Posts Tagged ‘M’

THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN av Stephen Norrington (2003)

april 25, 2010

THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN av Stephen Norrington (2003)
Titel i Sverige: The League
Med Sean Connery, Naseeruddin Shah, Peta Wilson, Tony Curran, Stuart Townsend, Shane West, Jason Flemyng, Richard Roxburgh, Max Ryan, Tom Goodman-Hill, David Hemmings, Terry O’Neill, Rudolf Pellar, Robert Willox

Man kan börja med att kalla saker och ting vid deras rätta namn.

The League of Extraordinary Gentlemen bygger på en så kallad graphic novel, det vill säga en roman som består av bilder och pratbubblor. Med andra ord, ett seriealbum. Inte en roman. Inte ens den gamla tidens Illustrerade Klassiker hade mage att kalla sig romaner. De var seriealbum som byggde på romaner. Numera kallar man en serietidning som är tillräckligt tjock för roman. Vilket är ungefär som att kalla den här filmen för en riktig film i stället för ett fyrverkeri.

Det tänker jag inte göra. Kalla The League of Extraordinary Gentlemen för en riktig film, alltså. Jag kallar den för vad den är: ett fyrverkeri som bygger på ett seriealbum.

När jag i min späda ungdom läste Marvel Comics’ serietidningar handlade de ofta om superhjältar. Det gör den här filmen också. Fast ett märkligt slags superhjältar, för de är alla gestalter ur den klassiska litteraturen. Oscar Wildes Dorian Gray är med. Och Mark Twains Tom Sawyer. Och Bram Stokers Mina Harker, det vill säga Jonathan Harkers fru. Och det var alltså Jonathan Harker som var och hälsade på Dracula i romanen med samma namn. Nu är Mina Harker vampyr hon också. Och förresten, Robert Louis Stevensons doktor Jekyll är också med. Och hans Mr. Hyde, men i en fullständigt bisarr version. Inte att förglömma Arthur Conan Doyles professor Moriarty, som dock under större delen av filmen i stället låtsas var M från James Bond-filmerna. Kanske för att Sean Connery spelar huvudrollen som H. Rider Haggards Allan Quatermain. Och H. G. Wells’ osynlige man är också med. Och Wells’ franske kollega Jules Vernes kapten Nemo, med sin väldiga undervattensbåt Nautilus. Och lite annat sorterat folk ur världslitteraturen, som Herman Melvilles Ishmael. Från Moby Dick, alltså.

The League of Extraordinary Gentlemen är precis lika bisarr som min uppräkning ovan. Hur man kan få för sig att förvandla en lång rad av världslitteraturens mest berömda gestalter till superhjältar i ett Marvel Comics-äventyr och sedan spränga allt från Venedig till hemliga fästningar i Mongoliet i luften i en timme och fyrtiofem minuter framstår som ungefär lika obegripligt som att Sean Connery har visat så enastående dåligt omdöme att han ställt upp på enfalden.

Han måste ha fått väldigt mycket pengar. Det brukar vara så. Man skulle önska att han i stället fick lika mycket pengar för att på nytt spela James Bond, eftersom det enda försonande draget hos The League of Extraordinary Gentlemen är att han bevisar att han faktiskt skulle klara det. I vanlig ordning gör Sean Connery flera av sina stunts själv. Fast så var han vid tiden för den här filmens tillkomst förstås bara 73 år.

Miljöerna i den här science fiction-filmen – som alltså är en parallellvärldshistoria fylld av de nämnda litterära gestalterna – är ganska imponerande. Ett 1899 som är ett slags anakronistisk framtid. Eller, för att vara mer rättvisande – miljöerna skulle ha varit imponerande om visionen som ligger bakom dem inte så uppenbart förverkligats i form av endimensionella datoranimationer.

Vill man se den här sortens anakronistiska framtid väl genomförd på film, bör man trots Sir Sean Connery förbigå The League of Extraordinary Gentlemen och i stället se 1984 av Michael Radford.

