HER av Spike Jonze (2013)
Med Joaquin Phoenix, Lynn Adriana, Olivia Wilde, Lisa Renee Pitts, Portia Doubleday, Gabe Gomez, Chris Pratt, Artt Butler, Rooney Mara, Scarlett Johansson, Bill Hader, Kristen Wiig, Amy Adams, Matt Letscher, Spike Jonze, David Azar, Dr. Guy Lewis, Laura Kai Chen, Grant Samson, Brian Cox, Charles Riley
INFÖR OSCARSGALAN 2014
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa soundtrack: William Butler och Owen Pallett, Bästa originalsång: The Moon Song av Karen O. och Spke Jonze, Bästa produktionsdesign och scenografi: H. K. Barrett och Gene Serdena, Bästa originalmanuskript: Spike Jonze
Her är en av de intelligentaste, originellaste och mest tankeväckande filmer jag sett på mycket länge. Kanske flera år.
Men hur intelligent låter det med en man som har ett kärleksförhållande med sin dators operativsystem? Låter inte det som en otroligt töntig komedi? Det var vad jag trodde att det var.
Filmen är raka motsatsen. Jag ska förklara varför.
Science fiction uppfattas normalt av biopubliken som gigantiska rymdskepp som exploderar var femte minut och flera ton sinnesslö action exekverad av helt osannolika superhjältar. Tyvärr stämmer det ju alldeles för ofta, eftersom filmindustrin bara ytterst sällan förmått utnyttja science fiction-genren till den idéspekulation – till extrapolationer in i framtiden av nuvarande samhällstrender – den så väl lämpar sig för och som varit dess adelsmärke i form av litteratur. Tänk på böcker som 1984 av George Orwell och Du sköna nya värld av Aldous Huxley, till exempel.
Her utspelar sig i den nära framtiden, där vi lyckats åstadkomma operativsystem i datorer som är programmerade att med människoröst få en personlig relation till sina användare. Fast det visar sig att programmeringen nog är för bra, för operativsystemen utvecklas på egen hand, går långt utöver den programmering de fått – och blir artificiella intelligenser, med egen jagpersonlighet, känslor, tankar och åsikter. Precis som en människa, men en människa som består endast av ett (elektroniskt) medvetande, utan kropp.
Sådärja. Då är hela upplägget för en sinnesslö actionfilm där människorna slåss mot datorerna klart. Bara att köra på.
Men Spike Jonze har gjort något väldigt mycket intressantare och väldigt mycket väsentligare, eftersom han låter filmens berättelse spekulera i något som snarare än vi tror kan bli verklighet, och vad det kan medföra i form av personliga och sociala problem.
Redan nu är vi extremt beroende av våra hemdatorer och väldigt många kommunicerar betydligt mer och mycket oftare med omvärlden via skärmen än vid personliga möten. Men vad händer när datorerna och deras operativsystem utvecklats ytterligare ett par generationer och de börjar anta samma egenskaper som ett mänskligt medvetande?
Och vad händer när en människa faktiskt får en alldeles äkta och besvarad kärleksrelation med den artificiella intelligens som är hans dators operativsystem? Därför att det operativsystemet faktiskt är en alldeles äkta personlighet, ett jagmedvetande?
Det här är ju inte längre något att skratta åt. Det kan vara verklighet förr än vi anar. För bara tjugofem, trettio år sedan skulle folk ha skrattat åt en film som handlade om sådant som hemdatorer, Facebook och för den delen till och med e-post. De skulle ha funnit den osannolik. På samma sätt som det nog finns dem som i dag finner denna film osannolik.
De bör i så fall tänka ett eller två varv till.
Och i Her utvecklas temat genom en skicklig intrig på ett förbluffande begåvat sätt. Och helt utan alla de tröttsamma specialeffekter och annat trams som vanligen vidlåder science fiction-filmer. Det här är tankeväckande spekulation i något som mycket snart kan vara ett autentiskt samhällsproblem, något vi faktiskt måste ta ställning till. Vårt förhållande till intelligenser av annat slag än vi själva, men förbluffande lika oss – intelligenser som vi själva skapat.
Och detta väl gestaltat i en mycket originell film.
Som för övrigt i klippteknik nöjt sig med att se ut som en ganska billig produktion (vilket alltså är en komplimang i det här fallet) och som i scenografin inte är märkvärdig, varför dess nominering i den kategorin känns udda.
Att den nominerats i kategorin Bästa film känns dock inte alls udda.
Och trots att den inte kommer att vinna i den kategorin, skulle den göra det om jag fick bestämma.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 