Posts Tagged ‘Patricia Clarkson’

SHUTTER ISLAND av Martin Scorsese (2010)

mars 1, 2010

SHUTTER ISLAND av Martin Scorsese (2010)
Med Lionardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Max von Sydow, Michelle Williams, Emily Mortimer, Patricia Clarkson, Ted Levine, John Carroll Lynch, Christopher Denham, Elias Koteas, Bree Elrod

SPOILERVARNING – INTRIGEN DISKUTERAS ÖPPET (MEN AVSLÖJAS BARA DELVIS)

De bästa versionerna av Shutter Island är Witness for the Prosecution av Billy Wilder och Sleuth av Joseph L. Mankiewicz. Inte för att de båda filmerna, eller de många andra betydligt sämre av samma slag, har några större likheter med varandra eller med Shutter Island, men en sak förenar dem på ett mycket grundläggande plan – den överraskande intrigen har huvudrollen.

I Witness for the Prosecution och Sleuth görs det här enastående väl och mycket omtumlande. Shutter Island känns som en mycket trött upprepning av en nu sedan länge välkänd formel. Formeln där intrigen är huvudpersonen, därför att intrigen tar nya, hisnande vändningar. Inget är vad det först verkar vara och tittaren hisnar när det visar sig hur det egentligen ligger till. Varpå det visar sig att det inte ligger till så heller och intrigen därför tar ytterligare en omtumlande vändning.

Tre minuter in i Shutter Island förstod jag att det bisarra, gotiskt skräckromantiska sinnessjukhuset på den isolerade ön ute i havet förstås var en verkstad för experiment på människor. Att verksamheten leds av gamla nazister från koncentrationslägren är en så trött klyscha att den borde ha dött av sömnsjuka för minst trettiofem år sedan, men den håller sig alltjämt flämtande vid liv och kan därför pricksäkert listas ut i förväg varje gång.

Fast jag insåg det nog lite för tidigt, för det var tydligen meningen att det skulle komma som något slags överraskning när det avslöjas av Lionardo DiCaprio (nominell huvudrollsinnehavare) fyrtiofem minuter in i filmen. Fast då betydde det att det skulle komma en överraskande intrigvändning till, för annars vore ju filmen slut där.

Den andra intrigvändningen är svårare att förutse, men det beror på att den är så brutalt enfaldig att den är direkt förolämpande. Omtumlande för att den är så omtumlande osannolik. Så dum. Sedan tar det skonsamt nog bara några minuter innan filmen rinner ut i sanden med ytterligare en liten, mycket obetydligare intrigvändning.

När jag såg Shutter Island begick jag ett av de stora cineastbrotten och släppte duken med blicken tre gånger för att titta på klockan. Tyvärr kunde jag inte hjälpa det och kan bara till mitt försvar säga att jag verkligen var massivt uttråkad.

Fast för att vara en Martin Scorsese-film är Shutter Island fullkomligt överraskande ur en helt avgörande synvinkel.

Inte ett enda huvud träffas av en pistolkula och exploderar i ultrarapid i närbild!

Inte. Ett. Enda.

Kör hårt,
Bellis

THE STATION AGENT av Thomas McCarthy (2003)

oktober 7, 2009

THE STATION AGENT av Thomas McCarthy (2003)
Titel i Sverige: Station Agent
Med Peter Dinklage, Patricia Clarkson, Bobby Cannavale, Paul Benjamin, Michelle Williams, Raven Goodwin, Josh Pais

Det här är en film av ett slag jag tycker mycket om. En film av det slag som porträtterar ett antal människor, tränger in i deras personligheter och utforskar relationerna mellan dem.

Fast vad beträffar The Station Agent är den bara av rätt slag. Om den hade gjorts med något slags insikt skulle den ha kunnat bli gripande också. Det är den inte.

Klichéerna är på sitt sätt lömska, dels för att de är politiskt korrekt behjärtansvärda och dels för att de är så väntade att det inte är säkert att man som tittare märker att de är just klichéer. Fast om man märker det blir det bara tröttsamt att det faktum att Peter Dinklage är dvärg tre gånger inom loppet av tio minuter i inledningen får till följd att okänsliga människor på olika oförskämda sätt gör sak av hans dvärgväxt. Och som om det inte räckte med de tre gångerna upprepas det sedan med jämna mellanrum filmen igenom, ända fram till det klimax där han ställer sig upp på stolen inne på en bar och berusat ropar åt alla att stirra på honom. Det hade varit intressantare med en film där Peter Dinklages dvärgväxt inte så banalt gjordes sak av eller för den delen inte nödvändigtvis gjordes sak av över huvud taget.

Kan han inte vara en intressant person helt oavsett att han råkar vara dvärg? Varför ska det definiera honom som rollgestalt och i förlängningen som människa?

För själva berättelsen är brist nummer två ännu mycket mer förödande, eftersom brist nummer två utgörs av en lång rad ofullbordade scener. The Station Agent är fragmentarisk på gränsen till det förbluffande och antalet scener som inte har avslutas, som inte får någon upplösning och som på intet sätt bidrar till den obefintliga intrigen är så många att man kan ursäktas om man får intryck av att filmen slumpvis klippts ihop av snuttar av filmremsor som legat utspridda över klipprumsgolvet.

Det är väldigt synd, för de tre gestalter kring vilka filmen kretsar – väl spelade av Peter Dinklage, Patricia Clarkson och Bobby Cannavale – är intressanta. I synnerhet de båda förstnämnda, som är komplicerade, problemtyngda, enstöriga människor. Fast av olika skäl och på olika sätt. Men av det görs inget. Vi får se fragment, men de här människornas historia berättas aldrig.

