Posts Tagged ‘Pierce Brosnan’

LAWS OF ATTRACTION av Peter Howitt (2004)

oktober 29, 2010

LAWS OF ATTRACTION av Peter Howitt (2004)
Med Julianne Moore, Pierce Brosnan, Michael Sheen, Parker Posey, Frances Fisher, Nora Dunn, Heather Ann Nurnberg, Johnny Myers, Mike Doyle, Annie Ryan

Laws of Attraction fick mig att gapskratta, eftersom irländska turistbyrån har gjort filmhistoriens bästa produktplacering. I normala fall får man som högt betalande produktplacerare ett inslag som är ett par sekunder långt – en förbiblixtrande logotype, ett armbandsur i närbild, en panorering över ett landskap.

I Laws of Attraction har irländska turistbyrån kapat åt sig ungefär en halvtimme, det vill säga en tredjedel av filmen. Och huvudpersonerna besöker helt i onödan Irland inte bara en utan två gånger. Och det alternativa slut som finns med i extramaterialet på dvd:n är inspelat i ett storslaget, irländskt landskap. Och tre av de fyra bortklippta scenerna i extramaterialet är också inspelade på Irland.

Jag misstänker att filmmakarna helt enkelt var tvungna att klippa bort lite Irland, för annars skulle turistbyrån ha dominerat halva filmen i stället för en tredjedel. Fast de bortklippta scenerna till trots presenteras en fyllig turistguide. Man visar upp det irländska flygbolag hågade turister bör flyga med, man visar upp en lång rad charmigt kufiska irländare, man visar upp sevärdheter som välbevarade gamla slott från medeltiden, man visar upp vidsträckta, vackra landskap, man visar upp stadsidyller, man visar upp en gemytlig irländsk pub och irländskt firande av en besynnerlig högtid med folkdans och hämningslöst drickande, man ger en inblick i irländska seder och bruk och får på ett hörn med lite irländsk mytologi, man lär till och med tittarna att tala inte bara engelska utan även några ord gaeliska med irländsk dialekt. Turistbyrån har slagit in en osannolik fullträff.

Det här känns förbluffande, för i övrigt är Laws of Attraction förstås en ren formelfilm av det gamla vanliga, fullständigt förutsägbara formatet romantisk komedi nummer 1A, Hollywoodvarianten. Den rudimentära ansatsen till intrig ser ut som följer:

Kvinna och man är varandras motsatser, de blir kära i varandra, den ena parten är först motvillig, men till slut gifter de sig och lever lyckliga i alla sina dagar.

Och den intrigsammanfattningen bevärdigar jag inte ens med en spoilervarning ovanför recensionen, för den läsare som på något sätt finner denna handling överraskande efter filmens första trettio sekunder kommer ändå från en annan planet och skulle inte förstå spoilervarningen.

Förutom irländska turistbyråns häpnadsväckande produktplacering finns i Laws of Attraction en förbluffande omständighet till. Man har valt att låta Julianne Moore och Pierce Brosnan spela huvudrollerna. Det känns udda. De är båda två rätt duktiga om än något opersonliga som skådespelare, men de kan inte spela romantisk komedi. Det ingår helt enkelt inte i deras repertoar. Talande nog är deras första övertygande scen ett häftigt och föga komiskt gräl när filmen närmar sig sitt slut, men då har man som tittare fått stå ut med deras ansträngda och mycket ansträngande försök att vara romantiskt komedi-roliga i nästan en och en halv timme.

Därför känns irländska turistbyråns coup de grace som en enastående befrielse. Hur irländarna har burit sig åt är svårt att förstå, men jag tror att det krävs just irländare för att lyckas förvandla en spelfilm från Hollywood till en reklamfilm om Irland.

Fantastiskt.

Kör hårt,
Bellis

CASINO ROYALE av William H. Brown Jr. (1954)

juli 12, 2010

CASINO ROYALE av William H. Brown Jr. (1954)
Med Barry Nelson, Peter Lorre, Linda Christian, Michael Pate, Eugene Borden, Jean Del Val, Gene Roth, Kurt Katch

Det finns tre filmer som heter Casino Royale och samtliga är James Bond-filmer.

