Posts Tagged ‘Lewis Gilbert’

EDUCATING RITA av Lewis Gilbert (1983)

juli 25, 2016

EDUCATING RITA av Lewis Gilbert (1983)
Svensk titel: Timmarna med Rita
Med Julie Walters, Michael Caine, Michael Williams, Maureen Lipman, Jeananne Crowley, Malcolm Douglas, Godfrey Quigley, Dearbhla Molloy, Patrick Daly, Kim Fortune, Philip Hurd-Wood, Hilary Reynolds, Jack Walsh, Christopher Casson, Rosamund Burton, Marcus O’Higgins, Mark Drew, Gabrielle Reidy, Des Nealon, Marie Conmee, Oliver Maguire, Derry Power, Alan Stanford, Gerry Sullivan, Patricia Jeffares, Maeve Germaine, Liam Stack

Educating Rita är George Bernhard Shaws Pygmalion förflyttad till 1980-talet och vältalighet har ersatts av litteraturhistoria. Educating Rita, ursprungligen en teaterpjäs även den, har scenografiskt inte blivit film alldeles smärtfritt – scenerna i Michael Caines fakultetsrum på universitetet och i folks hem blir ibland teatraliska och man ser att de ursprungligen spelats på en scen, om än av andra skådespelare – men det är bara en anmärkning i marginalen, även om man i och för sig skulle ha kunnat förlägga dem till andra miljöer i filmen. Likaledes blir det faktum att Educating Rita är en ytligt uppdaterad version av Pygmalion bara en marginalanteckning, eftersom filmens alldeles egna kvaliteter är för många och för lysande.

Den främsta av de kvaliteterna är miraklet Julie Walters. Detta var hennes stora genombrottsroll och även när man ser filmen för femte eller sjätte gången känns det alldeles enastående uppenbart varför. Hennes unga arbetarklasskvinna med utpräglad Liverpoolaccent är oemotståndligt välspelad; Julie Walters träffar varenda ton, hela tiden, filmen igenom. Hon tar inte ett felsteg. Hennes uppträdande, hennes sätt att vara, är fullständigt övertygande och som på den tiden okänd skådespelerska lät hon inte den väförtjänt världsberömde, sedan länge etablerade legendaren Michael Caine (som förstås gör en lysande insats, men finns det någon enda som ens skulle tro något annat?!) trumfa henne. De båda är makalöst jämspelta, de kompletterar och framhäver varandras rollgestalter, och liksom Julie Walters träffar varenda ton i sitt skådespeleri träffar de även varenda ton när de skådespelar i kör.

Educating Rita är, på samma sätt som exempelvis Yentl av Barbra Streisand, en film om att mot alla odds, givet den sociala miljö man som kvinna fötts in i, törsta efter kunskap och genom kunskapen självförverkligande. Ur den mycket väsentliga synvinkeln får komedin Educating Rita en allvarlig klangbotten, som väl porträtterar tillvaron och villkoren för människor som fötts in i arbetarklassen i det fortfarande hårt klasstrukturerade England. Det var aldrig meningen att Julie Walters’ rollgestalt skulle gå på universitetet, och därför kan hon inte ens göra det – hon är tvungen att nöja sig med att gå en kurs via s.k. Open University, som kan liknas vid en ABF-kurs i ett universitets regi. Hon får sina lektioner dels via Open University’s skolprogram på TV, dels via den handledande professor i litteraturhistoria, Michael Caine, som hon anvisats. Den kamp hon utkämpar för att nå sitt mål inspirerar och gestaltas mycket trovärdigt; fullständigt otvunget blir komedin Educating Rita alltså även en gripande, upplysande, och inspirerande film.

Men till det kommer – liksom i Pygmalion – den obesvarade kärlek som den medelålders, manlige handledaren börjar hysa för den unga, kvinnliga student som är hans akademiska skyddsling. Och det komplexa spel som blir följden av hennes allt större självständighet – född ur hennes allt större studieframgångar och därmed ökade kunskapsfond – och med den allt större självsäkerhet. Den manlige handledaren försöker behålla greppet som den ouppnåeligt kunnige, av vilken hans unga kvinnliga elev måste vara ständigt beroende – en kamp som tack vare hans egen förträfflighet som lärare är dömd att misslyckas – och de båda skådespelarna gestaltar denna under ytan bubblande och ibland exploderande konflikt med subtilt eleganta medel.

