Posts Tagged ‘Marilyn Monroe’

DON’T BOTHER TO KNOCK av Roy Ward Baker (1952)

maj 20, 2011

DON’T BOTHER TO KNOCK av Roy Ward Baker (1952)
Svensk titel: Drama på hotell
Med Marilyn Monroe, Richard Widmark, Anne Bancroft, Donna Corcoran, Jeanne Cagney, Lurene Tuttle, Elisha Cook Jr., Jim Backus, Verna Felton, Willis Bouchey, Don Beddoe

Marilyn Monroe. En av historiens största filmstjärneikoner, med ett ansikte som snart sagt varenda människa i hela världen känner igen och med ett namn som snart sagt alla har hört, och dessutom en fullkomligt hopplös skådespelerska. Man kan finna skäl att tro att den unga kvinnan Norma Jeane Baker (eg. Mortenson) som 20 år gammal fick ett filmkontrakt och av filmbolaget döptes om till Marilyn Monroe i hela sitt liv förblev just den livrädda lilla fosterhemsflickan Norma Jeane Baker. Hur som helst saknade hon den inre jämvikt eller självinsikt eller självsäkerhet som för det mesta är en förutsättning för begåvade, insiktsfulla rolltolkningar och även om hon inte alls var dum – tvärtom – gjorde både hennes utseende och hennes mycket märkbara inre osäkerhet Marilyn Monroe mycket lämpad för de många rollerna som den stereotypa, tomt stirrande, stendumma blondinen. Det mycket enkla skalet var vad hon, föga övertygande, förmådde prestera på vita duken. Att låta henne göra en roll som i Don’t Bother to Knock var därför en felbedömning av ett slag som måste klassas som en 10:a på en skala från 1 till 10.

Ännu märkligare blir den felbedömningen med tanke på att Anne Bancroft spelar en av birollerna i Don’t Bother to Knock. Hon spelar sångerska på en hotellbar. Hon framför flera sånger och förekommer i fyra, fem scener där hon har repliker. Den rollen skulle ha passat Marilyn Monroe utmärkt. Strutta runt och sjunga kunde Marilyn Monroe hjälpligt, som bekant till och med för födelsedagsfirande, amerikanska presidenter. Anne Bancroft kan det också, men Marilyn hade passat bättre.

Och Anne Bancroft, som var en känslig och begåvad skådespelerska, skulle förmodligen ha varit mycket bra i den komplexa roll som Marilyn Monroe här försöker gestalta med en inkompetent styltighet som visserligen väcker tittarens sympati men i mycket förstör filmen. Men Marilyn Monroe var redan då en superstjärna, medan det här var Anne Bancrofts debutfilm. Så naturligtvis måste Marilyn Monroe få huvudrollen.

Det känns därför i alla fall som något slags hövlig ursäkt eller plåster på såren att Richard Widmark spelar den manliga huvudrollen. Richard Widmark tillhörde inte de stomatolsnygga filmstjärnorna i dåtidens Hollywood och kanske var det ett av skälen till att han så väl lämpade sig för roller som cynisk och hårdför, och kanske var det därför han fick sitt genombrott i en roll som gangster. Men Richard Widmark var även han en känslig och begåvad skådespelare och är egentligen underskattad i filmhistorien. Han borde ha fått en mer framskjuten plats bland de framstående skådespelarna på parnassen, för han var en av dem. Kanske beror det faktum att han hamnat lite i bakgrunden just på att han inte var särskilt lämpad för tuggummibilderna som femtiotalets tonårsflickor samlade och att han därför aldrig blev lika berömd som några av sina mer stomatolglimmande och brylcremade kollegor.

Det är fascinerande att se den väl konstruerade och väl berättade, allt mer tumskruvsåtdragande kammarspelsthrillern Don’t Bother to Knock och föreställa sig Richard Widmark i sin huvudroll mot Anne Bancroft i den kvinnliga huvudrollen, och Marilyn Monroe som sångerskan i hotellbaren.

