Posts Tagged ‘Peter Yates’

EFTER REPETITIONEN av Ingmar Bergman (1984)

maj 29, 2011

EFTER REPETITIONEN av Ingmar Bergman (1984)
Med Erland Josephson, Lena Olin, Ingrid Thulin, Nadja Palmstierna-Weiss, Bertil Guve

”Hör inte pappa hur oäkta hon låter!” utbrister Lena Olin någonstans mitt i Efter repetitionen. Tanken om än inte den ordagranna formuleringen har då och då slagit mig när jag sett filmer av Ingmar Bergman. ”Hör han inte hur oäkta det låter!” Fast när jag ser Efter repetitionen tror jag att han gjorde det. Det måste han förstås ha gjort. Det jag fortfarande inte förstår är varför han ibland skrev dialog som är så högtravande och så konstlad att inte ens ovanligt skickliga och intensivt förmedlande skådespelare som Erland Josephson och Lena Olin kan fälla replikerna utan att de låter tonlöst platta och dunsar i scengolvet som om de bestod av gjutjärn och vägde femton kilo styck. Ingrid Thulin slipper det problemet. Hon har fått repliker som är vardagsnära och naturliga. Så min undran är vad som är tanken med de otympligt artificiella repliker som skapar ett tonlöst löjets avstånd mellan skådespelarna och tittaren och gör att man som tittare går miste om en del av innebörden i det som sägs, fullt upptagen som man är med att förundras över hur groteskt det formuleras?

Efter repetitionen är ett slags uppgörelse med teatern. Eller en redogörelse för teatern. Eller ett porträtt av arbetet med teatern. Eller i själva verket en inträngande bild av de mellanmänskliga relationerna hos människor som arbetar med och på teatern. Egentligen alltsammans och därtill ytterligare många något slags /valfria substantiv/ för/på/med teatern. Inte så få regissörer och inte så få skådespelare och inte så få manusförfattare och producenter och andra människor som verkar inom kultur- och nöjesindustrin har gjort sådana uppgörelser med branschen, i form av pjäser och filmer där de ur olika synvinklar blottar och belyser verksamheten och dess konsekvenser för inte minst privatlivet. Lyckad är Ronald Harwoods pjäs The Dresser, förträffligt filmatiserad av Peter Yates med Albert Finney och Tom Courtenay i huvudrollerna. En annan är den drypande cyniska All About Eve, en av vita dukens superklassiker, regisserad av Joseph L. Mankiewicz och med den oöverträffade Bette Davis i huvudrollen. En tredje är den självbiografiska utbrändhetens och cynismens All That Jazz av Bob Fosse, och en fjärde, femte och sjätte är de tre versionerna av A Star is Born, respektive 1937, 1954 och 1976 (de båda förstnämnda enastående, den sistnämnda förglömlig). Och en sjunde är István Szabós kanske bästa film, Meeting Venus. Men i det sistnämnda fallet måste jag i ärlighetens namn tala om att jag är partisk, eftersom förebilden för Glenn Closes rollfigur är min mor Aina Bellis.

Efter repetitionen är Ingmar Bergmans uppenbarligen delvis självbiografiska (inte i detaljer, men i generella drag) gestaltning av förhållandet mellan regissör och skådespelare på framförallt det privata planet under repetitionsarbetets gång, före premiären. Det känns inte djärvt att påstå att Ingmar Bergmans liv i stora delar var hårt sammantvinnat med och kretsade kring filmen och teatern, och att större delen av hans umgänge och hans intima relationer ägde rum inom film- och teatervärlden. I Efter repetitionen diskuteras förhållandet mellan verkligheten och skådespeleriet känsligt och ingående och man får som utomstående en fascinerande inblick i hur en skicklig skådespelare kan använda sig av sin förmåga även i privatlivet, ända tills de spelade känslorna möjligen är de enda som fortfarande går att uttrycka. Om det är överdrivet eller inte har jag ingen aning om, men det är skickligt sammanvävt med gestaltningen av det märkliga, påfrestande triangeldrama som utspelas under bara någon timme en eftermiddag efter repetitionen. Sammanvävt därför att det förstås ofta är så för människor som är passionerat hängivna teatern och som intimt arbetar med varandra dag ut och dag in på en produktion, i månader. Att saker och ting utspelas känslomässigt mellan människor under sådana omständigheter är närmast självklart. Ingmar Bergman var bättre skickad än nästan någon annan att trovärdigt gestalta det, men med en glimt i ögat som plötsligt, mot slutet, rycker ut skildringen ur det trovärdigas grepp och just därför plötsligt, i en intensiv, fantastisk dialog (utan konstlade repliker) mellan Erland Josephson och Lena Olin om vad som skulle ha skett om det hade skett, belyser alltsammans så mycket sanningsenligare. Den dialogen skulle aldrig ha ägt rum i verkligheten, men den ger en bild av det ömsesidiga, känslomässiga beroendet och det ömsesidiga maktspelet och den emotionella verkligheten – delvis spelad (något båda parter är väl medvetna om) – som känns mycket trovärdig.

