Posts Tagged ‘Michael Caine’

EDUCATING RITA av Lewis Gilbert (1983)

juli 25, 2016

EDUCATING RITA av Lewis Gilbert (1983)
Svensk titel: Timmarna med Rita
Med Julie Walters, Michael Caine, Michael Williams, Maureen Lipman, Jeananne Crowley, Malcolm Douglas, Godfrey Quigley, Dearbhla Molloy, Patrick Daly, Kim Fortune, Philip Hurd-Wood, Hilary Reynolds, Jack Walsh, Christopher Casson, Rosamund Burton, Marcus O’Higgins, Mark Drew, Gabrielle Reidy, Des Nealon, Marie Conmee, Oliver Maguire, Derry Power, Alan Stanford, Gerry Sullivan, Patricia Jeffares, Maeve Germaine, Liam Stack

Educating Rita är George Bernhard Shaws Pygmalion förflyttad till 1980-talet och vältalighet har ersatts av litteraturhistoria. Educating Rita, ursprungligen en teaterpjäs även den, har scenografiskt inte blivit film alldeles smärtfritt – scenerna i Michael Caines fakultetsrum på universitetet och i folks hem blir ibland teatraliska och man ser att de ursprungligen spelats på en scen, om än av andra skådespelare – men det är bara en anmärkning i marginalen, även om man i och för sig skulle ha kunnat förlägga dem till andra miljöer i filmen. Likaledes blir det faktum att Educating Rita är en ytligt uppdaterad version av Pygmalion bara en marginalanteckning, eftersom filmens alldeles egna kvaliteter är för många och för lysande.

Den främsta av de kvaliteterna är miraklet Julie Walters. Detta var hennes stora genombrottsroll och även när man ser filmen för femte eller sjätte gången känns det alldeles enastående uppenbart varför. Hennes unga arbetarklasskvinna med utpräglad Liverpoolaccent är oemotståndligt välspelad; Julie Walters träffar varenda ton, hela tiden, filmen igenom. Hon tar inte ett felsteg. Hennes uppträdande, hennes sätt att vara, är fullständigt övertygande och som på den tiden okänd skådespelerska lät hon inte den väförtjänt världsberömde, sedan länge etablerade legendaren Michael Caine (som förstås gör en lysande insats, men finns det någon enda som ens skulle tro något annat?!) trumfa henne. De båda är makalöst jämspelta, de kompletterar och framhäver varandras rollgestalter, och liksom Julie Walters träffar varenda ton i sitt skådespeleri träffar de även varenda ton när de skådespelar i kör.

Educating Rita är, på samma sätt som exempelvis Yentl av Barbra Streisand, en film om att mot alla odds, givet den sociala miljö man som kvinna fötts in i, törsta efter kunskap och genom kunskapen självförverkligande. Ur den mycket väsentliga synvinkeln får komedin Educating Rita en allvarlig klangbotten, som väl porträtterar tillvaron och villkoren för människor som fötts in i arbetarklassen i det fortfarande hårt klasstrukturerade England. Det var aldrig meningen att Julie Walters’ rollgestalt skulle gå på universitetet, och därför kan hon inte ens göra det – hon är tvungen att nöja sig med att gå en kurs via s.k. Open University, som kan liknas vid en ABF-kurs i ett universitets regi. Hon får sina lektioner dels via Open University’s skolprogram på TV, dels via den handledande professor i litteraturhistoria, Michael Caine, som hon anvisats. Den kamp hon utkämpar för att nå sitt mål inspirerar och gestaltas mycket trovärdigt; fullständigt otvunget blir komedin Educating Rita alltså även en gripande, upplysande, och inspirerande film.

Men till det kommer – liksom i Pygmalion – den obesvarade kärlek som den medelålders, manlige handledaren börjar hysa för den unga, kvinnliga student som är hans akademiska skyddsling. Och det komplexa spel som blir följden av hennes allt större självständighet – född ur hennes allt större studieframgångar och därmed ökade kunskapsfond – och med den allt större självsäkerhet. Den manlige handledaren försöker behålla greppet som den ouppnåeligt kunnige, av vilken hans unga kvinnliga elev måste vara ständigt beroende – en kamp som tack vare hans egen förträfflighet som lärare är dömd att misslyckas – och de båda skådespelarna gestaltar denna under ytan bubblande och ibland exploderande konflikt med subtilt eleganta medel.

