Posts Tagged ‘Mike Leigh’

CALENDAR GIRLS av Nigel Cole (2003)

september 24, 2011

CALENDAR GIRLS av Nigel Cole (2003)
Svensk titel: Kalenderflickorna
Med Julie Walters, Helen Mirren, John Alderton, Linda Bassett, Annette Crosbie, Philip Glenister, Ciarán Hinds, Celia Imre, Geraldine James, Penelope Wilton, George Costigan, Graham Crowden, John Fortune, Georgie Glen, Angela Curran, Rosalind March, John-Paul Macleod, Marc Pickering, Belinda Everett, Harriet Thorpe, Gillian Wright, Janet Howd, Lesley Staples, Ian Embleton

Klassiskt brittiskt småstadselände förvandlat till på film föga typisk, brittisk småstadsidyll. The Full Monty vriden 180 grader – eländet är utbytt mot idyll, männen mot kvinnor. Fast det är fortfarande komedi.

Det känns mycket oklart varför dessa medelålders kvinnor i övre medelklassen får för sig att visa sig nakna i en kalender, eftersom den välgörenhet de ska få ihop pengar till bara är en soffa till väntrummet på ett sjukhus. Det känns möjligen ännu mer oklart varför succén när kalendern väl kommer ut blir världsomfattande och kvinnorna blir inbjudna till Hollywood för att göra en reklamfilm och dyka upp i Jay Lenos pratprogram. Och som allra mest oklart känns det hur allt det här faktiskt kunde inträffa i verkligheten, för även om Calendar Girls i likhet med alla andra spelfilmer som bygger på verkliga händelser till 85% består av fullständigt påhittad intrig och påhittade personer, så är de grundläggande stolparna i intrigen faktiskt bokstavligt sanna i det här fallet.

Fast alldeles komedisoligt är det ändå inte. Calendar Girls är trots allt en brittisk film om invånarna i en småstad, så det brittiska eländet lurar ofrånkomlingen i bakgrunden. Det beständiga eländet i Storbritannien – bristen på tvåglasfönster – finns förstås här också, men även resten är stapelvaror: knarkande ungdomar, otrogna äkta män, dödlig cancer, sörjande släktingar. Allt detta förutom den beständiga bristen på tvåglasfönster dock bara som kryddor; trådarna blir hängande lösa. Som tittare får man inte veta hur det går, för i förgrunden står den pinsamt scoutflickshurtiga berättelsen om de medelålders kvinnorna som nakenposerar för årets kalender från den i vanliga fall mycket pryda och sippt urtråkiga kvinnoföreningen Women’s Institute (som dock i verkligheten inte alls var emot projektet, utan tvärtom gav det sitt fulla stöd). Men den berättelsen förmår inte engagera, för trots lysande skådespeleri från de båda huvudrollsinnehavarna Julie Walters och Helen Mirren, som båda tillhör den brittiska skådespelarparnassen, känns det svårt att som tittare engagera sig i temat.

Det tråkiga är förstås att när Julie Walters och Helen Mirren äntligen gör film tillsammans, så blir det Calendar Girls. De här båda aktriserna slår gnistor om varandra, men de skulle ha kommit mycket bättre till sin rätt i en film som faktiskt handlade om det gamla hederliga brittiska eländet. Gärna regisserad av Mike Leigh. Någonstans känns ju just det som ett slags drömkombination – dessa båda enastående aktriser och denne enastående regissör, alla väl förtrogna med och i själva verket stöpta i det brittiska eländet på film.

Vi lär aldrig få se den filmen, men kan ju välja bort komedin Calendar Girls och i stället se Julie Walters i sin absoluta paradroll, det stora världsgenombrottet i Educating Rita av Lewis Gilbert – en av historiens främsta filmer om brittiskt elände, med komiska inslag även den.

Kör hårt,
Bellis

PROMISED LAND av Michael Hoffman (1987)

mars 31, 2010

PROMISED LAND av Michael Hoffman (1987)
Med Jason Gedrick, Tracy Pollan, Kiefer Sutherland, Meg Ryan, Googy Gress, Deborah Richter, Oscar Rowland, Sandra Seacat, Jay Underwood, Herta Ware, Walt Logan Field

SMÄRRE SPOILERVARNING

Man kan känna sig förbluffad rätt länge. I upp till en timme.

När det direkt efter förtexterna trumpetas ut att en film bygger på en sann historia är det nästan aldrig sant, men om det nu är så att man verkligen har en sann historia som är så angelägen att berätta att man tillverkar en film om den, varför berättar man den inte då?

För det gör man inte i Promised Land. Under den första timmen satt jag och undrade vad alltsammans egentligen handlade om. För handla om något brukar det faktiskt göra, kanske i synnerhet när greppet med den sanna historien tas till. Det brukar braka loss direkt. För att publiken häpen ska få se vilken fantastisk historia som har utspelat sig i verkligheten.

Till det kommer att man inom ramen för Promised Land lätt kan konstatera att den här historien på sin höjd kan vara något så när halvsann, för den ena av de båda personer den primärt handlar om – den person som ska ha stått förebild för Kiefer Sutherland – är död, och kan alltså inte ha haft särskilt mycket att förtälja om sitt liv när det var dags för filminspelning. Kanske i synnerhet som det är hans död som är den direkta orsaken till att det alls finns något slags historia att berätta.

Men lämnar man det därhän, så dyker faktiskt en berättelse upp efter en timmes film och sedan berättas det ganska frenetiskt under de resterande fyrtio minuterna. Och det blir dramatiskt och tragiskt och naturligtvis hemskt gripande, eller skulle i alla fall ha blivit om man under den första timmen lyckats uppamma något slags intresse för rollgestalterna. Det har man inte.

