Posts Tagged ‘Miles Teller’

DIVERGENT av Neil Burger (2014)

april 1, 2014

DIVERGENT av Neil Burger (2014)
Med Shailene Woodley, Theo James, Ashley Judd, Jai Courtney, Ray Stevenson, Zoë Kravitz, Miles Teller, Tony Goldwyn, Ansel Elgort, Maggie Q, Mekhi Phifer, Kate Winslet, Ben Lloyd-Hughes, Christian Madsen, Amy Newbold, Ben Lamb, Janet Ulrich Brooks, Clara Burger, Ryan Carr, Rotimi, Justine Wachsberger

Förhandspremiärvisad på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival 2014.

När man hisnar inför ett väldigt anslag blir förväntningarna stora. Det gör man när science fiction är som bäst, både som litteratur och som film. Öppningssekvenserna i Divergent får en att hisna, för även om premissen ärligt talat är närmast arkaiskt gammal inom science fiction-genren – efter det förödande världskriget har en ny världsordning införts – presenteras det mäktigt i början av Divergent, i form av en ung kvinnas berättarröst och storslagna scenerier av ett sönderbombat men ändå bebott Chicago.

Därefter övergår Divergent till att bli science fiction av ett slag som man nog strängt taget i skriven form fann i sf-kioskmagasinen (flera av dem betydligt bättre än vad benämningen ger vid handen) under förra halvan av 1900-talet, med undantag av, förstås, att huvudperson och hjältinna är en ung kvinna (hon med berättarrösten). Det var sannerligen inte vanligt i äldre tiders sf-litteratur och det känns förstås befriande att man inte ens rycker till när så nu är fallet i en väldigt blockbusterfilm från Hollywood.

Fast därefter börjar vi mycket fort stöta på problem, tyvärr. Divergent skulle med den nya världsordning som presenteras i filmens inledande sekvenser ha kunnat bli en mycket intressant spekulation i ett framtida efter apokalypsen-samhälles nya ordning, men som så beklämmande ofta förut har man i stället på nytt plockat upp vad som måste vara en av världens mest slitna böcker: Hollywoods handbok för hur man tillverkar en science fiction-film. Och så har man läst regel 1A och regel 1B och regel 1C, och stannat där. Och gjort filmen.

Så den unga hjältinnan, i och för sig mycket väl spelad av begåvade Shailene Woodley, börjar omgående studsa och springa och hoppa och slå volter, och utföra de mest benknäckande stunts, alltsammans i syfte att tillsammans med killen hon förstås blir kär i välta omkull ondskingarnas revolution mot den rådande världsordningen.

Jag ska inte spoliera intrigen genom att avslöja hur det går.

Såg ni vad jag skrev där?

Vi tar det en gång till.

Jag ska inte spoliera intrigen genom att avslöja hur det går.

För alla som sett fler än tre science fiction-filmer från Hollywood där huvudpersonen studsar och springer och hoppar och slår volter, och utför de mest benknäckande sunts, alltsammans i syfte att bekämpa ondskingarna, förutsätter jag att den meningen framstår som oförskämt fnittrig.

Det är klart att alla på förhand vet hur det går.

Och det är ett stort problem när man pratar om ett verk inom en genre vars själva syfte är att vara spekulativt nyskapande, att bryta ny mark, att svänga ur gamla hjulspår.

Det är tur att Shailene Woodley inte bara är ett vackert ansikte, utan som nämnts en begåvad skådespelerska.

Jag ser fram emot att få se henne i en roll som gör hennes uppenbara begåvning rättvisa.

Kör hårt,
Bellis

RABBIT HOLE av John Cameron Mitchell (2010)

februari 27, 2011

RABBIT HOLE av John Cameron Mitchell (2010)
Med Nicole Kidman, Aaron Eckhart, Dianne Wiest, Miles Teller, Tammy Blanchard, Sandra Oh, Giancarlo Esposito, Jon Tenney, Stephen Mailer, Mike Doyle, Roberta Wallach, Patricia Kalember, Ali Marsh, Yetta Gottesman, Colin Mitchell

INFÖR OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategori:
Bästa kvinnliga huvudroll (Nicole Kidman)

Man skulle kunna tänka sig ett experiment. Man skulle kunna samla ihop tio kompetent genomförda – för att inte säga till och med välgjorda – filmer som handlar om ett föräldrapar som har förlorat sitt barn i en olycka och som försöker gå vidare i livet. Man skulle kunna ta vilka tio filmer som helst på det temat – eller kanske bara fem – och om man struntade i att det var olika skådespelare som spelade föräldraparet i olika scener, skulle man genom att plocka scener ur de tio – eller kanske bara fem – olika filmerna kunna sätta ihop hela Rabbit Hole. För jag hittar inte en enda scen här som jag inte har sett förut. De flesta i rätt många versioner. Och de scenerna har i sin tur alla ingått i filmer som varit så snarlika Rabbit Hole att jag tror att jag har glömt bort minst hälften av dem fullständigt, förmodligen fler. Därför att de är ständiga upprepningar av varandra.

Rabbit Hole är en rätt bra version i mängden, men det beror uteslutande på skådespeleriet. Nicole Kidman har i tidiga medelåldern blivit en på många sätt förträfflig skådespelerska, men hon övertygar i Rabbit Hole med schabloner. Rent teoretiskt skulle hon till och med ha kunnat kopiera dem från sina föregångare i samma film fast med alla de andra titlarna. Och detsamma gäller Aaron Eckhart. Och Miles Teller och till och med den enastående Dianne Wiest, numera i mina ögon förvånansvärt åldrad (fast jag hade nog bara glömt hur gammal hon faktiskt har hunnit bli – man gör lätt det om man då och då ser om äldre filmer där favoritskådespelare eller favoritskådespelerskor är med).

Med detta vill jag i och för sig inte ha sagt att Rabbit Hole inte skulle vara sevärd. Den är värd att se för den som vill se ett ganska inkännande (men det finns bättre) porträtt av två människor som försöker gå vidare i tillvaron efter att ha förlorat sitt barn, som reagerar på olika sätt, som kolliderar med varandra i sina försök att hantera situationen. Och om man vill se vad som förstås är en tårdrypare.

Fast å andra sidan skulle man i stället – och det är vad jag rekommenderar – kunna se vad som antagligen är den främsta film på det här temat som gjorts och där Dustin Hoffman gör vad jag anser vara hans paradroll och där hans motspelerska är en av filmhistoriens mest begåvade aktriser, som över huvud taget aldrig gör något annat än lysande rolltolkningar – Susan Sarandon.

Den filmen heter Moonlight Mile och är regisserad av Brad Silberling.

Och den innehåller rätt många scener som inte förekommer i de övriga versionerna. Till och med väldigt många.

Kör hårt,
Bellis