Educating Rita är ett mästerstycke. Jag har sett om filmen för femte eller sjätte gången, som jag nämnde.

Att det blir minst lika många gånger till står utom varje tvivel. Den spännande frågan är hur många gånger det blir därefter.

Jag vet bara att det blir många.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

INCEPTION av Christopher Nolan (2010)

mars 8, 2011

INCEPTION av Christopher Nolan (2010)
Med Leonardo DiCaprio, Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Tom Hardy, Ken Watanabe, Dileep Rao, Cillian Murphy, Tom Berenger, Marion Cotillard, Pete Postlethwaite, Michael Caine, Lukas Haas, Tai-Li Lee, Claire Geare, Magnus Nolan

I EFTERDYNINGARNA TILL OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Scenografi (Guy Hendrix Dyas, Larry Dyas, Doug Mowat), Filmfotografi (Wally Pfister), Filmmusik (Hans Zimmer), Ljud (Richard King), Ljudmixning (Lora Hirschberg, Gary A. Rizzo, Ed Novick), Specialeffekter (Paul Franklin, Chris Courbold, Andrew Lockley, Peter Bebb), Bästa originalmanuskript (Christopher Nolan)

Vann i följande kategorier: Filmfotografi, Ljudmixning, Specialefffekter

Christopher Nolan har skrivit ett originalmanuskript, men han har läst science fiction-författarna Philip K. Dick och Christopher Anvil. Inception är den i särklass bästa Philip K. Dick-filmatisering jag har sett, trots att den inte är någon Philip K. Dick-filmatisering. Och inte någon Christopher Anvil-filmatisering. Det är temat som kommer från Philip K. Dick och Christopher Anvil – de många lagren av verklighet, där alla lager inklusive vår verklighet (eller det vi kallar vår verklighet) är lika illusoriskt verkliga och där gränserna till slut är utsuddade och definitionen av vad som är den ”verkliga” verkligheten blir meningslös, eftersom någon sådan egentligen inte existerar. Rent bokstavligt är behandlingen av temat plockat ur Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale och Christopher Anvils långnovell Mind Partner. Från framförallt den senare har filmen lånat flera detaljer, som att man med droger eller tekniska hjälpmedel försänkt i en av de drömmar som för den drömmande är en verklighet lika påtaglig som vår kan leva ett helt liv för att sedan vakna upp och gå vidare i sitt vanliga liv, här och nu i vår verklighet, för att därefter på nytt vakna upp och plötsligt inse att även det livet var en dröm, och så vidare. Inception lägger fascinerande nog till ytterligare faktorer, som att flera människor med de tekniska hjälpmedlen kan leva i en annan människas undermedvetna drömmar, lika påtagliga, lika verkliga, lika detaljerade, lika uppenbart äkta som den verklighet vi alla just nu ser omkring oss. Inception är en av de få science fiction-filmer i historien som spektakulärt utnyttjar genrens inneboende möjligheter till svindlande nya sätt att betrakta verkligheten.

Inception är dessutom ett svindlande publiksvek. Mot denna vidunderliga idéfond, väl gestaltad och suggestivt iscensatt, uppvisas en oändlig, mycket tröttsam parad av explosioner, biljakter, smattrande skottlossningar, springande och skuttande hjältar, och allt det där andra som så ofrånkomligt fyller filmerna där Bruce Arnold Sylvester Stallone Schwarzenegger Willis brukar hålla till. Jag läste någonstans häromdagen att ”Actionsekvenser i filmer är det tråkigaste jag vet, för det *händer* ju ingenting” och det är nog det bästa omdöme om den sortens inslag i filmer jag någonsin har sett. Nej, just det. Det *händer* ju ingenting. Allt bara exploderar. Hela tiden. Och så skjuter de. Hela tiden. Och springer och hoppar och skuttar. Hela tiden.

