AVATAR av James Cameron (2009)
Med Mr. Special Visual Effects, Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Stephen Lang, Joel Moore, Giovanni Ribisi, Michelle Rodriquez, Laz Alonso, Wes Studi, CCH Pounder, Dileep Rao, Matt Gerald, Sean Anthony Moran, Jason Whyte, Scott Lawrence
INFÖRS OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa originalmusik (James Horner), Bästa scenografi (Rick Carter, Robert Stromberg, Kim Sinclair), Bästa fotografi (Mauro Fiore), Bästa filmklippning (Stephen Rivkin, John Refoua, James Cameron), Bästa specialeffekter (John Letteri, Stephen Rosenbaum, Richard Baneham, Andrew R. Jones), Bästa ljudredigering (Christopher Boyes, Gwendolyn Yates Whittle), Bästa ljudmixning (Christopher Boyes, Gary Summers, Andy Nelson, Tony Johnson)
Att lura ögat.
Filmkonsten har alltid lurat ögat, på ena eller andra sättet. Ända från början. Nu är den stora hypen i och med Avatar att den lurar ögat att se tredimensionellt på filmduken.
Det stämmer. Inte för att det är någon nyhet. Någon väldig skillnad jämfört med tidigare tredimensionella filmer finns inte, förutom vad beträffar de scener som är mest genomfört fotograferade i 3D-teknik. För det är det inte alla som är. Det finns till och med scener som bara är vanlig, tvådimensionell film. Men publiken märker inget, för öser man på med tillräckligt med 3D i ett antal mycket omtumlande scener gör hjärnan resten. Upptäckte jag när jag såg Avatar. För jag var främst där för att se den här så livligt hyllade, nya tekniken.
Och så här gör man för att som tittare kontrollera vad som egentligen pågår, upptäckte jag också.
Man tar av sig 3D-glasögonen en kort stund.
Det finns då tre olika varianter.
1) Har man tagit av sig glasögonen blir allting suddigt och fylledubbelt på bioduken om det är en helt och hållet genomförd 3D-scen.
2) Om förgrunden i form av exempelvis en människa i stället syns mycket tydligt medan bakgrunden är suddig, är det en 3D-scen av det slag som har funnits i evigheter och som bygger på samma princip som 3D-foton man tittar på i en viewmaster. Det vill säga, bilden är fotograferad i så att säga två lager.
3) Ser det ut som vanlig tvådimensionell film är det just vanlig tvådimensionell film.
Exempel på nummer ett i Avatar är inledningsscenen där Sam Worthington väcks ur sin dvala inne på rymdstationen och några av landskapen på Pandora och ett relativt stort antal andra scener, exempel på nummer två förekommer växelvis inne i högkvarteret och när de krigar på Pandora, och exempel på nummer tre är scenerna där rymdstationen svävar i rymden.
Mr. Visual Special Effects kan ha varit lite dyr, så de kanske inte hade råd med honom precis hela tiden. De helt genomförda 3D-scenerna är, det måste medges, inte så sällan visuellt imponerande. Stundtals hisnande.
Pratet om att blåingarna som bebor Pandora har lika känsligt och uttrycksfullt minspel som riktiga människor visade sig förstås vara rent nonsens. Även här har filmmakarna skickligt men mycket enkelt lurat ögat. De har försett blåingarna med jättelika ögon, vilket i sin tur lurar våra ögon. Skälet till att människor tycker att sälungar ser så själfulla ut är att de har jättelika ögon. Samma sak här. Tittarna luras att tro att de här konstgjorda specialeffektsblåingarna ser hemskt uttrycksfulla ut, just för att de har mycket stora och mycket klara ögon. Det enda som faktiskt rör sig i deras ansikten är ögonen och munnen. Ingenting annat. Något minspel finns inte.
Intrigen så. Den här recensionen är inte försedd med någon spoilervarning. Trots det ska jag faktiskt avslöja hela intrigen. Men i stället för att berätta den i detalj gör jag ett kodschema.
Här är nyckeln till koderna:
Kz – kazaam-explosion
Bb – boombang-explosion
Sw – swischavaam-explosion
Hoa – helt osannolik action
He – hjälte
Hna – hjältinna
K – kärlek
O – onding/ar
G – goding/ar
S – strider
Kr – krig
Ls – lyckligt slut
G-O-He-Hoa-Hna-Hoa-Hoa-Hoa-K-O-G-S-Hoa-S-Kz-Kz-He-Hna-K-S-Sw-Hoa-Sw-Kz-K-Kz-Kz-Kz-Bd-Bd-Sw-Bb-Sw-Kz-Kz-Bd-Kz-Bb-Bb-Sw-Bb-Sw-Bb-S-Kz-Bb-Kz-He-Hna-K-Ls.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 