Posts Tagged ‘Philip K. Dick’

BLADE RUNNER av Ridley Scott (1982)

november 26, 2013

BLADE RUNNER av Ridley Scott (1982)
Med Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Edward James Olmos, M. Emmet Walsh, Daryl Hannah, William Sanderson, Brion James, Joe Turkel, Joanna Cassidy, James Hong, Morgan Paull, Kevin Thompson, John Edward Allen, Hy Pyke, Kimiko Hiroshige, Robert Okazaki, Carolyn DeMirijan

Det finns två problem med kultklassikern Blade Runner.

Det första problemet är att en tänkvärt spekulerande science fiction-film med ett relevant tema som går att behandla endast inom science fiction-genren, och till yttermera visso en film som bygger på en roman av Philip K. Dick (romanen heter Do Androids Dream of Electric Sheep?, på svenska som Androidens drömmar), även den … så tröttsamt … måste anfrätas av ett antal osannolikt omtumlande actionsekvenser. Var det verkligen nödvändigt? Slutuppgörelsen ser ut som slutuppgörelsen i vilken film som helst med Bruce Sylvester Arnold Schwarzenegger Stallone Willis. Med undantag av att det regnar, förstås.

Och det är strängt taget det andra problemet. Det regniga stadslandskapet, hämtat direkt ur film noir-genren och påklätt en framtidskostym. Ett problem som samtidigt inte är ett. På sätt och vis. Stadslandskapet i den här framtidsskildringen är så enastående suggestivt att det i princip tar över huvudrollen. Fast det är nästan omöjligt att som tittare inte gång på gång komma att tänka på filmen Ridley Scott gjorde före Blade Runner. Alltså, Alien. Som nog är den första film i historien där rymdskeppet i en framtid som är så avlägsen att rymdfart blivit en vardaglig företeelse är trovärdigt skamfilat, nedgånget och hoptejpat. Det är väldigt suggestivt. Problemet är att rymdskeppets interiör i Alien ser nästan precis ut som stadens exteriör i Blade Runner. Och när man kommer inomhus, i stadens fallfärdiga, sedan länge övergivna hyreshus där bisarra människospillror nu bosatt sig, är det lätt att få för sig att de helt enkelt plockade över rekvisitan från Alienstudion, spikade om den lite och körde på med den igen. För det ser ju nästan likadant ut.

Men om man bortser från de här båda omständigheterna, och i själva verket anammar den senare eftersom stadslandskapet som sagt är suggestivt, innehar Blade Runner förmodligen distinktionen av att vara den mest lyckade av alla Philip K. Dick-filmatiseringar (fast jag har inte sett alla, så jag ska inte svära på att jag verkligen tycker det). För faktum kvarstår att temat som kretsar kring när en konstgjord människa – en android – blir levande och jagmedveten på riktigt och därför bör ha samma människovärde som en biologisk människa är och förblir intressant och ännu mycket aktuellare idag, när vi kommit ännu mycket närmare den sortens maskin än när filmen gjordes.

Fast det är väsentligt att inte se originalversionen av filmen, utan antingen the director’s cut eller den andra specialversionen, vad de nu kallar den. Eller om det finns två. I vanliga fall skulle jag i princip aldrig säga något sådant, men i det här fallet stämmer det. För slutet i originalversionen är en påklistrad råttsvans som kommer farligt nära att paradoxalt motsäga hela den film som föregått det och som dessutom är sockersött lyckligt, vilket även det är en paradoxal motsägelse i sken – eller snarare mörker – av den ödesmättat dystra berättelse fylld av förtvivlan som filmen gestaltat.

Håller man bara allt det här i minnet känns det inte alls orimligt att Blade Runner kommer att kännas minnesvärd när man sett den.

Både för sin möjligen inte fullgångna men dock intelligenta behandling av temat och sitt suggestiva stadslandskap.