Fast det måste medges att det är ett nöje att se och höra Sir Sean leverera sina repliker inne på gentlemannaklubben i Afrika i början av The League of Extraordinary Gentlemen. Han gör det med samma träffsäkerhet och elegans (och i det här fallet även ironi) som utmärkt hela hans skådespelarkarriär.

Fast sedan börjar de skjuta och allt exploderar och fortsätter att explodera tills det är dags för eftertexterna.

Kör hårt,
Bellis

DR. NO av Terence Young (1962)

januari 15, 2010

DR. NO av Terence Young (1962)
Svensk titel: Agent 007 med rätt att döda
Med Sean Connery, Ursula Andress, Lois Maxwell, Eunice Gayson, John Kitzmiller, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson, Zena Marshall, Peter Burton, Yvonne Shima, Michel Mok

INGEN SPOILERVARNING – HELT ONÖDIG

James Bond är ett recept. Om receptet inte innehåller alla ingredienser, varje gång, är det inte James Bond. Huruvida man gillar James Bond eller inte beror på om man gillar ingredienserna. Ungefär på samma sätt som man gillar eller inte gillar en drink. En vodka martini, lemon peeled, shaken not stirred.

Dr. No är den första James Bond-filmen.

Låt oss göra en undersökning. Låt oss se efter om ingredienserna ingår och i så fall pricka av dem.

001
Teasern.
Det vill säga, den lilla actionsekvens som föregår själva filmen och som fuktar aptiten inför vad som komma skall. Ingår.

002
Bondbrudarna.
Som James Bond nedlägger med samma självklara, oberörda elegans som han nedlägger skurkarna. Fast på olika sätt. Ingår.

003
Replikerna.
De snabba, svart humoristiska, ironiska repliker som Bond respektlöst fäller vid de mest opassande tillfällen. Ingår.

004
Högkvarteret.
Ankomsten till MI5:s högkvarter i London, där James Bond bedriver sin ständiga flört med sekreteraren miss Moneypenny, den enda kvinna han aldrig förför, och är lika ständigt spydig mot MI5:s chef M, när denne ger honom hans uppdrag. Ingår.

005
Skurken.
Den megalomane, sinnessjuke, fullständigt orealistiske, ofattbart rike superskurken som avser att härska över hela världen. Ingår.

006
Anläggningen.
Den underjordiska, gigantiska, fullständigt orealistiska anläggning som skurken bebor och med vars avancerade vapenkomplex i form av science fiction-artade apparater han tänker skaffa sig världsherravälde. En anläggning som, obegripligt nog, i ledningscentralen är utrustad med en spak på väggen vid vilken det sitter en skylt där det står: ”Dra i den här spaken så exploderar hela anläggningen”. Ingår.

007
James Bond.
I denna den första av alla James Bond-biofilmer ser vi den riktige James Bond. Sean Connery. En god vän sa till mig vid ett tillfälle att allra första gången James Bond över huvud taget syns i bild, på casinot precis i början av Dr. No, när han tänder en cigarett och på Sylvia Trenchs fråga vem han är svarar: ”Bond. James Bond”, så är detta mer James Bond än någon annan filmscen i hela James Bond-serien. Det stämmer. Den här mannen, vid spelbordet på casinot, *är* Bond. James Bond. Så Bond ingår även han.

James Bond-filmerna är, som serie betraktade, de utan jämförelse framgångsrikaste i filmhistorien. Tarzan, Star Wars, Indiana Jones, Rocky och andra blygsamma ansatser kommer inte ens i närheten. James Bond är ett arketypiskt begrepp – känt i precis hela världen – som i sammanhanget saknar motstycke. Kommersiellt är framgången exempellös. Det är nog ingen överdrift att någon miljard människor har sett minst en Bond-film. De flesta av dem har sett många fler. (Allra mest sedd av filmerna är enligt uppgift nummer tre i serien, Goldfinger av Guy Hamilton.)

Och redan i Dr. No slås receptet fast. Det enda som saknas är MI5:s laboratorium med chefsteknikern Q, som förser James Bond med de tekniska, innovativa hjälpmedel han behöver i fält. Q finns inte med i första filmen, men kom senare att bli en stående ingrediens även han.