Den andra är en avsiktlig parodi, den tredje en oavsiktlig självparodi. Men den första gjordes redan 1954 och är förstås originalet, och dessutom den första av alla James Bond-filmer, med den skådespelare som i själva verket är den ursprunglige James Bond.

Namnet är Nelson. Barry Nelson.

Inte Sean Connery.

Sean Connery gjorde sin första James Bond-film, Dr. No, först åtta år senare.

Casino Royale från 1954 är på flera punkter vad som senare kommit att bli en äkta James Bond-film, för den innehåller inte så få av Bond-filmernas återkommande och definierande ingredienser. Redan i denna första filmatisering av en av Ian Flemings romaner fäller James Bond sina sarkastiska, svarthumoristiska repliker; här finns en Bondbrud, Linda Christian, som dessutom själv visar sig vara hemlig agent (något som därefter inte hände förrän mycket långt fram i serien, om jag minns rätt först när Pierce Brosnan tog över rollen i Goldeneye 1995); här finns en sinnessjuk superskurk, Le Chiffre; och här finns i alla fall ansatser till James Bonds världsvana elegans. Fast de förblir just ansatser, för Barry Nelson saknar helt förutsättningar att spela James Bond med samma självsäkra elegans som Sean Connery och i viss mån ett par av deras efterföljare i rollen. Barry Nelson påminner i själva verket så mycket om Ralph Meeker i Kiss Me Deadly av Robert Aldrich (som kom bara ett år senare) att det är lika bra att rationalisera och låta dem dela på samma omdöme om utfört uppdrag:

”Kommer ni ihåg den självgott leende mobbaren på skolgården, som inte försökte dölja sin egen inre osäkerhet eftersom han inte var osäker utan helt enkelt störst och starkast och med en förtjust dragning åt sadism, men samtidigt så korkad att hans blick var alldeles tom?

Han är ett av de stora problemen med den här filmen. Han har nämligen huvudrollen.”

Till det kommer att Barry Nelson mycket omotiverat förvrider ansiktet i besynnerliga grimaser. Jag förmodar att han gör det i något slags försök att se tuff ut. Problemet är väl att man kanske snarare ser sinneslö ut när man skrynklar ihop ansiktet, gapar stort och stirrar skelögt.

Lite märkligt är att denne förste James Bond trots det inte framstår som alldeles misslyckad. Någonstans har ju Barry Nelson företräde i kraft av att vara först (även om det känns som en mycket stor lättnad att Sean Connery så småningom dök upp), men förutom det så gör han i ett antal scener faktiskt en bättre insats än man får intryck av ovan. I ett antal scener, alltså. Och kanske inte så väldigt mycket bättre, men bättre.

Desto mer sevärd är inte oväntat den ojämförlige, glosögde Peter Lorre i rollen som Le Chiffre. Utan några som helst tvivel en av James Bond-seriens bästa skurkar. Lismande och krypande obehaglig på Peter Lorres oefterhärmliga vis, och till utseendet precis så grodlik som James Bonds brittiske kollega Clarence Leiter (inte hans amerikanske kollega Felix Leiter, eftersom James Bond i den här filmatiseringen är amerikan och arbetar för Combined Intelligence, en fiktiv omskrivning för CIA) påpekar när han inne på Casino Royal pekar ut honom för Bond.

Casino Royale är en förtätad, film noir-inspirerad, hårdkokt agenthistoria som på många plan fungerar mycket bra. Intrigen är förbluffande nog mer invecklad än i de flesta senare James Bond-filmatiseringar och tar oväntade vändningar, och den ofrånkomliga sekvens där Le Chiffre har James Bond i sitt våld och avser att tortera och mörda honom är obehagligare än motsvarande scen i någon senare James Bond-filmatisering, eftersom självdistansen och det fullkomligt osannolika scenariot i något slags science fiction-artad, gigantisk anläggning helt saknas här. I Casino Royale från 1954 rör det sig helt enkelt om skitig tortyr med avbitartång, som James Bond drabbas av när han bunden lagts i ett badkar. Man får inte se det i bild, men det råder inga tvivel om att skurkarna klipper av honom tår. Vilket förresten inte får James Bond att fälla sarkastiska kommentarer. Han skriker okontrollerat i stället.