Och så avväpnar Ingmar Bergman fullständigt tittaren med filmens slutreplik, som tydligt sätter alltsammans i mycket plötsligt fokus och samtidigt fick i alla fall mig att brista ut i både lättat och beundrande gapskratt.

För naturligtvis är det så. Självklart är det så. Hur skulle det annars kunna vara?

Kör hårt,
Bellis

TERMINATOR 3: RISE OF THE MACHINES av Jonathan Mostow (2003)

april 8, 2009

TERMINATOR 3: RISE OF THE MACHINES av Jonathan Mostow (2003)
Med Arnold Schwarzenegger, Nick Stahl, Claire Danes, Kristianna Loken, David Andrews, Mark Famiglietti, Earl Boen, Moira Harris, Chopper Bernet

SPOILERVARNING

Alla som har sett den minns biljakten i Peter Yates Bullitt med Steve McQueen, från 1968.

En klassisk filmsekvens. Filmhistorisk. Och det beror på att den är hisnande. Och innovativ. Men även realistisk. Eller i alla fall möjlig. Och därför trovärdig. Så även om man med tvekan förstår syftet med biljakterna i enstaka av de filmer som följt på den, så är det obegripligt varför Terminator 3 inleds med en tjugofem minuter lång biljakt. Bilarna kör in i varandra och exploderar och börjar brinna och frontalkrockar och körs trots det vidare i rasande fart, och tittarens hjärna börjar sakta stänga av för att så småningom stänga av helt och hållet. Fast då är det nästan tjugotre minuter kvar av denna enastående långa sekvens, som inte för den skelettlika intrigen framåt en millimeter. Filmen, om än inte bilarna, tappar fart fullständigt. En död sekvens i rasande fart. Vilket borde vara en självmotsägelse men inte är det.

Och denna inledande, långa sekvens är i sig ett koncentrat av resten av filmen, för därefter exploderar i stället i tur och ordning en militär anläggning, mängder av futuristiska krigsmaskiner som finns i den militära anläggningen, ett par helikoptrar och därpå en militär anläggning till.

Sedan är filmen slut.

Arnold Schwarzenegger gör sig väl som filmens terminator, men det är förstås trivialt sant och inte märkligt. Den bisarre Schwarzenegger är – och det är också trivialt sant och inte en sarkastisk lustighet – en av de fyra mest enastående obegåvade skådespelare som någonsin dykt upp på filmduken. Han kan helt enkelt inte agera, han är en förvuxen jättebaby som rör sig precis som en maskin, eftersom hans groteska kropp gör det mycket svårt för honom att röra sig över huvud taget – och eftersom rollen som terminator föreskriver avsaknad av en vuxen människas intellekt och emotionella register är den bedövande livlöse Schwarzenegger perfekt för den. På något sätt förstår jag plötsligt den fråga jag fick av en filmtittande science fiction-fan vid en bardisk härförleden, om vem det nu är som ska ersätta Schwarzenegger i Terminator 4 verkligen kan fylla ut rollen som han. På det svarade jag att en roll som inte kräver något skådespeleri alls är helt ointressant och helt okomplicerad, och att frågan därför var ointressant och okomplicerad. Det spelar ingen roll vem som spelar en roll som inte kräver något. Fast nu är jag inte så säker längre. Att någon enda människa skulle klara av att agera lika livlöst ointressant som Schwarzenegger framstår plötsligt som mycket osannolikt. Det kan alltså hända att nästa Terminatorfilm, tydligen minus Schwarzenegger, blir en liten aning intressant, eftersom man kanske i alla fall får något slags skådespelare i rollen som den nye terminatorn.

Fast jag tvivlar ändå.

För de här oändliga cirkusparaderna av specialeffekter är och förblir lika tröttsamma oavsett vilka filmer utan intrig och skådespeleri och tema de presenteras i.

Kör hårt,
Bellis