Huruvida man gillar James Bond beror som sagt på om man gillar ingredienserna. Gillar man dem inte är det kört. För Bondfilmerna är i princip samma film varje gång. Man vet vad man får. Men gillar man ingredienserna, så är Dr. No en Bondfilm i särklass. Och bland actionfilmer intar Bondfilmerna en särställning (med undantag av de allra senaste i serien, den sista med Pierce Brosnan som snarare var ett slags förklädd Star Trek och de båda första med Daniel Craig, som spelar en fullständigt misslyckad James Bond i fullständigt misslyckade produktioner där receptet chockerande nog helt har förändrats). Den särställningen intar de tack vare sin distanserande självironi. Bondfilmerna tar inte sig själva på blodigt allvar (och innehåller för övrigt och befriande nog så gott som inget blod). Det som gör dem inte bara uthärdliga utan till storslagen underhållning är att de är extravaganzor med självdistans, som parodierar sig själva – och omvärlden. Se till exempel ett av de eleganta insideskämten i Dr. No. När filmen spelades in hade tavlan The Duke of Wellington av Francisco Goya nyligen stulits från National Gallery i London. Så Bond får syn på tavlan i den flotta matsalen i Dr. No:s underjordiska anläggning.

De ständiga, ironiska själv- och omvärldsreferenserna gör Bondfilmerna till ett lika roande som, ibland, intellektuellt pussel för den som är så lagd att man inte endast vill låta sig överväldigas av den självdistanserade underhållningen.

Till det kommer att våldet och actionsekvenserna i Bondfilmerna (i och för sig bara marginellt i och med teasern i denna första) för det mesta har ett mycket försonande drag av löje som helt saknas i den breda mittfåra av actionfilmer som görs av Sylvester Bruce Arnold Schwarzenegger Willis Stallone. De senares filmer är brutalt och långtråkigt outhärdliga, medan James Bond är fenomenal underhållning. Inte så sällan slåss Bond mot någon obehaglig och enormt storvuxen skurk, bara för att av en slump råka hitta något mycket fånigt föremål som han kastar i huvudet på skurken, varpå slagsmålet är avklarat. Kanske mest utpräglat i scenen från hälsohemmet Scrublands i Never Say Never Again av Irvin Kershner, där Bond i stridens hetta får tag på en behållare med vätska som han skvätter i ögonen på skurken. Varpå skurken vrålande av smärta svimmar och faller så illa att han dör. Bond tittar förbluffad på behållarens etikett: ”Urinprov. James Bond.”

I Dr. No, och i de övriga sex äkta Bondfilmerna, kommer till allt detta Sean Connery. Innan Sean Connery blev James Bond ingick han i The Royal Shakespeare Company. Sean Connery är en av filmdukens autentiskt stora skådespelare. James Bond är en endimensionell pappfigur, till synes omöjlig att göra något av eftersom han egentligen bara har två lägen – världsvant elegant förförare och livsfarlig hemlig agent som är expert på närstrid. Men Sean Connery förmår, som ende skådespelare som har porträtterat honom, skänka gestalten ett visst djup. Så mycket det nu alls går. Han lägger en extra dimension till James Bond som aldrig har funnits i manuskripten, bland annat genom att till och med – stundtals – i minspel (och i Dr. No i en replik, som dock rimligen stod i manuskriptet) visa prov på rädsla. Men på ett mycket subtilt sätt, för mod är inte frånvaro av rädsla – det är förmågan att bete sig som om man vore orädd, trots att man inte är det. Att gestalta det på film är inte lätt. I James Bond-serien har ingen annan lyckats.

Redan i Dr. No trumfas James Bond skickligt fram som en magnetiskt karismatisk gestalt. Lägg märke till när man använder det ledmotiv som är ett av filmhistoriens absolut bästa. Inte i actionsekvenser, utan när James Bond promenerar runt eller går in i en hotellobby. Man ser James Bond som inte gör något annat än att synas på duken, ledmotivet ligger suggestivt i bakgrunden och förstärker hans väldiga karisma, och man är förlorad.

Sean Connery är Bond. James Bond.

Kör hårt,
Bellis