Av alla de James Bond-filmatiseringar som gjorts under de senaste 66 åren är denna svartvita TV-film långt ifrån den sämsta. I synnerhet som det finns ett antal skådespelare som varit så mycket sämre på att gestalta James Bond än Barry Nelson.

Och förresten, vandringssägnen om att Barry Nelson skulle heta Jimmy Bond i Casino Royale är just en vandringssägen.

Han heter Bond. James Bond.

Kör hårt,
Bellis

DR. NO av Terence Young (1962)

januari 15, 2010

DR. NO av Terence Young (1962)
Svensk titel: Agent 007 med rätt att döda
Med Sean Connery, Ursula Andress, Lois Maxwell, Eunice Gayson, John Kitzmiller, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson, Zena Marshall, Peter Burton, Yvonne Shima, Michel Mok

INGEN SPOILERVARNING – HELT ONÖDIG

James Bond är ett recept. Om receptet inte innehåller alla ingredienser, varje gång, är det inte James Bond. Huruvida man gillar James Bond eller inte beror på om man gillar ingredienserna. Ungefär på samma sätt som man gillar eller inte gillar en drink. En vodka martini, lemon peeled, shaken not stirred.

Dr. No är den första James Bond-filmen.

Låt oss göra en undersökning. Låt oss se efter om ingredienserna ingår och i så fall pricka av dem.

001
Teasern.
Det vill säga, den lilla actionsekvens som föregår själva filmen och som fuktar aptiten inför vad som komma skall. Ingår.

002
Bondbrudarna.
Som James Bond nedlägger med samma självklara, oberörda elegans som han nedlägger skurkarna. Fast på olika sätt. Ingår.

003
Replikerna.
De snabba, svart humoristiska, ironiska repliker som Bond respektlöst fäller vid de mest opassande tillfällen. Ingår.

004
Högkvarteret.
Ankomsten till MI5:s högkvarter i London, där James Bond bedriver sin ständiga flört med sekreteraren miss Moneypenny, den enda kvinna han aldrig förför, och är lika ständigt spydig mot MI5:s chef M, när denne ger honom hans uppdrag. Ingår.

005
Skurken.
Den megalomane, sinnessjuke, fullständigt orealistiske, ofattbart rike superskurken som avser att härska över hela världen. Ingår.

006
Anläggningen.
Den underjordiska, gigantiska, fullständigt orealistiska anläggning som skurken bebor och med vars avancerade vapenkomplex i form av science fiction-artade apparater han tänker skaffa sig världsherravälde. En anläggning som, obegripligt nog, i ledningscentralen är utrustad med en spak på väggen vid vilken det sitter en skylt där det står: ”Dra i den här spaken så exploderar hela anläggningen”. Ingår.

007
James Bond.
I denna den första av alla James Bond-biofilmer ser vi den riktige James Bond. Sean Connery. En god vän sa till mig vid ett tillfälle att allra första gången James Bond över huvud taget syns i bild, på casinot precis i början av Dr. No, när han tänder en cigarett och på Sylvia Trenchs fråga vem han är svarar: ”Bond. James Bond”, så är detta mer James Bond än någon annan filmscen i hela James Bond-serien. Det stämmer. Den här mannen, vid spelbordet på casinot, *är* Bond. James Bond. Så Bond ingår även han.

