Posts Tagged ‘Marc Lawrence’

MUSIC AND LYRICS av Mark Lawrence (2007)

december 28, 2010

MUSIC AND LYRICS av Marc Lawrence (2007)
Med Hugh Grant, Drew Barrymore, Haley Bennett, Brad Garrett, Aasif Mandvi, Matthew Morrison, Scott Porter, Zak Orth, Daniel Stewart Sherman, Jason Antoon, Dan McMillan, Nick Bacon, Andrew Wyatt

Drew Barrymore är en ganska duktig skådespelerska. Hugh Grant är en ganska duktig skådespelare. Fast den senare bara som stereotyp, för något annat har han såvitt jag vet aldrig varit. Han har spelat samma stereotypiska roll varenda gång sedan genombrottet i Four Weddings and a Funeral av Mike Newell. Möjligen beror det inte bara på att hans register är begränsat utan på att han faktiskt saknar ambitionen att göra något annat. Enligt egen utsago var skådespelaryrket aldrig något han strävade efter och han finner det fortfarande svårt att se sig själv som skådespelare, och eftersom han mycket omsorgsfullt har sett till att fastna i exakt samma rollfigur i den ena mycket lättviktiga komedin efter den andra – han spelar alltid den lite fumligt bortkomne men mycket charmige engelsmannen – gör hans redan på manuskriptnivå garanterade dominans att filmerna oavsett ramhandling blir intill förväxling lika varandra. Det är mycket svårt att hålla isär dem. Det lättaste sättet är att se efter vem som spelar den kvinnliga huvudrollen. Eller kanske inte? I vilken var det han spelade mot Julianne Moore? Och när parade de ihop honom med Julia Roberts? Och var det i genombrottsfilmen han spelade mot Andie MacDowell?

Av det skälet tjänar Music and Lyrics på att Hught Grant har matchats mot just Drew Barrymore, som är en ganska duktig skådespelerska. Hon är ingen klassisk skönhet, men med tanke på att hon ser ut som om hon vore Stephen Frys syster är hon förbluffande vacker. Och hon är karismatisk, utlevande – hon kan ta över en scen. Även om den är skriven för Hugh Grant.

Fast med det sagt är den här i allra högsta grad förutsägbara formelfilmen inte fullt lika innehållslös som nästan varenda annan film Hugh Grant någonsin har gjort, eftersom den handlar om musikindustrin och hur musikindustrin ser ut för en före detta storsäljande popstjärna som numera livnär sig på att uppträdda på klassfester och i små nöjesparker, för publikmassor bestående av tjugofem nostalgiska tanter. Och den handlar, om än med distanserat komisk touch, om de hårda villkoren för den avdankade popstjärnan när han tack vare den senaste stjärnan i ropet får en chans att komma tillbaka bara han skriver en väldigt bra ny popdänga och den handlar om hur begåvade människor ibland helt utan egen förskyllan trillar in i den här sortens branscher för att de utan någon som helst skolning helt enkelt visar sig kunna (den rollen står alltså Drew Barrymores textförfattarinna för). Jag råkar en gång i tiden ha arbetat lite i musikbranschen, som manager åt en ung artist som kallade sig Niva, och inte så lite av det Music and Lyrics gestaltar stämmer faktiskt. Det ofta mycket hektiska schemat, den strömlinjeformande omstöpningen av originella och kanske till och med bra låtar till det slags mittfåremusik man vet säljer, den väldigt ytliga image som är avsedd att av skrikande tonårsfans uppfattas som artistens verkliga persona, och så där. En styrka hos Music and Lyrics är att plastvärlden väl kontrasteras mot Hugh Grants cyniska medvetenhet om hur den fungerar och hans stora beredvillighet att ge avkall på varje uns av integritet bara han får jobbet. Trots att filmen är en komedi är den dagsländeaktiga popmusikbranschen väl och rättvisande gestaltad, inte minst även i kraft av Haley Bennetts självparodiskt förljugna men just därför inte så lite rättvisande porträtt av en ung megastjärna. Vem den här människan egentligen är får vi aldrig veta, men vi får en mycket god inblick i vem hon inte är men alla hennes fans tror henne vara.

Precis som alla sådana här filmer slår förstås Music and Lyrics över fullständigt när den tårdrypande kärlekshistorien ska klaras av och hela den långa sekvensen som utspelas under popkonserten i närheten av filmens slut är lika tröttsamt osannolik som man förstås på förhand vet att den kommer att bli (eftersom det inte är någon tiotusenkronorsfråga om det kommer att bli en popkonsertsekvens med tårdrypande romans i just den här filmen) och därför frontalkolliderar den på samtliga nivåer med den tidigare i filmen tämligen rättvisande porträtterade, cyniska musikbranschen. Det är lite synd. Mycket förutsägbart, men lite synd.

Och förresten, trots de kvaliteter Music and Lyrics har är filmen fullständigt förglömlig. Det vet jag med säkerhet. Jag har nämligen sett den förut. Och det måste ju ha varit för inte allt för länge sedan, eftersom den är gjord 2007.

