Posts Tagged ‘Oliver Platt’

2012 av Roland Emmerich (2009)

december 12, 2011

2012 av Roland Emmerich (2009)
Med John Cusack, Amanda Peet, Chiwetel Ejiofor, Thandie Newton, Oliver Platt, Thomas McCarthy, Woody Harrelson, Danny Glover, Liam James, Morgan Lily, Zlatko Buric, Beatrice Rosen, Alexandre Haussmann, Philippe Haussmann, Johann Urb, John Billingsley, Chin Han, Osric Chau, Chang Tseng, Lisa Lu, Blu Mankuma

Härförleden fick jag veta att den den 11 november i år (datumet 11.11.11) innebar slutet på en mångtusenårig cykel och ett nytt stadium i mänsklighetens utveckling. På grund av, alltså, att år, månad och dag alla var 11. Det faktum att datumet 11.11.11 inföll även den 11 november 1911 utan att någon nyutvecklad mänsklighet tog över arenan, och den 11 november 1811 uppvisade samma brist på resultat, och den 11 november 1711… och så vidare … föreföll inte spela någon roll. Men än mer förbluffande, datumet 11.11.11 är förstås bara en enkelt förklarad följd av vårt räknesätt och vårt sätt att mäta tid på och datumet är förstås inte konstigare eller mer ”magiskt” än några andra datum, som till exempel 90.12.23 eller 05.06.07. Magin uteblir.

Tyvärr uteblir magin även i 2012, en film som tar avstamp i en annan sådan där primitivt vidskeplig föreställning, nämligen att Mayaindianernas kalender – eller var det Inkaindianernas? – ”förutsäger” att världen går under 2012 (jösses, de hade väl rökt svamp eller något, eller så tog helt enkelt lertavlorna slut och de kunde inte göra fler kalendrar). I filmen 2012 blir indianerna förstås sannspådda, men vad de inte lyckades ”förutspå” var att världens undergång skulle resultera i något högst betydligt mycket märkligare, nämligen fullständigt osannolikt överdriven action i gigantformat, action som är så mirakulöst enfaldig och andefattig att man som tittare omgående får en cementklump i hjärnan och allt mer katatonisk stirrar på skärmen i vad som känns som fruktlös väntan på att filmen ska ta slut någon gång på den här sidan nästa millennieskifte. Allt modlösare inser man att den förmodligen inte gör det, men när den till slut äntligen tar slut förstår man att man på sätt och vis skänkts en massa livstid, eftersom de två timmar filmen tar på sig för att sluta känns som allra minst tjugofem.

Nåväl, ska man säga något mer om det här spektaklet så får det kanske bli att den plottriga, fragmentariska första halvtimmen med sina rockvideosnabba, halvt osammanhängande klipp nog knappast förmår fånga intresset ens hos det efterblivna publiksegment som faktiskt tycker om katastroffilmer fyllda med hjärndöd action. Man kan också anmäla sin överraskning över att specialeffektsteamet får vägar, broar och skyskrapor och faktiskt hela den amerikanska kontinenten att bölja som vatten, men när de ska visa alldeles stillastående berg i Kina kör de med en backdrop som ser ut att komma från tidigt 1950-tal. Det känns ju även ganska udda att… äsch, det spelar förresten ingen roll.

Varför ödsla fler ord på en film som inte bjuder en enda sevärd sekund?

Kör hårt,
Bellis

FROST/NIXON av Ron Howard (2008)

mars 4, 2009

FROST/NIXON av Ron Howard (2008)
Med Frank Langella, Michael Sheen, Sam Rockwell, Kevin Bacon, Matthew Macfayden, Oliver Platt, Rebecca Hall, Toby Jones, Andy Milder, Kate Jennings Grant, Gabriel Jarret, Jim Meskimen, Patty McCormack, Geoffrey Blake, Clint Howard, Rance Howard, Gavin Grazer, Simon James, Jay White

Filmen om Watergateskandalen är redan gjord. Den gjordes av Alan J. Pakula 1976 och heter All the President’s Men och huvudrollerna görs lysande av Dustin Hoffman och Robert Redford. Det är en storslagen film, en av de bästa i sitt slag. Andra diverse traumatiska upplevelser i den amerikanska historien, som Vietnamkriget och Kennedymordet, har också filmatiserats. Betydligt mindre lyckat, men ändå.

Så vad ska man hitta på nu? Tja, ska man fortsätta rota i diverse traumatiska, samhälleliga upplevelser på vita duken får man köra dem i repris. (Och javisst, de håller på med en refake av All the President’s Men, för att inte tala om att Vietnamkriget har repriserats otaliga gånger – enligt uppgift har de många filmatiseringarna sammanlagt kostat mer i produktionskostnader än hela kriget gjorde).

Så det gäller väl att hitta en annan infallsvinkel. Ok. Watergate. Varför inte köra hur en brittisk talk show-värd, David Frost, försöker få en intervju med Richard Nixon efter det att Nixon avgått som president under sittande mandatperiod?

Idén är så korkad att man studsar runt på golvet och går ned i spagat, och det har filmen blivit också. För det här är komplett ointressant. Vem i hela friden är det minsta intresserad av protagonisten och huruvida han ska lyckas få en intervju med en före detta president för att höja sina tittarsiffror? Var någonstans ligger tittarens sympatier, vem är det man ska identifiera sig med…? Bryr sig någon enda om huruvida David Frost får och lyckas genomföra intervjun eller inte? Och de som gör det vet väl redan att han lyckades (eftersom det här är en film baserad på ett verkligt händelseförlopp)? Jag visste det inte, eftersom jag inte kände till händelseförloppet, men förstod förstås hur det skulle gå redan när jag efter en minut förstod vad filmen handlade om.

Jag har sett David Frost i svensk tv då och då i modern tid. Jag tycker att han kan vara smårolig ibland när han intervjuar människor jag själv uppskattar – Lauren Bacall, Sean Connery, Dustin Hoffman, David Bowie – men mer än så är det inte. Intervjuerna är menlösa småprat med, om intervjuoffren likt de uppräknade har humor, lite skämt kringströdda här och där. Något man ser en gång för stundens underhållning, men sedan aldrig mer.

Den här filmen är i själva verket så oengagerande att jag faktiskt, vilket är mycket ovanligt för mig, slumrade till någon halv minut mitt i. Visst, jag såg nominerade filmer på löpande band inför Oscarsgalan just då och kunde bli lite sömnig av och till, men för någon som på Berlinfestivalen en gång i tiden såg sex, sju filmer om dagen och sedan var på nattklubbar till klockan åtta på morgonen för att börja se film igen vid tiotiden, och höll på så i en vecka, är det ändå ingen större match. En film måste verkligen vara platt och intetsägande för att jag så totalt ska tappa intresset.

Frank Langella som Richard Nixon är lika övertygande som en staty som har fått en sten i huvudet, med undantag av att statyn vid en jämförelse med Frank Langella sannolikt företer vissa livstecken.

Kör hårt,
Bellis