Vilken film det hade kunnat bli.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

ALL ABOUT EVE av Joseph L. Mankiewicz (1950)

mars 5, 2010

ALL ABOUT EVE av Joseph L. Mankiewicz (1950)
Svensk titel: Allt om Eva
Med Bette Davis, Anne Baxter, George Sanders, Celeste Holm, Gary Merrill, Hugh Marlowe, Gregory Ratoff, Barbara Bates, Marilyn Monroe, Thelma Ritter, Barbara White

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Historisk återblick, belönades 1951 med Oscarstatyetten i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga biroll (George Sanders), Bästa originalmanuskript (Joseph L. Mankiewicz), Bästa kostymör (Edith Head och Charles Le Maire), Bästa ljudspår (Thomas T. Moulton). Nominerades även i följande kategorier: Bästa kvinnliga huvudroll (Anne Baxter), Bästa kvinnliga huvudroll (Bette Davis), Bästa kvinnliga biroll (Celeste Holm), Bästa kvinnliga biroll (Thelma Ritter), Bästa scenografi för svartvit film (George W. Davis, Thomas Little, Walter M. Scott, Lyle R. Wheeler), Bästa fotografi (Milton R. Krassner), Bästa filmmusik (Alfred Newman), Bästa filmklippning (Barbara R. MacLean)

Jag blir tvungen att utbrista i det utrop jag närmast per automatik fäller när jag sett en film där hon är med. Så vi kan lika gärna få det undanstökat:

Bette. Davis.

We. Love. You.

Om jag pressas och trots att jag inte tror på att utnämna någon till absolut bäst, eftersom metoderna och egenskaperna är så individuella och mångskiftande, så kommer jag att säga att Bette Davis är den största skådespelerska som någonsin förärat vita duken sin begåvning. Nu är det sagt. Jag kan inte förhålla mig ens tillnärmelsevis opartisk till henne, men å andra sidan förtjänar hon inte att man gör det. Panegyriken kan inte utebli när man skriver om henne. På gott. Inte ont.

I en tid när de stora, glamorösa skådespelerskorna, vilket onekligen hade sin poäng, var tjusigt sminkade och hade håret lagt även när de på film vaknade om morgonen, gör Bette Davis i denna den kanske största av sina många paradroller, som den något åldrade teaterskådespelerskan Margo Channing i All About Eve, entré i filmen sittande i sin sminkloge med hela ansiktet inkladdat i något slags foundation eller vad det kan vara och håret hårt uppsatt med tygband. Hon ser allt annat än glamorös men däremot extremt trovärdig ut. För det är så här en teaterskådespelerska ser ut i logen innan hon ska upp på scenen. Den enda som på den tiden vågade visa sig så oglamorös på vita duken var Bette Davis.

Men till detta kommer något som är betydligt väsentligare. Hennes gestaltningsförmåga. Hon är fullkomligt trovärdig och hon förmedlar i manér och utstrålning perfekt den låtsat blaserade inställning under vilken döljer sig den exhibitionistiska vällusten i att vara omåttligt beundrad av den hängivna fan, Anne Baxter (titelns Eve), som just beretts tillträde till logen. Hon skådespelar i lager på lager. På en och samma gång. Bette Davis var absolut klockren mästare på att gestalta motstridiga känslor, något hon gör genom hela All About Eve. Och hon levererar replikerna närmast oefterhärmligt träffsäkert. Därför att hon får dem att låta helt naturliga trots att de är kulsprutesnabba och mycket uppenbart manuskriptskrivna. Så här pratar ingen i verkligheten. Utom Bette Davis. För när hon gör det blir det i verkligheten. Även på film. Ställd inför någon som Bette Davis blir det mycket svårt att förneka det i vanliga fall gamla tradiga och förljugna påståendet ”They don’t make ‘em like that any longer”.

Nu är det alltså sagt. Nu kan vi övergå till själva filmen.

Det har gjorts ett antal mycket lyckade filmer om just filmbranschen och dess villkor. Filmer där filmbranschen öppet kritiserar sig själv. En är A Star is Born av av William A. Wellman. En annan är den första nyinspelningen av den filmen, av George Cukor. En tredje är The Player av Robert Altman. Det finns fler.