Möjligen med undantag för Meg Ryan, som redan på detta tidiga stadium i karriären visar sig vara en skådespelerska som är kompetent men under korta ögonblick, företrädesvis på barer och restauranger, skimrar till och blir alldeles enastående. Som bekant blev hon världsberömd på allvar i och med den fejkade orgasmen på restaurangen i Rob Reiners When Harry Met Sally två år efter det att Promised Land spelades in. I Promised Land gör hon i stället en enastående scen inne på en sjaskig bar, när en rundlagd redneck försöker ragga upp henne. En scen som aldrig förr eller senare har skådats på filmduken…

…vilket för övrigt känns som en välgärning när det gäller Promised Land, eftersom filmen är ett nästan ofattbart arketypiskt exempel på ett omsorgsfullt hopklipp av scener som är sådana stapelvaror att man sett så gott som varenda en i minst hundra tidigare versioner.

Mer udda är musiken, som av och till och till synes ofta opassande, består av en vokal mässa från medeltiden, sjungen a capella av en kvinnokör. Det är först när tragedin slår till tio minuter innan slutet som man kan ah:a och oh:a över hur symboliskt allt plötsligt blir, för nu förstår man vilken djupsinnighet som ligger bakom musikvalet.

Det där är nog rätt typiskt för Hollywoods sätt att försöka göra vad som i allt väsentligt egentligen är en europeisk historia. I alla fall på film. Promised Land gjord av någon framstående, europeisk regissör skulle, med vad som i brist på bättre får kallas det europeiska filmspråket i motsats till det amerikanska, ha kunnat bli en mycket gripande film.

Fast det finns en sådan scen i den här amerikanska varianten. Den där Kiefer Sutherland efter två år återvänder till det lilla samhälle där han växt upp och träffar sin sjuke far. Den scenen är lågmält, intensivt känslig och i all sin vardagliga, tragiska enkelhet förbluffande väl spelad av dels Kiefer Sutherland, dels Oscar Rowland. Jag bjuder på högsta beröm: som vore den tagen ur en Mike Leigh-film. Och lika talande, trots att så lite sägs. Oceaner utspelas mellan de båda, under bara ett par minuter.

Och där någonstans fanns dessutom en historia som kanske hade varit mer värd att berätta.

Kör hårt,
Bellis

DE 400 SLAGEN av Francois Truffaut (1959)

februari 7, 2010

DE 400 SLAGEN av Francois Truffaut (1959)
Originaltitel: Les quatre cents coups
Med Jean-Pierre Léaud, Patrick Auffay, Claire Murier, Albert Rémy, Guy Decomble, Georges Flamant, Daniel Couturier, Jeanne Moureau, Francois Truffaut

Francois Truffaut är lika fransk som Ingmar Bergman är svensk. Om Ingmar Bergmans filmer, om än tematiskt oftast allmänmänskligt giltiga, är djupt rotade i svensk kultur och folksjäl, så gäller samma sak Francois Truffauts filmer visavi fransk kultur och folksjäl.

Problemet med ett sådant i och för sig riktigt konstaterande är att det får Ingmar Bergmans och Francois Truffauts filmer att låta som föregivet högintellektuella, tråkiga exgeser i anspråksfull socialrealism. Vilket förstås är fullständigt fel.

De 400 slagen är en av de tre första, definierande filmerna i den franska nya vågen, vars ena ben var den italienska neorealismen och den andra klassisk Hollywoodfilm. Av den blandningen tillverkade den löst sammanhållna grupp som kritikerna kallade franska nya vågens regissörer – bland dem Francois Truffaut, Eric Rohmer, Jacques Rivette, Claude Chabrol och Jean-Luc Godard – en fåra som kom att bli den kanske mest utpräglat franska av alla riktningar inom filmkonsten.

De 400 slagen är realistisk på ett sätt som skulle ha varit otänkbart i dåtidens och den väldiga merparten av nutidens Hollywoodfilmer, och måste sägas vara betydligt mer influerad av exempelvis Vittorio De Sicas Cykeltjuven än av någonting från Hollywood. De 400 slagen är dessutom inte bara en av franska nya vågens utan en av europeisk filmkonsts stora, definierande filmer. Så exempelvis är det omöjligt att förbise hur uppenbart och hur mycket den har influerat den engelske regissören Mike Leigh.

Fast mycket intressantare än så är att De 400 slagen är en förvisso naket socialrealistisk, självbiografisk film om en ungdomsbrottsling i tolvårsåldern (Jean-Pierre Léaud var nästan femton när filmen spelades in, men det syns min själ inte, och hans klasskamrater är definitivt yngre) som stundtals även är komedi med öga för tillvarons dråpligheter. I detta ligger något av det mycket franska, för trots att filmen är ett brutalt uppriktigt, trovärdigt porträtt av en dysfunktionell familj med en son som utan tvivel kommer att sluta som tungt kriminell, kan Francois Truffaut inte avhålla sig från den bubblande, franska förtjusningen i det absurt komiska. Som i den fullständigt omotiverade scenen med gymnastikläraren som tar med klassen på en joggingrunda längs Paris’ gator. Den underbara lilla sekvensen fyller absolut ingen annan funktion än att ge utlopp åt Francois Truffauts gapskrattande förtjusning i hur ungarna elegant lurar den välmenande, mycket godtrogne gymnastikläraren. Sekvensen är som hämtad ur en film av Jacques Tati.

Samtidigt kontrasterar de enstaka komiska inslagen knivskarpt effektivt mot filmens skärande realism och bittra hopplöshet – Jean-Pierre Léauds ofrånkomligt mörka framtid står i skarp kontrast till och med mot hans bäste vän Patrick Auffays, eftersom den senare är arkitekten bakom inte så få av de bådas upptåg och småbrott, men samtidigt så uppenbart en ung kille som ägnar sig åt just hyss, inte ett ur vanmakt och dysfunktionalitet fött uppror som ofrånkomligen leder till undergång.

Jean-Pierre Léaud dyrkar Honoré de Balzac. När han konspirerat med sin mor för att lura fadern att bjuda dem båda på bio vill han se Paris – öppen stad av Francois Truffauts kollega Jacques Rivette. Det här är markörer som uttalat visar hur fransk Francois Truffaut var och hur fransk hans film är.