James Bond-filmerna är, som serie betraktade, de utan jämförelse framgångsrikaste i filmhistorien. Tarzan, Star Wars, Indiana Jones, Rocky och andra blygsamma ansatser kommer inte ens i närheten. James Bond är ett arketypiskt begrepp – känt i precis hela världen – som i sammanhanget saknar motstycke. Kommersiellt är framgången exempellös. Det är nog ingen överdrift att någon miljard människor har sett minst en Bond-film. De flesta av dem har sett många fler. (Allra mest sedd av filmerna är enligt uppgift nummer tre i serien, Goldfinger av Guy Hamilton.)

Och redan i Dr. No slås receptet fast. Det enda som saknas är MI5:s laboratorium med chefsteknikern Q, som förser James Bond med de tekniska, innovativa hjälpmedel han behöver i fält. Q finns inte med i första filmen, men kom senare att bli en stående ingrediens även han.

Huruvida man gillar James Bond beror som sagt på om man gillar ingredienserna. Gillar man dem inte är det kört. För Bondfilmerna är i princip samma film varje gång. Man vet vad man får. Men gillar man ingredienserna, så är Dr. No en Bondfilm i särklass. Och bland actionfilmer intar Bondfilmerna en särställning (med undantag av de allra senaste i serien, den sista med Pierce Brosnan som snarare var ett slags förklädd Star Trek och de båda första med Daniel Craig, som spelar en fullständigt misslyckad James Bond i fullständigt misslyckade produktioner där receptet chockerande nog helt har förändrats). Den särställningen intar de tack vare sin distanserande självironi. Bondfilmerna tar inte sig själva på blodigt allvar (och innehåller för övrigt och befriande nog så gott som inget blod). Det som gör dem inte bara uthärdliga utan till storslagen underhållning är att de är extravaganzor med självdistans, som parodierar sig själva – och omvärlden. Se till exempel ett av de eleganta insideskämten i Dr. No. När filmen spelades in hade tavlan The Duke of Wellington av Francisco Goya nyligen stulits från National Gallery i London. Så Bond får syn på tavlan i den flotta matsalen i Dr. No:s underjordiska anläggning.

De ständiga, ironiska själv- och omvärldsreferenserna gör Bondfilmerna till ett lika roande som, ibland, intellektuellt pussel för den som är så lagd att man inte endast vill låta sig överväldigas av den självdistanserade underhållningen.

Till det kommer att våldet och actionsekvenserna i Bondfilmerna (i och för sig bara marginellt i och med teasern i denna första) för det mesta har ett mycket försonande drag av löje som helt saknas i den breda mittfåra av actionfilmer som görs av Sylvester Bruce Arnold Schwarzenegger Willis Stallone. De senares filmer är brutalt och långtråkigt outhärdliga, medan James Bond är fenomenal underhållning. Inte så sällan slåss Bond mot någon obehaglig och enormt storvuxen skurk, bara för att av en slump råka hitta något mycket fånigt föremål som han kastar i huvudet på skurken, varpå slagsmålet är avklarat. Kanske mest utpräglat i scenen från hälsohemmet Scrublands i Never Say Never Again av Irvin Kershner, där Bond i stridens hetta får tag på en behållare med vätska som han skvätter i ögonen på skurken. Varpå skurken vrålande av smärta svimmar och faller så illa att han dör. Bond tittar förbluffad på behållarens etikett: ”Urinprov. James Bond.”

I Dr. No, och i de övriga sex äkta Bondfilmerna, kommer till allt detta Sean Connery. Innan Sean Connery blev James Bond ingick han i The Royal Shakespeare Company. Sean Connery är en av filmdukens autentiskt stora skådespelare. James Bond är en endimensionell pappfigur, till synes omöjlig att göra något av eftersom han egentligen bara har två lägen – världsvant elegant förförare och livsfarlig hemlig agent som är expert på närstrid. Men Sean Connery förmår, som ende skådespelare som har porträtterat honom, skänka gestalten ett visst djup. Så mycket det nu alls går. Han lägger en extra dimension till James Bond som aldrig har funnits i manuskripten, bland annat genom att till och med – stundtals – i minspel (och i Dr. No i en replik, som dock rimligen stod i manuskriptet) visa prov på rädsla. Men på ett mycket subtilt sätt, för mod är inte frånvaro av rädsla – det är förmågan att bete sig som om man vore orädd, trots att man inte är det. Att gestalta det på film är inte lätt. I James Bond-serien har ingen annan lyckats.