Inception är ett svindlande publiksvek på ytterligare ett plan. Den plågsamt enkla actionintrig man klistrat på den vidunderliga idéfonden, och som gång på gång inte bara spricker utan rämnar som om även den belamrats med de exploderande specialeffekter som får scenografin att rasa samman i parti och minut, har ingenting med idéfonden att göra. Den skulle ha fungerat alldeles utmärkt utan den. Kille är oskyldigt misstänkt för att ha mördat sin fru, därför måste han fly landet och därför kan han inte träffa sina barn, men begår han ett brott kommer en mycket inflytelserik, korrupt affärsman att dra i trådar och få myndigheterna att helt enkelt begrava misstankarna mot honom. Jag tror att jag har sett den filmen åtminstone hundra gånger förut, utan den här idéfonden.

Förmodligen säger det mycket om de autentiska Philip K. Dick-filmatiseringarna att Inception utan att vara en Philip K. Dick-filmatisering trots det är den bästa av dem.

Fast jag har mycket svårt att tro att Philip K. Dick någonsin skulle ha hittat på en rollfigur så enfaldigt osannolik som filmens till arkitekt studerande collegetjej, som inte bara med förbluffande brist på förvåning och en orädd axelryckning accepterar att det finns otaliga lager verklighet, utan som dessutom på fem minuter visar sig förstå alltsammans bättre än de proffs som ägnat sig åt att verklighetshoppa i åratal. Och dessutom är hon en alldeles förträfflig actiontjej som hoppar, skjuter och springer mellan verkligheter på ett sätt som får en att börja undra vad arkitekturpluggande tjejer i övre tonåren egentligen lär sig på amerikanska college.

Men nåja, hon är i alla fall bättre än Arnold Schwarzenegger var i Total Recall, som faktiskt påstås vara en filmatisering av Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale.

Den filmen gör de en nyinspelning av nu. I vanliga fall avskyr jag refakes, men i det fallet är behovet påkallat (om inte även nyinspelningen tillåts bli en ursäkt för att spränga allt i luften, vilket tyvärr inte är särskilt sannolikt).

Jag skulle inte ha något emot en nyinspelning av Inception heller.

En nyinspelning där man faktiskt utnyttjar det tema, den idéfond man så suggestivt lyckas måla upp.

Kör hårt,
Bellis

BLOOD & WINE av Bob Rafelson (1996)

februari 24, 2010

BLOOD & WINE av Bob Rafelson (1996)
Med Jack Nicholson, Michael Caine, Stephen Dorff, Jennifer Lopez, Judy Davis, Harold Perrineau, Mike Starr

Jack Nicholson och Michael Caine i samma film. Det borde vara en upplevelse. Ungefär som att se Sean Connery och Michael Caine i samma film. Den senare filmen är ett vidunderligt mästerverk och heter The Man Who Would Be King och är regisserad av John Huston och bygger på en långnovell av Rudyard Kipling.

När man fick för sig att äntligen låta de båda skådespelargiganterna Jack Nicholson och Michael Caine göra film tillsammans blev det i stället i den avslutande, fristående delen av Bob Rafelsons besynnerliga trilogi, där Jack Nicholson spelar först son (Five Easy Pieces), sedan bror (The King of Marvin Gardens) och nu far, om än av styvvarianten. I övrigt har filmerna ingenting med varandra att göra – det enda som förenar dem är att Jack Nicholson har en huvudroll i alla tre.

Mötet mellan Jack Nicholson och Michael Caine på filmduken har alltså kommit att äga rum i en gangsterhistoria kretsande kring ett diamanthalsband, en gangsterhistoria som är så enkel och full av intrigklichéer (trettionio stycken) att man som tittare förbluffas över att de båda skådespelarna alls velat vara med.

Jack Nicholson spelar upp delar av sin image, som så många gånger förut. Cynisk man i övre medelåldern som framgångsrikt förför mycket unga kvinnor, arrogant och aningen megaloman, och lite annat småplock från den uppfattning det allmänna medvetandet hyser om honom. Med det helt avgörande undantaget att han i Blood & Wine spelar mycket märkbart enfaldig, i likhet med Michael Caine. Hela intrigen baseras på att dessa båda föregivet tuffa, erfarna, hänsynslösa gangsters varje steg längs vägen klampar fram som överviktiga elefanter och aldrig har en chans mot pojkspolingen Stephen Dorff, som gestaltar ännu en i den tröttsamma, till synes oändliga raden av identiska, tjusiga unga äppelpajsamerikaner som dryper av choklad hela dagen och bokstavligt talat seglar bort mot solnedgången med vinden blåsande i håret och fjärran hägringar i blick. Eller något sådant. Det är svårt att hitta metaforer som är lika högtravande tjatiga och tramsiga som Blood & Wine, men jag gör som synes i alla fall ett försök. Fast ibland får man helt enkelt erkänna sig slagen.