Men innan jag nu såg om den hade jag bara en vag minnesbild av en man och en kvinna som satt i ett rum och frenetiskt försökte skriva en låt. Det var det absolut enda jag mindes och det ägnar de sig åt i kanske tio minuter av filmens speltid.

Och det är inte ens några särskilt starka scener.

Kör hårt,
Bellis

THE MARATHON MAN av John Schlesinger (1976)

september 7, 2010

THE MARATHON MAN av John Schlesinger (1976)
Svensk titel: Maratonmannen
Med Dustin Hoffman, Sir Laurence Olivier, Roy Scheider, William Devane, Martha Keller, Fritz Weaver, Richard Bright, Marc Lawrence, Allen Joseph, Tito Goya, Ben Dova, Lotte Palfi Andor, Nicole Deslauriers

VISS SPOILERVARNING

Flera scener hade bränt sig fast i minnet, men The Marathon Man är trots det inte en särskilt bra film. Jag såg den första gången när jag var femton år. Nu har jag sett om den. Det är ett tag sedan jag var femton år. Och flera scener hade som sagt bränt sig fast i minnet. Den där Dustin Hoffman blir kidnappad i badrummet, till exempel. Och slutuppgörelsen, där han kastar diamanter omkring sig. Och några till. De scenerna är extremt starka, mycket minnesvärda – men de dyker upp i en film som visserligen blev hyllad när den kom men som inte åldrats särskilt väl. Fast det finns en möjlighet att det kan bero på att så många filmer sedan dess på olika sätt har imiterat The Marathon Man att den i dag känns som en i mängden medan den inte gjorde det då, när den var ny och fräsch. Kanske.

För tänk efter. Hur många filmer finns det egentligen som handlar om gamla överlevande, högt uppsatta nazister från andra världskriget som konspirerar och är onda och har sig i modern tid? Hur många filmer finns det om den oskyldige civilist som blir indragen i deras komplotter? Hur många filmer finns det där de konspirerande nazisterna är så robotaktigt psykopatiska monster att de förefaller vara konstgjorda? Hur många filmer finns det där män i mörka kostymer träffar varandra sent på natten vid en stor, mystisk byggnad kring vilken gatorna alltid ligger öde? Hur ofta blir inte någon av männen i mörka kostymer som träffas vid den stora, mystiska byggnaden så oväntat mördad av de övriga männen i mörka kostymer att man som tittare numera förutsätter att någon av dem ska bli det och alltid får rätt? Och hur många filmer finns det förresten inte där det visar sig att även den huvudrollsinnehavande civilistens allra närmaste ingår i konspirationen?

Dustin Hoffman har alltid sett yngre ut än han är, men det finns filmproduktioner där man demonstrerat en närmast obegriplig övertro på hans ungdomliga utseende. För 39 år gammal, som han var när The Marathon Man spelades in, såg han faktiskt inte ut att vara i riktigt samma ålder som sina tonåriga kurskamrater på college. Kunde man inte ha frångått romanförlagan och låtit honom vara något annat än collegestudent i filmen? Fast bortsett från det gör Dustin Hoffman som vanligt en enastående rollprestation. Han överglänser samtliga övriga skådespelare i filmen, inklusive Sir Laurence Olivier. Och det är nästan lite lustigt, för Dustin Hoffman är ju metodskådespelare och när han under filmens slutsekvens skulle föreställa vara mycket trött och härjad lät han i verkligheten bli att sova på tre dygn. När han dök upp på inspelningsplatsen frågade Sir Laurence honom varför han såg så trött ut och Dustin Hoffman svarade som det var, att han låtit bli att sova på tre dygn för att det skulle se naturligt ut. Varpå Sir Laurence svarade:
”Try acting, dear boy – it’s much easier.”

Dustin Hoffman har ofta hamnat i rollfacket ”den vanlige, civile medborgaren som oskyldig dras in i ruggigheter han egentligen inte är kapabel att klara av, men till slut klarar av i alla fall”. Alltså, samma rollfack som Cary Grant odödliggjorde i vad som är en av Alfred Hitchcocks absolut främsta filmer, North By Northwest. Och den rollen gör Dustin Hoffman nästan alltid, och definitivt i The Marathon Man, enastående bra – dels för att han är en av vita dukens största skådespelare, dels för att han som kortvuxen och med lite barnslig uppsyn rent utseendemässigt lämpar sig väl för rollen som den hygglige, oskuldsfulle mannen på gatan som tvingas in i omständigheter han saknar kontroll över.

Men med det sagt så är The Marathon Man en visserligen intrighård men fullständigt osannolik thriller. Så här går det inte till, men paradoxalt nog kan de flesta tittare trots det en bit in i filmen förutse precis hur det kommer att gå till, eftersom det så länge har gått till så här på film.

Så till exempel kunde det vara intressant att räkna hur många minuter det tar för en ovanligt enfaldig tioåring att komma på vem Dustin Hoffmans flickvän egentligen är. Man undrar om filmteamet på allvar trodde att någon annan skulle låta sig luras på den punkten än just Dustin Hoffman?

Det är lite tråkigt, för jag har fortfarande en mycket bestämd känsla av att The Marathon Man är en lysande film.

Den var ju det bara häromåret, när jag var femton.

Kör hårt,
Bellis