Redan i Dr. No trumfas James Bond skickligt fram som en magnetiskt karismatisk gestalt. Lägg märke till när man använder det ledmotiv som är ett av filmhistoriens absolut bästa. Inte i actionsekvenser, utan när James Bond promenerar runt eller går in i en hotellobby. Man ser James Bond som inte gör något annat än att synas på duken, ledmotivet ligger suggestivt i bakgrunden och förstärker hans väldiga karisma, och man är förlorad.

Sean Connery är Bond. James Bond.

Kör hårt,
Bellis

CASINO ROYALE av Martin Campbell (2006)

mars 25, 2009

CASINO ROYALE av Martin Campbell (2006)
Med Daniel Craig, Eva Green, Judi Dench, Mads Mikkelsen, Jeffrey Wright, Giancarlo Ciannini, Caterina Murino, Simon Abkarian, Isaach de Bankole, Jesper Christensen, Ivana Millicevic, Tobias Menzies, Claudio Santamaria, Sebastien Foucan, Malcolm Sinclair, Richard Sammel, Ludger Pistor, Joseph Millson, Darwin Shaw, Clemens Schick, Emmanuel Avena, Tsai Chin

Jag tror att det är begripligt. Varför de har gjort som de har gjort, alltså. Förmodligen fungerar inte formeln längre och förmodligen måste de faktiskt helt förnya och stöpa om gestalten för att kunna fortsätta göra James Bond-filmer som tar in tillräckligt med kassastålar för att det ska vara kostnaderna värt. En annan variant vore förstås att sluta göra James Bond-filmer, men den tanken lär inte falla Bondkoncernen in.

Med andra ord, jag tänker faktiskt inte säga att de är korkade och att det var bättre förr. Fast med det sagt, de är korkade och det var bättre förr.

För James Bond är som Big Mac. Man vet vad man får, varje gång. Gillar man Big Mac så gillar man Big Mac, även om man då och då får en som är ljummen och fadd. Ändrar man på receptet så upphör Big Mac att vara Big Mac. Det går inte att byta ut köttfärsen mot palsternacka, salladen mot vaniljsås och brödet mot spaghetti. Samma sak med James Bond. Det finns ett antal ingredienser som är nödvändiga för att det ska bli James Bond. Om de ingredienserna saknas, så är det inte längre James Bond. För James Bond är inte stor filmkonst. James Bond är en produkt. James Bond är Big Mac.

Det må vara ett ekonomiskt rimligt tilltag att helt stöpa om Bond-gestalten, men det gör också filmen – och de följande filmerna med Daniel Craig och sannolikt hans efterföljare som ”Bond” – till något helt annat än Bond. Ta bort det som ger Bond-filmerna deras särprägel och de slutar att vara Bond-filmer.

Med Pierce Brosnans sista Bond-film, Die Another Day, gick man för långt åt ett annat håll. Den påminner mer om en Star Trek-film än en Bond-film, med bland annat en osynlig bil (!) i vilken dessutom föraren automatiskt blir osynlig (!). Där gick man långt över gränsen för vad som är James Bond, åt Star Trek-hållet. Nu går man långt över gränsen åt ett annat och ännu mer förödande håll.

Actionsekvenserna i Casino Royale är tillbaka på de något trovärdigare nivåerna i de första decenniernas Bond-filmer, med en avgörande skillnad; självdistansen och humorn saknas fullständigt. I den gamla tidens Bond-filmer brukade Bond hitta något oväntat och väldigt löjligt föremål som han kastade i huvudet på skurken och även om slagsmålen stundtals var rätt brutala så var det aldrig någon som blödde särskilt mycket och Bond avslutade dem alltid med en dräpande fyndig kommentar.

