Posts Tagged ‘Meryl Streep’

THE IRON LADY av Phyllida Lloyd (2011)

februari 28, 2012

THE IRON LADY av Phyllida Lloyd (2011)
Svensk titel: Järnladyn
Med Meryl Streep, Alexandra Roach, Jim Broadbent, Harry Lloyd, Olivia Colman, Susan Brown, Alice da Cuhna, Phoebe Waller-Bridge, Iain Glen, Victoria Bewick, Emma Dewhurst, Eloise Webb, Alexander Beardsley, Nicolas Farrell, John Sessions, Anthony Head, Richard E. Grant, Angus Wright, Roger Allam, Michael Pennington

I EFTERDYNINGARNA TILL OSCARS 2012
Nominerad i följande kategorier: Bästa kvinnliga huvudroll (Meryl Streep), Bästa smink (Mark Coulier, J. Ray Helland)
Vann i följande kategorier: Bästa kvinnliga huvudroll, Bästa smink

Meryl Streep talar posh British English. Brittisk överklassengelska. Och hon gör det absolut perfekt. Den här accenten är den svåraste för vilken utlänning som helst att bemästra och de flesta britter gör det inte heller. Den kända, engelska journalisten Lynn Barbers mor hade som yrke att lära andra britter att tala Posh i stället för Common. Amerikanskan Meryl Streep har, bland alla sina många accenter, lärt sig behärska den svåraste av dem alla, den brittiska överklassengelskan, till fulländning. Hon vacklar inte en enda sekund. Inte på en enda stavelse.

Om Meryl Streep inte gjorde någonting annat i The Iron Lady skulle jag fortfarande vara imponerad.

Fast bortsett från det låter hennes röst, i tonläge och klangfärg, exakt som Margaret Thatchers. Jag såg något TV-inslag om filmen, där man varvade Meryl Streep med Margaret Thatcher då hon höll tal, och det var så gott som omöjligt att skilja dem åt. Fascinerande nog är Meryl Streeps prestation i övrigt lika imponerande. Hon gör sitt livs roll. Något hon i och för sig gjort flera gånger förut, men gör nu igen. Inlevelsen och detaljskärpan med vilken hon spelar Margaret Thatcher är förbluffande. I en biopic av det här slaget tillhör det förstås skådespelarens uppgift att studera in egenheter och manér hos människan hon/han ska porträttera, men Meryl Streep har gjort det med sådan noggrannhet och spelar med sådan övertygelse att jämförelsen rimligen bara kan göras med Ben Kingsley som Mahatma Gandhi och med Helen Mirren som drottning Elizabeth. Fast den senare överträffas av Meryl Streep.

Det ska tilläggas att även Alexandra Roach, som spelar den unga Margaret Thatcher, gör en beundransvärd prestation.

En för mig besynnerlig omständighet är att flera vänner som såg The Iron Lady före mig klagade på att den handlade så lite om politikern Margaret Thatcher och främst koncentrerade sig på människan Margaret Thatcher. Det är en invändning jag har svårt att förstå. Här porträtteras förvisso människan Margaret Thatcher med väldig kraft, men vi får också följa politikern Margaret Thatcher från det att hon väljs in i parlamentet tills hon blir partiledare tills hon blir premiärminister till fackstrejkerna till terrorbombningen av hotellet i Brighton till Falklandskriget till frågan om gemensam valuta i Europa till järnridåns fall till de interna partistridena och vi får följa henne i kabinettsmöten, i möten med utländska högt uppsatta politiker, under debatter i parlamentet, under möten med brittiska generaler och… frågan är, hur mycket mer av politikern Margaret Thatcher kan man hinna porträttera i en vanlig spelfilm?

Därtill kommer det övertygande, stundtals mycket tragiska, porträttet av Margaret Thatcher som gammal och på väg att bli senildement, och det är grunden filmen vilar på. Hennes plötsligt uppflammande minnen, hennes hallucinationer av ständiga samtal med den döde maken Denis, hennes allt mer söndertrasade tillvaro. Om något kan jag tycka att de scener där hon hallucinerar fram den sedan länge avlidne maken är för många, men knappast att de stora sjok av filmen som behandlar politikern Margaret Thatcher är för få.