Överlägset bäst är All About Eve. Här har man förflyttat sig till teatervärlden, men villkoren är desamma. Det här är showbiz.

All About Eve kretsar kring den hänsynslösa konkurrensen – full av svek, falska förespeglingar och ryggdunkar som i själva verket är knivhugg – i nöjesvärlden. Därför att här är nästan alla hänsynslöst ambitiösa, här vill man ta sig fram till snart sagt vilket pris som helst, här betyder karriären inte så sällan mer än något annat, inklusive vänskap. Självklart är detta inte alltid och förmodligen inte ens för det mesta fallet, men exemplen ur verkligheten är trots det legio. Människor som på allvar vill bli världsberömda stjärnor måste vara i det närmaste besatta av sin karriär och beredda att offra nästan vad som helst. Beredda att kliva över talesättets lik. Biografierna – och i enstaka fall till och med självbiografierna – där man avslöjar de mörka hemligheterna bakom enastående framgång är många.

Som den uppburna teaterskådespelerskan Margo Channing i All About Eve faller Bette Davis offer för den här sortens hänsynslösa intriger och får se sin ställning undergrävas allt mer, även sin ställning som vän bland de närmaste vännerna. Hon spelar en gradvis allt mer skärrad och osäker människa som desperat kämpar för att hålla sig ovanför ytan, men som förstås inte visar sin osäkerhet och rädsla utåt annat än i svaga ögonblick då fasaden rämnar. En fasad som består av överlägsen sarkasm och dräpande repliker riktade mot snart sagt alla i omgivningen, inklusive de helt oskyldiga. Till och med dem som försöker hjälpa henne. Därför att hon blir så desperat att hon till slut inte litar på någon. Av goda skäl.

Det drama som rullas upp är blixtrande. Intrigen är lika hårdkokt som en thriller, men samtidigt fylld av övertygande känslostormar och trovärdigt skildrade sammanbrott i relationerna mellan vänner, mellan äkta hälfter, mellan kollegor. Den mänskliga skörheten hos även den mest järnarmbågat framgångsrika blottas obönhörligt. Hänynslöst. Ibland så naket att man som tittare nästan blir förlägen över att tränga in i något så privat.

Bette Davis’ – ja, nu är vi ofrånkomligen där igen i alla fall – gestaltning av Margo Channing är en av filmhistoriens främsta rollprestationer. Hon spelar med allt från knappt märkbara skiftningar i ansiktsuttryck till våldsamma utbrott och behärskar hela registret där emellan. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad och hur hon gör, för gestaltningen är av det slaget att den knappt låter sig analyseras. Den är helgjuten.

När Bette Davis med tåg anlände till Hollywood för sin första filminspelning, efter någon provfilmning, skickades en kontorspojke från filmbolaget iväg att möta henne på stationen. Han återvände utan Bette Davis. Och meddelade att han inte hade sett någon som såg ut som en filmstjärna. Om den här anekdoten är sann eller inte må vara osagt, men den sätter fingret på ett faktum som är talande. Bette Davis var, till skillnad från sina samtida kollegor, ingen klassisk skönhet. Tvärtom såg hon, särskilt ur vissa vinklar, närmast häxlik ut. Att hon trots det blev en av filmens klarast lysande fixstjärnor säger väldigt mycket om hur begåvad hon var. På den tiden var det egentligen omöjligt för någon som såg ut som hon. Men som hon själv påpekade, om hon inte hade lyckats bli filmstjärna skulle hon ha nöjt sig med att bli världens bästa sekreterare.

Nu blev hon i stället världens bästa filmskådespelerska. I själva verket inte bara en fixstjärna. Bette Davis var en hel galax.

Till dem av er som ännu inte har sett All About Eve skulle jag vilja ge följande råd när ni står i begrepp att göra det:

”Fasten your seatbelts. It’s going to be a bumpy night.”

Kör hårt,
Bellis