I Casino Royale är actionsekvenserna dels relativt få, dels relativt sannolika (alltså inte särskilt svindlande, möjligen undantagandes jakten till fots i början), dels brutala, psykotiska, blodiga och humorlösa, och därför identiska med motsvarande sekvenser i otaliga andra, anonyma actionfilmer (ofta med Arnold Bruce Sylvester Schwarzenegger Willis Stallone i huvudrollen) och helt renons på Bondskolans alla kännemärken.

Annat som saknas är Q (Bond har inga anmärkningsvärda tekniska hjälpmedel alls, för första gången i historien), Bonds förfining (han använder ord som ”balls” och ”bitch”, han sveper avsiktligt och likt en ruffig east endare bort högarna med spelmarker vid spelbordet, han går klädd i sjaviga kläder, och så vidare), de snabba, fyndiga replikerna och till och med Bonds klassiska drink – när han nu beställer en vodka martini frågar bartendern om den ska vara ”shaken or stirred”, på vilket Bond häpnadsväckande nog och med slaskigt språkbruk svarar: ”I don’t give a damn”.

Daniel Craig är i det närmaste rakt motsatt i princip alla tidigare Bond-skådespelare. Men inte bara till sättet. I vilken annan Bond-film som helst skulle han, med det utseendet, ha spelat en skurk från öststaterna. James Bond är lång, mörkhårig, har mörka ögon och ser hårdför ut. Daniel Craig är liten till växten, förmodligen runt 1.70. Han är blond. Han har blå ögon. Och han trutar med munnen, vilket får honom att se ut som en tjurig liten pojke – ett intryck som förstärks av den löjliga frisyren, med en liten Dennistofs där bak (ur de kameravinklar där flinten inte lyser igenom, för då bländas man), och av hans buttra tonfall och grötiga diktion.

Detsamma gäller skurkarna. De är visserligen märkbart psykotiska, men samtidigt väldigt jordnära. De gör sådant som skurkar faktiskt gör. Le Chiffre har ingen som helst lust att ödelägga hela världen med väldiga maskinkomplex som i slutet av filmen höjer sig ur marken eller havet, han nöjer sig med att göra affärer med pengar från terroristorganisationer. Typer som han finns i verkligheten. Och mellan dem å ena sidan och Blofeld och hans brottssyndikat S.P.E.C.T.R.E. å den andra ligger ett universum.

Jag tycker inte att Casino Royale fungerar. Förutom som dussin-actionfilm av samma slag som Bruce Arnold Sylvester Schwarzenegger Willis Stallone gör. Det som gjorde James Bond underhållande, rolig och intressant var allt det som nu har skalats bort för att Bond-filmerna ska bli likadana som alla andra actionfilmer. Tristast är att självdistansen och självironin som präglar alla tidigare Bond-filmer och som gör dem unika i facket är helt utraderade här.

Och därmed finns verkligen inte längre några Bond-filmer. Trots att man ansträngt sig så mycket att man som sista replik i Casino Royale, där den väldiga slutuppgörelsen bara består av ett skott i benet på den som visat sig vara skurken, låter Daniel Craig säga: ”The name is Bond. James Bond.”*

Varpå ledmotivet äntligen spelas och eftertexterna börjar rulla.

Kör hårt,
Bellis

* För de riktigt Bond-hängivna finns här något att bita i och försöka analysera. Egentligen lyder den klassiska repliken så här: ”My name is Bond. James Bond.” Det Daniel Craig säger är i själva verket en parafras på vad den riktige James Bond sa vid sin entré som prisutdelare på Oscarsgalan 1988: ”The name is Connery. Sean Connery.”

