Posts Tagged ‘Melanie Lynskey’

UP IN THE AIR av Jason Reitman (2009)

mars 8, 2010

UP IN THE AIR av Jason Reitman (2009)
Med George Clooney, Vera Farmiga, Anna Kendrick, Jason Bateman, Amy Morton, Melanie Lynskey, J. K. Simmons, Danny McBride

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll (George Clooney), Bästa kvinnliga biroll (Vera Farmiga), Bästa kvinnliga biroll (Anna Kendrick), Bästa manuskript efter förlaga (Jason Reitman, Sheldon Turner)

VISS SPOILERVARNING

Transit world. Jag har aldrig sett den på film tidigare. Jag tror inte ens att det finns särskilt många som vet vad Transit World är. På flygplatserna är vi som vet hur som helst alltid i minoritet. Förstås.

Så här.

De av oss som flyger väldigt mycket, som i snitt sitter på ett antal internationella flighter per månad, framlever en del av vår tillvaro i något som kallas för Transit World. Ett slags ingenmans- och allemansland för världens flygresenärer. Flygplatserna blir som ett andra hem, för man tillbringar så mycket tid på dem – inte minst när man har en transit, och därav namnet. Transit World.

Det är de här flygresenärerna, the super commuters, som kan knepen. Som vet hur man gör för att klara av köerna så fort som möjligt, som vet hur man gör för att kostnadsfritt få tre stolar i rad för sig själv under flighten, som kan alla de olika flygplatserna och deras särskilda för- och nackdelar, som – kort sagt – kan knepen. Känner till genvägarna.

Och som lätt överlägset skrider fram genom flygterminalerna som om de vore deras egna vardagsrum. Vilket de på sätt och vis är.

Nu har en av invånarna från Transit World dykt upp på vita duken, i form av George Clooneys rollgestalt i Up in the Air. Och Transit World är också filmens egentliga tema, eller bakgrunden till dess egentliga tema. Den självvalda ensamheten. George Clooney säger talande någonstans mitt i filmen att han i yrket varit på resande fot, och alltså vistats på flygplatser, i flygplan och på hotell, 322 av föregående års dagar – och därför varit tvungen att tillbringa 43 outhärdliga dagar hemma. Outhärdliga därför att George Clooney ständigt vill vara på väg. Men inte till, utan från. Varje gång han befinner sig någonstans, vill han som den ständige resenären vidare och anonymiteten högt upp i lufthavet är ständigt lika balsamiskt lindrande.

På sätt och vis förbryllar det att Up in the Air till så pass stor del kretsar kring George Clooneys yrke, men det används även som en förevändning för att ytterligare gestalta Transit World eftersom han under den långa resa med flera flighter om dagen som dominerar filmen har med sig den på företaget nyanställda Anna Kendrick. För det egentliga temat är det ovan nämnda.

Det känns osäkert hur många det temat griper och hur många som tror att det bara är en filmploj och hur många som bara finner det komiskt. Men de här människorna finns, människorna som ständigt är på väg, för vilka alla kedjor i form av problem och åtaganden slits av när planet lyfter och man är på väg någon helt annanstans, kanske helst någonstans där man aldrig varit förut och därför inom loppet av timmar hamnar i ett nytt land, i en ny stad, i en ny tillvaro. I självvald ensamhet på världens flygplatser och i världens storstäder. Ett slags flykt och ett slags återkomst. En återkomst hem.

Till Transit World.

Jag tror att man kanske ska ha levt eller leva en sådan tillvaro för att på någon nivå gripas av Up in the Air. För att i grunden inse vad det betyder när George Clooney, efter att ha uppsökt Vera Farmiga i hennes hem, sitter på hotellrummet med ett glas whisky i handen och vi ser honom utifrån, genom fönstret.

För med George Clooneys först självvalda och därpå tomma ensamhet som fond utforskas en inte helt vanlig sorts parrelation, relationen mellan George Clooney och Vera Farmiga. Som båda lever i Transit World. Utforskandet av den är intressant och den ses även ur Anna Kendricks synvinkel.

Och kanske ska man ha levt och upplevt Transit World för att förstå George Clooney när han säger: ”All the things you probably hate about travelling – the recycled air, the artificial lighting, the digital juice dispensers, the cheap sushi – are warm reminders that I’m home.”

Fast personligen struntar jag i sushin. Jag äter inte sushi.

Däremot säger jag gärna med George Clooney:

”The stars will wheel forth from their daytime hiding places; and one of those lights, slightly brighter than the rest, will be my wingtip passing over.”

Och därför har den trots allt tämligen enkla ”Up in the Air” gripit mig.

I viss mån.

Fast hade resandet i stället illustretats med markrullare eller vattenskvalpare skulle jag ha förblivit tämligen likgiltig.

Nur råkar det vara med flighter i Transit World.

