Posts Tagged ‘Mads Mikkelsen’

PRAG av Ole Christian Madsen (2006)

november 28, 2009

PRAG av Ole Christian Madsen (2006)
Med Mads Mikkelsen, Stine Stengade, Borivoj Navrátil, Jana Plodková, Josef Vajnar, Nicola Meisselová

VISS SPOILERVARNING

Inledningen gjorde mig rätt sur. Det här är en dansk film som utspelas i Prag. Det var faktiskt därför jag såg den. På grund av Prag. Jag har varit i Prag. Två gånger. Prag är förmodligen den vackraste huvudstaden på jordens yta. Jag kan inte svära på det, för jag har inte varit i alla, men den är utan tvivel den vackraste jag har sett. Den utklassar det påstått eviga Rom. Och så har filmteamet lyckats leta reda på några gråsjaskiga hyreshus i en avlägsen förort (förmodligen en förort till en annan tjeckisk stad) och presenterar dem som Prag. Med undantag av en kamerasvepning över Karlsbron och slottet och för all del ett par scener på torget i gamla stan och en på den judiska kyrkogården som helt missar att visa hur spektakulär kyrkogården är, framstår denna vidunderligt vackra stad som en trist betongförort längs tunnelbanans blå linje i Stockholm. Man kan undra över skälet till att ställa upp kameran i betongförorten. Prag följde ju så att säga med på köpet när man valde inspelningsplats. Kan det möjligen tänkas att det danska filmteamet var ansträngt patriotiskt och inte i en danskproducerad film ville visa upp en stad som utklassar inte bara Rom utan för den delen även Köpenhamn? Man kan undra. Särskilt som tjeckerna, framför allt läkaren och sköterskorna i sjukhuskulverten, framställs som något slags bisarr, militäriskt robotlik variant av stereotypa, känslolösa östatsmänniskor från sovjeteran. Vad i hela fridens namn är avsikten med detta? Jag förstår det inte. Tjecker är normalt inte militäriska robotar utan känslor. I verkligheten är de riktiga människor. Inte helt oväntat, kanske. Varför framställs de som parodiska östatsmonster i filmen?

Fast nu är ju Prag en spelfilm, inte en film gjord av en turistbyrå i avsikt att locka turister till staden. Och som spelfilm har den sina avsevärda poänger.

Musiken är en av dem. Den skärande, märkliga, monotona och mycket dystra stråkmusiken inte bara illustrerar temat, den koncentrerar det. Sorgen som vilar över huvudpersonerna – och betongförorten Prag – får ett påträngande fokus.

Mads Mikkelsen gör sin roll enligt modellen stenansikte som försöker dölja sina känslor men inte riktigt lyckas, och själv lyckas han inte riktigt i rollen. Han har nog fel sorts ansikte. Det är inte vidare känsligt och gör sig bättre som endimensionell skurk i en trekunda så kallad James Bond-film utan Sean Connery. Fast han misslyckas inte heller och eftersom Stine Stengade är en förnämlig skådespelerska fungerar det här dramat väl.

När man i tidiga medelåldern drabbas av en livskris som inte bara vänder upp och ned på tillvaron utan består av flera hårda smällar på varandra, ser tillvaron lätt endimensionellt dyster ut och det är lätt för den drabbade att se vems felet är, vem som är syndabocken. Men så enkelt är det ju sällan. Det känns både trovärdigt och sympatiskt att även Stine Stengades sida av saken så tydligt framkommer, eftersom det här annars skulle ha blivit ett enkelspårigt drama om en man som bryter samman utan att tittaren får veta hur hans fru har uppfattat situationen och varför hon har handlat som hon gjort, vilket skulle ha gjort Prag till ett banalt otrohetsdrama i stället för ett mångfacetterat och därför trovärdigt och gripande relationsdrama.

Och smällarna är som sagt flera, förvecklingarna kommer på varandra. Ingen av dem känns påklistrad, ingen av dem osannolik. Tvärtom är samtliga intressanta dominobrickor i den rad som faller samman i Mads Mikkelsens psyke. Och de hänger samman. Alltsammans utspelas dessutom mot bakgrund av hans i livet ständigt frånvarande far, som bott i Prag och dött i Prag och som sonen nu i sällskap med sin hustru åkt dit för att hämta hem. Och som fortsätter att spela en väsentlig roll i sonens tillvaro även bortsett från att han i och med sin död på nytt väcker dennes besvikelse och frustration till liv, eftersom Mads Mikkelsen oväntat kommer sin far närmare inpå livet, får veta saker om honom som han aldrig kunnat ana.