Man kan komma på sig med att önska att någon kompetentare manusförfattare och någon kompetentare regissör skulle samla ihop de tre skådespelarna och skänka oss deras rollgestalters berättelse.

Kör hårt,
Bellis

VICKY CRISTINA BARCELONA av Woody Allen (2008)

september 8, 2009

VICKY CRISTINA BARCELONA av Woody Allen (2008)
Med Rebecca Hall, Scarlett Johansson, Javier Bardem, Penélope Cruz, Chris Messina, Patricia Clarkson, Kevin Dunn, Julia Perillán, Christopher Evan Welch

SPOILERVARNING (SLUTET AVSLÖJAS)

Min far har kallat Woody Allen för filmkonstens ende amerikanske europé. Det ligger mycket i det. Woody Allens sätt att berätta är inte bara imiterat europeiskt på amerikanskt manér, det *är* europeiskt och påminner starkt om Eric Rohmer och, tidigare i karriären, Ingmar Bergman. Kanske inverkar det att Woody Allen förutom att vara hängiven europeisk filmkonst – främst Bergman – inte är en produkt av Hollywood; han arbetar utanför studiosystemet och spelar inte in sina filmer i Los Angeles utan i hemstaden New York (som dessutom varit den egentliga huvudpersonen i en lång rad av dem).

Vicky Cristina Barcelona är knappast något undantag, annat än att den inte utspelas i New York utan i Barcelona. Det här är inte ett plagiat på Eric Rohmer, men det är en film i samma berättratradition som Eric Rohmers filmer. Fast möjligen mer tillskruvad.

För Woody Allens berättelse börjar – när den börjar på allvar, en bit in i filmen – märkligt och närmast fånigt osannolikt (när Javier Bardem på restaurangen kommer fram till Rebecca Hall och Scarlett Johansson), men fortsätter ännu mer osannolikt fast trots det mer trovärdigt. En i sig rätt imponerande, smärre bragd. Det som till en början ser ut som och visar sig bli ett förutsägbart triangeldrama förvandlas snabbt till något helt annat och väldigt annorlunda – ett relationsdrama som direkt inbegriper sju personer, i olika och varierande konstellationer och med mycket snabba och oväntade förvecklingar i händelseförloppet.

Möjligen kan man invända mot stereotyperna, för här finns den ordentliga, helylleamerikanska, konservativa familjeflickan som gör ett snedsteg men sedan snällt slår in på livets utstakade bana (Rebecca Hall); här finns den upproriska, ramsprängande unga kvinna som i slutändan visar sig vara mer färgad av sin bakgrunds värderingar än hon vill medge inför sig själv (Scarlett Johansson); här finns den parodiskt hetlevrade, blodfulla, passionerade spanska kvinnan med ett starkt drag av vansinne fött ur nämnda eldfängda sinnelag (Penélope Cruz); här finns den tjusige, karismatiske lationälskaren som får kvinnorna att falla som furor (Javier Bardem); och här finns den ordentlige, amerikanske, helylletråkige man som gifter sig med Rebecca Hall och över huvud taget inte förstår vad delar av omgivningen håller på med, eftersom deras liv saknar ”struktur” (Kevin Dunn).

Det här gör, trots det grepp intrigen bibehåller om tittaren filmen igenom och trots ansatserna – som är för grunda – till personutveckling som syns hos kanske främst Javier Bardem, Vicky Cristina Barcelona något mindre intressant än den skulle ha kunnat vara. Och i slutändan kanske en aning hollywoodamerikansk, trots allt. För greppet med stereotyperna som utagerar ett drama där positionerna vid dramats slut är desamma som vid dess början är hollywoodamerikanskt snarare än europeiskt, i synnerhet om positionerna dessutom råkar stå i överensstämmelse med traditionell, amerikansk familjemoral – även om anslaget i slutet är olyckligt. För Woody Allen är inte en konservativ knök och hyser såvitt man kan avgöra ingen större respekt för kärnfamiljen som nödvändig, samhällelig stöttepelare, något som väl – om man ser saken ur den synvinkeln – märks inte minst i hans av skvallerpressen ivrigt omskrivna privatliv. Så utgången ses för Rebecca Hall som olycklig och för Scarlett Johansson slutar Vicky Cristina Barcelona i ett frågetecken.

Woody Allen är – mycket föga oväntat, eftersom han visat det så många gånger tidigare – insiktsfull och ger till exempel som i blixtbelysning, genom ett kort replikskifte, en talande bild av det ogripbara i vad som får mänskliga parförhållanden att fungera. Eller inte fungera. När Javier Bardem för Rebecca Hall redogör för sin relation till före detta hustrun Penélope Cruz och talar om att de hade ett förhållande som var näst intill perfekt men där något saknades, frågar Rebecca Hall: ”What element?” och Javier Bardem svarar att han inte vet, att de aldrig lyckades ta reda på det. Vilket jag tycker i ett talande koncentrat ringar in det ogripbara i hur parförhållandet kvinna – man fungerar. Eller inte fungerar.

Kanske säger det något om varför mekaniserad äktenskapsrådgivning inte alltid är grejen eller kanske säger det något om hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att göra något annat än att resa med sin partner i blindo, som Leonard Cohen sjunger.

Penélope Cruz fick förresten en Oscar för bästa biroll. Den Oscarn berodde utan större tvivel på att man genom att ge henne statyetten samtidigt lyckades prisbelöna en film av Woody Allen. Hollywood älskar Woody Allen, även om kärleken inte är besvarad.

Kör hårt,
Bellis