Kör hårt,
Bellis

FLAGS OF OUR FATHERS av Clint Eastwood (2006)

maj 13, 2009

FLAGS OF OUR FATHERS av Clint Eastwood (2006)
Med Ryan Philippe, Jesse Bradford, Adam Beach, John Benjamin Hickey, John Slattery, Jamie Bell, Barry Pepper, Melanie Lynskey

Att eftersträva realism är bra, att berätta en historia är bättre. Flags of Our Fathers lider av något som drabbat allt fler filmer under de senaste kanske tio åren och som fått även amerikaner att välja att se dvd-filmer från hemlandet med textremsor – man hör inte vad de säger. Det är så mycket mullrande bakgrundsljud och slammer och skrammel och explosioner att stora sjok bärande (och ibland meningslös) dialog helt enkelt försvinner. Det är idiotiskt. Film är film, inte verklighet. När någon säger något ska det höras. Då ska skådespelarens röst ges en volym som överröstar till och med de mest magnifika bombkrevader. Så gjorde man på den tiden då man gjorde film i stället för att försöka göra verklighet. Så borde man börja göra igen.

Temat för Flags of Our Fathers är den politiska propagandans – i det här fallet den politiska krigspropagandans – inneboende och nödvändiga förljugenhet och ihålighet. Filmen kretsar kring en av nittonhundratalets ikonografiska stillbilder och hur den kom att bokstavligen påverka krigsförloppet. Stillbilden på soldaterna som höjer amerikanska flaggan på Iwo Jima:

En bild som i likhet med vad som förmodligen är nittonhundratalets mest kända bild, den på den massmördande terroristen Che Guevara, skänkte allmänheten en fullkomligt falsk föreställning om vad det egentligen var frågan om. Iwo Jima-bilden har blivit nästan lika känd som Che Guevara-porträttet och den klassiska stillbilden på Neil Armstrongs första steg på månen. Som bara ett exempel på detta kan nämnas att minst två världsberömda rockband, Uriah Heep och Status Quo, har använt den som förebild för skivomslag, medvetna om att så gott som alla känner igen den:

Flags of Our Fathers blottar vad som är den förmodat sanna historien – jag har medvetet låtit bli att kontrollera det innan jag skriver recensionen och filmen bygger på en litterär förlaga, men soldaterna den porträtterar fanns i verkligheten – om den väldiga propagandamaskin som drogs igång för att samla in pengar till krigsinsatsen när bilden grasserat som en skogsbrand i pressen över hela USA och vänt befolkningens förtvivlan och krigströtthet till hopp och förtröstan. Och tro på seger. Det är i alla fall vad som påstås i filmen.

Det här är intressant, för det blottar hur man hänsynslöst utnyttjar vad som till stora delar är en ren lögn för att uppnå politiska syften. Men Flags of Our Fathers känns ändå inte som en särskilt vare sig engagerande eller angelägen film. För den gör flera misstag.

Flags of Our Fathers tar inte hänsyn till att biopubliken alltsedan Oliver Stones Platoon med viss rimlighet har sett otaliga, mullrande och allt mer fasansfullt realistiska stridsscener i allt mer storvulna krigsfilmer (Stanley Kubricks Full Metal Jacket, Steven Spielbergs Saving Private Ryan, och så vidare). De scenerna behövs knappt längre, i synnerhet inte om de blir så många och så långa att de leder bort från filmens egentliga tema – den politiska propagandans förljugna ihålighet. Några av stridsscenerna från Iwo Jima ska förstås finnas med, men filmen skulle vara en halvtimme kortare om de onödiga klippts bort. De tillför inget och är – för att vara brutalt uppriktig – inte hälften så intressanta som de partier av filmen som handlar om den gradvis allt mer bisarra turné genom USA för vilken man i propagandasyfte utsätter de tre överlevande soldater som var med och reste den amerikanska flaggan på Iwo Jima.

Fast även de delarna av filmen förfelas, för man har sett det här förut. Många gånger. I olika slags filmer och ur olika synvinklar. Och Clint Eastwood och hans manusförfattare har inte kunnat hålla klichéerna borta. Den soldat som förtvivlad över förljugenheten genomför turnén berusad för att alls stå ut, och som politiskt korrekt dessutom råkar vara tjusig indian och alltså tillhör en utsatt minoritet. Den naive soldat som inte förstår att berömmelsen är femton minuter lång och tror att han verkligen ska få jobb hos något av alla de storföretag vars vicedirektörer under turnén givit honom sitt visitkort och bett honom höra av sig. Den desillusionerade fältläkaren som aldrig mer i sitt liv nämner Iwo Jima, inte ens för sina barn. Alltsammans är förutsägbart, ända fram till den ofrånkomliga, patriotiska voice overn i slutet som förklarar varför amerikanska antihjältar ändå är hjältar bara man ser dem i rätt ljus, ser dem som de verkligen var och … tja, fanfarer och trumpetsnäckor.

En väldigt mycket effektivare och mer sardoniskt avslöjande film på samma tema – den politiska propagandans förljugna ihålighet – är den lysande Wag the Dog av Barry Levinson. Även där finns ett krig med i bilden. Men ett krig som bara är påhittat. Vilket väl får sägas vara att ta det propagandistiska steget fullt ut.

Så Clint Eastwood kunde ha besparat oss sin möjligen välmenta men i slutändan sentimentala, tröttsamma och klichéfyllda Flags of Our Fathers.

Fast jag undrar om det är ett slags hyllning till forna tiders filmkonst att han låter de storslagna bakgrunderna i stridsscenerna från Iwo Jima vara endimensionella projiceringar på filmdukar, så kallad back projection?

Och jag måste medge min häpnad över att han själv har komponerat musiken till filmen. Det visste jag inte att han kunde.

Kör hårt,
Bellis