Posts Tagged ‘Max von Sydow’

MINORITY REPORT av Steven Spielberg (2002)

oktober 17, 2013

MINORITY REPORT av Steven Spielberg (2002)
Med Max von Sydow, Peter Stormare, Steve Harris, Neal McDonough, Patrick Kilpatrick, Jessica Capshaw, Richard Coca, Keith Campbell, Kirk B. R. Woller, Klea Scott, Frank Grillo, Anna Maria Horsford, Sara Simmons, Eugene Osment, James Henderson, Jessica Harper, Fiona Hale, Tom Cruise

Minority Report bygger på novellen The Minority Report av science fiction-författaren Philip K. Dick. Det är naturligtvis därför dess premiss är så både fantasieggande och rent ut sagt smart. Jag minns inte om jag har läst just den novellen, även om jag läst mycket av den utmärkte Philip K. Dick, men vågar ändå påstå att även de oväntade intrigvändningarna kan spåras dit. Fast i ärlighetens namn måste sägas att de oväntade intrigvändningarna faktiskt inte är särskilt oväntade om man sett några tjog kriminalfilmer som bygger på oväntade intrigvändningar, för det finns inte särskilt många otväntade intrigvändningar man kan göra i den typen av berättelse, i science fiction-format eller ej, och det är ju alltid den rollfigur som det är meningen att man inte ska tro är den skyldige som visar sig vara den skyldige. Så det är alltså inte särskilt svårt att räkna ut på förhand vem den skyldige är.

Något annat som inte heller är svårt att räkna ut på förhand är att en science fiction-film från USA, antingen den bygger på en novell av Philip K. Dick eller ej, är drabbad av ett ohyggligt långt och fullständigt onödigt segment av fullständigt omtumlande osannolik och generande överdriven action. Det segmentet fanns naturligtvis inte där i novellen, eftersom det helt saknar relevans för idéinnehållet, men måste finnas där enligt regel nummer 1A i Hollywoods handbok för hur man gör science fiction-filmer. I alla fall i upplagan av handboken som kom efter Star Wars, 1977. Och sedan dess har någon ny upplaga inte utkommit.

Det är lätt att förutsäga vem den skyldige är i Minority Report. Det är lika lätt att förutsäga att man kommer att bli katatoniskt uttråkad av det halvtimmeslånga actionflimret. Liksom det är lätt att förutsäga att något mer inte finns att säga om denna film.

Även om det förtjänar att påpekas en gång till att Philip K. Dicks premiss, idén om pre-kriminalpolisen, är suggestiv och intelligent.

Det skulle filmatiseringen av hans novell också ha kunnat vara. Om den gjorts någonstans där man inte måste följa handboken för hur man gör science fiction-filmer i Hollywood.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

FJÄRILEN I GLASKUPAN av Julian Schnabel (2007)

oktober 1, 2010

FJÄRILEN I GLASKUPAN av Julian Schnabel (2007)
Originaltitel: Le scaphandre et le papillon
Med Mathieu Amalric, Emmanuelle Seigner, Marie-Josée Croze, Anne Consigny, Patrick Chesnais, Niels Arestrup, Olatz López Garmendia, Jean-Pierre Cassel, Max von Sydow, Marina Hands, Gérard Watkins, Théo Sampaio, Fiorella Campanella, Talina Boyaci, Isaach De Bankolé

Det finns berättelser som lämpar sig bättre som böcker än filmer. Fjärilen i glaskupan är en av dem. Jagberättande har alltid varit svårt på film och för det mesta löser man det med en berättarröst som kommenterar intrigen som utspelas på duken. Men det ger inte samma närhet som att läsa en berättelse i jagform, eftersom tittaren ofrånkomligen får större distans till det som utspelar sig när det utageras av människor man faktiskt ser, på duken. Fast det finns ett annat sätt att jagberätta på film. Man använder sig av subjektiv kamera. Det vill säga, det kameran visar oss är vad huvudpersonen ser. Fjärilen i glaskupan inleds med fyrtio minuters subjektiv kamera.

Det fungerar inte som avsett.

Som de flesta antagligen känner till är Fjärilen i glaskupan baserad på Jean-Dominique Baubys självbiografiska skildring av sitt liv efter den 8 december 1995, då han drabbades av en massiv stroke som orsakade att hjärnstammen förlorade kontakten med hans kropp. Det enda han därefter kunde röra, över huvud taget, var vänstra ögonlocket. Självbiografin dikterade han genom att i det oändliga få alfabetet rabblat för sig och blinka varje gång man nådde den bokstav han ville använda. Boken dikterades alltså på detta mycket omständliga sätt, bokstav för bokstav och ord och för ord. Och den handlar om en människa som 42 år gammal, mitt uppe i en mycket framgångsrik tillvaro som chefredaktör för modetidskriften Elle, plötsligt är drabbad av så kallat locked-in syndrome – hans själsförmögenheter är helt intakta, men kroppen har upphört att fungera. Han är med andra ord inspärrad i sin egen kropp.

Tillståndet är fasansfullt och de flesta känner någon eller har någon släkting som har drabbats av stroke, om än inte med så fullständigt katastrofala följder som i Jean-Dominique Baubys fall. Det är ett skäl till att det är viktigt att sådana här historier berättas. Ett annat är att de ger ett svindlande perspektiv på tillvaron även för dem av oss som vandrar friska genom livet. De drämmer till ens tillvaro så att den tumlar runt, far iväg över golvet och hårt slår i väggen, och för en stund blir liggande på sidan, så att man ser den ur ett helt annat perspektiv. Inte minst framstår plötsligt de problem man tycker sig ha som obegripligt löjliga bagateller, inte värda ett ögonblicks vare sig oro eller tankemöda.