Det mest fascinerande exemplet på hur omotiverat dum Blood & Wine är måste vara själva kuppen. Jack Nicholson och Michael Caine ska stjäla ett diamanthalsband ur ett kassaskåp i ett rikemanshus när de vet att familjen är på semester. Barnsköterskan – Jennifer Lopez (Jacks älskarinna) – ska släppa in dem. Men hon hinner få sparken i mellantiden och på plats när Jack och Michael dyker upp finns i stället obegripligt nog två uniformerade poliser, som tydligen är satta att vakta huset medan familjen är bortrest. Exakt hur det har gått till förklaras aldrig, men ännu besynnerligare är att de båda skurkarna trots det genomför kuppen. Medan Jack småpratar gemytligt med poliserna för att uppehålla dem, öppnar Michael kassaskåpet och stjäl halsbandet. För tittaren känns det som en i alla fall avlägsen möjlighet att polisen när brottet någon vecka senare anmäls kan komma att hysa en vag misstanke om vilka gärningsmännen kan tänkas vara. Men tydligen har det ända från början framstått som ett fullkomligt osannolikt scenario för de båda erfarna skurkarna Jack och Michael.

Fast det finns inte oväntat ett antal scener där det blixtrar till mellan Jack Nicholson och Michael Caine. Scener där endast de är i bild. Så det är trist att Jack spelar gamle vanlige Jack som vi har sett honom göra så många gånger förut (och till råga på allt faktiskt blixtrar ännu mer i sitt sista gräl med Judy Davis innan han sticker hemifrån), för det mesta i betydligt bättre filmer, och det är synd att Michaels endimensionelle skurk inte ger honom mycket större utrymme till skådespeleri än att tala tydligt med sin brittiska accent (så att han påstås imitera drottning Elizabeth), kedjerökande hosta blod eftersom han har lungemfysem och i allmänhet bete sig väldigt klumpigt för att vara proffsgangster.

När man efter en kvart har förstått att Blood & Wine är en korkad gangsterhistoria är det enda med filmen som därefter överraskar att det vid bara ett enda tillfälle syns vilken ofantligt stor stjärt Jennifer Lopez har, medan det i Selena av Gregory Nava föreföll vara själva syftet med filmen att visa upp den. På sätt och vis är det intressant att i stället få se Lopez använda ansiktet när hon skådespelar, men frågan är väl om hon vinner på det.

Möjligen såg Gregory Nava Blood & Wine i god tid före inspelningen av Selena och drabbades av samma insikt.

Kör hårt,
Bellis

THE DARK KNIGHT av Christopher Nolan (2008)

mars 7, 2009

THE DARK KNIGHT av Christopher Nolan (2008)
Med Christian Bale, Heath Ledger, Michael Caine, Aaron Eckhart, Maggie Gyllenhaal, Morgan Freeman, Gary Oldman, Eric Roberts, Monique Gabriela Curnen, Cillian Murphy, Nestor Carbonell

Tjugofyra ka boom-explosioner. Trettionio boom bang-explosioner. Och så var det nog, originellt nog, ett par ka zaam-explosioner också. Jag är osäker på om man kvaddade fyrtio eller femtio bilar och vet inte om det var femton eller tjugo hus av olika slag som exploderade, men där någonstans ligger det. Plus då något tiotal drivor med lik och lite annat smått och gott från vår trogne gamle vän Mr. Visual Special Effects.

Det fanns en poäng med Tim Burtons Batman från 1989, en poäng som började försvinna redan i hans egen uppföljare och som så gott som helt försvunnit i de senare uppföljarna men som på sätt och vis införts på nytt nu. Den poängen var att Batman (eller Läderlappen, som jag tycker att han ska heta på svenska), precis som i Frank Millers seriealbum, inte var en klyschigt ultradygdig, mjölkdrickande helyllehjälte som är så snäll att en söndagsskoleutflykt framstår som akut livsfarlig vid en jämförelse och att skurken – Jokern – inte var en alltigenom ondskefull gestalt som var ond bara för att han var ond, helt utan anledning. Tvärtom fanns en väldigt god anledning.