Kör hårt,
Bellis

MINORITY REPORT av Steven Spielberg (2002)

oktober 17, 2013

MINORITY REPORT av Steven Spielberg (2002)
Med Max von Sydow, Peter Stormare, Steve Harris, Neal McDonough, Patrick Kilpatrick, Jessica Capshaw, Richard Coca, Keith Campbell, Kirk B. R. Woller, Klea Scott, Frank Grillo, Anna Maria Horsford, Sara Simmons, Eugene Osment, James Henderson, Jessica Harper, Fiona Hale, Tom Cruise

Minority Report bygger på novellen The Minority Report av science fiction-författaren Philip K. Dick. Det är naturligtvis därför dess premiss är så både fantasieggande och rent ut sagt smart. Jag minns inte om jag har läst just den novellen, även om jag läst mycket av den utmärkte Philip K. Dick, men vågar ändå påstå att även de oväntade intrigvändningarna kan spåras dit. Fast i ärlighetens namn måste sägas att de oväntade intrigvändningarna faktiskt inte är särskilt oväntade om man sett några tjog kriminalfilmer som bygger på oväntade intrigvändningar, för det finns inte särskilt många otväntade intrigvändningar man kan göra i den typen av berättelse, i science fiction-format eller ej, och det är ju alltid den rollfigur som det är meningen att man inte ska tro är den skyldige som visar sig vara den skyldige. Så det är alltså inte särskilt svårt att räkna ut på förhand vem den skyldige är.

Något annat som inte heller är svårt att räkna ut på förhand är att en science fiction-film från USA, antingen den bygger på en novell av Philip K. Dick eller ej, är drabbad av ett ohyggligt långt och fullständigt onödigt segment av fullständigt omtumlande osannolik och generande överdriven action. Det segmentet fanns naturligtvis inte där i novellen, eftersom det helt saknar relevans för idéinnehållet, men måste finnas där enligt regel nummer 1A i Hollywoods handbok för hur man gör science fiction-filmer. I alla fall i upplagan av handboken som kom efter Star Wars, 1977. Och sedan dess har någon ny upplaga inte utkommit.

Det är lätt att förutsäga vem den skyldige är i Minority Report. Det är lika lätt att förutsäga att man kommer att bli katatoniskt uttråkad av det halvtimmeslånga actionflimret. Liksom det är lätt att förutsäga att något mer inte finns att säga om denna film.

Även om det förtjänar att påpekas en gång till att Philip K. Dicks premiss, idén om pre-kriminalpolisen, är suggestiv och intelligent.

Det skulle filmatiseringen av hans novell också ha kunnat vara. Om den gjorts någonstans där man inte måste följa handboken för hur man gör science fiction-filmer i Hollywood.

Kör hårt,
Bellis

MIN ONKEL av Jacques Tati (1958)

december 10, 2011

MIN ONKEL av Jacques Tati (1958)
Originaltitel: Mon Oncle
Med Jacques Tati, Jean-Pierre Zola, Adrienne Servantie, Lucien Frégis, Betty Schneider, Jean-Francois Martial, Dominique Marie, Yvonne Arnaud, Adelaide Danieli, Alain Bécourt, Régis Fontenay, Claude Badolle, Max Martel, Nicolas Bataille, André Dino, Denise Péronne, Claire Rocca, Jean-Claude Rémoleux, Daki

På en science fiction-kongress skulle jag vilja sätta samman ett filmprogram bestående av science fiction-filmer som inte är science fiction-filmer och science fiction-filmer som är science fiction-filmer men inte lanserades som science fiction-filmer och därför aldrig har uppfattats som science fiction-filmer. Den främsta av filmerna i den förra kategorin skulle förstås vara Min onkel, vars tema är ett av de slitstarkaste inom science fiction-genren – den enskilda individens vilsenhet och ensamhet i det sterilt överorganiserade, ultrateknologiska samhället. Inom science fiction-litteraturen gestaltas temat återkommande – och som jag tycker bäst – av författaren Philip K. Dick. Inom filmkonsten gestaltas temat – som jag tycker – bäst av Jacques Tati.