Educating Rita är ett mästerstycke. Jag har sett om filmen för femte eller sjätte gången, som jag nämnde.

Att det blir minst lika många gånger till står utom varje tvivel. Den spännande frågan är hur många gånger det blir därefter.

Jag vet bara att det blir många.

Kör hårt,
Bellis

CALENDAR GIRLS av Nigel Cole (2003)

september 24, 2011

CALENDAR GIRLS av Nigel Cole (2003)
Svensk titel: Kalenderflickorna
Med Julie Walters, Helen Mirren, John Alderton, Linda Bassett, Annette Crosbie, Philip Glenister, Ciarán Hinds, Celia Imre, Geraldine James, Penelope Wilton, George Costigan, Graham Crowden, John Fortune, Georgie Glen, Angela Curran, Rosalind March, John-Paul Macleod, Marc Pickering, Belinda Everett, Harriet Thorpe, Gillian Wright, Janet Howd, Lesley Staples, Ian Embleton

Klassiskt brittiskt småstadselände förvandlat till på film föga typisk, brittisk småstadsidyll. The Full Monty vriden 180 grader – eländet är utbytt mot idyll, männen mot kvinnor. Fast det är fortfarande komedi.

Det känns mycket oklart varför dessa medelålders kvinnor i övre medelklassen får för sig att visa sig nakna i en kalender, eftersom den välgörenhet de ska få ihop pengar till bara är en soffa till väntrummet på ett sjukhus. Det känns möjligen ännu mer oklart varför succén när kalendern väl kommer ut blir världsomfattande och kvinnorna blir inbjudna till Hollywood för att göra en reklamfilm och dyka upp i Jay Lenos pratprogram. Och som allra mest oklart känns det hur allt det här faktiskt kunde inträffa i verkligheten, för även om Calendar Girls i likhet med alla andra spelfilmer som bygger på verkliga händelser till 85% består av fullständigt påhittad intrig och påhittade personer, så är de grundläggande stolparna i intrigen faktiskt bokstavligt sanna i det här fallet.

Fast alldeles komedisoligt är det ändå inte. Calendar Girls är trots allt en brittisk film om invånarna i en småstad, så det brittiska eländet lurar ofrånkomlingen i bakgrunden. Det beständiga eländet i Storbritannien – bristen på tvåglasfönster – finns förstås här också, men även resten är stapelvaror: knarkande ungdomar, otrogna äkta män, dödlig cancer, sörjande släktingar. Allt detta förutom den beständiga bristen på tvåglasfönster dock bara som kryddor; trådarna blir hängande lösa. Som tittare får man inte veta hur det går, för i förgrunden står den pinsamt scoutflickshurtiga berättelsen om de medelålders kvinnorna som nakenposerar för årets kalender från den i vanliga fall mycket pryda och sippt urtråkiga kvinnoföreningen Women’s Institute (som dock i verkligheten inte alls var emot projektet, utan tvärtom gav det sitt fulla stöd). Men den berättelsen förmår inte engagera, för trots lysande skådespeleri från de båda huvudrollsinnehavarna Julie Walters och Helen Mirren, som båda tillhör den brittiska skådespelarparnassen, känns det svårt att som tittare engagera sig i temat.

Det tråkiga är förstås att när Julie Walters och Helen Mirren äntligen gör film tillsammans, så blir det Calendar Girls. De här båda aktriserna slår gnistor om varandra, men de skulle ha kommit mycket bättre till sin rätt i en film som faktiskt handlade om det gamla hederliga brittiska eländet. Gärna regisserad av Mike Leigh. Någonstans känns ju just det som ett slags drömkombination – dessa båda enastående aktriser och denne enastående regissör, alla väl förtrogna med och i själva verket stöpta i det brittiska eländet på film.

Vi lär aldrig få se den filmen, men kan ju välja bort komedin Calendar Girls och i stället se Julie Walters i sin absoluta paradroll, det stora världsgenombrottet i Educating Rita av Lewis Gilbert – en av historiens främsta filmer om brittiskt elände, med komiska inslag även den.

Kör hårt,
Bellis

THE SPY WHO LOVED ME av Lewis Gilbert (1977)

april 6, 2009

THE SPY WHO LOVED ME av Lewis Gilbert (1977)
Svensk titel: Älskade spion
Med Roger Moore, Barbara Bach, Desmond Llewelyn, Lois Maxwell, Bernard Lee, Richard Kiel, Curt Jurgens, Caroline Munro, Walter Gotell, Geoffrey Keen, George Baker, Michael Billington, Olga Bisera, Edward de Souza, Vernon Dobtcheff

SPOILERVARNING

James Bond hängande i en discoboll. Glidande längs en skena i taket. Inne i ett kärnvapenbestyckat slagskepp.