The Iron Lady är, helt oavsett vad man anser om Margaret Thatchers politik, en film för hängivna anglofiler. Var förutom i England kan man på frågan ”What’s the time?” få det självklara svaret: ”It’s tea time.” Vilken premiärminister förutom den brittiska skulle ställa sig vid teservisen och högdraget fråga den uppenbarligen kaffedrickande, amerikanske utrikesministern om han dricker sitt te med eller utan mjölk? Underbart brittiskt, liksom väldigt mycket annat i denna film om en av nittonhundratalets märkligaste människor, en kvinna som var så brittisk att hon utgjorde själva definitionen av stiff upper lip. Margaret Thatchers övertygelse om Storbritanniens storhet var orubblig och om man som anglofil tillåter sig att vältra sig i den en stund porträtteras även den sidan av Margaret Thatcher mycket övertygande av Meryl Streep. Jag minns hur Margaret Thatcher i Stina Dabrowskis intervju med självklarhet sa: ”All the problems seem to come from Europe and all the solutions from Great Britain.” Den övertygelsen lyser stålblankt igenom i amerikanskan Meryl Streeps rollporträtt.

Och det förblir en källa till både förundran och beundran att höra Meryl Streep tala absolut perfekt, brittisk engelska – till skillnad från filmens brittiska skådespelare.

Kör hårt,
Bellis

THE NATURAL av Barry Levinson (1984)

maj 9, 2011

THE NATURAL av Barry Levinson (1984)
Svensk titel: Den bäste
Med Robert Redford, Glenn Close, Kim Basinger, Robert Duvall, Wilford Brimley, Barbara Hershey, Robert Prosky, Richard Farnsworth, Joe Don Baker, John Finnegan, Alan Fudge, Paul Sullivan jr., Rachel Hall, Robert Rich III, Michael Madsen, Jon Van Ness, Mickey Treanor

The Natural är i det närmaste ett religiöst crescendo. Fast religionen här är inte någon av de vanliga, utan den amerikanska drömmen – i det här fallet dessutom kretsande kring baseboll, som i USA omfattas med om möjligt ännu religiösare fanatism än fotboll i Europa men är en i grunden lika fånig verksamhet.

När den amerikanska drömmen förverkligas på film sker det i ultrarapid och motljus. Och så går intrigen alltid ut på att huvudpersonen, som ligger i hopplöst underläge redan från början, ändå lyckas förverkliga sin dröm, för att halvvägs in i filmen stöta på väldigt många problem varpå allt faller samman som ett korthus innan han – så gott som alltid en han – på nytt reser sig och slutgiltigt förverkligar den amerikanska drömmen en gång till och filmen därför kan sluta i ett fyrverkeri av triumf. (Den här gången dyker fyrverkeriet dessutom upp rent bokstavligt och drypande sirapssockrigt, i form av exploderande ljusramper på en basebollstadion.)

Förresten blir det plus i marginalen för att huvudpersonen i The Natural kommer från den amerikanska landsbygden och är av farmarsläkt, för inget är så amerikanskt som den enkle nybyggarsonen som mot alla odds lyckas i den stora staden. Nybyggare och baseboll. Det är tjusigt, det. En oslagbar amerikansk-patriotisk kombination, särskilt i ultrarapid och motljus.

På den här beskrivningen, minus farmarpojken, känner de fletsa säkert igen Rocky, som oavsett vilken av de i det närmaste identiska filmerna i serien man väljer är en av de mest klichébemängda varianterna av den här historien som någonsin berättats på vita duken.

The Natural är Rocky på amfetamin.

Byter man ut boxningen mot baseboll och lägger till trettiofyra amerikanska drömmen-klichéer är intrigen identisk med Rockyintrigerna, med ett mycket intressant undantag – det finns en chockartat överraskande scen i The Natural som dessutom är den axel kring vilken hela handlingen roterar, därför att det är där och då allt tvärvänder för Robert Redford. Intressant omständighet: denna nyckelscen ges aldrig någon som helst förklaring. Varför det som utspelas i scenen inträffar får man aldrig veta och därför blir den helt obegriplig och känns bara som ett mycket påklistrat försök att motivera resten av filmen, som går ut på Robert Redfords kamp för att på tok för sent i livet och trots den katastrof som inträffat bli världens bäste basebollspelare. I ultrarapid och motljus, förstås.

Fast några små marginalanteckningar kan man göra om The Natural.

