Posts Tagged ‘Michael Fassbender’

300 av Zack Snyder (2006)

juli 24, 2016

300 av Zack Snyder (2006)
Med Gerard Butler, Lena Headey, Dominic West, David Wenham, Vincent Regan, Michael Fassbender, Tom Wisdom, Andrew Pleavin, Andrew Tiernan, Rodrigo Santoro, Giovani Cimmino, Stephen McHattie, Greg Kramer, Kelly Craig, Ely Snider, Tyler Neitzel, Tim Connolly, Peter Mensah, Marie-Julie Rivest

I en oändlig parad av gigantiska blockbusterspektakel där Hollywoods högst betalde skådespelare, Mr. Visual Special Effects, har lagt beslag på över 95% av budgeten och nästan hela filmen, finns mycket sällan utrymme för något annat än de endimensionella, syntetiska landskapen på datorskärmar som efterbehandlade rörliga bilder på skådespelare skuttar omkring och actionsekvensar sig framför.

Något man sällan har utrymme för är intrig, dialog, och skådespeleri. I själva verket kan man fundera över varför skådespelare över huvud taget hyrs in, eftersom man lika gärna kunde datorgenerera dem allihop när man nu ändå datorgenerar 95% av dem (för tro inte för en enda sekund att de jättelika horderna i 300 består av riktiga människor, vilket ju för övrigt blir pinsamt uppenbart när den handfull som är riktiga människor står framför den alldeles platta horden på skärmen bakom sig).

Det autentiskt fascinerande med 300 är att man lyckats skruva till datorprogrammeringen på något sätt, vilket medfört att bergen precis som i en billig gammal C-rulle från 1950-talet ser ut att vara gjorda av skumgummi (i de gamla C-rullarna *var* de gjorda av skumgummi, men det är oklart varför man velat imitera den effekten i det här datorgenanteriet) och byggnaderna av papier maché (i de gamla C-rullarna *var* de gjorda av… ja, och så vidare).

Så här går det till när man gör en sådan här blockbusterfilm:

Man spelar in en lång rad pompösa, storvulna actionsekvenser, där folk skuttar, springer, viftar med vapen, och slåss med varandra. Om vapnen är svärd, klistrar man något slags historisk etikett på filmen – i det här fallet valde man det vittbesjungna slaget vid Thermopylae i antikens Grekland – eller plockar en etikett från lämplig fantasybok, till exempel Tolkiens Lord of the Rings-trilogi.

Om vapnen i actionsekvenserna är pistoler, kulsprutor, handgranater, och annat sådant oknytt, och man färdas i bilar, förlägger man i stället filmen till nutiden, hyr in Arnold Sylvester Bruce Willis Schwarzenegger Stallone, och gör en film om en ensam hjälte som ägnar två timmar åt att skutta runt och skjuta tretusen skurkar.

Om vapnen är strålpistoler och lasersvärd, och man färdas i rymdskepp och hjältarna är robotar, stora teddybjörnar, och i förekommande fall prinsessor med kringlor över öronen, kallar man filmen för Star Wars del 8965.

Som synes hamnade 300 i den första kategorin.

Jag kan föreställa mig att det finns enstaka läsare som möjligen kan tänkas vilja kravla igenom den här katatoniframkallande kalkonen, men för dem av er som nöjer sig med ett handlingssammandrag har jag åstadkommit ett sådant. Kodnycklarna först, sedan sammandraget:

A = Kung Leonídas står på en klippa och skriker ”Spartans!” åt sina mannar så att spottet duschar ur munnen

B = Ett gäng nakna karlar springer runt framför en platt landskapsbild genererad på en datorskärm. De viftar med svärd och vrålar så spottet duschar.

C = Stora monster i både ”mänsklig” och ”djurisk” skepnad kommer rusande och morrar åt karlarna i punkt B, tillsammans med ett jättegäng andra konstiga karlar med mässingsmasker.

D = Alla karlarna och monstren slåss, skuttar, morrar och fäktas med svärd, och skuttar ännu mer, i 15 minuter.

E = Drottning Gorgo av Sparta står i sin stad och kväker ur sig plattityder, omgiven av datorgenererade byggnader som fascinerande nog ser ut att vara gjorda av papier maché.

F = Filmen är slut.

Intrigschema:

A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, F.

Kör hårt,
Bellis

INGLOURIOUS BASTERDS av Quentin Tarantino (2009)

mars 3, 2010

INGLOURIOUS BASTERDS av Quentin Tarantino (2009)
Med Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz, Eli Roth, Michael Fassbender, Diane Kruger, Daniel Brühl, Til Schweiger, Gedeon Burkhard, Jacky Ido, B. J. Novak, Omar Doom, August Diehl, Denis Menochet, Sylvester Groth, Bo Svensson, Hilmar Eichhorn

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga biroll (Christoph Waltz), Bästa originalmanuskript (Quentin Tarantino), Bästa fotografi (Robert Richardson), Bästa klippning (Sally Menke), Bästa ljudredigering (Wylie Stateman), Bästa ljudmixning (Michael Minkler, Tony Lamberti, Mark Ulano)

Jag tror att ytterst få tittare inser att Inglourious Basterds är en science fiction-film. Den är en alternativvärldshistoria, det vill säga en berättelse om vår värld men utifrån spekulationen att historien tagit ett helt annat förlopp än den gjorde i verkligheten. Det här är en gammal stapelvara inom science fiction-genren, men att filmen är science fiction tvivlar jag på att ens Quentin Tarantino har insett.