Samtliga Jacques Tatis filmer, och Min onkel träffsäkrare än någon annan, håller upp absurdismens skrattspegel mot vår tillvaro men gör det aldrig illasinnat. I filmer av Charlie Chaplin får folk tunga saker i huvudet och går rakt in i plankväggar – med andra ord, det ska föreställa vara skojigt att de gör sig illa. Inte så hos Jacques Tati. Människorna är aldrig Jacques Tatis offer. Han kastar sig i stället över verkligheten, som han visar upp i all dess absurdism för alla oss som vistas i den. Jacques Tati ser de allra mest vardagliga företeelser och händelser ur en helt annan synvinkel än vi vanligen gör och visar för oss hur absurt roliga de är om man ser dem ur den synvinkeln – den med bibehållen glimt i ögat reflekterande synvinkeln, i stället för den slentrianmässigt accepterande – och hur dråpliga sådana företeelser som bilköer, trädgårdsbjudningar, fabriker, folk som springer från flygbussar till flygplan, statusjakt och så vidare faktiskt är om man bara förmår ställa sig lite vid sidan av och se dem i ett nytt ljus. Fast Jacques Tati gör detta med godmodig kärlek och mycket varm humor. Det finns som sagt inget illasinnat i hans kritik ens av det högteknologiskt sterila samhället, men där finns väldigt mycket medkänsla med och förståelse för de människor som sitter fast i det samhällets livsmönster och värderingar. Han visar upp deras absurda tillvaro och får oss att skratta åt den, men inte åt dem – och det är helt avgörande, eftersom det gör det så mycket lättare för oss att inse att det faktiskt är oss själva vi ser.

In i bilden träder så den sympatiske monsieur Hulot, en bohemisk levnadskonstnär som på inget plan alls passar in i det moderna samhället, som är det så främmande att han ständigt förundrad snubblar fram genom en tillvaro som är honom helt obegriplig. När monsieur Hulot hos sin syster och hennes familj hämtar ett glas i köket, där han först hittar en kaffepanna, visar Jacques Tati med sin unika, komiska elegans i den lilla vardagen på den avgrundsdjupa klyfta som öppnar sig mellan den mänsklige levnadskonstnären och det ultrateknologiska hemmet – och får tittaren att brista ut i godmodigt skratt. Den här scenen är förstås och med rätta en klassiker, men den är bara en i en mycket lång rad i en episodfilm som består av vad man skulle kunna kalla små löst sammanhängande sketcher som alla – eller nästan alla – gestaltar filmens tema.

Jag är rädd att det här kan låta intellektualiserande, så låt mig för all del försäkra att Min onkel inte är en sådan film. Den fungerar på alla sina plan, även på det planet där man utan några åthävor finner sig skratta glatt åt den ena lyckat komiska scenen efter den andra, helt enkelt för att de är så hjärtevärmande roliga. Jag har precis sett filmen för andra gången i mitt liv – första gången var jag ungefär tio år och såg den när min far tog med mig på bio när den en sommar tagits upp på nytt på någon biograf i Stockholm. Redan då uppfattade jag faktiskt temat, men filmens scener är så dråpliga i sig att det inte alls är nödvändigt. Komedin fungerar både på ytan och på djupet. När jag nu såg om den, såg jag de första ungefär fyrtiofem minuterna och blev sedan tvungen att göra ett avbrott. När jag senare skulle se resten av filmen började jag om från början, helt enkelt för att få njuta mig igenom de första fyrtiofem minuterna på nytt. Och inte oväntat upptäckte jag då dessutom detaljer, små skeenden, som jag inte sett tidigare. Det myllrar av dem.

Jacques Tati var en unik filmskapare. Jag kan inte komma på någon annan som gjort filmer som är som hans – filmer som visar upp en helt vanlig vardag ur en synvinkel som får oss att skratta åt hur absurd den är, men som gör det så godmodigt att vi inte känner oss kränkta när vi förstår att det är oss han visar upp, för oss själva.

