Posts Tagged ‘Martin Brest’

MEET JOE BLACK av Martin Brest (1998)

november 6, 2010

MEET JOE BLACK av Martin Brest (1998)
Svensk titel: Möt Joe Black
Med Sir Anthony Hopkins, Claire Forlani, Brad Pitt, Jake Weber, Marcia Gay Harden, Jeffrey Tambor, David S. Howard, Lois Kelly-Miller, Jahnni St. John, Richard Clarke, Marylouise Burke, Diane Kagan, June Squibb, Gene Canfield, Suzanne Hevner

Jag har funderat en lång stund på hur jag ska inleda den här recensionen. Svårigheten består i att Meet Joe Black inte är en film utan fyra.

Det är inte ofta numera som Hollywood består oss med originella, nyskapande intriger. På den punkten överraskar Meet Joe Black med råge. Det känns omtumlande och glädjande.

(Fast innan vi går in på de fyra filmerna, en anmärkning: Meet Joe Black innehåller en scen jag aldrig sett på film tidigare. Det är numera mycket ovanligt. Den utspelas när Brad Pitt och Claire Forlani skils åt ute på gatan efter att ha träffats för första gången, inne på kaféet.)

En av filmerna i Meet Joe Black handlar om en far i övre medelåldern och hans komplicerade förhållande till sina båda vuxna döttrar. Han älskar dem båda men har en mycket uppenbar favorit, den yngre. Den här filmen är väldigt bra, i synnerhet som den svindlande begåvade Sir Anthony Hopkins spelar fadern och den för mig okända men mycket begåvade Claire Forlani spelar den yngre dottern. Marcia Gay Harden är också bra som den äldre dottern. Familjens inbördes relationer gestaltas och utforskas gripande och mycket känsligt.

En annan av filmerna i Meet Joe Black är en hårt vävd intrig om en företagsledare – Sir Anthony Hopkins igen – vars företag utsätts för en hänsynslös insiderattack av hans egen blivande svärson, den yngre dotterns fästman. Intrigspelet i företagets styrelserum är kärvt, övertygande och fängslande, inte minst som Sir Anthony Hopkins även i rollen som företagsledare briljerar. Se på hans kroppsspråk och hans minspel, hör på hans tonfall och diktion. Enastående.

En tredje film i Meet Joe Black handlar om en man som strax före sin 65-årsdag – återigen fadern och företagsledaren Sir Anthony Hopkins – får besök av Döden, som talar om att nu är det snart dags och den enda tid som återstår är den tid som den snart 65-årige mannen förmår intressera Döden som guide i de levandes tillvaro. Döden dyker inte upp i skepnad av Liemannen, utan i skepnad av den kostymklädde Brad Pitt, som därefter inte viker från Sir Anthony Hopkins sida. Det makabra anslaget är både kusligt och humoristiskt, och även om Sir Anthony Hopkins spelar skjortan av Brad Pitt når den senare i så extremt begåvat sällskap vissa egna höjder, dock i en tämligen enkel roll eftersom hans rollfigur är så reserverad.

Den fjärde filmen i Meet Joe Black handlar om hur Döden fullständigt oväntat blir huvudlöst förälskad i en ung, vacker kvinna – Sir Anthony Hopkins yngsta dotter. Det här är den mest absurda och minst lyckade av de fyra filmer som ryms i Meet Joe Black, för som tittare är vi hela tiden medvetna om att det är Döden som den vackra Claire Forlani sig själv ovetande i sin tur blir lika huvudlöst förälskad i och kysser och går till sängs med, vilket inte hindrar filmmakarna från att behandla romansen som vilken smetig Hollywoodromans som helst, med dämpad belysning och smäktande stråkar som ackompanjemang till kärleksmötena. Det känns sjukt. Mycket rimligare skulle ha varit att låta bakgrundsmusiken vara skärande atonal och ljuset smärtsamt strävt.

Fast sammantagna blir de fyra filmerna, som utgör den nästan tre timmar långa Meet Joe Black, originell och fängslande filmkonst. I bildspråk och berättarteknik följer de den vanliga standardmallen à la Hollywood, men det blixtrande originella i att låta fyra så disparata filmer löpa samman i en gör Meet Joe Black till en överraskande nyskapande film, särskilt som man faktiskt inte bara får intrigen att hålla samman alldeles förträffligt utan dessutom hinner med att utforska de fyra filmernas möjligheter och ro dem i hamn.

Alla fyra, men i en.