Det smarta med Tim Burtons film var att den, till skillnad från alla andra filmatiseringar av serietidningsförlagor, förvandlade de båda antagonisterna till jämförelsevis komplexa, invecklade gestalter som egentligen är varandras spegelbild. För de är båda lika monomana, lika hämndlystet hänsynslösa – utan annat mål för ögonen än att utplåna den andre. Batman är ansatt av sitt eget inre, han är en rastlös, härjad nattsjäl som förgäves söker sinnesro genom sina sinnessjukt besatta försök att utplåna Jokern (spelad av Jack) – och Jokern är likadan, med den skillnaden att han nominellt befinner sig på andra sidan lagens råmärken. Men i slutuppgörelsen har den skillnaden suddats ut. Det är uppenbart att Batman under den väldiga slutstriden är fullkomligt likgiltig för de ofantliga risker som Gotham Citys medborgare utsätts för – hans enda mål är att förgöra Jokern.

Och det gjorde filmen intressant. Den är mycket medvetet en noirfilm, som innehåller inte bara de yttre attributen som nattmörkret och de regnvåta gatorna utan även präglas av den livssyn – den kallhamrade cynismen, sorgen, människans ofrånkomliga fångenskap i sina omständigheter – som är förhärskande i noirfilmen. Tim Burtons Batman är mig veterligen den enda film byggd på en serietidning som är både intelligent och mångbottnad, både dyster och klarsynt, både ångestladdad – med sina båda i det närmaste sinnessjuka protagonister – och cynisk.

Och nu försöker man tydligen göra om samma sak igen. Fast nu brister det på några punkter, som gör att den mycket omtalade The Dark Knight inte fungerar.

För det första alla de redan nämnda explosionerna. Man har som så ofta förut låtit Mr. Ka-Boom och Mr. Boom Bang ta över nästan hela filmen. Och då faller alltsammans ihop. Som det brukar göra i explosioner. Fast det skulle det kanske ha gjort ändå.

För det finns ett problem till med The Dark Knight. Batmans medvetenhet om sin egen dysfunktionalism. Poängen med Burtons Batman är att han är dysfunktionell utan att förstå att han är det. Han tror att han är normal. Till och med god. Problemet med Nolans Batman är att han är dysfunktionell men bara lite lagom dysfunktionell och därför innerst inne (där Burtons Batman är isande nattsvart) den där hyvens killen med choklad i hela dagen i alla fall. Varför han alltså förstår att han är dysfunktionell och försöker göra något åt det. Och därmed blir han återigen ointressant som karaktär, för han är inte längre titelns svarte riddare – den närmast personlighetssplittrade, sömnlösa, härjade nattsjäl som gjorde den första filmens Batman, spelad av Michael Keaton, så intressant. Och ett extra problem här är ju Christian Bale, som nu är om möjligt ännu livlösare än när han helt utan varje spår av framgång försökte spela ett annat slags psykopat för rätt många år sedan, i American Psycho.

Fast i själva verket finns det ett tredje problem. Och det är intrigen. Den känns väldigt mycket som ett fragmentariskt lapptäcke. Mycket stora delar av filmen är typiska för MTV-erans klippteknik – rockvideon har i några decennier kopplat greppet om filmindustrins yngre målgrupp, så en film som The Dark Knight bryr sig mindre om den röda tråden än att stapla mycket snabba klipp där saker och ting exploderar och folk skjuter på varandra. Ungefär som i en Motörheadvideo. Intrigen är så försynt och så djupt begravd i höghastighetsklippningen att man knappt märker den. Och förmodligen är det poängen, för man ska nog inte störa MTV-generationens flimrande ögongodis med ansträngande saker som intrig, repliker, tematik och annat jobbigt.

Försöket att göra om Tim Burtons Batman är med andra ord ett misslyckande. Hela vägen ut, eftersom slutet – där Batman på nytt är mjölkdrickande och Pollyannakäckt dygdig och tjusig – som pricken över i:et tar udden av alltsammans.

Eller skulle ha gjort om det funnits någon udd.

Kör hårt,
Bellis