Men det är också därför som den subjektiva kameran inte fungerar. Ibland till och med irriterar den, när Bauby börjar se suddigt lite för länge. Den förmår inte försätta oss i Jean-Dominque Baubys situation. Vi är inte inspärrade i våra kroppar bara för att vi ser ut genom hans öga – det är det fortfarande han som är. Vi kan stänga av dvd:n, resa oss och gå ut och hämta te och kakor i köket. Eller, om vi ser filmen på bio, störa de andra besökarna genom att prassla med godiset och prata med vårt sällskap under föreställningen. Vi kan röra oss, vi kan andas alldeles av oss själva, vi kan prata, och det faktum att vi tittar ut på filmens värld genom Baubys öga gör ingen större skillnad.

Tyvärr.

Den känslan är alltså lättare att förmedla i textform, i den bok som Jean-Dominique Bauby skrev. För när vi läser boken lever vi liksom han inne i vårt eget huvud, det finns inga yttre bilder, ingenting att se, ingenting som pockar på uppmärksamheten utifrån och distanserar oss från det som utspelas. Fast vi kan förstås lägga ifrån oss boken, så det är bara medan vi är uppslukade av den som vi i någon liten mån kan känna vad Bauby råkade ut för.

Möjligen är filmen Whose Life Is It Anyway av Paul Badham effektivare. Den berättar om en man som blir tetraplegiskt förlamad efter att ha brutit nacken, men den berättar inte i någon av filmkonstens jagformer. Kanske väcker den större medkänsla, på grund av något så enkelt som att där finns en tämligen rak intrig eftersom huvudrollsinnehavaren kämpar för sin rätt att få begå självmord. Fjärilen i glaskupan består, rätt naturligt, i stället av en lång rad sekvenser i en mycket enformig, ständigt upprepad tillvaro och några emotionella höjdpunkter eller lågvattenmärken är svåra att urskilja. Det är en monotont gripande vandring genom fullständig stillhet och på det sättet förstås mycket rättvisande – det var vad den sista delen av Jean-Dominique Baubys tidigare så händelsemättade liv var. En upprepad monotoni i fullständig stillhet.

Fast Fjärilen i glaskupan är en väsentlig film och en ännu väsentligare bok.

Den skänker oss ett perspektiv på tillvaron som får tillvaron att kantra, om så bara för en stund eller en timme eller en dag.

Men kantrar gör den.

Kör hårt,
Bellis

SHUTTER ISLAND av Martin Scorsese (2010)

mars 1, 2010

SHUTTER ISLAND av Martin Scorsese (2010)
Med Lionardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Max von Sydow, Michelle Williams, Emily Mortimer, Patricia Clarkson, Ted Levine, John Carroll Lynch, Christopher Denham, Elias Koteas, Bree Elrod

SPOILERVARNING – INTRIGEN DISKUTERAS ÖPPET (MEN AVSLÖJAS BARA DELVIS)

De bästa versionerna av Shutter Island är Witness for the Prosecution av Billy Wilder och Sleuth av Joseph L. Mankiewicz. Inte för att de båda filmerna, eller de många andra betydligt sämre av samma slag, har några större likheter med varandra eller med Shutter Island, men en sak förenar dem på ett mycket grundläggande plan – den överraskande intrigen har huvudrollen.

I Witness for the Prosecution och Sleuth görs det här enastående väl och mycket omtumlande. Shutter Island känns som en mycket trött upprepning av en nu sedan länge välkänd formel. Formeln där intrigen är huvudpersonen, därför att intrigen tar nya, hisnande vändningar. Inget är vad det först verkar vara och tittaren hisnar när det visar sig hur det egentligen ligger till. Varpå det visar sig att det inte ligger till så heller och intrigen därför tar ytterligare en omtumlande vändning.

Tre minuter in i Shutter Island förstod jag att det bisarra, gotiskt skräckromantiska sinnessjukhuset på den isolerade ön ute i havet förstås var en verkstad för experiment på människor. Att verksamheten leds av gamla nazister från koncentrationslägren är en så trött klyscha att den borde ha dött av sömnsjuka för minst trettiofem år sedan, men den håller sig alltjämt flämtande vid liv och kan därför pricksäkert listas ut i förväg varje gång.

Fast jag insåg det nog lite för tidigt, för det var tydligen meningen att det skulle komma som något slags överraskning när det avslöjas av Lionardo DiCaprio (nominell huvudrollsinnehavare) fyrtiofem minuter in i filmen. Fast då betydde det att det skulle komma en överraskande intrigvändning till, för annars vore ju filmen slut där.

Den andra intrigvändningen är svårare att förutse, men det beror på att den är så brutalt enfaldig att den är direkt förolämpande. Omtumlande för att den är så omtumlande osannolik. Så dum. Sedan tar det skonsamt nog bara några minuter innan filmen rinner ut i sanden med ytterligare en liten, mycket obetydligare intrigvändning.

När jag såg Shutter Island begick jag ett av de stora cineastbrotten och släppte duken med blicken tre gånger för att titta på klockan. Tyvärr kunde jag inte hjälpa det och kan bara till mitt försvar säga att jag verkligen var massivt uttråkad.

Fast för att vara en Martin Scorsese-film är Shutter Island fullkomligt överraskande ur en helt avgörande synvinkel.

Inte ett enda huvud träffas av en pistolkula och exploderar i ultrarapid i närbild!

Inte. Ett. Enda.

Kör hårt,
Bellis