Jag har träffat Glenn Close. Hon är mycket kort. Jag skulle gissa på att hon är något under en och sextio. Därför matchar hon Robert Redford, som är strax över en och sextio. Det gör scenerna mellan dem naturligare än till exempel scenerna mellan Robert Redford och Meryl Streep i Out of Africa, där det finns sekvenser med en onaturlig prägel som beror på lådan Robert Reford står på när han kysser henne eller över huvud taget befinner sig i bild tillsammans med henne.

Robert Redford har en imponerande tjock kalufs, naturtroget färgad blond. Den har möjligen fått inte bara honom utan även hans omgivning att tro att han ser väldigt mycket yngre ut än han är. När The Natural spelades in var Robert Redford 48 år gammal. I första delen av filmen (före den där katastrofen som aldrig får sin förklaring) spelar han 28 år yngre, i den andra delen spelar han 12 år yngre. Han övertygar inte i någondera rollen, eftersom han har ett fullkomligt osannolikt nätverk av rynkor i absolut hela ansiktet – ett nätverk som syns framförallt i närbild och som väldigt få människor brukar ha ens tillstymmelse till före 70 års ålder. Det känns inte helt begripligt att Robert Redford hade det redan vid 48 års ålder, men det hjälper honom inte att se ut som 20 eller ens 36. Och varför envisas man med att filma honom i extrema närbilder i mycket stark belysning, när han nu ska föreställa mycket yngre än han är?

I The Natural blixtrar med jämna mellanrum rader av stora tidningsrubriker om New York Knights – laget Robert Redford spelar för i filmen – förbi i bild. I detta tidevarv, när man kan frysa bilden eftersom man ser filmen på DVD, kan man roa sig med att se vad artiklarna under rubrikerna handlar om. De handlar inte om New York Knights. De handlar inte ens om baseboll. Och ibland har nog filmteamet haft ganska roligt.

Av Bernard Malamaud har jag bara läst novellsamlingen Rembrandt’s Hat, men om den är på något sätt representativ för hans författarskap var han en ganska originell författare. Jag vågar därför gissa att hans roman The Natural är en originell roman, men kan bara konstatera att man när man filmatiserat den av någon anledning valt att göra en ooriginell film. Undantagandes, då, att filmens enda oförutsägbara och därför enda intressanta scen aldrig får någon förklaring. Det är ju rätt originellt.

Glenn Close är en mycket begåvad skådespelerska. Robert Duvall, som även han har en biroll i The Natural, är en mycket begåvad skådespelare.

Robert Redford har gjort mycket gott för filmkonsten i egenskap av ordförande för The Sundance Film Festival.

Kör hårt,
Bellis

THE PIANIST av Roman Polanski (2002)

oktober 4, 2010

THE PIANIST av Roman Polanski (2002)
Svensk titel: Pianisten
Med Adrian Brody, Emilia Fox, Michal Zebrowski, Ed Stoppard, Maureen Lipman, Frank Finlay, Jessica Kate Meyer, Julia Reyner, Richard Ridings, Thomas Kretschmann

Förintelsen under andra världskriget är den moderna västerlänningens största, historiska trauma. Att en sådan ofattbar tragedi har kunnat äga rum gör det nödvändigt för inte bara historieskrivningen och politiken utan även konsten att behandla och bearbeta den, utröna mekanismerna bakom den, och visa upp fasorna för ständigt nya generationer. Men i konstens och mer specifikt filmkonstens fall finns här ett problem. Tyvärr. För förintelsen håller genom filmkonsten på att bagatelliseras, den håller på att förvandlas till ett slags klichéfylld, skändligt upprörande underhållning, som till slut distanserar oss från vad som verkligen hände och förvandlar det ohyggliga till något som förpassats till bioduken men inte längre berör annat än som ovanligt råa skräckfilmer.

Därför att filmerna upprepar sig. I det oändliga.

Det här är Roman Polanskis variant, så snarlik Steven Spielbergs att jag redan nu, minuter efter att ha sett den, börjar få svårt att hålla isär vilka scener som kommer från vilken film. Eller såg jag kanske scenerna i TV-serien Holocaust, som blev Meryl Streeps internationella genombrott? Eller var det i filmen Sophie’s Choice, även den en stor framgång för Meryl Streep? Eller var det i någon annan av alla de otaliga filmerna om förintelsen, kanske till och med i Quentin Tarantinos osmakliga Inglorious Basterds?

