Posts Tagged ‘Peter Weir’

PICNIC AT HANGING ROCK av Peter Weir (1975)

augusti 15, 2015

PICNIC AT HANGING ROCK av Peter Weir (1975)
Svensk titel: Utflykt i det okända
Med Anne-Louise Lambert, Karen Robson, Margaret Nelson, Helen Morse, Rachel Roberts, Vivean Grey, Kirsty Child, Tony Llewellyn-Jones, Jacki Weaver, Frank Gunnell, Jane Vallis, Christine Schuler, Ingrid Mason, Jenny Lovell, Janet Murray, Vivienne Graves, Angela Bencini, Melinda Cardwell, Annabel Powrie, Amanda White, Lindy O’Connell, Verity Smith, Deborah Mullins, Sue Jamieson, Bernadette Bencini, Barbara Lloyd, Wyn Roberts, Kay Taylor, Garry McDonald, Martin Vaughan, John Fegan, Peter Collingwood, Olga Dickie, Dominic Guard, John Jarratt, Kevin Gebert, Faith Kleinig

Jag var besatt.

Ända sedan jag första gången som tonåring såg den ikoniska, australiensiska filmen Picnic at Hanging Rock och fram till något av de första åren på 2000-talet, var jag – av och till, framförallt när jag sett om filmen, oklart hur många gånger – feberhett besatt av vad som egentligen hände under den utflykt en flickskola år 1900 gjorde till den märkliga klippformationen Hanging Rock utanför Melbourne i Australien. Liksom tiotusentals – hundratusentals? – andra människor trodde jag att berättelsen var sann, ett intryck som förstärktes av att den upplaga jag har av Joan Lindsays roman med samma titel, och på vilken filmen bygger, innehåller efterord och detaljerade appendix som påstår just det; att berättelsen är sann.

Det är den alltså inte. Men det säger en hel del om den väldiga suggestionskraften i både filmen och romanen att så många människor trott det, och att inte så få faktiskt givit sig av till Australien för att gå igenom gamla tidningslägg i syfte att leta rätt på de ursprungliga artiklarna om det olösta mysteriet. Artiklar som visat sig inte finnas. Enligt uppgift har långväga resenärer brutit samman när de fått veta att tidningsläggen sedan länge är genomgångna och att inte minsta spår av mysteriet vid Hanging Rock år 1900 – eller åren närmast före eller efter – har kunnat spåras. Jag förstår dem. Jag blev själv djupt nedslagen när jag fick veta att berättelsen inte är sann, för trots att jag är bergfast övertygad om den naturvetenskapliga världsbilden och därför inte tror på övernaturligheter, var just *detta* mysterium ett jag trodde bergfast på och förgäves sökte en förklaring till. Vad var det som *hände*…?!

När jag nu återigen sett om Picnic at Hanging Rock är jag lika besatt på nytt. Filmens suggestionskraft är hypnotisk, det är svårt att värja sig – det svindlande vackra landskapet i Australien, den laddade mystiken, den under ytan bultande, förbjudna sexualiteten i det viktorianska Storbritanniens kolonier (inte endast heterosexualitet), den ogripbara Miranda (är hon något utöver en vanlig men mycket vacker flicka?) och *återigen* den ständiga frågan, som aldrig lämnar en oavsett om berättelsen är sann eller inte… vad var det som hände?! *Vad*?!

Och det är möjligt – om det inte bara är ett PR-trick – att något faktiskt hände, men att det inte är känt. Kanske något som på många sätt skiljer sig från filmens och romanens intrig, men trots det gjorde ett så traumatiskt intryck att det kom att ligga till grund för romanen. För Anne-Louise Lambert, som spelade Miranda, hävdar att hon under en kort promenad en dag när hon hade paus i inspelningen träffade en gammal kvinna i skogen som när hon fick se henne blev halvt förryckt, grep tag i henne och frågade: ”Miranda, det är ju du! Var har du varit så länge?!” Man ska minnas att Anne-Louise Lambert var iförd kläder som såg ut att komma från år 1900, eftersom hon vid tillfället förstås var klädd för rollen.

Kvinnan visade sig vara Joan Lindsay. Författarinnan till romanen Picnic at Hanging Rock.

Senare har ytterligare en märklig omständighet – bevisligen – inträffat. Margaret Nelson, som spelar den plågade Sara i filmen, har varit spårlöst försvunnen i femton år – eller mer. Man vet inte exakt när hon försvann. Eller var.