Kör hårt,
Bellis

INCEPTION av Christopher Nolan (2010)

mars 8, 2011

INCEPTION av Christopher Nolan (2010)
Med Leonardo DiCaprio, Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Tom Hardy, Ken Watanabe, Dileep Rao, Cillian Murphy, Tom Berenger, Marion Cotillard, Pete Postlethwaite, Michael Caine, Lukas Haas, Tai-Li Lee, Claire Geare, Magnus Nolan

I EFTERDYNINGARNA TILL OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Scenografi (Guy Hendrix Dyas, Larry Dyas, Doug Mowat), Filmfotografi (Wally Pfister), Filmmusik (Hans Zimmer), Ljud (Richard King), Ljudmixning (Lora Hirschberg, Gary A. Rizzo, Ed Novick), Specialeffekter (Paul Franklin, Chris Courbold, Andrew Lockley, Peter Bebb), Bästa originalmanuskript (Christopher Nolan)

Vann i följande kategorier: Filmfotografi, Ljudmixning, Specialefffekter

Christopher Nolan har skrivit ett originalmanuskript, men han har läst science fiction-författarna Philip K. Dick och Christopher Anvil. Inception är den i särklass bästa Philip K. Dick-filmatisering jag har sett, trots att den inte är någon Philip K. Dick-filmatisering. Och inte någon Christopher Anvil-filmatisering. Det är temat som kommer från Philip K. Dick och Christopher Anvil – de många lagren av verklighet, där alla lager inklusive vår verklighet (eller det vi kallar vår verklighet) är lika illusoriskt verkliga och där gränserna till slut är utsuddade och definitionen av vad som är den ”verkliga” verkligheten blir meningslös, eftersom någon sådan egentligen inte existerar. Rent bokstavligt är behandlingen av temat plockat ur Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale och Christopher Anvils långnovell Mind Partner. Från framförallt den senare har filmen lånat flera detaljer, som att man med droger eller tekniska hjälpmedel försänkt i en av de drömmar som för den drömmande är en verklighet lika påtaglig som vår kan leva ett helt liv för att sedan vakna upp och gå vidare i sitt vanliga liv, här och nu i vår verklighet, för att därefter på nytt vakna upp och plötsligt inse att även det livet var en dröm, och så vidare. Inception lägger fascinerande nog till ytterligare faktorer, som att flera människor med de tekniska hjälpmedlen kan leva i en annan människas undermedvetna drömmar, lika påtagliga, lika verkliga, lika detaljerade, lika uppenbart äkta som den verklighet vi alla just nu ser omkring oss. Inception är en av de få science fiction-filmer i historien som spektakulärt utnyttjar genrens inneboende möjligheter till svindlande nya sätt att betrakta verkligheten.

Inception är dessutom ett svindlande publiksvek. Mot denna vidunderliga idéfond, väl gestaltad och suggestivt iscensatt, uppvisas en oändlig, mycket tröttsam parad av explosioner, biljakter, smattrande skottlossningar, springande och skuttande hjältar, och allt det där andra som så ofrånkomligt fyller filmerna där Bruce Arnold Sylvester Stallone Schwarzenegger Willis brukar hålla till. Jag läste någonstans häromdagen att ”Actionsekvenser i filmer är det tråkigaste jag vet, för det *händer* ju ingenting” och det är nog det bästa omdöme om den sortens inslag i filmer jag någonsin har sett. Nej, just det. Det *händer* ju ingenting. Allt bara exploderar. Hela tiden. Och så skjuter de. Hela tiden. Och springer och hoppar och skuttar. Hela tiden.

Inception är ett svindlande publiksvek på ytterligare ett plan. Den plågsamt enkla actionintrig man klistrat på den vidunderliga idéfonden, och som gång på gång inte bara spricker utan rämnar som om även den belamrats med de exploderande specialeffekter som får scenografin att rasa samman i parti och minut, har ingenting med idéfonden att göra. Den skulle ha fungerat alldeles utmärkt utan den. Kille är oskyldigt misstänkt för att ha mördat sin fru, därför måste han fly landet och därför kan han inte träffa sina barn, men begår han ett brott kommer en mycket inflytelserik, korrupt affärsman att dra i trådar och få myndigheterna att helt enkelt begrava misstankarna mot honom. Jag tror att jag har sett den filmen åtminstone hundra gånger förut, utan den här idéfonden.