På ett annat och intressantare plan är temat i De 400 slagen visserligen allmänmänskligt, men sett och behandlat ur en synvinkel som är så fransk att filmen stundtals – och trots eller snarare på grund av sin obestridliga realism – för exempelvis en svensk kan te sig besynnerlig eller till och med osannolik. Förmodligen tror man inte riktigt på att någon som är så ung skulle reagera som Jean-Pierre Léaud ibland gör, på samma sätt som man inte tror att någon skulle reagera som Béatrice Dalle gör i Betty Blue – 37.2 på morgonen av Jean-Jacques Beineix. Fast de skulle reagera så här. I Jean-Pierre Léauds fall till och med reagerade huvudpersonen så i verkligheten, eftersom De 400 slagen är självbiografisk.

Den svenska titeln är en föga träffande direktöversättning. Originaltiteln anspelar på det idiomatiska uttrycket ”faire les quatre cents coups”, som betyder ungefär ”leva livet” – fast underförstått genom att göra hemskt många dumheter. Vilket också känns mycket typiskt franskt, eftersom det syndländska (mitt freudianska felslag är talande och får stå kvar), ohämmade temperamentet ger utrymme för att i mycket högre grad än i exempelvis norden leva ut impulser, känslor, drifter. Och förstås göra om möjligt många fler dumheter, just av det skälet. Till det kommer det något obestämbara machoideal som får även den unge pojken Jean-Pierre Léaud att inte gråta som ett barn (han fäller en tyst tår i hela filmen, under fångtransporten) när han driver runt på gatorna nattetid eller när han blir inspärrad, utan i stället som en hårdför man i en av filmens klassiska scener impulsivt kasta koppen med blaskigt, illasmakande kaffe i cellväggen och rulla en cigarett av gammalt tidningspapper som ligger på golvet. Kom ihåg att killen är tolv år. Och inspärrad för första gången i sitt liv.

Som exponent för franska nya vågen var Francois Truffaut, liksom sina kollegor, från början filmrecensent i Cahiers du Cinema. Därför att han, liksom sina kollegor, började som hängiven cineast, för att senare bli filmskapare själv. Som hängiven cineast kunde han förstås inte låta bli att i sin debutfilm ge en lång rad komplimanger till storheter i filmhistorien, både genom att ”kopiera” scener och genom inslag i scenografin.

För en svensk är den kanske roligaste komplimangen den blixtsnabba han ger Ingmar Bergman, i ytterligare en i övrigt helt onödig scen vars enda syfte är att ge Bergman komplimangen. Och inte endast Bergman – i lika hög grad Harriet Andersson.

Man får ha ögonen med sig för att inte missa det sekundsnabba ögonblicket.

Möjligen låter allt detta som om De 400 slagen är en film främst för djupsinniga, akademiska cineaster.

I så fall vill jag gärna avsluta med att säga att de filmer som uppskattas av djupsinniga, akademiska cineaster är precis så bottenlöst tråkiga som de låter.

Bland de filmernas antiteser finns De 400 slagen, som är ett av filmhistoriens främsta bevis på att inträngande personporträtt, socialrealistiska skildringar och allvarligt syftande teman kan vara enastående underhållning med fler än en glimt i ögat. Underhållning som stundtals dessutom träffande visar oss hur absurt komisk tillvaron kan vara.

Och hur skärande hopplös.

Kör hårt,
Bellis

LIFE IS SWEET av Mike Leigh (1991)

november 23, 2009

LIFE IS SWEET av Mike Leigh (1991)
Svenskt titel: Livet leker
Med Jim Broadbent, Alison Steadman, Jane Horrocks, Claire Skinner, Timothy Spall, Stephen Rea, David Thewlis, Moya Brady

SPOILERVARNING

Det kanske delvis beror på musiken – som påminner om den lätt igenkännbara dragspelsmusik man så ofta hör i franska filmer – men det är inte primärt därför Life Is Sweet känns som en Jacques Tati-film men skruvad 90 grader åt ett annat håll eftersom den är gjord i England och skruvad ytterligare 90 grader åt ytterligare ett annat håll eftersom den är gjord av Mike Leigh. Det känns mycket sannolikt att Mike Leigh varit inspirerad av Jacques Tati, men till skillnad från Jacques Tati gör han inte en komedi som med förundrade ögon betraktar en värld som är fullkomligt absurd – vår – utan en dramakomedi som betraktar en väldigt engelsk och inte alldeles funktionell familj med en svårt dysfunktionell dotter, som lider av både bulimi och klinisk depression.

Life Is Sweet balanserar förbluffande väl på gränsen mellan drama och komedi, och är alltså båda delarna. Med lyckat resultat är det sällsyntare än man kan tro och de flesta filmer som försöker kantrar omgående. Men här utspelas komedin inte bara mot en klangbotten av tragedi, filmen övergår i och slutar som hoppfull tragedi. Det här är något som Mike Leigh kommit att göra även senare, men kanske inte så uttalat som här.

Man borde bli tokig på Alison Steadman, familjens mamma, som kulsprutesmattrande spottar ur sig som hon själv tycker väldigt skojiga kommentarer till hennes och familjens vardag i en engelsk förort och oavbrutet flamsskrattar åt sina egna skämt, men det blir man inte. Tvärtom blir man oemotståndligt charmad. För dels framstår hon med sitt goda humör som så rörande hjärtevarm i en tillvaro där skälen att vara rörande hjärtevarm är få, dels får man så småningom en känsla av att det här är hennes sätt att klara av tillvaron, att det ligger mer i flamsskrattet än man i förstone kan tro. Den misstanken bekräftas, för det här är inte den flamsigt ytliga människa man ser under nästan hela filmen, det är en empatisk och insiktsfull människa, med oväntat stor förståelse för inte minst den svårt problemfyllda av sina tvillingdöttrar – spelad med en säreget överdriven stil av Jane Horrocks, en stil som borde bli ett självparodiskt magplask men som tvärtom träffar mitt i prick. Jag är inte alldeles på det klara med hur Mike Leigh och Jane Horrocks lyckats så väl med att så skickligt balansera på rätt sida om även den gränsen, men det har de. Och därför känns det desto märkligare att Timothy Spalls insats som familjens vän Aubrey, uppenbart en människa med flera bokstavsdiagnoser, spelas så överdrivet att han framstår som en lyteskomisk pajas utan trovärdighet.

