Posts Tagged ‘Luis Bunuel’

MIDNIGHT IN PARIS av Woody Allen (2011)

februari 26, 2012

MIDNIGHT IN PARIS av Woody Allen (2011)
Svensk titel: Midnatt i Paris
Med Owen Wilson, Rachel McAdams, Kurt Fuller, Mimi Kennedy, Michael Sheen, Nina Arianda, Carla Bruni, Marion Cotillard, Tom Hiddleston, Alison Pill, Corey Stoll, Kathy Bates, Sonia Rolland, Tom Cordier, Marcial Di Fonzo Bo, Léa Seydoux, Adrien Brody, Adrien de Van, David Lowe, Yves-Antoine Spoto, Emanuelle Uzan, Francois Rostain, Serge Bagdassarian

INFÖR OSCARSGALAN 2012
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa originalmanuskript (Woody Allen), Bästa scenografi (Anne Seibel, Hélène Dubreiul)

Nostalgisk längtan efter en tidsperiod man aldrig upplevt är ett inte okänt fenomen. Ända sedan antiken har människan längtat tillbaka till den gyllene tidsåldern – tillbaka, eftersom den gyllene tidsåldern aldrig är nu och aldrig framtid men alltid förfluten. I detta känner jag starkt igen mig och kanske i synnerhet när jag ser Midnight in Paris, eftersom jag under många år delade Owen Wilsons närmast besatta längtan efter det glada tjugotalet, så till den grad att jag utgav tre samlingar med dittills aldrig till svenska översatta noveller av F. Scott Fitzgerald och Zelda Fitzgeralds aldrig tidigare på svenska publicerade roman, och med hjälp av eleganta flappers i äkta tjugotalsklänningar med paljetter, pannband med plymer och meterlånga pärlhalsband lanserade böckerna på fyra bokmässor. Det glada tjugotalet var en bättre, färgstarkare epok, fylld av konst, litteratur, jazz, självständiga unga flappers och eviga cocktailpartyn. En gyllene tidsålder och kanske särskilt i Paris, där tidens alla storheter – F. Scott och Zelda Fitzgerald, Man Ray, Ernest Hemingway, Gertrude Stein, Pablo Picasso, Luis Bunuel, Djuna Barnes, T. E. Eliot, Salvador Dalí, Josephine Baker – samlades, storheter som Owen Wilsons rollgestalt i filmen äntligen får träffa. I verkliga livet.

Midnight in Paris slog mig först som något jag har sett Woody Allen göra tidigare, ganska bokstavligt. Tjugotalet har han avhandlat i Bullets Over Broadway och mänskliga par- eller ännu trassligare kärleksrelationer handlar i princip alla filmer han någonsin gjort om – oftast klarsynt och träffande, men gång på gång. Och att hans filmer ofta är en kärleksförklaring till en stad, för det mesta New York (mer specifikt Manhattan), är heller inte nytt – i själva verket brukar den stad där en Woody Allen-film utspelas vara en av filmens huvudgestalter. Så även här och nu är staden Paris, precis som den stundtals var i Everyone Says I Love You – en tidigare Woody Allen-film som denna genast påminde mig om.

Men jag hade fel. Woody Allen upprepar sig inte, för hans tema den här gången är ett helt annat. Hans tema är just den nostalgiska längtan efter en svunnen tid man själv inte har upplevt och han har gjort en film som mycket träffande ger svaret på vad orsaken till en sådan längtan troligen är och varför den alltid har förekommit, hos människor i alla tider (så även i denna film – på tjugotalet, som vi kan längta tillbaka till, längtar man i stället tillbaka till La belle époque, under La belle époque längtar man tillbaka till renässansen, och så vidare) – och varför den egentligen bär på ett löfte som aldrig går att uppfylla, ett hopp som är fruktlöst inte därför att man inte kan återvända till den svunna tid man längtar efter, utan därför att även om man kunde det skulle löftet aldrig infrias. Den gyllene tidsåldern har aldrig funnits, helt oavsett var man väljer att placera den, och nuet har alltid varit den tidsålder man haft att handskas med och kanske är det lika bra att försöka göra det i stället?

Det irriterar mig lite att Woody Allen dels har samlat ihop en sådan ofantlig mängd av tjugotalets storheter – jag tvivlar starkt på att de alla kände varandra och umgicks, och jag har läst inte så lite om det glada tjugotalet – och det irriterar mig lite att han låtit alla de kända gestalterna framstå som de stereotypa bilder av dem som legenderna kring dem har skänkt oss. Här är Zelda och Ernest och Cole och Josephine och alla de andra, men de framstår som karikatyrer av sig själva, inte som de levande, riktiga människor de en gång måste ha varit. På samma sätt känns den nutida rollgestalten Michael Sheen – den högdraget intellektuelle – som en stereotyp, liksom Kurt Fullers högerrepublikan.