The Pianist är gjord av Roman Polanski, en av filmhistoriens demonregissörer. Föga förvånande är den hypnotiskt fascinerande, närmast omöjlig att sluta titta på trots sin längd. Den är ett mycket skickligt hantverk, trots att den saknar intrig och består av en lång räcka på varandra följande episoder där maktlösa människor skändas, förnedras, plågas och mördas av andra människor, människor med oinskränkt makt över de plågades liv. Nazisterna under andra världskrigets ockupation av Polen. Scener som vi har sett otaliga gånger förut i närmast identiskt utförande.

Man måste medge filmens förmåga att fängsla men man måste också medge dess väldiga uppsjö av vad som numera är klichéer. Jag har full förståelse för att Roman Polanski, som är polack och själv genomlevde den tyska ockupationen, förr eller senare i sitt liv måste göra en film om fasorna som utspelades i hans hemland under andra världskrigets judeutrotning. Men det är tragiskt att när något så enastående angeläget ges skepnad i en film av en demonregissör, så blir det återigen en upprepning av alla de scener som gör oss alla fullständigt bestörta, men som avtrubbar oss bara något lite mer för varje gång vi ser dem.

I min recension av The Reader av Stephen Daldry här på Kinematografi skriver jag så här:

”Av alla de fasansfulla bilder jag har sett från andra världskrigets maskinella utrotning av människor är inte någon av dem från koncentrationslägren den fasansfullaste. Den allra fasansfullaste är den kända porträttbilden på Adolf Eichmann i SS-skärmmössa. Bilden på denne högeffektive, uppenbarligen – det syns skräckinjagande tydligt på bilden – helt empatilöse utrotare (vars enda målsättning var att göra verksamheten så effektiv och kostnadsvänlig som möjligt, något han gjorde enastående väl) är den hemskaste jag någonsin sett från andra världskriget.

Av samma skäl har de filmer som visar den osannolika brutaliteten i närbild, som Schindler’s List av Steven Spielberg, aldrig gjort mig lika ohyggligt illa berörd som de filmer som med små medel lyckas visa upp den maskinella och ibland till och med oförstående ondskan hos de människor som bedrev verksamheten.”

Och därför blir jag illa berörd av alla de brutala skändligheter som Roman Polanski visar upp i sin film. Men för sjuttiofemte gången. Och därför inte alls lika illa berörd som de första gångerna. Det är en ständig, monoton upprepning som har förvandlat en ofattbar, storskalig tragedi till en lång rad filmklichéer.

Det är därför The Reader så mycket effektivare porträtterar nazismens fasor.

Den radar inte upp ohyggligheterna på parad. Den tränger in i psyket på en av de människor som begick dem.

Och det är vanvettigt skrämmande.

Kör hårt,
Bellis

SEX AND THE CITY av Michael Patrick King (2008)

maj 22, 2010

SEX AND THE CITY av Michael Patrick King (2008)
Med Sarah Jessica Parker, Kim Cattrall, Kristin Davis, Cynthia Nixon, Chris Noth, Candice Bergen, Jennifer Hudson, David Eigenberg, Evan Handler, Jason Lewis, Mario Cantone, Lynn Cohen, Willie Garson, Joseph Pupo

Om man inte råkar vara hängivet förtjust i förutsägbara formelfilmer fulla av kalkonartade klyschor saknas inga fel på Sex and the City. Ganska oväntat är den ändå en sevärd film, ur två mycket specifika och tilltalande synvinklar. För vem skulle ha trott att en formelfilm som Sex and the City faktiskt vågar vara i positiv bemärkelse schablon- och mönsterkrossande?

När den här filmen gjordes var Sarah Jessica Parker 43 år gammal. Kim Cattrall var 52. Kristin Davis var liksom Parker 43 och Cynthia Nixon var 42. Och de är alla kvinnor och de spelar alla var sin huvudroll. Det är om de fyra kvinnorna filmen handlar. Närmare bestämt om dem och deras kärleksrelationer. Och deras sexliv.

Att Sean Connery långt efter fyllda 70 år kunde bli vald till världens sexigaste man av tidningen People och fortfarande göra i princip hur många filmer han ville är inte särskilt märkligt, men av någon mycket beklämmande, könsrollsfördomsfull anledning har den vägen sällan legat öppen för kvinnliga skådespelare. Vid fyllda 35 eller högst 40 har de, med få undantag som Meryl Streep, för det mesta ansetts förbrukade. I alla fall i Hollwyood. Lägg för all del märke till hur mycket yngre exempelvis nämnde Sean Connerys älskarinnor på filmduken är. Har någon sett honom förföra en jämngammal kvinna i någon av de senaste fyrtiofem årens filmer?

