Posts Tagged ‘Mel Gibson’

WHAT WOMEN WANT av Nancy Meyers (2000)

april 10, 2009

WHAT WOMEN WANT av Nancy Meyers (2000)
Svensk titel: Vad kvinnor vill ha
Med Mel Gibson, Helen Hunt, Marisa Tomei, Alan Alda, Ashley Johnson, Mark Feuerstein, Lauren Holly, Delta Burke, Valerie Perrine, Judy Greer, Sarah Paulson, Ana Gasteyer, Lisa Edelstein, Loretta Devine, Diana-Maria Riva

När man står inne på Ica och stirrar på högarna med billiga dvd-filmer i den stora ståltrådskorgen är det inte många som lockar. Då och då ligger där en eller annan klassiker eller kvalitetsrulle, men det är sällan. Så man får utgå från delvis andra kriterier, för många av dem är filmer som släppts direkt på dvd och man vet inte mycket om dem. Och en god anledning till att köpa en av filmerna kan vara att Helen Hunt är med. Efter James L. Brooks As Good As It Gets, där hon spelade mot Jack, har hon visserligen – såvitt jag vet – numera hamnat i tv-facket, men det hindrar inte att hon är en ypperlig skådespelerska. Hon lyckades till och med nästan matcha Jack i en av hans Oscarsbelönade paradroller, där han på ett helt nytt och för en gångs skull träffande, inkännande och framförallt relevant sätt spelade en variant av sin madman – fast den här gången en människa med tvångsnuerotiskt syndrom. Och någon som nästan lyckas matcha Jack när han är i högform är bra. Till och med lysande. Så Helen Hunt vill man se. Och i alla fall jag kan faktiskt till och med vilja se Mel Gibson, för jag gillar fortfarande George Millers Mad Max II, som i all sin absurditet är en originell och utmärkt science fiction/actionfilm, och jag gillar den suggestiva The Year of Living Dangerously av Peter Weir, där han sköter sig utmärkt. Och så är mysige Alan Alda med och gör en utmärkt biroll.

What Women Want har jag diskuterat med min gode vän John-Henri, som inte gillade den på grund av dess stereotypt fördomsfulla kvinnosyn. Jag håller med honom i sak, men kan inte säga att jag tycker att det spelar särskilt stor roll. Jag tror att det är fel sätt att se filmen. För det här är en jämförelsvis lättviktig komedi och jag tror att man ska se den ur en helt annan synvinkel.

Det finns en scen som är den synvinkelns nyckelscen. Någonstans mitt i filmen gör Mel Gibson en elegant hommage till Fred Astaire och Gene Kelly. Naturligtvis kommer han inte i närheten av någon av dem som dansare eller showman, men hommagen är gjord med innerlig och uppenbar kärlek från hela filmteamet. Mel Gibson dansar till Frank Sinatra, inte till en modern sång, och det syns tydligt med vilken entusiasm koreografen har givit sig i kast med den här scenen. Den är lysande och värmer hjärtat hos en gammal cineast.

Och den sätter liksom filmen på pränt, för What Women Want är en lättviktig och mallproducerad komedi, men av den gamla skolan. Den här filmen skulle, med undantag av några repliker och scener, lika gärna ha kunnat vara gjord på 40-talet. Inte för att det i sig är en kvalitet, men det är svårt att förneka att den tidens komedier på film ofta var – om än med moderna ögon sett könsrollsstereotypa – mycket varmare och rent ut sagt ofta roligare än dagens. Det faktum att den här filmen är tillåten från 7 år ger en antydan om att den är en lika oskuldsfull komedi som de bättre av 40-talets. Ser man den i svartvitt skulle den nästan kunna vara en av dem.

Märkligt nog är What Women Want även en science fiction-film, men självklart inte lanserad som sådan. Det kan nog ställas utom allt tvivel att filmteamet inte haft en aning om att de gjort en science fiction-film, men att någon (Mel Gibson) med en föregivet vetenskaplig förklaring får telepatisk förmåga är svårt att se som annat än science fiction. Även om den telepatiska förmågan inskränker sig till förmåga att läsa endast kvinnors tankar och alltså är så att säga halverad. Fast eftersom Mr. Special Visual Effects inte har huvudrollen här och eftersom ingenting ka boom-exploderar och eftersom det inte finns några mullrande rymdskepp, förstod nog ingen att det var science fiction de gjorde.

Men med allt detta sagt, det här är förstås ett stycke fluff. Men välgjort och ganska roligt fluff. Och lägg för all del märke till en hommage till. Slutscenen, med sina mycket uppenbara likheter med den slutscen Helen Hunt gjorde mot Jack i just As Good As It Gets.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

THE PASSION OF THE CHRIST av Mel Gibson (2004)

mars 4, 2009

THE PASSION OF THE CHRIST av Mel Gibson (2004)
Med James Caviezel, Maia Morgenstern, Christo Jirkov

Berättelsen om Jesu lidande under sina sista tolv timmar i livet är förmodligen den mest kända i västerlandets historia. Som bekant har den haft ett fullkomligt enormt inflytande över hela våra kulturella utveckling, eftersom Jesus enligt den kristna trosbekännelsen tar på sig våra synder och därmed försonar oss med Gud. Det här är med andra ord inte bara en berättelse bland många andra – det är en berättelse som legat och ligger till grund för tusentals miljoner människors uppfattning om tillvaron, och då inte endast i symbolisk utan i bokstavlig mening.