Det är en scen som man vid första påseende förmodligen skulle tro kom från en James Bond-parodi. Fast i själva verket är det förstås en scen som kommer från vad man måste kategorisera som om inte en äkta James Bond-film, eftersom James Bond inte är med, så i alla fall en riktig James Bond-film – eftersom den, minus Bond, innehåller alla de ingredienser som en äkta James Bond-film ska innehålla. Inte minst de löjliga, självparodiska scenerna som gav de riktiga Bond-filmerna, med sin självdistans och humor, det kanske viktigaste av de kännemärken som skilde dem från alla andra actionfilmer. Och som numera, i och med Casino Royale och Quantum of Solace med Daniel Craig, helt har försvunnit.

Filmen heter The Spy Who Loved Me och är utan större tvivel den bästa av Bond-filmerna Roger Moore gjorde. De övriga ingredienserna finns också här, inklusive det väldiga maskinkomplexet avsett att ödelägga hela världen, eftersom skurken är en ofantligt rik, monoman galning som – i det här fallet – ska förpassa mänskligheten till havets botten. Och det är ur havet hans väldiga maskinkomplex stiger upp i slutuppgörelsen. Och naturligtvis innehåller även hans maskinkomplex det obligatoriska förrådet av sprängämnen och en knapp på väggen där det står ”Tryck här så sprängs hela anläggningen”, som fanns med redan i den första filmen i serien, Dr. No. Det Bond alltså varje gång ska göra är att ta sig fram till knappen och trycka på den och det tittaren ska göra är att låta bli att fråga varför sprängämnena och knappen finns där. För det här är James Bond.

Och en annan grej. Den här filmen utspelas i Egypten. Där har James Bonds uppdragsgivare, den brittiska säkerhetstjänsten MI5, inrättat ett högkvarter. Inuti en av pyramiderna. Varför de har gjort det och hur det har gått till utan de egyptiska myndigheternas kännedom är förstås fullständigt obegripligt, men högkvarteret är fullt utrustat – till och med teknikgeniet Q är där (varför det, egentligen?) och testar i sitt fullt utrustade laboratorium kaffebrickor som viner genom luften och hugger huvudet av folk. Och för säkerhets skull har det här högkvarteret inrättats i samarbete med ryssarna, så ryska säkerhetstjänsten är *också* där. Fullt utrustad, förstås.

Och en tredje grej. 007 och hans ryska, kvinnliga kollega Trippel-X är ute och kör bil. Plötsligt blir det nödvändigt att med bilen dyka ned i havet. Med ett knapptryck förvandlas den förstås till en liten miniubåt och de far fram genom vattnet ända tills de kommer till en badstrand, där de med nytt knapptryck förvandlar bilen till vanlig bil igen och ur havet kör upp på stranden, bland mängder av badgäster. En vardaglig självklarthet i den hemliga agent-världen.

Det var sådant här och de fyndiga replikerna och de stående replikerna (”My name is Bond. James Bond” och ”Shaken, not stirred”) som gjorde de gamla Bond-filmerna till Bond-filmer. Den slapstick-artade humorn, de osannolika intrigerna och de hisnande men pajasartade stuntsen, som genomfördes med ett kontrasterande allvar som framhävde det löjliga i alltsammans och därmed gav filmerna en välgörande självdistans som fick James Bond-serien att överleva i årtionden.

Och därför kunde man förlåta sådant som det ofta styltiga skådespeleriet, som i den här filmen när – just det, en fjärde grej – den metalltandade jätten Jaws håller på att slita och bita sönder skåpbilen som 007 och Trippel-X sitter i, och de häver ur sig de fyndiga replikerna men tyvärr inte har glasögonen på sig och därför sitter stela som pinnar för att försöka se vad det står på skyltarna som filmteamets allt-i-allo håller upp utanför bild.

The Spy Who Loved Me är en av den gamla tidens vidunderliga, osannolika, självdistanserade James Bond-filmer. Och som sig bör förför James Bond den kvinnliga huvudrollen i slutet, något han från och med Daniel Craig inte längre gör.

Med andra ord, i stället för att låta Bond förföra har man numera valt att Bond förgöra.

Kör hårt,
Bellis