De båda scener som skämtar med tidsresefenomenet – kopior från respektive Back to the Future av Robert Zemeckis och Black Adder-TV-serien av Rowan Atkinson – borde Woody Allen ha avhållit sig ifrån. I den första av de scenerna ger Owen Wilsons rollfigur den unge Luis Bunuel idén till Borgarklassens diskreta charma, i den andra flyr en privatdetektiv från kungligheterna i det gamla Versailles. Onödigt och inkongruent.

Samtidigt är Midnight in Paris en film som ryckte med mig närmast motståndslöst, på en svepande odyssé genom inte bara det vindunderligt väporträtterade Paris utan också genom den tidsåldrarnas nostalgi som kan drabba oss alla, men somliga av oss mer än andra.

Och i den inte minst inom filmkonsten så sönderslitet uttjatade romantikens huvudstad lyckas Woody Allen åstadkomma ett slut som visserligen är fullständigt banalt, men som fick tårarna att rinna. Och det händer min själ inte ofta i mitt fall.

Vem annan än Woody Allen?

Inte många.

Kör hårt,
Bellis

DÖDENS Ö (THE MOVIE) av Sam J. Lundwall (2011)

augusti 26, 2011

DÖDENS Ö (THE MOVIE) av Sam J. Lundwall (2011)
Med Eva Sjöström

Dödens ö är näst sista numret av en science fiction-tidskrift. Eftersom Dödens ö även är en science fiction-film, gör det förstås Dödens ö till en spektakulär förnyelse av ett mycket traditionellt medium bestående av kortare eller längre berättelser i form av text.

Dödens ö är en science fiction-film om en turistresa med avslutande grisfest. Eller motsvarighet till grisfest. En turistresa genom universum och närmare bestämt från tidens begynnelse till tidens ände, där vi människor befinner – eller befann – oss, och turistresan går denna gång till just jorden, som är ett attraktivt resmål för utomjordingarna från den avlägsna tid då universum var så nytt att den förflutna tiden knappt fanns.

Sam J. Lundwall har skapat en suggestiv film som rör sig långt utanför filmkonstens mittfåror och han berättar med för det mesta meditativ men stundtals explosiv impressionism en historia som inte kan berättas på sedvanligt sätt, eftersom dess perspektiv är så svindlande och eftersom den berättas om varelser som är oss så främmande, men ändå så lika, att den inte fullt ut kan fångas i mänskliga termer. Filmen lånar dels moderna datoranimationer, dels klipp ur gamla tiders spel-, dokumentär- och journalfilmer, och berättas i övrigt med långa sekvenser inspelade under Sam J. Lundwalls överinseende år 1965 och av honom själv i modern tid, på olika platser i världen under de allra senaste åren. Sam J. Lundwalls eget bildspråk är hypnotiskt; han åstadkommer scen efter scen, i svartvitt, som slår rakt genom näthinnan och som man redan när man ser filmen förstår kommer att fastna i minnet likt drömvisioner.

De inlånade sekvenserna, från datoranimationerna i färg av den avlägsna djuprymden till de svartvita partierna ur stumfilmer, är stilsäkert valda och sammanfogade och förlänar hela verket en ytterligare, säregen dimension: det blir formmässigt ett slags resa genom filmhistorien, från stumfilm, över sextiotal, till den moderna tidens hisnande specialeffekter. Detta är inte syftet, men det blir en effekt.

Dödens ö är förbluffande, för den är en mans verk. Sam J. Lundwall har suttit hemmavid och skapat ett meditativt, impressionistiskt filmverk som i sitt tempo och sin bildkonst ligger närmare Andrej Tarkovskij än någon av filmkonstens mittfåror och som i sitt berättande stundtals blir lika frejdigt absurdistiskt som Luis Bunuel. Sam J. Lundwalls förtrogenhet med filmkonsten och dess historia går inte att betvivla, men samtidigt har han utifrån den skapat något mycket egensinnigt, något mycket ovanligt.

Detta är faktiskt märkligt, för Sam J. Lundwall har under ett långt och framgångsrikt yrkesliv varit främst författare och förläggare, men även vistrubadur och fotograf – och under sextio- och sjuttiotalen gjorde han även ett antal kortfilmer och en långfilm för TV, Jaktsäsong. Nu, fyra decennier efter den senaste filmen, skriver han manus till, regisserar och komponerar musiken till sin märkligaste filmskapelse hittills.

Det är synd att han hävdar att den även är hans sista.

Kör hårt,
Bellis

Tillägg: Dödens ö fås för 160:- till Fakta & Fantasis plusgironummer 65 09 09-5. Ange vid inbetalningen att det är Jules Verne-Magasinet 550 du vill ha. /Addendum: Fakta & Fantasi har upphört och Dödens ö går inte längre att beställa./