Förmodligen säger det mycket om de autentiska Philip K. Dick-filmatiseringarna att Inception utan att vara en Philip K. Dick-filmatisering trots det är den bästa av dem.

Fast jag har mycket svårt att tro att Philip K. Dick någonsin skulle ha hittat på en rollfigur så enfaldigt osannolik som filmens till arkitekt studerande collegetjej, som inte bara med förbluffande brist på förvåning och en orädd axelryckning accepterar att det finns otaliga lager verklighet, utan som dessutom på fem minuter visar sig förstå alltsammans bättre än de proffs som ägnat sig åt att verklighetshoppa i åratal. Och dessutom är hon en alldeles förträfflig actiontjej som hoppar, skjuter och springer mellan verkligheter på ett sätt som får en att börja undra vad arkitekturpluggande tjejer i övre tonåren egentligen lär sig på amerikanska college.

Men nåja, hon är i alla fall bättre än Arnold Schwarzenegger var i Total Recall, som faktiskt påstås vara en filmatisering av Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale.

Den filmen gör de en nyinspelning av nu. I vanliga fall avskyr jag refakes, men i det fallet är behovet påkallat (om inte även nyinspelningen tillåts bli en ursäkt för att spränga allt i luften, vilket tyvärr inte är särskilt sannolikt).

Jag skulle inte ha något emot en nyinspelning av Inception heller.

En nyinspelning där man faktiskt utnyttjar det tema, den idéfond man så suggestivt lyckas måla upp.

Kör hårt,
Bellis

THE THIRTEENTH FLOOR av Josef Rusnak (1999)

oktober 23, 2010

THE THIRTEENTH FLOOR av Josef Rusnak (1999)
Svensk titel: Trettonde våningen
Med Craig Bierko, Armin Mueller-Stahl, Gretchen Mol, Vincent D’Onoforio, Dennis Haysbert, Steven Schub, Jeremy Roberts, Rif Hutton, Janet MacLachlan

Ett par kunniga science fiction-fans i min vänkrets har berömt The Thirteenth Floor och jag kan i och för sig förstå dem, för till skillnad från den förkrossande majoriteten science fiction-filmer består den inte av ett fyrverkeri av mullrande explosioner och påklistrade specialeffekter. I stället utnyttjar den science fiction-genrens inneboende förmåga att gestalta och utforska spekulativa idéer, att extrapolera nutida vetenskapliga och samhälleliga tendenser och i ett tänkt framtidsscenario utforska vad som kan komma att hända med vår värld, med allas vår tillvaro. Och den spekulativa idé som filmen bygger på ligger i vår internet-baserade datorverklighet utan tvivel i tiden, och det i ännu högre grad nu än när filmen gjordes.

Så problemet är strängt taget bara att det nu är några tiotal år sedan jag första gången fick mig den här berättelsen till livs, i form av Christopher Anvils kortroman Mind Partner från 1960. Dessutom finns idén och temat förstås gestaltade i några olika varianter av Philip K. Dick, som ständigt ifrågasatte verklighetens natur i sina berättelser och inte så sällan lät själva verkligheten rämna.

Fast frågan är väl om det här egentligen är ett problem för den genomsnittlige filmtittaren, som alltså inte är eller har varit science fiction-fan och därför sannolikt inte har stött på berättelsen i någon form tidigare och som inte heller är hängiven cineast och därför inte för länge sedan har lärt sig hur filmskapare beter sig när de ska överraska sina tittare. Den filmtittare som är något av det ovan nämnda – härdad science fiction-fan eller hängiven cineast – avslöjar snabbt The Thirteenth Floor. Filmen är uppbyggd enligt samma mönster som Mind Partner och ett antal Philip K. Dick-berättelser* (fast i både Mind Partner och flera av men inte alla Dick-berättelserna var det droger i stället för datorer som gav upphov till den illusoriska verkligheten och/eller verkligheterna). Den är också uppbyggd enligt samma mönster som Witness for the Prosecution av Billy Wilder och för den delen här på Kinematografi recenserade och mycket förutsägbart överraskande Shutter Island av Martin Scorsese.