Med andra ord känns det väldigt glädjande att en film som handlar om kvinnors sexliv även handlar om medelålders kvinnor. Åldersfascismen är minst lika utbredd som könsrollstänkandet och det känns fräscht att den mest hämningslöst, sexuellt utlevande av kvinnorna är den av dem som är äldst, Kim Cattrall. Det är glatt överraskande för att vara Hollywood, där kvinnor i hennes ålder i normala fall på sin höjd får en kort biroll på tre minuter som farmor som sitter i gungstol vid eldstaden och stickar.

Och så är hon ju urläcker dessutom, betydligt läckrare än många av sina yngre kollegor i branschen.

Att få se en film uppvisa något så i verkligheten självklart men i Drömfabriken genom nästan alla decennier otänkbart som att de flesta kvinnor i medelåldern eller för den delen högre ålder än så inte är mumifierade lik utan i högsta grad levande och spirituella och, inte minst, sex- och levnadsglada, känns uppfriskande. Och glädjande. Så det är lite synd och det blir liten bock i marginalen för att samtliga kvinnor i filmen spelar rollfigurer som är ett par år yngre än de själva. Varför det? Varför dra av ett par år på rollfigurerna?

Fast helt oväntat spränger Sex and the City en annan ram också. För visserligen är det här en fullständigt förutsägbar formelfilm med standardintrig 1A för må bra-filmer om kärlek med lite trubbel mellan början och slutet, det vill säga någonstans i mitten, men samtidigt och förbluffande nog distanserar den sig från och driver med sina egna klyschor. Den är gjord med märkbart ironisk glimt i ögat. Det känns också fräscht. Och en replik som Kim Cattralls när hon får höra att Sarah Jessica Parker ska gifta sig är en modern variant av den sorts replik som Cary Grant, vars rollgestalt i filmen Arsenic and Old Lace var författare till boken Mind Over Matrimony, skulle ha kunnat fälla: ”I don’t really believe in marriage. Now, Botox, on the other hand, that works every time.” Och samtidigt är den repliken ett klockrent exempel på distansen till och driften med klyschorna.

Fast Sex and the City är förstås inte en minnesvärd film. Jag har aldrig sett något avsnitt av TV-serien och vet därför inte hur filmen förhåller sig till den, men som film betraktad är Sex and the City ytligt, enkelt fluff. Snabbt bortglömd, lättviktig, förutsägbar, banal underhållning för stunden. Och den är för lång. Den borde ha varit en och en halv timme i stället för nästan två och en halv, för den håller inte för det längre formatet.

Men den har två försonande drag som gör den om inte minnesvärd så i alla fall sevärd. I alla fall om den medför att det gradvis blir allt vanligare att medelålders eller för den delen äldre kvinnor även de får tillstånd att vara levnadsglada och ha kärleks- och sexliv i Hollywoodproduktioner.

Kör hårt,
Bellis

JULIE & JULIA av Nora Ephron (2009)

mars 6, 2010

JULIE & JULIA av Nora Ephron (2009)
Med Meryl Streep, Amy Adams, Stanley Tucci, Chris Messina, Linda Emond, Helen Carey, Mary Lynn Rajskub, Jane Lynch, George Bartenieff, Vanessa Ferlito, Casey Wilson, Jillian Bach, Andrew Garman, Joan Juliet Buck, Crystal Noell

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategori: Bästa kvinnliga huvudroll (Meryl Streep)

När man i förtexterna till en film får veta att den bygger på en sann historia är det ett rätt säkert tecken på att den dels inte gör det (annat än på sin höjd nominellt), dels att teamet bakom filmen vill försöka få publiken att gripas så mycket mer, eftersom filmen bygger på just en sann historia. Som om en spelfilm på något sätt skulle bli bättre av att göra det. Det kan också vara ett tecken på att man är medveten om att den film man gjort inte är särskilt bra och därför vill skänka den en extra, publikknipande dimension.