THE THOMAS CROWN AFFAIR av John McTiernan (1999)

mars 15, 2009

THE THOMAS CROWN AFFAIR av John McTiernan (1999)
Svensk titel: Äventyraren Thomas Crown
Med Pierce Brosnan, Rene Russo, Faye Dunaway, Dennis Leary, Ben Gazzara, Frankie Faison, Fritz Weaver, Charles Keating, Mark Margolis, Michael Lombard, Bill Ambrozy, Michael Bahr, Joe H. Lamb, James Saito

Det här var inte meningen. Men dem av er som har läst min gode vän John-Henris kommentar till min recension av originalet förstår säkert varför jag inte kan låta bli att citera honom och dessutom uppskattar att han använder mitt begrepp refake. Nota bene att min recension skrevs innan jag fick John-Henris kommentar. Här är John-Henri:

”Härom veckan gick John McTiernans idiotiska och förolämpande onödiga refake från 1999 med Pierce Brosnan och Catherine Banning på en eller annan TV-kanal, och föranledde sonen Daniel, 14, att uttala sitt missnöje med den tråkiga och oengagerande historien.”

/John-Henri menar Rene Russo, inte Catherine Banning. Den senare är rollfiguren i filmen./

Och här är min recension:

Den här filmen är en refake, i ordets bästa bemärkelse.

Det känns besynnerligt att den har gjorts och det är obegripligt varför. Jag har generellt mycket svårt att förstå poängen med nyinspelningar av filmer, i synnerhet om originalfilmen allmänt och av goda skäl betraktas som ett mästerverk. Det är förstås samtidigt, lite paradoxalt, skälet till att nyinspelningen görs – originalet var ett säkert kort och man förmodar att även nyinspelningen ska bli det. Kommersiellt blir den ofta det, men den konstnärliga fullträffen är sällsyntare.

Man kan undra hur det skulle uppfattas om samma sak skedde inom exempelvis litteratur eller för den delen målad konst. Alltså, om en författare slog sig ned och skrev en ny version av Charles Dickens David Copperfield eller Sylvia Plaths The Bell Jar eller Homeros Iliaden. Med samma gestalter, samma intrig, samma tema, men lite förändrad här och där. Eller om någon konstnär målade en ny version av Rembrandt van Rijns Nattvakten eller för den delen något av självporträtten eller av Pablo Picassos Guernica. Och så vidare. Fast inom musiken är det ju vanligt med nya versioner av låtar, covers – som dock i bästa fall tillför originalet något eller till och med skänker en helt ny infallsvinkel. Vilket ju rimligen borde gå att göra vad gäller film också, men mycket sällan görs.

Den här nyversionen av The Thomas Crown Affair faller redan i och med inledningsscenen, som Faye Dunaway tyvärr lånat sig till i en cameoroll. Thomas Crown sitter och pratar med sin psykolog. Att en så narcissistisk personlighet som Thomas Crown skulle ha en psykolog är fullständigt out of character. Det finns ingen möjlighet att han skulle ifrågasätta sina egna gärningar, att han skulle tvivla på sig själv, och det gör att han saknar trovärdighet som rollgestalt i filmen.

Men även i övrigt är den här bleka kopian av originalet bara besynnerlig, för den tillför absolut ingenting. Intrigen är i stort sett densamma, med onödiga detaljer tillagda och väsentliga borttagna, och den är därför betydligt svagare – den gestaltar temat väldigt mycket sämre än originalet. Den är inte heller spelad med samma intensitet – Pierce Brosnan är en ytligare variant av Thomas Crown (han påminner i själva verket om sin egen variant av James Bond) och Rene Russo förmår inte matcha Faye Dunaways Catherine Banning, även om hon är mer övertygande än Pierce Brosnan.

Dessutom finns här ett omotiverat lyckligt slut, som givet de här båda människornas personligheter fullständigt välter hela den föreågende intrigen.

Någonstans måste man motvilligt imponeras av producenterna och filmteamet bakom den här produktionen, för det är inte ofta man ser sådan ofantlig brist på insikt i det verk man skapar. Man förundras över att ingen trampade på bromspedalen, redan på ett tidigt stadium men avgjort under senare stadier, som under inspelningens gång. Såg de inte vad de höll på med? Såg de inte att filmen flaxade med vingarna och aldrig lyckades lyfta, eftersom den är en ovanligt fet och klumpig kalkon?

Kör hårt,
Bellis