Med andra ord: råkar man vara den härdade science fiction-fanen eller den hängivne cineasten (eller båda delarna) har man listat ut de överraskande vändningarna i The Thirteenth Floor långt innan de inträffar på duken eller TV-skärmen, och filmen består därför av en mycket lång transportsträcka där man allt mer uttråkad får ta del av den våldsamma action och de specialeffekter som filmskaparna självklart och mycket beklagligt inte kunnat låta bli att drabba den med och som utgör dess enda övriga ingredienser.

Fast skulle man inte råka vara beläst science fiction-fan eller cineast med flera tusen sedda filmer bakom sig, är idéinnehållet och temat i The Thirteenth Floor förmodligen både överraskande, suggestivt och tankeväckande, och ganska svindlande. Förhoppningsvis, i alla fall.

Och möjligen kan man, med mycket få undantag, inte begära så mycket mer av filmindustrins försök att tillverka science fiction.

Kör hårt,
Bellis

* En av Philip K. Dicks mest hyllade noveller på temat, We Can Remember It for You Wholesale, har för övrigt mycket misslyckat filmats som Total Recall av Paul Verhoeven.

DEN BRYSOMME MANNEN av Jens Lien (2006)

april 24, 2010

DEN BRYSOMME MANNEN av Jens Lien (2006)
Med Trond Fausa Arvaag, Petronella Barker, Per Schaaning, Birgitte Larsen, Johannes Joner, Ellen Horn, Anders T. Andersen, Hanne Lindbaek, Ivar Lykke, Johns Kristensen

Låt se nu.

Receptet.

Åtminstone tre deciliter The Prisoner (TV-serien med Patrick McGoohan i huvudrollen). En liten nypa Paris, Texas av Wim Wenders. Tre deciliter Sånger från andra våningen av Roy Andersson. En deciliter Franz Kafka, gärna i form av en halv deciliter Orson Welles’ The Trial och en halv deciliter Steven Soderberghs Kafka. Två deciliter Philip K. Dick, tre deciliter 1984 av George Orwell, en kapsyl Brazil av Terry Gilliam och beklämmande nog fyra matskedar inälvor och blod à la Hannibal av Ridley Scott.

Lägg i en mixer, kör på högvarv och gör alltsammans på norska.

Voilá: Den brysomme mannen av Jens Lien.

Den vemodiga stämning som vilar över Den brysomme mannen är, liksom scenografin som frammanar den, gripande och suggestiv.

Det finns flera möjliga tolkningar av den här filmen. Den är ett slags fantasteri med science fiction-inslag och den är en metafor med inslag av fantasteri, förmodligen en metafor för det själsdödande livet i de gråtristaste av de gamla öststaterna och/eller en metafor för den moderna tidens alienering i det känslolöst anonyma, sterila samhället och/eller – mer långsökt, så förmodligen inte – en metafor för en tillvaro efter döden. Eller en metafor för varje människas totala ensamhet och/eller verklighetens ogripbara natur och/eller något helt annat. Eller alltsammans på en gång. Eller något i den stilen.

Vad, hur och varför står alltså inte helt klart, men den som har läst science fiction-författaren Philip K. Dick, och är bekant med hur bräcklig verkligheten ofta är i hans verk och hur lätt det går revor i den och hur fullständigt känslolösa det ultrasterila samhällets medborgare lätt blir, har större förutsättningar än de flesta andra att spekulera sig fram till vad Den brysomme mannen egentligen handlar om och vilket tema den gestaltar.

I sig ligger det förstås inget fel i att en film ger utrymme för flera tolkningsmöjligheter. Ur den synvinkeln är Den brysomme mannen på sitt sätt rekommendabel. Vad som känns mindre rekommendabelt är att filmen förefaller vara så uppenbart influerad av ingredienserna i receptet ovan att man kan bocka av dem, en efter en, när man ser den.

Därför känns Den brysomme mannen inte helt oväntat som ett förbluffande mångfacetterat plagiat.

Kört genom en mixer.

På norska.

Kör hårt,
Bellis