Och en av dem mindre lyckat, men tre av dem mycket lyckat.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

SCENT OF A WOMAN av Martin Brest (1992)

juli 2, 2009

SCENT OF A WOMAN av Martin Brest (1992)
Svensk titel: En kvinnas doft
Med Al Pacino, Chris O’Donnell, James Rebhorn, Gabrielle Anwar, Philip Seymour Hoffman, Richard Venture, Bradley Whitford, Rochelle Oliver, Margaret Eginton, Tom Riis Farrell, Nicholas Sadler, Todd Louiso, Matt Smith, Gene Canfield, Frances Conroy

SPOILERVARNING

Det finns ett problem med Al Pacino. Han är en ikon. Han är endimensionell. Och han är två personer.

Den unge Al Pacino har aldrig övertygat mig. När han slår igenom i filmer som The Godfather och Serpico ser han med sitt babyansikte ut som en liten pojke och intrycket förstärks förödande av att han är så kort till växten. Som ung förmådde den endimensionelle Al Pacino helt enkelt inte övertyga, eftersom han redan då spelade stenhårda mafiosos, gangstrar och snutar – som tittare fick vi veta att vi nu såg en iskall, hårdhamrad tuffing, och ut på duken kom en stultig liten pojke med månrunt ansikte och uppsyn som en ledsen hundvalp.

Fast den gamle Al Pacino övertygar, mycket tack vare att han fortfarande är endimensionell. För nu ser han tuff ut. Fårad och hård och sliten. Al Pacino är inte en skådespelare med någon större förmåga att gestalta olika typer av människor. Han har ingen välutvecklad begåvning av det slag som tillåter honom att tränga in i en rollfigurs psyke och förvandlas till rollfiguren när han spelar honom. Han är Al Pacino och han spelar nästan alltid precis samma typ av roll, helt oavsett om han är gangster, snut eller, mycket sällan, något annat.

Det är emellertid mycket svårt att tro på honom som pensionerad, blind överste i Scent of a Woman, av framförallt ett skäl – förmodligen i ett ärligt men komplett misslyckat försök att bryta sig ur sin endimensionella rollgestaltningsförmåga har han lagt sig till med en överdriven dialekt som jag ofta hört olika figurer i tecknade filmer tala, helt enkelt för att de ska föreställa vara bisarra. Sådant behärskar inte Pacino. Meryl Streep kan byta dialekt på beställning och låta som om hon talat den senaste dialekten i hela sitt liv; härvidlag är Pacino hennes motsats. Det är synd, för det finns bitar i den här filmen som är bra, till och med gripande, även om den i helhet är en klichébemängd berättelse som på ett par ställen är helt obegriplig. Vad är till exempel skälet till hans förryckta oförskämdheter på Thanksgiving-middagen hemma hos brodern och dennes vuxna barn och deras fruar? Varför tillåts inte den långa och ganska frånstötande sekvensen på något sätt utveckla rollfiguren eller åtminstone ge en glimt av en annan sida hos honom? Varför har man uppenbarligen låtit bli att filma de scener som jag hoppas fanns i manus och som bör ha skänkt den här sekvensen en bakgrund som skulle ha gjort den begriplig? Som det är nu skulle den, liksom många andra, kunna klippas bort utan förlust men med stor vinst för filmen.

Scent of a Woman ska föreställa en film om två män – en gammal som blivit blind, en ung som är på väg ut i livet – som växer och återtar livet i kraft av att de tack vare omständigheternas spel lär känna varandra under en helg i New York. Och javisst, det är det den handlar om, men på samma mycket ytliga plan som så många Hollywoodproduktioner av i dag rör sig på och som så gripande och övertygande skulle ha kunnat undvikas om filmen varit regisserad av exempelvis en Mike Leigh. Pacino skriker och vrålar och är otrevlig (som i nio av tio av sina filmer); den unge grabben är rädd och försagd, men visar sig vara en kille med choklad i hela dagen i den bisarra och alldeles för utdragna scenen med pistolen i hotellrummet, mot slutet.

Och så överstens oväntade räddningsinsats när pojken ställs inför en besynnerlig tribunal i skolan och hotas av relegering. Den övertygar inte alls. Drypande sentimentalitet, men mycket fjärmat från den verklighetsförankring som krävs för att det ska bli gripande eller ens det minsta trovärdigt. Varje skolledning vid sina sinnens fulla bruk skulle omedelbart ha ringt psyket för att få den gamle översten omhändertagen. Han är ju uppenbarligen inte tillräknelig.

Fast det här är en snygg scen: när den blinde Al Pacino först pratar med och sedan dansar tango med den vackra unga kvinnan på restaurangen i New York. Rörande och elegant. Här övertygar Pacino.

Och här, i denna enda scen, skymtar man en film som skulle ha kunnat bli enastående. För här finns, som i ett mikrokosmos, en helt ny tematik, en helt ny intrig, något som skulle ha blivit trovärdigt och gripande.

Det känns lite tragiskt att samma tanke aldrig slog filmteamet.

Kör hårt,
Bellis