Hennes försvinnande är ett mysterium än i denna dag.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

ATONEMENT av Joe Wright (2007)

oktober 4, 2010

ATONEMENT av Joe Wright (2007)
Svensk titel: Försoning
Med Keira Knightley, Saoirse Ronan, Romola Garai, Vanessa Redgrave, James McAvoy, Julia West, Brenda Blethlyn, Harriet Walter, Ailidh Mackay, Juno Temple, Felix von Simson, Charlie von Simson, Alfie Allen, Patrick Kennedy, Peter Wight, Anthony Minghella

SPOILERVARNING FÖR DEN SOM ÄR SKARPSINNIG NOG ATT FÖRSTÅ RECENSIONENS LEDTRÅD

Tim O’Brien inleder sin självbiografiska novell The Lives of the Dead med följande rader: ”But this too is true: stories can save us. I’m forty-three years old, and a writer now, and even still, right here, I keep dreaming Linda alive.”

Berättelserna kan rädda oss. I själva verket är det så att berättelserna räddar oss och alltid har räddat oss, och det är därför de berättats genom hela mänsklighetens historia. Berättelserna orienterar oss, berättelserna förflyttar oss, berättelserna omskapar och förnyar, och vi är beroende av dem.

Detta är temat för Atonement, en film där berättelsen är den egentliga huvudgestalten i en berättelse om en ohygglig tragedi. Om det låter besynnerligt, eller paradoxalt, så är det avsikten.

Atonement tillhör en grupp filmer som i det närmaste utgör en egen genre, med i stort sett gemensam fond och motivkrets. En grupp filmer som är vidunderligt vackra i scenografi och foto. De utspelas alla någon gång under 1900-talets första fyrtio år, de utspelas i England (eller, i ett fall, i en brittisk koloni i Australien) och som en genomgående motivkrets finns den dåtida engelska överklassens undertryckta sexualitet och de tragiska följder den kunde få. Bland filmerna återfinns The Go-Between av Joseph Losey, The Remains of the Day av James Ivory, Picnic at Hanging Rock av Peter Weir, Maurice av James Ivory, och TV-serien Brideshead Revisited av Charles Sturridge och Michael Lindsay-Hogg. Och Atonement av Joe Wright.

Motivkretsen används på mycket olika sätt, med mycket olika infallsvinklar, i de olika filmerna och i Atonement har temat som sagt blivit berättelsens betydelse för vår förmåga att överleva. Den tragedi som den trettonåriga Briony Tallis orsakar genom en rad missförstånd men mot bättre vetande och i tron att hon handlar rätt kommer att prägla hela hennes och flera andra människors liv, och när tragedin väl är ett faktum är den oåterkallelig. Eller kanske inte. Det beror på.

Man skulle kunna tycka att sammanträffandena i filmens inledning är lite för många. Det känns inte helt sannolikt att den unga Briony skulle bli vittne till alla de fyra avgörande händelserna under det dryga dygn det är frågan om. Fast hade hon inte blivit det skulle den här historien inte ha gått att berätta och den djupa tragedin skulle inte ha inträffat, och för historieberättandets skull får man acceptera den inte alldeles sannolika premissen. Eftersom Atonements tema är just att berättelserna kan rädda oss. De kan, som titeln låter förstå, gottgöra. Berättelserna kan försona oss med tillvaron. Kanske.

När Ethan och Joel Coen fick Oscarpriset för 2007 års bästa film för sin mediokra No Country for Old Men var det inte bara tråkigt eftersom de skulle ha förtjänat en Oscar ett par gånger tidigare, för autentiskt lysande filmer. Det var också tråkigt för att Atonement var nominerad i samma kategori och borde ha varit den självklara vinnaren. För medan No Country for Old Men är en förbluffande platt, intetsägande berättelse om en psykotisk mördare (och inte helt karaktäristisk för de begåvade bröderna Coen), är Atonement en mångbottnad tragedi om berättelsernas betydelse.

Det återkommande skrivmaskinsknatter som tillsammans med musiken ackompanjerar en rad scener i filmen förebådar den hisnande upplösningen.

Men på ett mycket oväntat sätt.

Kör hårt,
Bellis

DÖDEN I VENEDIG av Luchino Visconti (1971)

april 12, 2009

DÖDEN I VENEDIG av Luchino Visconti (1971)
Originaltitel: Morte a Venezia
Med Dirk Bogarde, Björn Andresen, Mark Burns, Romolo Valli, Marisa Berenson, Nora Ricci, Carole André, Silvana Mangano, Leslie French

Kameråkningarna är katastrofala.

