gör en stilsäkert övertygande och skickligt trovärdig prestation av sin lilla biroll.

Men det är ett försonande drag hos The Departed som tyvärr är alldeles otillräckligt.

Kör hårt,
Bellis

WHAT’S EATING GILBERT GRAPE? av Lasse Hallström (1993)

mars 4, 2009

WHAT’S EATING GILBERT GRAPE? av Lasse Hallström (1993)
Svensk titel: Gilbert Grape
Med Johnny Depp, Juliette Lewis, Leonardo DiCaprio, Mary Steenburgen, Darlene Cates, Laura Harrington, Mary Kate Schellhardt, Kevin Tighe, John C. Reilly, Crispin Glover

Rolltolkningen är imponerande. Mycket imponerande. Stor. Och märkligt nog känner man inte ens igen skådespelaren. Kanske är det en förutsättning. För han heter Leonardo DiCaprio. Numera är han en talanglös dussinskådespelare med stjärnstatus baserad på ett utseende som får mycket unga kvinnor att dåna, men i denna tidiga film gör han en insats som är vidunderlig. Han spelar den unge, förståndshandikappade Arnie Grape så övertygande att jag – faktiskt – genom hela filmen satt och undrade om man använt en pojke som faktiskt var förståndshandikappad i rollen. För jag kände inte igen Leonardo DiCaprio. Jag såg någon helt annan i filmen. Och det är skådespelarkonst. Stor skådespelarkonst.

Johnny Depp, som i likhet med kollegan DiCaprio gick vidare från den här filmen till meningslösa schabrakfilmer, gör en hygglig insats. Men har som vanligt utseendet emot sig. Han är helt enkelt för snygg och det fungerar inte. I och för sig inte hans fel, men är man så snutfager som han går det inte att vara hundraprocentigt övertygande, eftersom regissör och filmfotograf envisas med regelbundet återkommande porträttbilder där man blickar bort mot horisonten och håret sakta böljar i den milda brisen. På det sätter är folk inte i verkligheten, i alla fall inte flera gånger om dagen, och när man sett statytjusig ut i en film femton gånger under den första timmen blir det tjatigt. Porträttbilderna fyller ingen som helst funktion, möjligen med undantag för att de dånande unga kvinnorna numera kan piratnedladda filmen, kopiera över valfri porträttbild i en fil av något slag och skriva ut den på papper och tejpa upp den på väggen. Fast det kan ju knappast ha varit avsikten från början.

Juliette Lewis kan jag inte påminna mig ha sett till på länge. När jag ser den här filmen förstår jag varför. Om hon inte gjort något minnesvärt de senaste femton åren är det inte ägnat att förvåna, liksom.

Det finns inslag i What’s Eating Gilbert Grape? som starkt påminner om Lasse Hallströms stora genombrottsfilm Mitt liv som hund (som var en bättre film) och man skulle kunna se de här båda filmerna som olika delar i en tematisk svit. What’s Eating Gilbert Grape? är en stundtals gripande episodfilm om tillvaron i en händelselös liten håla någonstans i Mellanvästern. Miljöerna är utsökta – framförallt den lilla hålans centrum – men det är inte alla episoder som är lika träffsäkra. Några slår fel och blir oavsiktligt tröttkomiska, som exempelvis det sviktande golvet under den groteskt överviktiga modern (som i sig är ett inslag som filmen hade kunnat vara utan). Episoderna som slår rätt – och de är många – gör ett helt annat intryck. Den händelselösa tillvaro mitt ute i ingenstans som filmen kretsar kring är inte motbjudande; tvärtom är den så pass skickligt frammanad att den känns lockande. Händelselösheten behöver inte medföra tristess. Den kan lika gärna medföra sinnesro. Valet är strängt taget ens eget. Möjligen inte för filmens rollfigurer, men för tittaren som tänker utöver gränserna för filmens händelser och i stället ser den tillvaro som gestaltas i stort.

Samtidigt, och det är förmodligen väsentligt, är filmen i sig inte märkvärdig. Den är inte på långa vägar först i sitt slag. Den är inte heller sist. Och den är, enligt mitt förmenande, inte bäst. Fast man bör förstås se den om man inte har gjort det. För de gripande episoderna, för miljöerna, för den väl gestaltade känsla av enformighet som vilar över tillvaron i den lilla hålan.

Och för den enastående skådespelarinsatsen.

Kör hårt,
Bellis