Det gör den förstås svår att filmatisera. Omöjlig, skulle man kunna tro. Men tydligen inte. Fast ingen filmatisering har varit okontroverisell – i modern tid är väl de båda andra främsta exemplen på det Monty Pythons Life of Brian, som med sin komiska infallsvinkel och respektlöshet totalförbjuds i Norge, och Martin Scorseses The Last Temptation of Christ, som fick inte så få katoliker att gå i taket (Scorsese blev mordhotad, fler än en gång) och som jag tycker är en av de ytterligt få alldeles lysande filmer han har gjort (en annan är King of Comedy).

När Mel Gibson, som är bekännande och utövande sedesvakantistisk katolik, ger sig på att filmatisera den här berättelsen gör han det på ett såvitt jag vet inte tidigare skådat sätt. Han koncentrerar sig fullständigt på den groteska, magvändande tortyr som romarna utsätter Jesus för efter det att den romerske ståthållaren Pontius Pilatus mot sin vilja tvingats ge med sig och låta Jesus bli bestraffad trots att han inte har begått något brott, i alla fall inte enligt romersk lag. De konkreta publikreaktionerna lät inte vänta på sig. Jag citerar Wikipedia:

”När filmen gick upp på askonsdagen 2004 lade den sig direkt på förstaplatsen i publiktoppen, vilket förvånade många, då ingen av de stora distributörerna velat ta sig an filmen på grund av dess svaga potential. Filmen har sedan dess blivit en otrolig publikframgång, främst i USA där den är den mest inkomstbringande independence-filmen någonsin och den sjunde totalt. Från USA rapporteras att eftersökta brottslingar har anmält sig till polisen efter att ha sett filmen. Minst två besökare ska också ha avlidit i sviterna efter biobesöket. Peggy Law Scott, 57, Wichita, Kansas fick en hjärtattack under filmen, och avled kort därefter. Pastor Jose Geraldo Soares, 43, i Brasilien avled också i en hjärtattack.”

Nu ska man hålla i minnet att det filmen handlar om saknar stöd i Bibelns passionsberättelse. Det finns inte en bokstav om att de romerska legionärerna skulle ha piskat Jesus med ohyggliga tortyrredskap som fick till följd att stora köttstycken slets ur hela hans överkropp innan han leddes ut på Via Dolorosa. Det finns heller inte en bokstav om att tortyren skulle ha fortsatt under vandringen upp mot Golgata. Detta är något som bara omnämns i den sedesvakantistiskt katolska berättartraditionen och som rimligen borde få det att vända sig i magen på alla kristna som inte tillhör just den sekten.

För tortyrscenerna är ohyggliga och ohyggligt utdragna. De utgör så gott som hela filmen. Vi bjuds alltså på nästan två timmars obegripligt brutal tortyr och när det slutat vända sig i magen och man sitter där och till slut slött och så småningom ointresserat stirrar på den här splatterfilmen, börjar man undra vad det egentligen är frågan om. Hur kan någon enda människa finna detta uppbyggande?

Å andra sidan gör The Passion of the Christ ur en synvinkel måhända delar av Bibeln rättvisa, för som icke-troende har man svårt att förstå de många blodiga illdåd mot oskyldiga både individer och folkslag som Bibelns allsmäktige, alltigenom gode Gud inte bara tillåter utan inte så sällan själv kommer på och utför. Men det är inte så The Passion of the Christ ska tolkas, så det får bli en randanmärkning.

En ytterligare omständighet i filmen som saknar stöd i Bibeln är Pontius Pilatus diskussion om begreppet sanning med sin hustru. Den diskussionen följer på hans samtal med Jesus, som är en av de passager i Bibeln som har gripit mig mycket djupt. När jag läste religionshistoria vid universitetet och därför läste Johannesevangeliet, fann jag att Pontius Pilatus – tvärtemot vad jag lärt mig tro i kristendomskunskapen i skolan – inte bara ville rädda Jesus undan vad han ansåg var ett orättmätigt bestraffande av en oskyldig människa, utan även under sitt samtal med Jesus – som hävdar sig vara vägen, sanningen och livet – ställde den djupt filosofiska frågan ”Vad är sanning?” och därmed avslutade samtalet genom att vända på klacken och gå därifrån. Storslaget. Och det tycker jag fortfarande. Det är beklämmande att denna omtumlande scen i filmen fullständigt omintetgörs av en efterföljande, alldaglig diskussion inte om sanningsbegreppet (som är vad den handlar om) utan om vad som är sant rörande rådande politiska omständigheter i den givna situationen. Patetiskt.

Pontius Pilatus är och förblir en av Bibelns verkligt stora, mänskliga gestalter, en bildad och klarsynt man.

The Passion of the Christ är i allt väsentligt en film för de tittare som gillar så kallade splatterfilmer, det vill säga filmer där människor meningslöst och mycket brutalt torteras i det oändliga. Själv har jag mycket lätt att tygla min förtjusning inför den sortens filmer och att Mel Gibson har kommit undan med att hyllas för en film av det slaget – som om den vore stor filmkonst och har något att förmedla – säger förmodligen ganska mycket om vår tid.

Kör hårt,
Bellis