Posts Tagged ‘Patrick Chesnais’

FJÄRILEN I GLASKUPAN av Julian Schnabel (2007)

oktober 1, 2010

FJÄRILEN I GLASKUPAN av Julian Schnabel (2007)
Originaltitel: Le scaphandre et le papillon
Med Mathieu Amalric, Emmanuelle Seigner, Marie-Josée Croze, Anne Consigny, Patrick Chesnais, Niels Arestrup, Olatz López Garmendia, Jean-Pierre Cassel, Max von Sydow, Marina Hands, Gérard Watkins, Théo Sampaio, Fiorella Campanella, Talina Boyaci, Isaach De Bankolé

Det finns berättelser som lämpar sig bättre som böcker än filmer. Fjärilen i glaskupan är en av dem. Jagberättande har alltid varit svårt på film och för det mesta löser man det med en berättarröst som kommenterar intrigen som utspelas på duken. Men det ger inte samma närhet som att läsa en berättelse i jagform, eftersom tittaren ofrånkomligen får större distans till det som utspelar sig när det utageras av människor man faktiskt ser, på duken. Fast det finns ett annat sätt att jagberätta på film. Man använder sig av subjektiv kamera. Det vill säga, det kameran visar oss är vad huvudpersonen ser. Fjärilen i glaskupan inleds med fyrtio minuters subjektiv kamera.

Det fungerar inte som avsett.

Som de flesta antagligen känner till är Fjärilen i glaskupan baserad på Jean-Dominique Baubys självbiografiska skildring av sitt liv efter den 8 december 1995, då han drabbades av en massiv stroke som orsakade att hjärnstammen förlorade kontakten med hans kropp. Det enda han därefter kunde röra, över huvud taget, var vänstra ögonlocket. Självbiografin dikterade han genom att i det oändliga få alfabetet rabblat för sig och blinka varje gång man nådde den bokstav han ville använda. Boken dikterades alltså på detta mycket omständliga sätt, bokstav för bokstav och ord och för ord. Och den handlar om en människa som 42 år gammal, mitt uppe i en mycket framgångsrik tillvaro som chefredaktör för modetidskriften Elle, plötsligt är drabbad av så kallat locked-in syndrome – hans själsförmögenheter är helt intakta, men kroppen har upphört att fungera. Han är med andra ord inspärrad i sin egen kropp.

Tillståndet är fasansfullt och de flesta känner någon eller har någon släkting som har drabbats av stroke, om än inte med så fullständigt katastrofala följder som i Jean-Dominique Baubys fall. Det är ett skäl till att det är viktigt att sådana här historier berättas. Ett annat är att de ger ett svindlande perspektiv på tillvaron även för dem av oss som vandrar friska genom livet. De drämmer till ens tillvaro så att den tumlar runt, far iväg över golvet och hårt slår i väggen, och för en stund blir liggande på sidan, så att man ser den ur ett helt annat perspektiv. Inte minst framstår plötsligt de problem man tycker sig ha som obegripligt löjliga bagateller, inte värda ett ögonblicks vare sig oro eller tankemöda.

Men det är också därför som den subjektiva kameran inte fungerar. Ibland till och med irriterar den, när Bauby börjar se suddigt lite för länge. Den förmår inte försätta oss i Jean-Dominque Baubys situation. Vi är inte inspärrade i våra kroppar bara för att vi ser ut genom hans öga – det är det fortfarande han som är. Vi kan stänga av dvd:n, resa oss och gå ut och hämta te och kakor i köket. Eller, om vi ser filmen på bio, störa de andra besökarna genom att prassla med godiset och prata med vårt sällskap under föreställningen. Vi kan röra oss, vi kan andas alldeles av oss själva, vi kan prata, och det faktum att vi tittar ut på filmens värld genom Baubys öga gör ingen större skillnad.

Tyvärr.

Den känslan är alltså lättare att förmedla i textform, i den bok som Jean-Dominique Bauby skrev. För när vi läser boken lever vi liksom han inne i vårt eget huvud, det finns inga yttre bilder, ingenting att se, ingenting som pockar på uppmärksamheten utifrån och distanserar oss från det som utspelas. Fast vi kan förstås lägga ifrån oss boken, så det är bara medan vi är uppslukade av den som vi i någon liten mån kan känna vad Bauby råkade ut för.

Möjligen är filmen Whose Life Is It Anyway av Paul Badham effektivare. Den berättar om en man som blir tetraplegiskt förlamad efter att ha brutit nacken, men den berättar inte i någon av filmkonstens jagformer. Kanske väcker den större medkänsla, på grund av något så enkelt som att där finns en tämligen rak intrig eftersom huvudrollsinnehavaren kämpar för sin rätt att få begå självmord. Fjärilen i glaskupan består, rätt naturligt, i stället av en lång rad sekvenser i en mycket enformig, ständigt upprepad tillvaro och några emotionella höjdpunkter eller lågvattenmärken är svåra att urskilja. Det är en monotont gripande vandring genom fullständig stillhet och på det sättet förstås mycket rättvisande – det var vad den sista delen av Jean-Dominique Baubys tidigare så händelsemättade liv var. En upprepad monotoni i fullständig stillhet.