Mike Leigh har alltid befolkat sina filmer med vardagens människor, men inte så sällan med dem av vardagens människor som har problem som gör dem i någon mening dysfunktionella. Jag tror att han utforskar den sidan hos nutidens människa – och ur alla möjliga synvinklar, från oförmåga att skaffa barn och det livstrauma det innebär för ett par som verkligen vill ha barn (inte i den här filmen) till ovanstående nämnda bulimiska, kliniskt deprimerade unga kvinna till en änglamakerska (också en annan film), och så vidare – helt enkelt för att olika former av dysfunktionalitet är väldigt mycket mer utbredda än någon egentligen låtsas om eller för den delen ens tror. Mike Leigh söker sig in bakom väggarna hos utvalda invånare i den enorma, moderna, anonyma storstaden, där sådana väldiga sjok av befolkningen på ytan är så strömlinjeformat lika varandra, där individerna som väller fram i mångtusenhövdade folkmassor på väg till jobbet varje morgon vid en hastig anblick kan förefalla utbytbara mot varandra. Så är det förstås aldrig och när Mike Leigh väljer ut någon eller några av individerna – för det mesta en familj – ur den väldiga folkmassan och tränger innanför huden på dem, visar han oss drama efter drama, med komiska men oftare tragiska inslag, som ständigt pågår runt omkring oss i den verklighet där vi lever, men oftast innanför hemmets väggar.

Mitt i allt detta, mitt i en problemfylld tillvaro som ytligt sett skrattas bort av en flamsig Alison Steadman, vågar folk även drömma och därför mot bättre vetande, som man skulle kunna tycka, exempelvis som hennes man Jim Broadbent köpa sig en rostig gammal husvagn till överpris i avsikt att förvandla den till en ambulerande korvkiosk. Den drömmen ter sig säkert inte särskilt storslagen för nästan någon av oss, för även om den med hårt arbete går i uppfyllelse är den inte rimligen något som står särskilt högt upp på de flesta människors önskelista över livsmål – men är den verkligen så ynklig?! Är det inte det faktum att man fortfarande förmår drömma som är det väsentliga?! Spelar det någon större roll vari drömmen består?!

Det som kanske mer än något annat griper tittaren i Mike Leighs filmer är den respekt och förståelse han visar de på ytan anonyma men i själva verket mycket älsk- , ömkans- och beundrandsvärda människor i vars liv han tränger in, och den respekten och den förståelsen förmedlar han på ett sätt som gör hans filmer till betydande filmkonst.

Kör hårt,
Bellis

BROKEN ENGLISH av Zoe R. Cassavetes (2007)

augusti 26, 2009

BROKEN ENGLISH av Zoe R. Cassavetes (2007)
Med Parker Posey, Drea de Matteo, Gena Rowlands, Tim Guinee, Melvil Poupaud, Justin Theroux, Dana Ivey

Parker Posey är mitt uppe i en livskris. Den kretsar kring hennes behov av en relation, men inte ens hon själv är säker på varför. Vill hon bara bevisa för sig själv att det inte egentligen är något fel på henne, som hon själv blivit övertygad om eftersom hon inte lyckas hålla ihop några förhållanden? Vill hon bara bli älskad? Eller vill hon bara inte vara ensam? Rimligen alltsammans. På en gång och ihopgyttrat.

Relationsdramerna på film är förstås legio – mänskliga relationer och kanske framförallt kärleksrelationer förblir ständigt fascinerande, ständigt aktuella och ständigt lika snärjigt svårframkomliga, eftersom vi alla ständigt går vilse i dem. Inom filmkonsten finns ett antal filmskapare som klarsynt genialt förmår gestalta och betrakta den här ständiga, mänskliga problematiken, bland dem Francois Truffaut, Mike Leigh och Sofia Coppola (som gör det mycket originellt i Lost in Translation, som inte ens är ett kärleksdrama), för att nämna tre regissörer från olika generationer. Zoe R Cassavetes – inte oväntat dotter till John Cassavetes och Gena Rowlands – visar i och med sin andra film som regissör att hon måhända inte tillhör toppskiktet, men överraskar tillsammans med sina lysande skådespelare (som samtliga gör mycket övertygande insatser), sitt manus och sin regi genom att trovärdigt och inspirerande lyckas gestalta en vanlig, drygt trettioårig kvinnas relationsproblem på ett sätt som jag vågar tro talar rakt ut till det stora flertalet av hennes tittare, såväl kvinnor som män.

För filmen tar ett grepp om relationsproblematiken och den gör det på ett intressant om än inte alldeles originellt vis och den gör det ur olika synvinklar. Den ser på problematiken både utifrån Parker Poseys olika förhållanden och utifrån hur människorna i hennes omgivning ser på dem och på henne, från hennes mor (en enastående begåvad skådespelerska jag alltid varit oerhört svag för – Gena Rowlands) till hennes bästa väninna (Drea de Matteo) och andra människor hon träffar. Och genom korta, effektiva inblickar i Drea de Matteos förhållande till sin man. Drea de Matteos situation skiljer sig dramatiskt från Parker Poseys, eftersom Drea de Matteo i filmen varit gift i fem år, dessutom med en man som från början var förälskad i Parker Posey, som i sin tur inte haft ett riktigt förhållande sedan i tonåren och som ständigt springer på pumpar till män som det av olika skäl inte fungerar med.