Hur nära sanningen filmatiseringar av föregivet sanna historier ligger kan man få en uppfattning om genom att se dels Psycho av Alfred Hitchcock, dels The Texas Chain Saw Massacre av Tobe Hooper. De båda filmerna bygger på en sann historia. Samma sanna historia. Vad som egentligen ägde rum är med andra ord omöjligt att få en uppfattning om genom att se filmerna. Är man verkligen intresserad av att få veta det får man gå tillbaka till tidningsklippen om ett par grusliga mord som begicks i USA på femtiotalet.

Julie & Julia, får vi veta i förtexterna, bygger inte på en sann historia. Den bygger på två. Och för en gångs skull tvivlar jag inte alls på att det stämmer. Den här filmen bygger helt uppenbart på två fullständigt sanna historier, för den berättar inte ens en historia. Den berättar bara om två kvinnors föga anmärkningsvärda vardag. Den handlar inte om någonting som är ens avlägset intressant, eftersom den handlar dels om en amerikansk kvinna som hette Julia och gick i köksskola i Paris på femtiotalet, dels om en amerikansk kvinna som heter Julie och bor i New York och som år 2002 startade en blogg om att laga mat. Julie med bloggen utgick från kokboken som Julia i Paris skrev när hon fått sitt examensbetyg från köksskolan.

Det här känns verkligen mycket sant, med tillägget ointres framför.

Det vi får se i två timmar är en medelålders kvinna som hackar lök och vänder omeletter i stekpanna i en köksskola i Paris på femtiotalet och en kvinna i trettioårsåldern i New York som då och då misslyckas med sin matlagning på 2000-talet. Man börjar mycket fort undra om hela filmteamet varit förryckt.

Någon som faktiskt framstår som fullständigt förryckt är den bisarra Julia i Paris på femtiotalet. Hon spelas av Meryl Streep, tydligen förryckt även hon eftersom hon har begått ett katastrofalt misstag. Hon har uppenbarligen studerat verklighetens Julia, som ledde ett tv-program om matlagning, genom att titta på gamla avsnitt av tv-programmet. Förbluffande nog utan att begripa att den här kvinnan förstås hade en tv-persona, med programledarmanér och mycket överdrivet och (som det visar sig) närmast komiskt tonfall och mycket tydlig artikulering (på märklig dialekt). Men det var alltså hennes tv-persona. Och att programledarna hade utpräglad tv-persona var ännu mycket vanligare på den tiden än numera. Ungefär som när Ria Wägner i svensk tv vinkade adjö till tittarna med handen vänd åt fel håll, så att hon vinkade till sig själv. Det gjorde hon inte utanför tv-studion. Att förlagan till filmens Julia i verkliga livet, ute bland vänner och på köksskolan och med sin man i sängen, *fortfarande* skulle ha talat och betett sig på samma sätt som i tv-studion är en tanke som är så befängd att man blir vimmelkantig. Meryl Streeps rollprestation är därför först oavsiktligt mycket komisk, för att sedan omgående bli mycket tröttsam. Hennes konstlade manér och tonfall, hennes påklistrade rörelser och stumfilmskomiskt överdrivna minspel påminner mest av allt om en tragiskt misslyckad pajas som en minut in i sin tio minuter långa sketch inte längre får någon i publiken att skratta. Fast med Meryl Streep får vi stå ut i två timmar.

Hur Meryl Streep, som är en av samtidens största skådespelerskor och som gjort så många förnämliga rollprestationer (om än betydligt färre förnämliga filmer), har kunnat åstadkomma den här tragikomiska föreställningen är faktiskt i bästa mening obegripligt. Jag förstår det inte.

Och nästa gång de bestämmer sig för att filmatisera en kokbok får de gärna förvarna mig, så att jag slipper se filmen och känna mig nödgad att recensera den.

Kör hårt,
Bellis

SCENT OF A WOMAN av Martin Brest (1992)

juli 2, 2009

SCENT OF A WOMAN av Martin Brest (1992)
Svensk titel: En kvinnas doft
Med Al Pacino, Chris O’Donnell, James Rebhorn, Gabrielle Anwar, Philip Seymour Hoffman, Richard Venture, Bradley Whitford, Rochelle Oliver, Margaret Eginton, Tom Riis Farrell, Nicholas Sadler, Todd Louiso, Matt Smith, Gene Canfield, Frances Conroy

SPOILERVARNING

Det finns ett problem med Al Pacino. Han är en ikon. Han är endimensionell. Och han är två personer.