Fast Fjärilen i glaskupan är en väsentlig film och en ännu väsentligare bok.

Den skänker oss ett perspektiv på tillvaron som får tillvaron att kantra, om så bara för en stund eller en timme eller en dag.

Men kantrar gör den.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

INTE HÄR FÖR ATT BLI ÄLSKAD av Stéphane Brizé (2005)

november 17, 2009

INTE HÄR FÖR ATT BLI ÄLSKAD av Stéphane Brizé (2005)
Originaltitel: Je ne suis pas là pour être aimé
Med Patrick Chesnais, Anne Consigny, Georges Wilson, Lionel Abelanski, Cyril Couton, Anne Benoît, Olivier Claverie, Helénè Alexandridis, Geneviève Mnich

Jag läser stora mängder självbiografiska och biografiska texter, men ytterst sällan om framstående eller berömda personer. Jag tycker att det är mycket intressantare att läsa självbiografier och biografier om vad som till vardags kallas helt vanliga, obemärkta människor som lever eller levt alldagliga, anspråkslösa liv. Det är sällan sådana texter publiceras i bokform, men den engelska tidskriften Granta specialiserar sig på dem. Anledningen till att jag är så mycket mer intresserad av de vanliga människornas liv är att de storvulna, storskaliga berömmelseliven känns ungefär så isolerade och artificiella som jag misstänker att de ofta är, medan den vanliga människans liv är en inte så sällan djupt gripande, fascinerande berättelse. För länge sedan sa en god vän till mig när vi diskuterade en film – jag minns inte vilken – att det filmen skildrade, vad vi skulle kalla ett vanligt, obemärkt liv, inte är så dåligt utan tvärtom heroiskt. Jag håller med honom och i själva verket misstänker jag att det livet kan vara bra mycket rikare än Michael Jacksons eller Julia Roberts’ eller Silvio Berlusconis eller Kate Moss’ eller … och så vidare. Hur skulle det till exempel kännas att aldrig kunna röra sig någonstans i tillvaron utan att folk genast kände igen en och därför ständigt ha muren av berömmelse mellan sig och möjligheten att knyta mänskliga kontakter på lika villkor? För att inte tala om att, likt ett par av dem som nämns ovan, vara omgiven av livvakter dygnet runt? Och inte på ren ingivelse kunna ta ens en promenad?

Inte här för att bli älskad handlar om ett par vardagliga människors liv och det är en lågmäld film – i positivaste tänkbara bemärkelse. Här finns inga stora åthävor, här finns inget väldigt schabrakande av något slag, här finns, för vad det nu är värt, en medelålders man som är utmätningsman och en ung kvinna som är syokonsulent och ett förhållande som inte ens är filmstereotypt passionerat. Och jag tycker att det är mycket värt, i synnerhet när denna vardagliga berättelse framställs så gripande och trovärdigt. För den här berättelsen är inte märkvärdig. Det här är inte ens en märkvärdig film, för den har gjorts i otaliga varianter tidigare. Poängen med den är en annan – i Inte här för att bli älskad kan vi nästan alla identifiera oss, i alla fall på något plan, och den har, liksom så många före den, något högst väsentligt att säga oss om våra liv, i synnerhet om våra liv råkar tillhöra de där vardagliga och inte de storskaliga, artificiella berömmelseliven.

Patrick Chesnais grådystra tillvaro som utmätningsman är molande tristessfylld, men han lever vidare, dag för dag, utan att beklaga sig. I hans tillvaro finns inga utsikter, inga vyer, inget hopp. Och att framleva en sådan tillvaro är mer heroiskt än man för det mesta låtsas om, för det är den som lyckas stiga upp ur sängen varje dag och leva vidare i en tillvaro av det slaget som verkligen är värd den respekt som normalt tillkommer superrika plastmänniskor som Madonna.

Den unga Anne Consignys tillvaro är på ytan lyckligare, eftersom hon står i begrepp att gifta sig med sin älskade men, som det visar sig, självupptagne sambo. Så självupptagen att äktenskapsplanerna knakar i fogarna, självklart utan att sambon märker något. Han är för självupptagen.

Dessa båda människors livssituationer är förstås så vanliga att de skulle kunna betraktas som banala och därför ointressanta, och det även när deras liv löper samman och den förutsägbara, av osäkerhet fyllda kärleksrelationen blir ett faktum.

Men det här är inte banalt och definitivt inte ointressant bara för att det är vardagligt. Tvärtom. För det handlar om riktiga människor i en riktig tillvaro, i en tillvaro som de flesta av oss känner igen. Och deras problem är allmänmänskliga problem och deras relation är allmänmänsklig och det sätt den utvecklas på är allmänmänskligt och jag tror inte att det fanns någonting i den här filmen som jag inte kunde förutsäga.

Vilket inte spelade någon roll alls.

För det här är så väl och gripande gestaltat att det inte är intrigen i sig som är huvudsaken, utan hur väl den och huvudpersonerna speglar allas våra ofta lika förutsägbara liv.

Kör hårt,
Bellis