För att få sådant här att lyckas på film finns det såvitt jag kan se två huvudsakliga sätt – dels det som främst äldre tiders filmkonst använde sig av, det väldigt romantiska och ofta inte särskilt realistiska. Sådana filmer, från främst Hollywoods guldålder på trettio- och fyrtiotalen, kan vara storslagna, för att de framställer kärleken på det idealiserade vis som den ofta framställts i olika konstformer genom mänsklighetens historia. Och dels det mycket realistiska, som är vanligare bland begåvade filmskapare i dag, och som tränger in i och kan ha något mycket väsentligt att säga oss, i vår egen vardag. Bäst görs det, anser jag, när intrigen inte kretsar enbart kring parförhållandets parter, utan även inbegriper människor i deras omedelbara närhet, som hos Woody Allen och nämnde Mike Leigh (som ofta gestaltar många olika slags mänskliga relationer i en och samma film och hos vilken kärleksrelationen kan ligga i bakgrunden). Och som hos Zoe Cassavetes, vars film är gripande och har något väsentligt att säga oss om oss själva. Min omedelbara, egna jämförelse blir, även om den på flera plan skiljer sig markant från Broken English, Steven Soderberghs debutfilm Sex, Lies, and Videotape. Men då kanske mest ur filmisk synvinkel – för att uttrycka det lite banalt tror jag att den som uppskattar Soderberghs film även uppskattar Cassavetes.

Och några ord till om skådespelarinsatserna. Det som genast slår en är att samtliga filmens skådespelare – vilket säger mycket om Zoe Cassavetes som regissör – är naturligt trovärdiga. Man känner igen sig. Det här så här det går till mellan oss människor, i våra relationer. Både kärleksrelationer och andra. Minspel, tonfall, uppträdande – alltsammans känns naturligt, aldrig spelat. Parker Posey, Drea de Matteo, Melvil Poupaud, Tim Guinee – och så förstås, som alltid, Gena Rowlands – sviktar faktiskt inte ett ögonblick. Prestationerna är avsevärda.

Och Broken English får mig att hoppas att det inte blir standardförfarande att det i framtiden går sju år mellan Zoe Cassavetes filmer som regissör, som det gjort mellan de båda första.

Kör hårt,
Bellis

IN BRUGES av Martin McDonagh (2008)

juli 12, 2009

IN BRUGES av Martin McDonagh (2008)
Med Colin Farrell, Brendan Gleeson, Ralph Fiennes, Clémence Poésy, Thekla Reuten, Jordan Prentice

Jag har aldrig känt mig övertygad om att det skulle vara särskilt lyckat att låta Mike Leigh och Quentin Tarantino regissera en film tillsammans. I själva verket har jag aldrig ens tänkt tanken. Det har dock uppenbarligen Martin McDonagh, men drabbad av insikten att samarbetet sannolikt aldrig blir av har han gjort filmen själv. Den heter In Bruges.

Upplägget är ganska ovanligt. Ett rätt intensivt relationsdrama som mycket minner om Mike Leighs filmer men i det här Tarantinoliknande fallet mellan tre yrkesmördande män. Vidunderligt vackra stadsscenerier från Brygge i Belgien, där filmen utspelas, varvat med brutala, blodiga uppgörelser mellan yrkesmördarna. Fast inledningsvis turistar ett par av dem i den vackra staden, samtidigt som vänskapsrelationen mellan dem utvecklas och kompliceras.

Det här fungerar förstås inte, eftersom intrigen kräver att både yrkesmördarna och människorna i deras närmaste omgivning beter sig stundtals häpnadsväckande korkat för att det alls ska bli någon film. Om bara ett par av rollgestalterna handlat marginellt förnuftigare skulle filmen ha tagit slut efter tjugo minuter. Fast det räcker inte med oprofessionella professionella yrkesmördare och människor som beter sig korkat i deras omgivning. För att intrigen inte ska falla ihop krävs dessutom ett antal osannolika sammanträffanden och en del rollgestalters oförklarliga kunskap om var andra rollgestalter för stunden råkar befinna sig.

Trots det finns det sekvenser som fungerar utmärkt, främst de inledande med Colin Farrell och Brendan Gleeson. Relationen mellan de båda yrkesmördarna, som fått den till en början obegripliga ordern att bege sig från London till Brygge, är intressant och väl gestaltad av de båda skådespelarna, som gör rolltolkningar som är djupare än filmens intrig förtjänar. Men till detta kommer alltså överrumplande och påklistrade sekvenser som gnisslande påtvingat för intrigen framåt men inte går att tro på.

Så man borde ha bestämt sig för vilken film man egentligen ville göra. Ett inkännande relationsdrama eller en brutal, mycket enkel gangsterfilm. Nu blir det väldigt mycket av kyckling med vaniljsås. Det går inte ihop.

Fast stadsscenerierna från Brygge är så praktfulla att jag måste ge vad som rimligen är stadens produktplacerande turistråd en eloge. Filmen lockar faktiskt till besök.

Kör hårt,
Bellis

SCENT OF A WOMAN av Martin Brest (1992)

juli 2, 2009

SCENT OF A WOMAN av Martin Brest (1992)
Svensk titel: En kvinnas doft
Med Al Pacino, Chris O’Donnell, James Rebhorn, Gabrielle Anwar, Philip Seymour Hoffman, Richard Venture, Bradley Whitford, Rochelle Oliver, Margaret Eginton, Tom Riis Farrell, Nicholas Sadler, Todd Louiso, Matt Smith, Gene Canfield, Frances Conroy

SPOILERVARNING

Det finns ett problem med Al Pacino. Han är en ikon. Han är endimensionell. Och han är två personer.

Den unge Al Pacino har aldrig övertygat mig. När han slår igenom i filmer som The Godfather och Serpico ser han med sitt babyansikte ut som en liten pojke och intrycket förstärks förödande av att han är så kort till växten. Som ung förmådde den endimensionelle Al Pacino helt enkelt inte övertyga, eftersom han redan då spelade stenhårda mafiosos, gangstrar och snutar – som tittare fick vi veta att vi nu såg en iskall, hårdhamrad tuffing, och ut på duken kom en stultig liten pojke med månrunt ansikte och uppsyn som en ledsen hundvalp.