Björn Andresen blev när filmen kom 1971 omedelbart känd som världens vackraste pojke. Det var med all säkerhet syftet med Luchino Viscontis val av honom till rollen och nu skulle han vid Gud visa upp sitt fynd. Så fort Björn Andresen dyker upp i bild sker det på avstånd från kameran, varpå kameran rusar fram mot honom som ett expresståg. Det här händer inte en gång. Det händer varje gång.

Fast inte bara då. Kameraåkningarna flödar hämningslöst. För Luchino Viscontis producent hade kostat på otaliga, praktfulla, tidstypiska – förra sekelskiftet – kläder. Så de måste förstås också visas upp. Panoreringarna över matsalen och badstranden för att visa upp damer i stora hattar känns så många och långa att Döden i Venedig skulle bli hälften så lång om man klippte bort tre fjärdedelar av dem.

Den allra dummaste kameraåkningen inträffar en dryg halvtimme in i filmen, där kameran utgör Dirk Bogardes blick som sveper genom matsalen … varpå Dirk Bogarde plötsligt själv dyker upp i bild. Ridå.

Men visst. Det här är tjusigt. Det är praktfullt och storslaget, men till synnerligen påträngande musik av Gustav Mahler.*

Och det är nästan synd att Dirk Bogarde är magnifik.

För det är han. Denna djupt gripande berättelse om en medelålders man som ensam på semester på ett lyxhotell i Venedig blir ohjälpligt och hopplöst förälskad i en ung pojke gestaltas så väl – av Dirk Bogarde – att man som tittare rycks med inte bara i virvelstormen av känslor som behärskar honom utan också känner så mycket med honom att det nära nog blir smärtsamt. Dirk Bogarde är en av få skådespelare som i likhet med Anthony Hopkins och Kate Winslet kan låta en hel intrig utspelas i någon minuts minspel. Han är också en skådespelare som är så övertygande på emotionellt dubbelspel – att gestalta någon som fylld av motstridiga känslor lever ut en eller ett par av dem på ett sådant sätt att tittaren förstår att han hyser dem alla – att man blir i det närmaste mållös. Se exempelvis scenen inne på järnvägsstationen, när han desperat ska ge sig av för att undfly sin egen hopplösa kärlek och tar ut sin bottenlösa besvikelse, frustration och vrede på järnvägstjänstemannen som kommer för att meddela att hans koffert hamnat på fel tåg, för att när järnvägstjänstemannen har gått sin väg låta den enorma lättnaden och tillfredsställelsen och glädjen över att ha fått en anledning att stanna kvar i Venedig välla fram. Det här är så bra att man nästan saknar ord.

Fast den påföljande scenen i gondolen, där lättnaden och glädjen fortsätter att blomma, skulle ha klippts bort. Det blir övertydligt. Inte Dirk Bogardes fel, dock. Luchino Viscontis.

Björn Andresen var inte skådespelare. Han valdes enkom för sitt utseendes skull. Det är tyvärr mycket uppenbart. Av någon anledning får Dirk Bogarde nästan alltid syn på honom bakifrån, så att Björn Andresen blir tvungen att sakta vrida huvudet mot kameran för att vända ansiktet mot Dirk Bogarde. Och det gör han, gång på gång. Han står eller sitter i någon krystad pose som Luchino Visconti har beordrat och vrider sakta på huvudet. Så konstlat att man lider med honom, men felet var inte hans. Han var när filmen gjordes en femtonårig pojke som tidigare bara haft en biroll i Roy Anderssons En kärlekshistoria. Han var världens vackraste pojke, men han var inte skådespelare.

När jag nu efter oherrans många år såg om den här filmen kom jag att tänka på två andra filmer som båda minner om den och som båda är långt mer fullgångna. Den ena är Peter Weirs Picnic at Hanging Rock, den andra är Joseph Loseys The Go-Between. Båda utspelas, liksom Döden i Venedig, i miljöer hämtade från förra sekelskiftet. Även i Peter Weirs film kretsar intrigen kring en i det närmaste obegripligt vacker människa, spelad av Anne Lambert, och i Joseph Loseys film är temat detsamma som i Döden i Venedig – den omöjliga kärleken, men där ur en helt annan synvinkel. Fascinerande nog är de båda filmerna utan större tvivel sina respektive regissörers bästa.

Jag är rädd för att detsamma tyvärr gäller Luchino Viscontis Döden i Venedig.

Kör hårt,
Bellis

* Lustigt nog är den enda musik någon brukar minnas från filmen Für Elise av Ludwig van Beethoven, som Björn Andresen klinkar ut en förfärlig version av på ett piano på hotellet. Man kan undra vad det säger om Gustav Mahler, som strängt taget bara komponerade ett enda lysande musikstycke – tredje satsen i första symfonin.