Händelser som dessa, om än inte identiska, drabbar förr eller senare de flesta av oss och i någon variant drabbar de miljoner människor varje dag. De berör oss. De handlar om vilka vi är och varför vi handlar och reagerar som vi gör. Med det lyckas Prag, för filmen är inträngande trovärdig där den försöker – i relationsdramat. Det känns mindre uppmuntrande att den även så övertygande lyckas få den tittare som inte besökt staden att tro att Prag är en trist betongförort längs blå linjen i Stockholm. Även om det här som sagt inte inte är en reklamfilm från en turistbyrå skulle det knappast ha skadat att visa upp Prag, kanske i synnerhet som sorg och skönhet så ofta gör sig så väl ihop.

Kör hårt,
Bellis

Tillägg: På sin blogg Nattens bibliotek recenserar även Siri Wikander den här filmen. Jag finner hennes analys av mannen och förhållandet mycket träffsäker och tror att hon sett det här klarare än jag. Därför tar jag mig friheten att citera ett som jag tycker klarsynt stycke ur hennes recension.

Siri Wikander:
”Det jag blir mest berörd av är att mannen vill visa känslor, men inte kan det. Om han kunde det så skulle kvinnan inte lämna honom och ändå vågar han inte. Rädslan att gå sönder är större än den djupa och innerliga kärlek han känner till sin fru. På den knivseggen balanserar hela filmen.”

CASINO ROYALE av Martin Campbell (2006)

mars 25, 2009

CASINO ROYALE av Martin Campbell (2006)
Med Daniel Craig, Eva Green, Judi Dench, Mads Mikkelsen, Jeffrey Wright, Giancarlo Ciannini, Caterina Murino, Simon Abkarian, Isaach de Bankole, Jesper Christensen, Ivana Millicevic, Tobias Menzies, Claudio Santamaria, Sebastien Foucan, Malcolm Sinclair, Richard Sammel, Ludger Pistor, Joseph Millson, Darwin Shaw, Clemens Schick, Emmanuel Avena, Tsai Chin

Jag tror att det är begripligt. Varför de har gjort som de har gjort, alltså. Förmodligen fungerar inte formeln längre och förmodligen måste de faktiskt helt förnya och stöpa om gestalten för att kunna fortsätta göra James Bond-filmer som tar in tillräckligt med kassastålar för att det ska vara kostnaderna värt. En annan variant vore förstås att sluta göra James Bond-filmer, men den tanken lär inte falla Bondkoncernen in.

Med andra ord, jag tänker faktiskt inte säga att de är korkade och att det var bättre förr. Fast med det sagt, de är korkade och det var bättre förr.

För James Bond är som Big Mac. Man vet vad man får, varje gång. Gillar man Big Mac så gillar man Big Mac, även om man då och då får en som är ljummen och fadd. Ändrar man på receptet så upphör Big Mac att vara Big Mac. Det går inte att byta ut köttfärsen mot palsternacka, salladen mot vaniljsås och brödet mot spaghetti. Samma sak med James Bond. Det finns ett antal ingredienser som är nödvändiga för att det ska bli James Bond. Om de ingredienserna saknas, så är det inte längre James Bond. För James Bond är inte stor filmkonst. James Bond är en produkt. James Bond är Big Mac.

Det må vara ett ekonomiskt rimligt tilltag att helt stöpa om Bond-gestalten, men det gör också filmen – och de följande filmerna med Daniel Craig och sannolikt hans efterföljare som ”Bond” – till något helt annat än Bond. Ta bort det som ger Bond-filmerna deras särprägel och de slutar att vara Bond-filmer.

Med Pierce Brosnans sista Bond-film, Die Another Day, gick man för långt åt ett annat håll. Den påminner mer om en Star Trek-film än en Bond-film, med bland annat en osynlig bil (!) i vilken dessutom föraren automatiskt blir osynlig (!). Där gick man långt över gränsen för vad som är James Bond, åt Star Trek-hållet. Nu går man långt över gränsen åt ett annat och ännu mer förödande håll.