Fast den gamle Al Pacino övertygar, mycket tack vare att han fortfarande är endimensionell. För nu ser han tuff ut. Fårad och hård och sliten. Al Pacino är inte en skådespelare med någon större förmåga att gestalta olika typer av människor. Han har ingen välutvecklad begåvning av det slag som tillåter honom att tränga in i en rollfigurs psyke och förvandlas till rollfiguren när han spelar honom. Han är Al Pacino och han spelar nästan alltid precis samma typ av roll, helt oavsett om han är gangster, snut eller, mycket sällan, något annat.

Det är emellertid mycket svårt att tro på honom som pensionerad, blind överste i Scent of a Woman, av framförallt ett skäl – förmodligen i ett ärligt men komplett misslyckat försök att bryta sig ur sin endimensionella rollgestaltningsförmåga har han lagt sig till med en överdriven dialekt som jag ofta hört olika figurer i tecknade filmer tala, helt enkelt för att de ska föreställa vara bisarra. Sådant behärskar inte Pacino. Meryl Streep kan byta dialekt på beställning och låta som om hon talat den senaste dialekten i hela sitt liv; härvidlag är Pacino hennes motsats. Det är synd, för det finns bitar i den här filmen som är bra, till och med gripande, även om den i helhet är en klichébemängd berättelse som på ett par ställen är helt obegriplig. Vad är till exempel skälet till hans förryckta oförskämdheter på Thanksgiving-middagen hemma hos brodern och dennes vuxna barn och deras fruar? Varför tillåts inte den långa och ganska frånstötande sekvensen på något sätt utveckla rollfiguren eller åtminstone ge en glimt av en annan sida hos honom? Varför har man uppenbarligen låtit bli att filma de scener som jag hoppas fanns i manus och som bör ha skänkt den här sekvensen en bakgrund som skulle ha gjort den begriplig? Som det är nu skulle den, liksom många andra, kunna klippas bort utan förlust men med stor vinst för filmen.

Scent of a Woman ska föreställa en film om två män – en gammal som blivit blind, en ung som är på väg ut i livet – som växer och återtar livet i kraft av att de tack vare omständigheternas spel lär känna varandra under en helg i New York. Och javisst, det är det den handlar om, men på samma mycket ytliga plan som så många Hollywoodproduktioner av i dag rör sig på och som så gripande och övertygande skulle ha kunnat undvikas om filmen varit regisserad av exempelvis en Mike Leigh. Pacino skriker och vrålar och är otrevlig (som i nio av tio av sina filmer); den unge grabben är rädd och försagd, men visar sig vara en kille med choklad i hela dagen i den bisarra och alldeles för utdragna scenen med pistolen i hotellrummet, mot slutet.

Och så överstens oväntade räddningsinsats när pojken ställs inför en besynnerlig tribunal i skolan och hotas av relegering. Den övertygar inte alls. Drypande sentimentalitet, men mycket fjärmat från den verklighetsförankring som krävs för att det ska bli gripande eller ens det minsta trovärdigt. Varje skolledning vid sina sinnens fulla bruk skulle omedelbart ha ringt psyket för att få den gamle översten omhändertagen. Han är ju uppenbarligen inte tillräknelig.

Fast det här är en snygg scen: när den blinde Al Pacino först pratar med och sedan dansar tango med den vackra unga kvinnan på restaurangen i New York. Rörande och elegant. Här övertygar Pacino.

Och här, i denna enda scen, skymtar man en film som skulle ha kunnat bli enastående. För här finns, som i ett mikrokosmos, en helt ny tematik, en helt ny intrig, något som skulle ha blivit trovärdigt och gripande.

Det känns lite tragiskt att samma tanke aldrig slog filmteamet.

Kör hårt,
Bellis

ALL OR NOTHING av Mike Leigh (2002)

mars 27, 2009

ALL OR NOTHING av Mike Leigh (2002)
Svensk titel: Allt eller inget
Med Timothy Spall, Lesley Manville, James Corden, Alison Garland

VISS SPOILERVARNING

När jag läser biografiska eller självbiografiska texter finner jag så gott som alltid dem som handlar om vanliga, obemärkta människor mycket intressantare och mer fängslande än dem som handlar om historiska gestalter eller färgstarka världsberömdingar av det ena eller andra slaget. Man behöver inte vara bemärkt och man behöver inte ha åstadkommit något storslaget och man behöver inte vara berömd för att berättelsen om ens liv ska ha något att förmedla; i själva verket är det oftast tvärtom. Människor som lever i den artificiella bubblan av berömmelse är inte människor vars livsberättelser har lika mycket att säga oss som berättelserna om dem som lever mitt ute i den verklighet där alla vi andra också befinner oss.

Det här har Mike Leigh helt uppenbart insett.

De flesta av Mike Leighs filmer handlar om mycket vanliga människor med mycket alldagliga problem. Till skillnad från i de flesta andra filmer från i alla fall västvärlden som också handlar om vanliga människor med alldagliga problem, finns hos Mike Leigh inget av filmdukens inbyggda glamour, inget av de ovanliga händelser eller filmiska klichéer som så ofta drabbar förment vanliga människor i annan film. Inte så sällan kretsar Mike Leighs filmer kring en molande tillvaro fylld av uppgivenhet och förtvivlan, men en tillvaro där människor ändå gör sitt bästa för att inte bara överleva utan för att finna något i livet att glädja sig åt, till exempel varandra. Men den ständigt lika monotona vardagen omsveper dem och kampen är inte lätt, för tragiken är inte att människorna i en film som All Or Nothing har fått sina drömmar krossade. Tragiken är att de aldrig har haft några drömmar. De lever sina liv snärjda i omständigheter som de bokstavligt talat aldrig har förmått och aldrig kommer att förmå och aldrig kommer att få en möjlighet att göra något åt. För de är inte enastående begåvade eller rika eller driftiga eller målmedvetna och lyckan kommer inte att le mot dem från en klar himmel en vacker dag. Och vetskapen om den egna oförmågan och om bristen på möjligheter, och insikten om att livet aldrig kommer att bli märkbart annorlunda och framförallt inte bättre, har för länge sedan berövat dem nästan allt utom en klar uppfattning om hur livet kommer att fortsätta att gestalta sig. Likadant. Leonard Cohen skaldade ”Life is designed to overthrow us”. Mike Leigh gestaltar det i All Or Nothing.