Det finns ett problem med Quentin Tarantino, som någon enstaka gång även kan sägas vara hans styrka. Han är den moderna tidens främste kultregissör, vilket kan bero på att han själv är kultfilmsfan. Problemet är att i hans fall utgörs kultfilmerna av B- och C-thrillers ur filmhistorien. På väggen bakom skrivbordet i hans arbetsrum hänger filmaffischen till en gammal B-thriller vars filmfotograf var min far, Andreas Bellis. Quentin Tarantino älskar filmen. Det gör inte min far.

Förmodligen är den här vurmen för gamla B- och C-thrillers olycklig, för Quentin Tarantino envisas med att göra om dem fast med några tusentals liter mer blod än vad som var fallet i förlagorna. Den här gången har han strängt taget gjort en variant på en i och för sig mycket kompetent thriller, en film från 1968 som bäst kan karaktäriseras som en James Bond-film utan humorn och självdistansen, förlagd till andra världskriget – Where Eagles Dare av Brian G. Hutton. Men Quentin Tarantino tar förstås i mycket mer. Och inte bara vad hinkarna med blod beträffar (som dock i ärlighetens namn är färre här än i flera av hans tidigare filmer). Hans något mindre invecklade drama siktar in sig på att ta död på Tredje rikets alla regeringshöjdare, till och med Adolf Hitler själv. Alla på en gång. Det känns typiskt Quentin Tarantino.

Fast trots de rena skräpfilmer Quentin Tarantino gjort – den mycket motbjudande Reservoir Dogs och de plågsamt enfaldiga och bloddrypande Kill Bill vol. 1 och vol. 2 – är det svårt att påstå att han saknar talang. I själva verket har han gjort en, men bara en, helt enastående film, Pulp Fiction. Ur cineastisk synvinkel känns han väldigt mycket som ett one hit-wonder, för han förefaller inte kunna prestera något motsvarande igen.

Men med det sagt är Inglourious Basterds en berättelse som griper tittaren. För stunden. Den är autentiskt spännande, för att ta till en uråldrig men i det här fallet passande klyscha. Det går inte att komma ifrån att Quentin Tarantino håller tittaren i sitt grepp, för man vill helt enkelt veta hur det ska gå och det kan man inte vara säker på eftersom det är en Tarantino-film och man håller på godingarna som man hoppas ska vinna över ondingarna. Och man tycker inte ens att godingarna (en elitstyrka allierade soldater) är särskilt elaka som skalperar sina offer, alternativt slår ihjäl dem med basebollträ. Ur den mycket svartvita synvinkeln blir den här filmen som något slags mer eller mindre lyckad söndagsmatiné för vuxna, men – återigen – med onödigt blodslask. Poängen med att visa utdragna skalperingar i närbild förbigår mig helt.

Roligare är då Quentin Tarantinos enastående förtrogenhet med filmhistorien. Han började som hängiven cineast och jobbade som kassabiträde i en videobutik. Och såg absolut alla filmer han över huvud taget kunde, vilket var bokstavligt talat tusentals och åter tusentals. Och han har ett enastående filmminne. Han kan på rak arm rabbla repliker och i detalj beskriva scener ur hundratals filmer. Han är möjligen vad man skulle kunna kalla en nörd. Men det får den roliga effekten att han i sina egna filmer bakar in ofta kryptiska anspelningar på filmhistorien. Den fyndigaste i Inglourious Basterds tycker jag är när han låter en av rollgestalterna utbrista, om en fiktiv, kvinnlig filmstjärna, Bridget von Hammersmark, som är en av filmens huvudpersoner: ”There is no Dietrich, there is no Riefenstahl, there is only Bridget von Hammersmark.” Här parafraseras den franske filmhistorikern Henri Langlois’ utrop när han på femtiotalet sett ett antal filmer med Louise Brooks: ”There is no Garbo, there is no Dietrich, there is only Louise Brooks.”

Quentin Tarantinos filmer är alltså mer sofistikerade än vad de förefaller vara, men det är knappast en överdrift att påstå att den minoritet av hans publik som förstår det är försvinnande liten. Hans filmhistoriska anspelningar är som sagt – och som väl synes i exemplet ovan – tämligen kryptiska. Jag förmodar att han har hemskt roligt. Han och dem av hans tittare som förstår anspelningarna.

För även en hantverksmässigt ganska välgjord film (med för många pretentiösa och ansträngda kameravinklar och kameråkningar) som Inglourious Basterds är i övrigt snabbt glömd. Den är på intet vis något man inte har sett förut. Tvärtom, eftersom Quentin Tarantino medvetet har gjort ytterligare en film som plagierar och därmed hyllar den sorts thrillerfilmer han själv tycker så mycket om.

På det hela taget känns den rätt intetsägande, trots sådana utmärkta rollprestationer som Christoph Waltz’ och Mélanie Laurents. Fast var det verkligen nödvändigt att tvinga Brad Pitt att prata med en sydstatsdialekt som är så bred att den blir självparodisk, eftersom han inte behärskar den?

Kör hårt,
Bellis