Den unge Al Pacino har aldrig övertygat mig. När han slår igenom i filmer som The Godfather och Serpico ser han med sitt babyansikte ut som en liten pojke och intrycket förstärks förödande av att han är så kort till växten. Som ung förmådde den endimensionelle Al Pacino helt enkelt inte övertyga, eftersom han redan då spelade stenhårda mafiosos, gangstrar och snutar – som tittare fick vi veta att vi nu såg en iskall, hårdhamrad tuffing, och ut på duken kom en stultig liten pojke med månrunt ansikte och uppsyn som en ledsen hundvalp.

Fast den gamle Al Pacino övertygar, mycket tack vare att han fortfarande är endimensionell. För nu ser han tuff ut. Fårad och hård och sliten. Al Pacino är inte en skådespelare med någon större förmåga att gestalta olika typer av människor. Han har ingen välutvecklad begåvning av det slag som tillåter honom att tränga in i en rollfigurs psyke och förvandlas till rollfiguren när han spelar honom. Han är Al Pacino och han spelar nästan alltid precis samma typ av roll, helt oavsett om han är gangster, snut eller, mycket sällan, något annat.

Det är emellertid mycket svårt att tro på honom som pensionerad, blind överste i Scent of a Woman, av framförallt ett skäl – förmodligen i ett ärligt men komplett misslyckat försök att bryta sig ur sin endimensionella rollgestaltningsförmåga har han lagt sig till med en överdriven dialekt som jag ofta hört olika figurer i tecknade filmer tala, helt enkelt för att de ska föreställa vara bisarra. Sådant behärskar inte Pacino. Meryl Streep kan byta dialekt på beställning och låta som om hon talat den senaste dialekten i hela sitt liv; härvidlag är Pacino hennes motsats. Det är synd, för det finns bitar i den här filmen som är bra, till och med gripande, även om den i helhet är en klichébemängd berättelse som på ett par ställen är helt obegriplig. Vad är till exempel skälet till hans förryckta oförskämdheter på Thanksgiving-middagen hemma hos brodern och dennes vuxna barn och deras fruar? Varför tillåts inte den långa och ganska frånstötande sekvensen på något sätt utveckla rollfiguren eller åtminstone ge en glimt av en annan sida hos honom? Varför har man uppenbarligen låtit bli att filma de scener som jag hoppas fanns i manus och som bör ha skänkt den här sekvensen en bakgrund som skulle ha gjort den begriplig? Som det är nu skulle den, liksom många andra, kunna klippas bort utan förlust men med stor vinst för filmen.

Scent of a Woman ska föreställa en film om två män – en gammal som blivit blind, en ung som är på väg ut i livet – som växer och återtar livet i kraft av att de tack vare omständigheternas spel lär känna varandra under en helg i New York. Och javisst, det är det den handlar om, men på samma mycket ytliga plan som så många Hollywoodproduktioner av i dag rör sig på och som så gripande och övertygande skulle ha kunnat undvikas om filmen varit regisserad av exempelvis en Mike Leigh. Pacino skriker och vrålar och är otrevlig (som i nio av tio av sina filmer); den unge grabben är rädd och försagd, men visar sig vara en kille med choklad i hela dagen i den bisarra och alldeles för utdragna scenen med pistolen i hotellrummet, mot slutet.

Och så överstens oväntade räddningsinsats när pojken ställs inför en besynnerlig tribunal i skolan och hotas av relegering. Den övertygar inte alls. Drypande sentimentalitet, men mycket fjärmat från den verklighetsförankring som krävs för att det ska bli gripande eller ens det minsta trovärdigt. Varje skolledning vid sina sinnens fulla bruk skulle omedelbart ha ringt psyket för att få den gamle översten omhändertagen. Han är ju uppenbarligen inte tillräknelig.

Fast det här är en snygg scen: när den blinde Al Pacino först pratar med och sedan dansar tango med den vackra unga kvinnan på restaurangen i New York. Rörande och elegant. Här övertygar Pacino.

Och här, i denna enda scen, skymtar man en film som skulle ha kunnat bli enastående. För här finns, som i ett mikrokosmos, en helt ny tematik, en helt ny intrig, något som skulle ha blivit trovärdigt och gripande.

Det känns lite tragiskt att samma tanke aldrig slog filmteamet.

Kör hårt,
Bellis