Intrigen kretsar kring en familj som bor i ett betongtrist hyrehusområde i en förort, i en lägenhet av den sjaskiga sort som är så vanlig i Storbritannien. Samtalen kring middagsbordet kretsar kring vardagliga trivialiteter som inte intresserar någon av dem och är ibland snarstucket irriterade, men umgänget är ändå viktigt. Det är bland annat i umgänget den bultande, oupphörliga förtvivlan undertrycks och hålls i schack, inte tillåts bryta ut. Fast den hamrande tillvaron nöter ständigt på både människorna och deras inbördes relationer, och det heoriska – det faktiskt heroiska – i dessa obemärkta människors ansträngningar är att de fortsätter att anstränga sig trots att de vet – redan på förhand vet – att inga av ansträngningarna någonsin kommer att bära särskilt mycket frukt. Möjligen korta ögonblick av lättnad; knappast mer.

Den unga granntjejen som raggar upp sin bästa väninnas pojkvän av rent självhävdelsebegär, utan att egentligen vara det minsta intresserad av pojkvännen, visar sig senare kapabel till stor medkänsla med den förståndshandikappade kille som blivit kär i henne och som hon till en början retat. Hon visar sig precis så mänsklig som betongghettot förbjuder henne att vara.

Filmens vändpunkt, och en tillfällig vändpunkt för familjen den kretsar kring, blir den unge, mycket överviktige sonens fullständigt oväntade hjärtattack. Plötsligt brister fördämningarna. Plötsligt väller allt upp till ytan. Hjärtattacken är den utlösande faktorn, men det som händer är något helt annat – det som händer är att alla åren av slit för att ta sig igenom den ena vardagen efter den andra väller fram, all frustration, all besvikelse, all vanmakt.

Och liksom i flertalet av Mike Leighs filmer finns här hopp. När All Or Nothing slutar skönjer man att det faktiskt ändå inte är fullt så hopplöst som det kan verka, man skönjer att när allt har vällt fram så finns där ändå något kvar, så finns där ändå stunder i vardagen som inte är så molande, där finns en gemenskap som tänds med värme när sonen i sjukhussängen börjar skratta högt åt faderns plågsamt tafatta anekdot om vad som hänt när han kört taxi samma morgon.

I den ofta valhänta medmänskligheten, i den allt annat än friktionsfria gemenskapen, finns den tillvaro som får dessa människor att överleva, trots att den monotona vardag till vilken de fötts berövat dem drömmarna redan på förhand.

Och det är faktiskt ganska storslaget.

Kör hårt,
Bellis

YOUNG ADAM av David Mackenzie (2003)

mars 4, 2009

YOUNG ADAM av David Mackenzie (2003)
Med Tilda Swinton, Ewan McGregor, Peter Mullan, Emily Mortimer, Jack McElhone, Stuart McQuarrie

SPOILERVARNING

Det räcker med att Tilda Swinton är med för att man ska se en film. I den här gör hon nog sin bästa roll hittills.

Här är en poäng med Tilda Swinton. Hon vågar vara ful. Den moderna, mer realistiska filmestetiken till trots (och nu pratar jag om riktig film, inte tivoliartade parader av specialeffekter) är det mindre vanligt än man tror. Men trots sin status som en av världens stora filmstjärnor vågar Tilda Swinton vara ful. Det är en av poängerna med inte bara Tilda Swinton utan den här filmen.

En annan poäng är Skottland. De karga, förfallna, öde hamnarna och gatorna i Edinburgh, och den sjaskiga pråmen, är en ohyggligt effektiv bakgrund till den här berättelsen. Jag tycker sådana landskap – förfallna industrilandskap, övergivna hamnar, regnvåta, tomma gator i nattmörker – är vackra. Jag uppsöker dem ofta i verkligheten. I Skottland myllrar det av dem.

En tredje poäng är de små filmer – och nu syftar jag enbart på budget – som i en inte flod (tyvärr) men ändå rätt strid ström under de senaste decennierna kommit från England, Irland och Skottland. Mike Leigh, Ken Loach, flera andra regissörer. Bland dem David Mackenzie. De gör alla filmer som är små om man ser till produktionen, framförallt i Mike Leighs fall storslagna om man ser till filmkonsten.

Så, Young Adam?

Tilda Swinton. Hennes kollega Ellen Barkin har sagt att det inte finns någon riktigt bra sexscen på film. Jag håller med henne. Sex på film blir för det mesta lika pinsam – för att inte säga verklighetsfrämmande – som sex i skönlitteratur. Sex, riktig sex, är (sorry for the pun) sextremt svår att gestalta på film – antydningar fungerar nästan alltid bättre.

I Young Adam finns en överrumplande övertygande sexscen; de som följer på den, och är imitationer, är i jämförelse besvikelser. Bland annat för att de saknar det känslodjup som den första innehåller – de senare är en återföreningens romantiska sexscen och en bang, bang-shag mot en husvägg, kvinnan bakifrån. Ointressanta. Scenen inomhus, där Ewan McGregor blir förbannad och häller mat över sin sambo Emily Mortimer och sedan våldtar henne är otäck, men onödig. Och trots allt out of character; det är inte den sortens halvpsykopat McGregor är.