Actionsekvenserna i Casino Royale är tillbaka på de något trovärdigare nivåerna i de första decenniernas Bond-filmer, med en avgörande skillnad; självdistansen och humorn saknas fullständigt. I den gamla tidens Bond-filmer brukade Bond hitta något oväntat och väldigt löjligt föremål som han kastade i huvudet på skurken och även om slagsmålen stundtals var rätt brutala så var det aldrig någon som blödde särskilt mycket och Bond avslutade dem alltid med en dräpande fyndig kommentar.

I Casino Royale är actionsekvenserna dels relativt få, dels relativt sannolika (alltså inte särskilt svindlande, möjligen undantagandes jakten till fots i början), dels brutala, psykotiska, blodiga och humorlösa, och därför identiska med motsvarande sekvenser i otaliga andra, anonyma actionfilmer (ofta med Arnold Bruce Sylvester Schwarzenegger Willis Stallone i huvudrollen) och helt renons på Bondskolans alla kännemärken.

Annat som saknas är Q (Bond har inga anmärkningsvärda tekniska hjälpmedel alls, för första gången i historien), Bonds förfining (han använder ord som ”balls” och ”bitch”, han sveper avsiktligt och likt en ruffig east endare bort högarna med spelmarker vid spelbordet, han går klädd i sjaviga kläder, och så vidare), de snabba, fyndiga replikerna och till och med Bonds klassiska drink – när han nu beställer en vodka martini frågar bartendern om den ska vara ”shaken or stirred”, på vilket Bond häpnadsväckande nog och med slaskigt språkbruk svarar: ”I don’t give a damn”.

Daniel Craig är i det närmaste rakt motsatt i princip alla tidigare Bond-skådespelare. Men inte bara till sättet. I vilken annan Bond-film som helst skulle han, med det utseendet, ha spelat en skurk från öststaterna. James Bond är lång, mörkhårig, har mörka ögon och ser hårdför ut. Daniel Craig är liten till växten, förmodligen runt 1.70. Han är blond. Han har blå ögon. Och han trutar med munnen, vilket får honom att se ut som en tjurig liten pojke – ett intryck som förstärks av den löjliga frisyren, med en liten Dennistofs där bak (ur de kameravinklar där flinten inte lyser igenom, för då bländas man), och av hans buttra tonfall och grötiga diktion.

Detsamma gäller skurkarna. De är visserligen märkbart psykotiska, men samtidigt väldigt jordnära. De gör sådant som skurkar faktiskt gör. Le Chiffre har ingen som helst lust att ödelägga hela världen med väldiga maskinkomplex som i slutet av filmen höjer sig ur marken eller havet, han nöjer sig med att göra affärer med pengar från terroristorganisationer. Typer som han finns i verkligheten. Och mellan dem å ena sidan och Blofeld och hans brottssyndikat S.P.E.C.T.R.E. å den andra ligger ett universum.

Jag tycker inte att Casino Royale fungerar. Förutom som dussin-actionfilm av samma slag som Bruce Arnold Sylvester Schwarzenegger Willis Stallone gör. Det som gjorde James Bond underhållande, rolig och intressant var allt det som nu har skalats bort för att Bond-filmerna ska bli likadana som alla andra actionfilmer. Tristast är att självdistansen och självironin som präglar alla tidigare Bond-filmer och som gör dem unika i facket är helt utraderade här.

Och därmed finns verkligen inte längre några Bond-filmer. Trots att man ansträngt sig så mycket att man som sista replik i Casino Royale, där den väldiga slutuppgörelsen bara består av ett skott i benet på den som visat sig vara skurken, låter Daniel Craig säga: ”The name is Bond. James Bond.”*

Varpå ledmotivet äntligen spelas och eftertexterna börjar rulla.

Kör hårt,
Bellis

* För de riktigt Bond-hängivna finns här något att bita i och försöka analysera. Egentligen lyder den klassiska repliken så här: ”My name is Bond. James Bond.” Det Daniel Craig säger är i själva verket en parafras på vad den riktige James Bond sa vid sin entré som prisutdelare på Oscarsgalan 1988: ”The name is Connery. Sean Connery.”