Men den första. Tilda Swinton förförs mot sin vilja av Ewan McGregor. Hon är en sjaskig, råttful, härjad kvinna som lever ett tröstlöst liv ombord på sin skamfilade pråm, som också är hennes och hennes impotente mans (Peter Mullan) levebröd. De har en liten son i sjuårsåldern. Hennes molande hopplöshet är ofrånkomlig – hennes liv kommer aldrig att bli bättre och det vet hon. Så när den unge anställde medhjälparen förför henne är det i förtvivlan och desperation, men utan åtrå, hon låter honom göra det – inte för att hon kommer att njuta av akten, utan för att hon hoppas på något slags tillfredsställelse i det faktum att hon varit med om den. Att hon fått bli förförd. Att någon velat ha henne. Särskilt förtjust i den unge medhjälparen är hon inte. Hon hyser ett slags grå förtjusning i att bli förförd. Inget mer. Och när Tilda och Ewan genomför samlaget är det i duggregn uppe på flodbanken sent en en mörk kväll, och Tilda dunsar bara ned på rygg och särar på benen och får till slut säga åt Ewan (Joe, i filmen): ”Now, Joe”. För att få det överstökat. För att ha genomfört akten. För att ha varit åtrådd, om än som enda möjliga kvinna att åtrå ombord på den lilla pråmen.

Här kommer det fascinerande. Inget av det här sägs i filmen. Alltsammans framgår av Tilda Swintons spel. Hennes minspel och kroppsspråk och det sätt hon agerar på under själva akten. Hon är magnifik. Hon är helt enkelt lysande. Och därför är också sexscenen så övertygande; den försöker inte vara en het sexscen. Den är en iskall, desperat, förtvivlad sexscen, nästan meningslös för de inblandade. Eller i alla fall för Tilda.

Och efteråt, i kajutan, blir hon plötsligt vacker. Hon är fortfarande inte sminkad. Hon har ännu stripigare hår än tidigare (hon har ju varit ute i regnet). Men tillfredsställelsen hon känt av att vara åtrådd är större än hon själv kunnat ana. Så helt plötsligt blir hon vacker. Tillfredsställelsen syns i hennes anletsdrag, i hennes minspel, i hennes kroppsspråk.

Tilda Swinton före, under och efter akten. Det här kallas skådespeleri. Hon är enastående.

Fast det här är förstås inte en sexfilm. Ewan McGregor är en kvinnokarl som om jag räknade rätt hann med fyra kvinnor under filmens gång – liket de hittar i början (fast hon var levande när han i tillbakablickarna idkade sex med henne), Tildas syster (vars man nyss dött) och frun till ett par han mot slutet blir inneboende hos. Det blir överdrivet – både systern och frun där han är inneboende saknar funktion i filmen. De kunde ha klippts bort helt. Ewans personlighet är redan så pass grundlagd som omedvetet cynisk och glädjelös att något slags påklistrad bekräftelse av faktum inte behövs.

För när han och Tilda Swintons man i början hittar den döda kvinnan flytande i vattnet vet han mycket väl vem det är. Hans egen före detta sambo. Men han säger ingenting. För han var med kvällen då hon föll i vattnet och drunknade. Han hade just idkat sex med henne då, under en uppallad båt i hamnen, på marken (en av de fåniga sexscenerna – det här med utomhus under mörka och regniga nätter funkar effektivt i den första av sexscenerna, men inte i de senare). Så småningom blir hennes nuvarande pojkvän, en rörmokare, anklagad för mordet. Som alla tror att det är. Fast det var en olycka och rörmokaren förstås inte var på platsen. Men rörmokaren är gift och har barn, och bara det faktum att han trots det haft ihop det med den unga, vackra Emily Mortimer förvandlar honom till en pervers typ i både samhällets och, tydligen, rättens ögon. Han kommer med all sannolikhet att dömas till döden genom hängning. Men Ewan McGregor säger inget.

Här någonstans blir filmen lite överlastad. Därför kunde som sagt systern och den sista kvinnan ha klippts bort. Och lite annat också.

Det som ändå gör den sevärd är den övertygande kopplingen mellan Ewan McGregors personlighet och miljön. Det karga, ödsliga landskapet, industrierna och gatorna, den grå dysterheten – som fostrar människor som är cyniskt hårdföra utan att veta om det. De har blivit som de är för att de annars inte skulle ha överlevt; hamn- och arbetarkvarteren i Skottland är inte av det slaget att de fostrar velourmänniskor. Det här är Ewan McGregor något så när bra på att gestalta, men bara något så när – porträttbilderna på honom där han ”betydelsemättat” stirrar in i kameran är för många och det känns någonstans vagt uppenbart att man förutom att framställa honom som halvpsykopat också, och trots filmens dystra tema, vill få publikens unga flickhjärtan att bulta. Ewan McGregor vågar, till skillnad från Tilda Swinton, inte vara ful.

Men trots det. De här människorna finner ingen glädje i livet, för livet är något de varje dag kämpar med i en hopplöshet som oupphörligt bultar genom kroppen likt deras eget blod. De känner förmodligen inte ens till något annat och när Ewan hävdar att han ska åka till Kina vet han förmodligen inte ens var det ligger; han har hört namnet. Visserligen får man en antydan om att han är ”intellektuell” – när han fortfarande är sambo med Emily Mortimer, i en tillbakablick, försöker han skriva en roman. Och han läser böcker ombord på pråmen. Men den biten övertygar inte alls; den borde också ha klippts bort. Den här killen är inte intellektuell; han är en överlevare. Han är streetwise. Att han skulle tycka om god skönlitteratur framstår som fånigt. Det krockar med hela rollgestalten i övrigt. Någon med hans personlighet skulle aldrig säga att han hellre läser ut boken han håller på med än går till puben och tar en öl. För en bok skulle han aldrig ha öppnat över huvud taget.

Fast Young Adam är laddad. Stundtals vacker, om man gillar industrierna och ödsligheten och gatorna jag har nämnt. Och ser man inte skönheten i sådana landskap har man ingen poesi i sin arma själ. Visuellt biter sig den här filmen fast. Intrigmässigt är den mer tveksam. Fast stämningsfullt kompakt; laddad. Vilket uppväger den bristfälliga intrigen och den stundalts något överlastade melodramen.

Och så Tilda Swinton.

Tilda Swinton.

Kör hårt,
Bellis